Kapitel 37 : Den sista lådan Chapter 37 : The last box Rozdział 37: Ostatnie pudełko

Minas dagbok

6 november — Efter en lång väntan såg vi romerna anlända med den sista lådan. November 6 - After a long wait, we saw the Roma arrive with the last box. Det var en kamp mot tiden. It was a battle against time. Vi visste att så fort solen gick ner skulle varelsen i lådan vakna. We knew that as soon as the sun went down, the creature in the box would wake up. Romerna piskade sina hästar, skyndade sig för att hinna till borgen innan mörkret föll. The Romans whipped their horses, hurrying to get to the castle before dark. Dr Seward och Quincey attackerade från ett håll och Jonathan och Arthur från ett annat. Dr. Seward and Quincey attacked from one direction and Jonathan and Arthur from another.

Romerna stannade och Jonathan och Quincey slog sig fram till lådan, men Quincey blev allvarligt skadad. The Romans stopped and Jonathan and Quincey reached for the box, but Quincey was seriously injured. Jonathan bröt upp lådan. Jonathan broke the box. Där låg greven orörlig med glödande röda ögon. There lay the count motionless with glowing red eyes. Plötsligt, när de sista strimmorna solljus bleknade, väcktes hans kropp till liv och han lyfte triumferande sitt huvud från lådan med huggtänderna redo. Suddenly, as the last streaks of sunlight faded, his body came to life and he triumphantly lifted his head from the box with his fangs ready.

I samma sekund skar Jonathan halsen av Dracula med sin kniv och Quincey drev in sin kniv i hans hjärta. In the same second, Jonathan cut Dracula's throat with his knife and Quincey drove his knife into his heart. På ett ögonblick vittrade vampyrens kropp ner till stoft och spreds för vinden. In an instant, the vampire's body weathered down to dust and spread to the wind. Det var över!

Quincey sjönk till marken medan blodet forsade ur honom. Quincey sank to the ground as blood gushed out of him.

”Snön är lika obefläckad som hennes panna!” Han pekade svagt på mig, mitt ärr var borta, och han dog med ett leende. "The snow is as spotless as her forehead!" He pointed weakly at me, my scar was gone, and he died with a smile. Vi grät. We cried.