Akademisk kvart: Antarktis Akademisches Viertel: Antarktis Academic quarter: Antarctica Akademik dönem: Antarktika 学术区：南极洲

Går det verkligen att digitalisera ett kulturarv? Is it really possible to digitise a cultural heritage?

Kan man göra lämningar på en så otillgänglig plats som Antarktis Can you make remains in a place as inaccessible as Antarctica? Antarktika gibi ulaşılmaz bir yerde kalıntı bırakabilir misiniz?

tillgängliga för forskare runt om i världen? available to researchers around the world?

Jag har gjort ett försök. I have made an attempt.

Jag heter Jonathan Westin. My name is Jonathan Westin.

Jag är docent i kulturvård och forskningssamordnare I am an associate professor of conservation and research coordinator.

vid Centrum för digital humaniora. at the Center for Digital Humanities.

1905 skrev Samuel Duse den här boken. In 1905, Samuel Duse wrote this book.

I den använder han bokform för att In it, he uses book form to

tala om den första vetenskapliga forskningsexpeditionen till Antarktis. talk about the first scientific research expedition to Antarctica.

Han gör detta genom levandegörande berättelser, fotografier och teckningar. He does this through vivid stories, photographs and drawings.

Jag ska ge ett exempel: Let me give you an example:

"Den natten fick jag icke många minuters sömn, "That night I did not get many minutes of sleep,

ty smärtorna blefvo nästan outhärdliga. for the pain became almost unbearable.

Jag låg med med hufvudet invid tältöppningen, I was lying with my head next to the opening of the tent,

och tillgripande det jag hade närmast till hands, and resorted to the closest thing I had at hand, ve elimdeki en yakın şeye başvurdum,

behandlade jag mina värkande ögon med primitiva snökompresser. I treated my aching eyes with primitive snow compresses.

På morgonen var jag helt enkelt blind på det vänstra ögat, In the morning I was simply blind in my left eye,

och med det högra kunde jag endast svagt urskilja föremålen kring mig. and with the right I could only dimly make out the objects around me. Sağ elimle etrafımdaki nesneleri ancak belli belirsiz seçebiliyordum.

Om mina smärtor kanske man kan få en föreställning, om jag säger, If I tell you about my pains, you might be able to imagine them,

att jag hade en känsla, som om någon kastat en näfve sand i mina ögon." that I felt as if someone had thrown a fistful of sand in my eyes."

Som del av CHAQ2020 fick jag möjlighet att följa i Duses fotspår As part of CHAQ2020, I had the opportunity to follow in Duse's footsteps.

och med modern teknik försöka fånga resterna and use modern technology to capture the remains

av den här expeditionen han varit del av. of this expedition he was part of.

Duses expedition inleddes i Göteborgs hamn 1901 i oktober. Duse's expedition began in the port of Gothenburg in October 1901.

Målet var att kartlägga den antarktiska halvön The aim was to map the Antarctic Peninsula.

och etablera en vinterstation and establish a winter station

där olika vetenskapliga expeditioner skulle kunna utföras. where various scientific expeditions could be carried out.

Resan gick över Atlanten och via Buenos Aires där man provianterade. The journey took them across the Atlantic and through Buenos Aires, where they stocked up on supplies.

Men tanken var inte att alla skulle övervintra i den här vinterstationen But the idea was not that they would all overwinter in this winter station.

som byggdes upp på plats which was built on site

utan endast sex stycken expeditionsmedlemmar, but only six expedition members,

medan Duse och de resterande medlemmarna begav sig norrut while Duse and the remaining members headed north.

till Sydgeorgien. to South Georgia.

Där övervintrade man i lite mildare klimat They overwintered there in a slightly milder climate.

för att, när våren kom, hämta upp de andra. so that, when spring came, the others could be picked up.

Men något gick fel. But something went wrong.

När man kom tillbaka var det omöjligt att ta sig fram. When you came back, it was impossible to get around. Geri döndüğünüzde, etrafta dolaşmak imkansızdı.

Isarna hade brett ut sig på ett sätt man inte hade räknat med. The ice had spread in a way that had not been anticipated. Buz tahmin edilmeyen bir şekilde yayılmıştı.

Oroliga för att vännerna i vinterstationen skulle misströsta så Worried that their friends in the winter station would be suspicious, the Kış istasyonundaki arkadaşlarının kendilerinden şüpheleneceğinden endişe eden

sattes Duse, Grunden och Andersson iland i en vik. Duse, Grunden and Andersson were put ashore in a bay. Duse, Grunden ve Andersson bir koyda karaya çıkarıldı.

Tanken var att de landvägen skulle ta sig till vinterstationen The idea was to get to the winter station by land.

och där meddela att hjälp var på väg. and let them know that help was on the way.

Under tiden navigerade kapten Larsen skeppet Antarctica runt isarna. Meanwhile, Captain Larsen navigated the ship Antarctica around the ice.

Båda de här försöken misslyckades. Both of these attempts failed.

Duse, Grunden och Andersson var tvungna att återvända för de kunde inte ta sig fram

till Snow Hillön där vinterstationen var placerad.

Under tiden hade även kapten Larsen stött på patrull. Bu arada, Kaptan Larsen de devriyelerle karşılaşmıştı.

Isarna var för tjocka.

Skeppet satt helt enkelt fast.

De skeppsbrutna begav sig över isarna på en sex dagar lång färd

och hamnade på Paulettön.

Expeditionen var nu uppdelad i tre olika läger.

De på Paulettön upptäckte att det skulle bli en väldigt tuff övervintring för dem.

De var ungefär 17 stycken, och de byggde en stenhydda för att klara kölden.

I viken, där Duse, Grunden och Andersson väntade på att Antarctica

skulle komma tillbaka och hämta upp dem, sjönk långsamt hoppet.

Samtidigt hade de döpt den här viken till "Hoppets Vik",

för de gick där varje dag och hoppades få se skeppet.

Att få se räddningen komma.

Det blev allt kallare.

Jag läser lite från Duses dagboksanteckningar från det här tillfället.

"Den 6 mars skrifver jag i dagboken:

Vi ha haft en oerhörd snöstorm hela natten.

Tältet riste, så att jag trodde, att det var nära att gå i småbitar. Çadır o kadar çok sallanıyordu ki parçalanmak üzere olduğunu düşündüm.

Fastän vi nu vändt hårsidan av sofsäckarna inåt, fryser jag dock, Uyku tulumlarının saç tarafını içe doğru çevirmiş olmamıza rağmen hâlâ üşüyorum,

så att jag skakar.

En sådan natt.

Om några dagar kunna vi nog få skydd för stormarna i stenhyddan,

men ännu hoppas jag, att vi snart få komma ombord på gamla Antarctic."

"När vi, den första aftonen, sutto alla tre i vår nya bostad,

tänkte man med frysande känsla

på de många kalla och mörka dagar, som väntade,

på en kommande vinters umbäranden och lidanden,

och man förbannade sin dumhet att ej ha förutsett detta fall och utrustat sig bättre. Ve bu durumu öngöremedikleri ve kendilerini daha iyi donatmadıkları için aptallıklarına lanet ettiler.

Men tärningen var längesedan kastad.

Antarctic skulle vi icke få se denna höst,

och vi hade endast att som "män" möta en öfvervintring i mörker och köld,

snusk och elände."

Det är ett väldigt mustigt språk.

Under tiden i vinterstationen

kände man naturligtvis också en viss hopplöshet.

Skeppet som skulle hämta upp dem efter vintern hade inte kommit

och man befarade det värsta.

Kanske hade skeppet förlist och alla deras vänner var döda.

Man förberedde sig för ännu en övervintring.

Trots den här hopplösheten så

fortsätter de oförtrutet att utföra sina vetenskapliga experiment.

Varannan timme under hela den här vintern loggar de ny data

om köld, om vind, om sol

och naturligtvis en av tidens stora forskningsfält - magnetism.

Livet i vinterstationen är dokumenterad av främst Gösta Bodman i fotografisk form.

Genom de här bilderna kan vi följa de vardagliga bestyren.

Vi kan se hur de upprätthåller någon slags koppling till hemlandet.

Det finns bilder på kungen

och fotografier på deras mammor som hänger vid deras små kojor.

Efter åtta månader i sin stenhydda

så lyckas till sist Duse, Grunden och Andersson ta sig till vinterstationen.

De är håriga, smutsiga, avmagrade

och när de först träffar på Otto Nordenskjöld

som tycks vara ute och spatsera, enligt dem, så känner han inte igen dem.

Det här mötet finns också beskrivet i Duses bok.

"Nordenskjöld var ganska förvirrad och kände icke igen oss,

fastän samtalet fördes på svenska.

Då vi hälsat och skakat hand med både honom och Jonassen, frågade jag,

om han sett till Antarctic, och huru det stod till på vinterstationen.

På den första frågan svarade han med en viss undran i rösten,

som jag sedan väl förstod: Nej!

På den andra däremot fick jag det lugnande svaret, att alla mådde förträffligt. Öte yandan, herkesin iyi olduğuna dair güven verici bir cevap aldım.

Så kom jag plötsligt att tänka på, att Nordenskjöld kanske icke kände igen oss.

Jag hade förgätit, att vi ytterligare prydt våra svarta ansikten Siyah yüzlerimizi daha da süslediğimizi unutmuşum.

med de hemmagjorda, besynnerliga träbrillorna; ev yapımı, tuhaf ahşap bardaklarla;

och att man i detta skick icke genast blef tagen för hvem man var, är ju förståligt." ve bu durumda kişinin kim olduğunun hemen anlaşılamaması anlaşılabilir bir durumdur."

Nordenskjöld trodde först att han hade upptäckt en ny människoras på Antarktis.

Det fanns inte en chans att känna igen de här männen som hade eldat med

späck inne i hyddan och blivit alldeles svarta av sotet.

Och deras välvårdade yttre hade totalt förändrats. Ve bakımlı görünümleri tamamen değişmişti.

Glädjen blev emellertid stor i vinterstationen när allt reddes ut.

Sedan hände något nästan helt otroligt.

Knappt hade fötterna värmts upp innan ytterligare medlemmar kom gående.

De här kom från Paulettön och hade gjort en liknande färd över isarna

och äntligen tagit sig fram.

Och knappt hade kaffet börjat koka förrän hjälp i form av ett skepp från Argentina Kahve kaynamaya başladıktan kısa bir süre sonra Arjantin'den bir gemiyle yardım geldi.

kom och hämtade upp expeditionsmedlemmarna.

Med endast några få undantag hade samtliga medlemmar i den första Sadece birkaç istisna dışında, birinci grubun tüm üyeleri

expeditionen till Antarktis överlevt.

Min resa följde ungefär samma rutt som Duses resa.

Det var med passargerarflygplan till Buenos Aires istället för båt

och därefter herkulesflygplan och helikopter.

Vi etablerade ett tältläger på Snow Hillön.

Men på grund av en rad olyckor som skett det senaste året så

fick vi i sista minuten halvera vår packning.

Och på grund av att vårt mål med resan var att dokumentera

så fick vi prioritera teknisk utrustning framför varmare kläder.

Vi fick även problem med förnödenheterna.

Helikoptern som skulle komma med exempelvis liggunderlag

kunde inte ta sig fram på grund av hårda vindar.

På nätterna var det så kallt inne i tälten att

kondensen bildade ett frostlager på sovsäckarna och

och vi var tvungna att ta batterierna vi använde till vår utrustning

och stoppa ner dem i sovsäckarna för att med hjälp av våra kroppar

hålla batterierna varma.

Detta för att de inte skulle förstöras av kölden och fukten. Böylece soğuktan ve nemden zarar görmeyeceklerdi.

Men det fanns ögonblick när kylan glömdes. Ama soğuğun unutulduğu anlar da oldu.

Då man kunde vara mer mottaglig för platsens skönhet och det som Mekânın güzelliğine ve ne olduğuna daha açık olabildiğinizde

gjorde det hela till en unik upplevelse.

När jag tittar på de flera tusen bilder jag har från den här expeditionen,

så är nästan samtliga tagna under de lite mildare dagarna. neredeyse tamamı ılıman günlerde çekilmiştir.

Annars var man ju så kall och hade så många lager handskar på sig så

det sista man tänkte på var att ta fram kameran.

Och det slog mig då att det kanske var så även för den ursprungliga expeditionen,

att de här riktigt dåliga dagarna inte dokumenterades av Gösta Bodman. Bu gerçekten kötü günler Bay Bodman tarafından belgelenmedi.

Det är kanske därför det ser så hemtrevligt ut på hans fotografier

när de umgås i vinterstationen under den här andra övervintringen.

De dagar vi inte dokumenterade vinterstationen eller stenhyddorna

så sökte vi efter lämningar som hade mer med

den ursprungliga expeditionens mätningar att göra.

Vi letade efter rösen de använt som riktpunkter,

och vi letade efter ställen där de grävt ner sin mätutrustning.

Ungefär 180 meter upp på Snow Hillön hittade vi ett sånt här röse

och utsikten därifrån fick mig att häpna.

Det är en helt fantastisk geologi i det här området.

Vi tog oss tid att manuellt skapa en karta över platsen

med samma teknik som den ursprungliga expeditionen använt sig av.

Detta för att kunna jämföra deras med våra metoder

och påbörja analysen av platsen.

Vi replikerade deras mätningar av temperatur, sol och vind.

Med hjälp av en laserskanner dokumenterade vi

interiörer, exteriörer och enskilda föremål.

Vi samlade in närapå 24 miljarder mätpunkter.

De här gigantiska punktmolnen vi skapat med datan är

lite för tunga för de flesta av dagens datorer

men dokumentationen görs för framtiden.

Vi gjorde flera drönarflygningar över de olika siterna.

Vi tog tusentals fotografier för att sedan använda oss av en teknik som kallas

"structure-from-motion" för att sätta samman datan till

tredimensionella texturerade modeller

med en upplösning på knappt 2 mm per mätpunkt.

Datan använde vi också för att skapa gigantiska ortofoton.

Vi kan med dessa spåra glaciärers utbredning och hur de har förändrats

sedan tiden för den ursprungliga expeditionen.

Vi kan se enskilda rännilar från de smältande glaciärerna

och se ur de påverkar erosionen av kullen som vinterstationen står på.

Vi har flera terrabyte med data med oss tillbaka från Antarktis:

3D-modeller, panoraman, videos, fotografier, ritningar och ljudinspelningar.

Förhoppningen är att detta ska utgöra grunden för så kallad fjärrforskning

där forskare även från andra vetenskapsfält

ska kunna komma in och använda den här datan för att ställa nya frågor.

Frågor som inte vi hade en tanke på när vi gjorde dokumentationen.

Tanken är att det inte ska behöva göras så många fler forskningsexpeditioner

till den här platsen, utan datan ska vara fullt tillgänglig.

Det fanns saker och upplevelser på den här platsen

som inte gick att digitalisera eller dokumentera

med all den här utrustningen vi hade med oss.

De här mer multisensoriska aspekterna av Antarktis

som till exempel att marken utanför tältet på morgonen var hård som asfalt

för att senare under dagen bli mjuk som mjöl.

Dimmor drev in väldigt snabbt

och gjorde det nästan omöjligt att se längre än sin arm.

Isberg drev upp på stränderna och förändrade landskapet över en natt.

Däremellan blåste det nästan konstant.

Det blåste så hårt att man kunde luta sig mot vinden.

Och ljudet...

Hoppets Vik - där Duse, Grunden och Andersson byggde sin stenhydda,

låg mitt i en pingvinkoloni.

Det ständiga skriandet av åsnepingvinerna som blandades upp med ljudet av Gentoo penguenlerinin sürekli çığlıkları, denizin sesine karışıyordu.

vågorna som slog mot stranden är något jag kommer att bära med mig.

Men även stanken av pingviner.

Pingvinerna visade sig väldigt intresserade av vår forskning,

eller vi intalar oss det i alla fall.

De var intresserad av vår utrustning.

De hoppade upp på den och sprang mellan våra stegar

och var hela tiden närvarande i vår dokumentationsprocess.

Men på ett annat ställe, på Seymourön, där vi dokumenterade lämningarna av en

liten expedition som Nordenskjöld och de andra gjorde från vinterstationen

fick vi ett helt annat bemötande av pingvinerna.

Där gjorde de ganska klart för oss att vi inkräktade,

att de här lämningarna nu var en del av deras kulturarv.

Vi fick fösa undan dem men de sprang snabbt tillbaka och

tog lämningarna i besittning igen.

Vi försökte desperat dokumentera olika rösen och riktmärken

medan vi höll dem därifrån.

Så trots att den dokumentation vi har med oss från Antarktis är utförlig

så kan den på många sätt inte mäta sig med Samuel Duses bok från 1905.

Genom den här boken får vi ett narrativ.

Genom hans beskrivningar får vi en nästan

sinnlig redogörelse av att vara på plats i Antarktis.

De enskilda 3D-modellerna, videorna och ritningarna som vi för med oss

verkar väldigt kala i sammanhanget när man jämför

med den här typen av dokumentation.

Men vi har ju redan Duses bok.

Det finns egentligen ingen mening med att ersätta den.

Kanske kan vi istället hitta nya sätt att komplettera den.

Kanske kan vi hitta sätt att kombinera den här dokumentationen till en

helhet som säger något annat eller som på något sätt ger den betydelse.

Vi har precis börjat experimentera med virtual reality som är ett sätt att

iscensätta dokumentationen, att

föra samman ljudinspelningar med 3D-modeller

och med våra egna minnen av den här platsen.

Vi ser här Duse, Grunden och Anderssons stenhydda.

Dokumenterad först med fotogrammetri, texturerad och sedan

gjord som en del av den här virtual reality-scenen

är den kombinerad med ljudinspelningar av våra fotsteg på moränen.

Vi hör åsnepingvinernas skriande i bakgrunden

och naturligtvis det ständiga ljudet av vinden och vågorna.

Genom att uppleva en modell på det här sättet - i virtual reality,

där man använder sin egen kropp och kan gå runt - får man en känsla för skala.

Man kanske också får en annan förståelse för den här platsen.

Kanske kommer det här att vara framtida forskares källmaterial.

gu.se