Kapitel 39 Chapter 39 Rozdział 39

Sommarnatt

Hela den dagen, som det stora kalaset hade firats hos notbindarns, hade Jan i Skrolycka hållit sig inne, men när det blev kväll, gick han ut och satte sig på stenhällen framför tröskeln, som han brukade. All that day, when the great feast had been celebrated at the notetaker's, Jan in Skrolycka had stayed indoors, but when evening came, he went out and sat on the stone slab in front of the threshold, as was his custom. Cały ten dzień, gdy u niewiążącego obchodziła się wielka uczta, Jan i Skrolycka przebywali w środku, ale z nadejściem wieczoru wyszedł i usiadł na kamiennej płycie przed progiem, jak to zwykł czynić. 那天一整天，在諾賓德家舉行盛大的宴會時，揚伊·斯克羅利卡一直待在屋裡，但當夜幕降臨時，他走出去，像往常一樣坐在門檻前的石板上。 Han var inte så sjuk just, bara matt och svag, och stugan var så upphettad efter den långa solskensdagen, att han tyckte, att det skulle bli skönt med litet frisk luft. Han märkte nog strax, att det inte var mycken svalka att få ute heller, men han satt kvar i alla fall, mest därför att det var så mycket grant att se på. He soon realized that there was not much coolness to be had outside either, but he sat there anyway, mostly because there was so much grass to look at.

Det hade varit en obegripligt het och torr juni månad, och skogseldarna, som brukade härja alla torksomrar, hade redan kommit i gång. 六月是一個異常炎熱乾燥的月份，曾經肆虐所有乾燥夏季的森林大火已經開始了。 Det förstod han av de vackra, vitblåa rökbankarna, som tornade upp sig över Duvsjöbergen mittemot på andra sidan sjön. Snart såg han också ett vitglänsande, lockigt molnhuvud långt i söder, och när han vände sig väster ut mot Storsnipa, stack det upp höga, rökblandade skyar åt det hållet med. Soon he also saw a shiny white, curly cloud head far to the south, and when he turned west towards Storsnipa, there were high, smoke-filled clouds in that direction too. Det var, som om hela världen skulle ha stått i brand.

Han såg inga lågor, där han satt, men det var ändå hemskt att veta, att elden hade sluppit lös och kunde regera, bäst den ville. He saw no flames where he sat, but it was still terrible to know that the fire had escaped and could rule as it pleased. Man fick väl hoppas, att den höll sig till skogsträden och inte kom i tillfälle att kasta sig över stugor och gårdar. It was to be hoped that it stuck to the forest trees and did not take the opportunity to pounce on cottages and farms.

Det var tungt att andas, liksom om så mycket luft hade blivit uppbränd, att den nu höll på att ta slut. It was hard to breathe, as if so much air had been burned that it was now running out. Inte jämt och ständigt, men med korta mellanrum kom en lukt som av vidbränt och stack i näsan. Not all the time, but at short intervals there was a smell as of wood burning and stinging the nose. Men den lukten kom inte från någon spis i Askedalarna, utan den var en hälsning från de stora bålen av barr och mossa och ris, som fräste och brann flera mil därifrån.

Solen hade gått ner ellande röd för en liten stund sedan, men hon hade lämnat kvar efter sig nog med färg för att måla hela himlen. Die Sonne war schon vor einer Weile knallrot untergegangen, aber sie hatte genug Farbe hinterlassen, um den ganzen Himmel zu bemalen. The sun had set a brilliant red a little while ago, but she had left behind enough color to paint the whole sky. Den blev blekröd inte bara i det hörnet, där solen nyss hade stått, utan över hela sin vidd. It turned pale red not only in the corner where the sun had just been, but across its entire expanse. På samma gång blev vattnet i Duvsjön svart som spegelglas borta under de branta Duvsjöbergen, och i detta svarta gick det fram strimmor av röd blod och blänkande guld. Zur gleichen Zeit wurde das Wasser im Duvsjön unter den steilen Bergen des Duvsjö schwarz wie Spiegelglas, und in dieser Schwärze zeichneten sich Schlieren aus rotem Blut und leuchtendem Gold ab. At the same time, the water in Duvsjön became black as mirror glass under the steep Duvsjö mountains, and in this blackness there were streaks of red blood and shining gold.

Det var en sådan natt, då man tycker, att jorden inte är värd en blick. Det är bara himlen och vattnet, som speglar himlen, som det är lönt att se på. Only the sky and the water, which mirrors the sky, are worth looking at.

Men bäst som Jan satt och såg på grannlåten, så började han undra på en sak. Aber als Jan das benachbarte Lied beobachtete, begann er sich über etwas zu wundern. But as Jan sat watching the neighboring song, he began to wonder about something. Det kunde väl inte vara någon möjlighet, att han såg rätt, men nog tyckte han, att himlavalvet hade börjat sjunka. Es war nicht auszuschließen, dass er Recht hatte, aber er glaubte, dass der Himmel zu fallen begonnen hatte. It could not be possible that he was right, but he thought that the sky had begun to fall. För hans ögon åtminstone hade det kommit bra mycket närmare ner mot jorden än vanligt. To his eyes at least, it had come much closer to the ground than usual.

Bestämt var det inte någonting, som var på tok! Es wurde nichts beschlossen, was falsch war! Nothing was decided, nothing was wrong! Han kunde väl inte se alldeles fel heller. Det var sanning, att den stora, blekröda kupan gav sig av ner mot jorden. Es stimmte, dass sich die große, blassrote Kuppel auf die Erde senkte. Kvalm och hetta tog till på samma gång, så att han höll på att gå åt. Übelkeit und Hitze setzten gleichzeitig ein, so sehr, dass er fast gegessen hätte. Han kände redan den starka värmen, som gick ut från det smältheta valvet, som kom ner emot honom. Er spürte bereits die starke Hitze, die von dem geschmolzenen Gewölbe ausging und auf ihn zukam. He already felt the strong heat emanating from the molten vault coming down towards him.

Jan hade ju hört mycket tal om att jorden en gång skulle förgås, och som oftast hade han tänkt, att det komme att ske med starkt åskväder och jordskalv, som skulle kasta bergen i sjöarna och driva sjöarnas vatten upp över dalar och slättland, så att allt levande skulle gå under. Han hade aldrig förr tänkt, att slutet kunde komma på det sättet, att jorden blev begravd under himlavalvet och människorna dog av hetta och kvalm. Han tyckte, att detta måtte vara värre än allt annat. He thought this must be worse than anything else.

Han lade pipan ifrån sig, fastän den bara var halvrökt, men annars satt han stilla på samma fläck. He put the pipe down, even though it was only half-smoked, but otherwise he sat still in the same spot. För vad annat kunde han göra? Detta var ingenting, som man förmådde avvärja, ingenting, som man kunde gå ur vägen för. Das war nichts, was abgewendet werden konnte, nichts, was vermieden werden konnte. Man kunde inte ta till vapen för att försvara sig, inte söka sig gömställen för att krypa ner i. Om man också förmådde tömma alla sjöar och hav, så räckte inte deras vatten till att svalka himlavalvets glöd. Om man kunde rycka bergen från deras rötter och resa dem som stöttor mot himlen, detta tunga valv mäktade de inte hålla uppe, när meningen var, att det skulle sjunka. Wenn man die Berge aus ihren Wurzeln reißen und sie wie Säulen in den Himmel heben könnte, könnten sie dieses schwere Gewölbe nicht halten, wenn es fallen soll. If you could pluck the mountains from their roots and raise them like pillars to the sky, they could not hold up this heavy vault when it was meant to fall.

Det, som var besynnerligt, det var, att ingen mer än han la märke till vad som stod på. Seltsam war nur, dass außer ihm niemand bemerkte, was vor sich ging.

Men se nu! Vad var det, som steg upp där borta över bergkammen? Var det inte en mängd svarta punkter, som blev synliga mot de ljusa rökmolnen? De for om varandra så hastigt, att det blev som korta streck för ögonen, ungefär på samma sätt, som när bin svärmar. Sie bewegten sich so schnell umeinander, dass sie wie kurze Linien für die Augen wirkten, ähnlich wie bei einem Bienenschwarm. They ran around each other so quickly that they became like short lines for the eyes, much in the same way that bees swarm.

Det var fåglar förstås. Men det märkvärdiga var, att de hade höjt sig från nattkvisten och stigit upp i luften mitt i natten. Aber das Bemerkenswerte war, dass sie sich mitten in der Nacht aus dem nächtlichen Zweig erhoben und in die Luft aufgestiegen waren.

De visste allt mer än människor. De hade känt på sig, att det var någonting, som höll på att ske. They had sensed that something was happening.

Det blev inte svalare i luften, som det skulle ha blivit en annan natt, utan varmare och varmare. The air did not get cooler, as it would have on another night, but warmer and warmer. Och något annat var ju inte att tänka på. för det röda valvet kom allt närmare. Jan tyckte, att det redan hade sjunkit så djupt, att det rörde vid hjässan av Snipaberget där högt uppöver honom. Jan thought that it had already sunk so deep that it was touching the top of Mount Snipa high above him.

Men om undergången var så nära och han inte kunde hoppas att få något bud från Klara Gulla och än mindre att få se henne, innan allt var slut, då ville han bara be om en enda nåd: att han måtte kunna utfundera vad det var, som han hade gjort henne emot, så att han kunde försona det, innan det var slut med allt det, som jordlivet tillhör. But if the end was so near, and he could not hope to receive any message from Clare Gulla, much less to see her before it was all over, then he wanted to ask only one mercy: that he might find out what it was that he had done to her, so that he could reconcile it before the end of all that belongs to earthly life. Vad var det han hade gjort, som hon inte kunde glömma och förlåta? Varför hade kejsarklenoderna blivit tagna ifrån honom? Why had the imperial charms been taken from him?

Just som han gjorde dessa frågor, föll hans blickar på en liten guldpappersbit, som låg och glimmade på marken framför honom. Just as he was making these inquiries, his eyes fell on a small piece of gold paper, which lay glittering on the ground before him. Det lyste till i den, som ville den dra uppmärksamheten till sig, men han var inte så sinnad nu. It glowed as if it wanted to draw attention to itself, but he was not so inclined now. Den hade väl hört till en av de där stjärnorna, som han hade fått låna av Stoll-Ingborg. It had probably belonged to one of those stars, which he had borrowed from Stoll-Ingborg. Men han hade inte brytt sig om den där fåfängligheten på hela vintern.

Det blev alltmer hett och alltmer svårt att andas. It became increasingly hot and increasingly difficult to breathe. Det var slutet, som kom, och det var kanske rätt så bra, att det inte drog längre ut. It was the end that came, and it was perhaps rather good that it did not drag on any longer.

Han kände hur en stor svaghet stal sig över honom. Den tilltog så, att han inte orkade sitta upprätt längre, utan han lät sig glida ner från stenen och sträckte ut sig på marken.

Det var väl orätt mot Kattrina, att han inte talade om för henne vad som stod på. It was probably unfair to Kattrina that he did not tell her what was going on. Men hon var inte hemma, utan hon var ännu kvar på kalaset hos notbindarns. Om han bara hade orkat släpa sig dit! If only he could have dragged himself there! Den gamle Ol'Bengtsa hade han också gärna velat säga ett ord till farväl.

Han blev rätt glad, när han i detsamma märkte, att Kattrina kom gående i sällskap med notbindarn. He was quite happy when he noticed that Kattrina was walking with the musician. Han ville ropa åt dem, att de skulle skynda sig, men var inte i stånd att få ett ord över läpparna. Strax därefter stod de båda två lutade över honom.

Kattrina gick efter vatten och gav honom, och han fick då så pass krafter tillbaka, att han kunde tala om, att yttersta domen var för handen. Kattrina went for water and gave it to him, and he regained enough strength to say that the final judgment was at hand.

– Det vet jag visst! sa Kattrina.

Yttersta domen! Det är du, som har fått feber å ligger å yrar.

Då vände Jan sig till notbindarn.

– Ser inte ni heller, Ol'Bengtsa, att himlavalvet sjunker å sjunker?

Notbindarn svarade honom ingenting alls. Han vände sig i stället till Kattrina.

– Det här går aldrig väl, sa han. Jag tror, att vi är tvungna å försöka med det, som vi tala om på vägen. Ich denke, wir müssen versuchen, das, worüber wir sprechen, auch auf der Straße zu tun. Det är så gott, att jag går över te Falla nu genast. Es ist so gut, dass ich gleich zu Falla gehe.

– Men Lars sätter sej nog emot'et, sa Kattrina. - Aber Lars wird sich wahrscheinlich wehren", sagte Kattrina. - But Lars will probably resist," said Kattrina.

– Ni vet ju, att Lars är rest te gästgivargårn. - You know that Lars is a guest of the inn. Jag tänker, att mor i Falla ska ta mod te sej å – – I think, that mother in Falla will be brave enough to - - ?

Jan avbröt honom. Han kunde inte tåla att höra dem stå och språka om alldagliga saker, då det var så stora ting på färde. He could not bear to hear them standing around talking about everyday things, when there were such big things going on.

– Säj inte någe mer! sa han. Hör ni inte domsbasunera? Können Sie das Urteil nicht hören? Can't you hear the judges? Hör ni inte hur det dånar oppe i bergena?

De gav sig ro att lyssna ett ögonblick för att göra Jan till viljes, och nu märktes det på dem, att de hörde något besynnerligt, de med. They paused to listen for a moment to please Jan, and now they realized that they were hearing something strange, too.

– Det kommer ett åkdon skramlande oppe i skogen, sa Kattrina. - "There is a carriage rattling in the forest," said Kattrina. Vad i all världen ska det betyda?

De blev allt mer och mer förvånade, allt som ljudet närmade sig.

– Å söndagskväll är det! sa Kattrina.

Om det vore en vardag, kunde man ju ändå förstå saka. If it were an everyday life, you could still understand the saka. Men vem kan det vara, som kör mä hjuldon på skogsvägen en söndagsnatt? But who could it be, driving my wheels on the forest road on a Sunday night?

Hon tystnade igen för att lyssna, och nu hörde man hur hjulen skrapade mot stenhällar och hur hästen hasade utför tvärbranta backar. Sie verstummte wieder, um zu lauschen, und nun konnte man hören, wie die Räder über die Felsen schabten und das Pferd die steilen Hänge hinunterstürzte. She fell silent again to listen, and now you could hear the wheels scraping against rocks and the horse hurtling down steep slopes.

– Hör ni? sa Jan. Hör ni?

– Ja, jag hör, sa Kattrina, men det angår inte mej vem det är. Jag får lov å bädda åt dej nu för det första. Erstens kann ich jetzt das Bett für dich machen. I can make the bed for you now, first of all. Det är det, som jag har å tänka på.

– Å jag ska gå te Falla, jag, sa notbindarn. Det är viktigare än allt annat. This is more important than anything else. Ajö så länge!

Gubben skyndade bort så fort han kunde, och Kattrina gick in i stugan för att göra i ordning sängen. Men knappt var hon ingången, förrän det där rasslet, som hon och notbindarn trodde kom av en vanlig kärra, var alldeles inpå dem. But no sooner had she entered, than that rattle, which she and the musician thought was from an ordinary cart, was right in front of them. Det var ett dunder av svåra stridsvagnar, och hela jorden skakade, när det närmade sig. Jan ropade högt på Kattrina, och hon kom genast ut.

– Käre du, var inte så rädd! bad Kattrina. Nu ser jag hästen. Det är den gamla Bruningen från Falla. Sätt dej opp, så ser du'n, du mä!

Hon la armen under Jans nacke och reste upp honom. Mellan albuskarna, som stod utmed vägen, såg Jan en skymt av en häst, som i vild fart jagade fram mot Skrolycka. Zwischen den Erlen, die den Weg säumten, sah Jan einen Blick auf ein Pferd, das wild auf Skrolycka zuraste. Between the alders that lined the road, Jan saw a glimpse of a horse chasing wildly towards Skrolycka.

– Ser du nu? sa Kattrina.

Det är bara Lars Gunnarsson, som kommer hemåkande. Han har väl suttit å druckit sej så full på gästgivargårn, så han inte vet vilken väg han kör. He's probably been so drunk at the inn that he doesn't know which way he's going.

När hon sa detta, for åkdonet just förbi deras grind, så att man kunde se det bättre. Både Jan och Kattrina märkte, att kärran var tom, hästen var utan körsven.

Med detsamma gav Kattrina till ett skrik och drog armen undan Jan så hastigt, att han föll tillbaka med en duns.

– Gud fri mej! sa hon. Såg du'n, Jan? Han låg på släp! He was in tow!

Hon väntade inte på svar, utan rusade över gården och bortåt vägen, där hästen nyss hade skenat fram. She did not wait for an answer, but rushed across the yard and down the road, where the horse had just bolted.

Jan lät henne gå utan att göra några invändningar. Han var glad att bli ensam igen. Han hade ännu inte funnit svar på frågan varför kejsarinnan var ond på honom.

Den lilla guldpappersbiten låg nu alldeles under hans ögon och glittrade så, att han måste se på den en gång till. Och från pappersbiten gled tankarna till Stoll-Ingborg och till den gången, då han hade råkat henne vid Borgs brygga. And from the piece of paper his thoughts drifted to Stoll-Ingborg and the time he had met her at Borg's pier.

Och nu slog det honom, att här var svaret på det, som han hade frågat om. And now it occurred to him that here was the answer to what he had asked. Nu visste han vad det var, som den lilla flickan hade varit missnöjd med hela vintern. Det var mot Stoll-Ingborg, som han hade handlat orätt! Han skulle aldrig ha nekat henne att resa med till Portugallien.

Att han hade kunnat tro så illa om den stora kejsarinnan, som att hon inte skulle vilja ha Stoll-Ingborg med sig! That he could have thought so badly of the great Empress, that she would not want Stoll-Ingborg with her! Just sådana som hon ville hon helst hjälpa. It was people like her that she wanted to help.

Det var inte underligt, att hon hade varit ond. Han borde ju ha förstått, att de fattiga och olyckliga alltid var välkomna i hennes rike.

Det var inte mycket att göra vid saken, om det inte blev någon morgondag. Es gab nicht viel zu tun, wenn es kein Morgen gab. There wasn't much to do about it if there was no tomorrow. Men om det blev en! Han skulle gå och tala vid Stoll-Ingborg det första han gjorde.

Han slöt ögonen och knäppte händerna. Det var ändå ljuvligt, att denna oron var stillad. Nu var det inte på långt när så svårt att dö. Now, dying wasn't nearly so hard.

Han visste inte hur lång tid som hade gått, innan han hörde Kattrinas röst tätt bredvid sig.

– Käre du, hur är det mä dej? Du ligger väl aldrig å dör för mej? You never lie down and die for me, do you?

Hon lät så ängslig, att han fick lov att göra sig det besväret att öppna ögonen. She sounded so anxious that he had to take the trouble to open his eyes.

Och med detsamma såg han i Kattrinas hand kejsarkäppen och den gröna läderkasketten.

– Jag bad Dom i Falla, att jag skulle få ta mä det här te dej. Jag sa dom, att hur det än går, så är det bättre, att du får dom tebaka, än att du ska alldeles förlora lusten å leva. I told them that no matter what happens, it's better that you get them back than that you completely lose the will to live.

Jan knäppte sina händer. Jan clasped his hands.

Den lilla flickan, den stora kejsarinnan, hon var väl märkvärdig! Inte förr hade han fått reda på sin synd och lovat att försona den, än hon gav honom sin nåd och sitt välbehag tillbaka. No sooner had he learned of his sin and promised to reconcile it, than she gave him back his grace and pleasure.

Han kände en så märkvärdigt stor lättnad. Det var himlavalvet, som höjde sig, som släppte fram luft och drog undan sin stora hetta. It was the vault of heaven, rising, letting in air and drawing away its great heat. Han blev i stånd att resa sig och famla efter kejsarklenoderna. Er konnte aufstehen und nach dem kaiserlichen Schmuck tasten.

– Ja, nu kan du äga dom mä lugn, sa Kattrina. - Yes, now you can own them in peace, said Kattrina. Nu blir det väl ingen mer, som kommer å tar dom ifrån dej, för Lars Gunnarsson är död. Now no one will come and take them away from you, because Lars Gunnarsson is dead.