×

우리는 LingQ를 개선하기 위해서 쿠키를 사용합니다. 사이트를 방문함으로써 당신은 동의합니다 쿠키 정책.


image

Selma Lagerlöf - Kejsarn av Portugallien, Kapitel 38

Kapitel 38

Söndagen efter midsommar

Den första söndagen efter midsommar blev allt folket i Askedalarna bjudna till notbindarns på det stora kalaset, som han och hans svärdotter brukade ställa till med vartenda år vid den här tiden.

Man kunde nog undra på att två så utfattiga människor skulle göra ett gästabud vart år, men för alla dem, som hade reda på anledningen, föreföll det nog rätt naturligt.

Det förhöll sig nämligen så, att då notbindarn hade varit en rik man, hade han gett sina två söner var sin gård. Den äldsta sonen hade förfarit med sin egendom ungefär på samma sätt som Ol'Bengtsa själv och hade dött utfattig. Den andra sonen var mer stadgad och ordentlig. Han hade sin gåva i behåll och hade till och med förökat den, så att han hade blivit rätt förmögen.

Men det han nu ägde var ju bara en ömklighet mot vad han kunde ha haft, om fadern inte hade farit fram med sådant överdåd och slarv och gjort över med både pengar och egendomar till ingen världens nytta. Om en sådan rikedom hade fallit i sonens händer i hans tidiga ungdom, så var det omöjligt att säga hur långt han skulle ha kommit. Han kunde ha ägt alla skogar i Lövsjö härad, haft handelsbod i Broby och ångbåt på Löven. Ja, han kunde kanske till och med ha suttit som brukspatron på Ekeby.

Sonen hade förstås haft svårt att förlåta fadern hans misshushållning, men han hade alltid lagt band på sig, så att det inte hade kommit till någon brytning. När det gick omkull för Ol'Bengtsa, hade visst en hel del folk, och fadern med, väntat, att han skulle ha kommit honom till hjälp med det han ägde, men vad skulle det ha tjänat till? Det hade ju bara gått till fordringsägarna. Det var just med tanke på att fadern skulle ha något att komma till, när allt hans var slut, som sonen behöll det, som han hade fått.

Att nu Ol'Bengtsa hade slagit sig ner hos den äldsta sonens änka och bjöd till att försörja sig och henne med att knyta nät, det var inte sonens fel. Han hade bett fadern komma och bo hos honom inte en gång, utan minst hundra. Det var nästan en ny orätt, det här, som fadern begick mot honom, för han fick dåligt anseende bland dem, som visste, att gubben hade det svårt.

Men inte heller fördenskull hade det kommit till någon osämja mellan honom och fadern, utan för att bevisa honom sin vänskap krånglade han sig fram på den livsfarliga vägen till Askedalarna en gång var sommar med hustru och barn och stannade över där en hel dag.

Om nu folk hade vetat hur betryckta de kände sig, både hustrun och han, var gång de såg den lilla stugan och det eländiga rucklet till uthus och det steniga potatislandet och svägerskans alla trasiga ungar, så skulle de ha förstått vilket hjärta han hade för fadern, när han kunde gå igenom detta en gång om året för att få råka honom.

Allra värst tyckte både han och hustrun det var, att det skulle ställas till kalas för dem. De bad och tiggde, var gång de for sin väg, att han skulle låta bli att bjuda ihop grannarna för att fira dem, då de kom igen nästa år, men gubben var obeveklig. Han ville inte avstå från kalaset, fastän han visst inte hade råd till det. Man skulle inte ha trott, att det fanns mycket kvar av den gamla Ol'Bengtsa i Ljustersbyn, när man såg hur gammal och utslocknad han gick där, men lusten att slå på stort, den hade han i behåll. Den hade bragt honom i olycka, och den tycktes han aldrig kunna bli fri ifrån.

Sonen hade fått höra på omvägar, och det förstod han ju i alla fall av sig själv, att gubben och svägerskan sparade och skrapade hela året bara för att kunna ha ett hedersamt gille den dagen, då han kom. Men då var det också mat i ett, i ett. Kaffe och stort smörgåsbord, innan de var ur kärran en gång. Och middag för alla grannarna med fisk och kött och risgrynskaka och saftkräm och en myckenhet dryckesvaror. Det var så bedrövligt, att man ville gråta åt det. Han och hans hustru gjorde ingenting för att uppmuntra galenskapen. De tog ingen annan förning med sig än sådant, som bara kan ätas i vardagslag. Men kalaset, det slapp de inte undan i alla fall.

De sade ibland till varandra, att det blev väl ingen annan råd till sist, än att de fick låta bli att fara, för att inte fadern måtte för deras skull ruinera sig en gång till. Men de var rädda för att ingen skulle ha förstått deras välmening, om de hade stannat hemma.

Och tänk ett sådant sällskap, som de fick vara tillsammans med på de där kalasen! Gamla smeder och fiskargubbar och backstusittare. Om inte ett så pass präktigt folk som De i Falla också hade brukat komma, så hade det inte funnits en människa, som de hade kunnat byta ett ord med.

Sonen till Ol'Bengtsa hade förstås tyckt mest om Erik i Falla själv, men han hade också riktigt stor högaktning för Lars Gunnarsson, som hade övertagit gården efter svärfaderns död. Han var ju inte kommen av någon förnämlig släkt, men det var en karl, som hade haft förstånd att skaffa sig ett gott gifte och som nog skulle komma att tränga sig fram till både rikedom och anseende, innan han gav upp spelet.

Det var alltså en stor missräkning för honom, när han kom till Askedalarna tredje året efter Erik i Fallas död, att få höra strax vid ankomsten, att Lars Gunnarsson troligen inte skulle komma på kalaset den här gången.

– Det är inte mitt fel, sa den gamla notbindarn. Han är just inte av mitt folk, men jag gick ändå över te Falla i går å bjöd'en för di skull.

– Han är kanske utledsen på di här kalasena, sa då sonen.

– Å nej, sa gubben, jag tror allt, att han mer än gärna ville vara mä här, men det är nog någe annat, som hindrar.

Gubben förklarade inte närmare vad han menade, men när de höll på med den första kaffedrickningen, kom han på nytt tillbaka till ämnet.

– Du ska inte vara så ledsen för att inte Lars kommer hit i kväll, sa han. Det är inte sagt, att du skulle tycka om å vara i sällskap mä'n numera, för han har börjat bli oordentlig den sista tiden.

– Ni menar väl aldrig, att han har slagit sej på dryckjom? framkastade sonen.

– Å jo, det är nog inte så illa gissat, svarade gubben. Det har kommit över'n nu på vårn, å alltsen midsommar har han visst inte vart nykter en enda dag.

Det brukade gå så till vid de här besöken, att strax sedan kaffet var drucket, tog fadern och sonen var sitt metspö och ställde sig vid sjön för att meta. Därvid var gubben mestadels mol tyst för att inte skrämma bort fisken, men det här året gjorde han ett undantag.

Han gav sig i tal med sonen gång på gång. Det kom trögt förstås efter vanligheten med korta meningar, men det var tydligt, att det var mer liv i honom än förut om åren.

Man skulle nästan ha trott, att det var något särskilt, som han ville ha sagt, eller rättare, att det var något, som han ville ha svar på av sonen. Han var som en, som står utanför ett tomt hus och ropar och kallar och inte vill avstå från hoppet, att någon skall komma ut och öppna.

Han vände flera gånger tillbaka till Lars Gunnarsson. Han berättade en del om hur det hade gått till vid sista husförhöret, och han drog också fram allt pratet, som hade gått om honom i Askedalarna efter Erik i Fallas död.

Sonen gav honom rätt i att det nog hände, att Lars inte var riktigt oskyldig. Och om han nu hade börjat dricka, så var det ju dåliga tecken.

– Ja, jag är nyfiken på hur han ska komma över den här dan, sa gubben.

Sonen fick ett napp i detsamma, så han behövde inte svara. Det var ju inte något i hela historien, som var likt det, som han och fadern hade emellan sig, men han kunde ändå inte låta bli att tro, att gubben ville lägga in en särskild mening i det, som han sa.

– Jag hoppas, att han reser te prästen i afton, sa gubben. För det finns förlåtelse, bara han söker den.

När han hade sagt ut de orden, blev det tyst en lång stund. Sonen hade så brått med att sätta en ny mask på kroken, att han inte tänkte på att svara. Och det var ju heller ingenting, som han behövde svara på. Men då kom det från gubben en suck så djup, att han måste se bort till honom.

– Ser ni inte, att ni har napp, far? sa han.

Jag tror, att ni låter abborrn ta metspöet ifrån er.

Gubben ryckte till. Han tog fisken av kroken, men han bar sig så fumligt åt, att den föll i sjön tillbaka.

– Det går nog inte för mej å ta in nån fisk i dag, hur gärna jag än vill, sa han.

Jo, det var säkert, att det var någonting, som han ville ha sonen att säga och erkänna. Men han kunde väl ändå inte begära av honom, att han skulle jämföra sig med en, som var misstänkt för att ha dödat sin svärfar.

Gubben hade inte satt någon ny mask på kroken. Han stod på en sten med händerna knäppta och stirrade utåt det blanka vattnet med de döda ögonen.

– Jo, det finns förlåtelse, sa han. För alla dom, som låter de gamla ligga å vänta å förfrysa i isande köld, finns det förlåtelse ända te denna dag. Men sedan är det slut.

Detta kunde ju inte vara sagt åt sonen. Gubben tänkte väl högt bara, såsom gammalt folk brukar.

I alla fall föll det nu sonen in, att han skulle försöka få honom att tala om något annat.

– Hur står det te mä den där karln här i Askedalarna, som blev stollig förra hösten? sa han.

– Jaså, Jan i Skrolycka! sa gubben.

Jo, han har vart klok hela vintern. Han ämnar sej inte på kalaset, han heller, i dag, men honom kommer du väl inte å sakna. Han är bara en fattig backstusittare, han som jag.

Det kunde nog vara sant, men sonen var så glad att få tala om någon annan än Lars Gunnarsson, att han med stort deltagande frågade vad det var för fel med Jan i Skrolycka.

– Å, det är bara det, att han har blitt sjuk åv längtan efter e dotter, som har rest bort för två år sen å inte låter höra ett ord ifrån sej.

– Ho, som råka i olycka – – –

– Jaså, du kommer ihåg det. Men det är inte fördenskull, som fadern sörjer sej te döds. Det är den stora kärlekslösheta, som han inte kan bära.

Det var för ängsligt med denna talträngdheten. Fadern språkade visst mer, än som var nyttigt för honom.

– Vet ni, att jag tror, att jag ska gå ut på den yttersta stenen här borta, sa sonen. Jag ser hur fisken slår omkring'en.

Genom den flyttningen kom han utom hörhåll för gubben, och sedan blev det inte något mer samspråk mellan dem på hela förmiddagen. Men vart än sonen gick, kände han hur de skumma, glanslösa ögonen följde honom.

Han blev rent glad den här gången, när främmanden kom.

Det var dukat utanför stugan, och när fadern väl hade slagit sig ner vid middagsbordet, så gjorde han ett försök att kasta sorger och bekymmer ifrån sig. När han satt som värd vid ett kalas, då kom det fram så mycket av den gamla Ol'Bengtsa, att man något så när kunde förstå hurudan man han hade varit förr i världen.

Ingen var närvarande ifrån Falla, men nog märktes det, att Lars Gunnarsson var i allas tankar. Och det var förstås ingenting att undra på, när det just var den här dagen, som Lars hade blivit varnad för. Men nog fick sonen till Ol'Bengtsa höra mer om husförhöret i Falla och hur besynnerligt det var, att prästen skulle tala om plikterna mot föräldrar just den kvällen, än han kunde ha roligt av. Han sa ingenting i alla fall, men gubben Ol'Bengtsa måtte visst ha sett på hans min, att han höll på att bli bra uttråkad, för han vände sig till honom.

– Vad säjer du om allt detta, du Nils? Du sitter visst å tänker för dej själv, att det är bra besynnerligt, att Vår Herre inte har skrivit ett bud för föräldrar om hur di ska förhålla sej mot sina barn?

Det kom så oväntat över sonen. Han kände, att han blev röd i ansiktet, liksom hade han blivit tagen på bar gärning.

– Men, käre far! sa han.

Jag har då väl aldrig varken tänkt eller sagt – – –

– Nej, det är sant, avbröt gubben och vände sig nu till dem, som satt med vid bordet. Jag vet, att det är svårt för er å tro på vad jag säjer. Men sanninga är, att den här sonen min har aldrig sagt ett ont ord te mej å inte hustrua hans heller.

Gubben hade inte vänt sig till någon särskilt med dessa ord, och det var heller ingen, som tyckte, att han ville ta på sig att svara honom.

– Det har vart hårda prov, som di har fått gå igenom, fortsatte Ol'Bengtsa. Det är stora egendomar, som har gått ifrån dom. Di kunde ha vart herrskapsfolk nu, om jag bara hade skött mej rätt. Men di har aldrig sagt nånting. Å var sommar kommer di å hälsar på mej för te å visa, att di inte är onda på mej.

Det var så dött nu igen, hela ansiktet på gubben, och rösten var så stillsam. Sonen visste inte om det var något särskilt, som han ville komma till, eller om han bara talade för att ha något att säga.

– Det är annat, det, än Lisa här, sa gubben och visade bort till den sonkvinnan, som han bodde hos. Ho grälar på mej var dag för att jag har förstört mina pengar.

Sonhustrun blev inte det minsta besvärad, utan svarade honom med ett godmodigt skratt:

– Å ni grälar på mej, ni, för att jag inte hinner mä å laga alla hålena på pojkarnas kläder.

– Ja, det är sant, medgav gubben. Se, vi är inte blyga för varandra, vi, utan vi säjer ut. Vi kan tala om allting, å allt, vad jag har, är hennes, å allt, vad ho har, är mitt. Så jag börjar tro, att det är ho, som är mitt rätta barn.

Sonen blev förlägen på nytt och ängslig med. Det var någonting, som gubben ville tvinga fram. Det var ett svar, som han väntade på. Men man kunde väl inte begära, att det skulle komma här, mittibland alla de främmande.

Det blev en verklig lättnad för sonen till Ol'Bengtsa, när han såg upp och märkte, att Lars Gunnarsson och hans hustru stod vid grinden och ämnade sig in på gården.

Men inte bara han, utan alla de närvarande blev förnöjda över att de kom. Nu var det, som om ingen hade något minne av alla de mörka misstankarna.

Lars och hustrun ursäktade sig många gånger över att de kom för sent, men Lars hade haft en svår huvudvärk, så att de hade inte trott, att de skulle kunna vara med alls. Nu hade den gett med sig en smula, och då hade han tänkt, att han skulle försöka att gå på kalaset. Kanske att han skulle glömma bort sina plågor, om han kom ut bland folk.

Lars såg litet hålögd ut, och håret hade fallit av vid tinningarna, men han var lika glad och umgängsam, som han hade varit förra året. Han hade knappt fått i sig ett par matbitar, förrän han och sonen till Ol'Bengtsa kom in i samtal om skogsaffärer, om stora förtjänster och utlånta pengar.

Småfolket omkring dem satt rent häpna över de stora summorna och tordes ingenting säga. Det var bara den gamla Ol'Bengtsa, som ville ha ett ord med i laget.

– När ni nu talar om pengar, sa han, så undrar jag om du, Nils, kommer ihåg den där reversen på 17,000 riksdaler, som jag hade fått åv gamla patron på Duvnäs. Du minns, att den var förlagd å inte kunde komma te rätta, när jag var i mi värsta nöd. Jag skrev te brukspatron å krävde honom i alla fall, men fick det svaret, att han låg för döden. Å sen, när han var död, så kunde inte boutredningsmännerna finna nånting om min fordran i böckerna. Jag fick det beskedet, att det var omöjligt för dom å betala den, då jag inte kunde visa fram reversen. Vi sökte efter'n, bå jag å sönerna mina, men vi var inte i stånd å finna'n.

– Ni vill väl aldrig säja, att ni har fått fatt i'n nu? utbrast sonen.

– Det var för märkvärdigt, fortfor gubben. Jan i Skrolycka kom in här en morron å sa te mej så bestämt, att han visste, att reversen fanns i lönnlådan i min klädkista. Han hade sett mej ta fram'en i en dröm.

– Men där har ni väl sökt?

– Ja, jag har sökt i den lönnlådan, som fanns te vänster i kista. Men Jan sa mej, att den skulle ligga på högra sida. Å när jag nu såg efter, så fanns det e lönnlåda på det hållet, som jag aldrig hade vetat om. Å där låg den.

– Ni hade väl lagt in'en på den sida en gång i fyllan och villan, framkastade sonen.

– Jag hade väl så, ja, medgav gubben.

Sonen lade ifrån sig kniv och gaffel för ett ögonblick, men han tog upp dem igen. Det var någonting i gubbens röst, som varnade honom. Det var kanske lögn alltihop.

– Den var väl för gammal? sa han.

– Å ja, sa gubben, det skulle den nog ha vart mä en annan gäldenär. Men jag rodde ner mä'n te unga patron på Duvnäs, å han erkände genast, att den var riktig. ”Det är klart som dagen, att jag ska betala min fars skuld te er, Ol'Bengtsa”, sa'n, ”men ni får väl ge mej nåra veckors anstånd. Det är en stor summa å lägga ut på en gång.”

– Det var talat som en hedersman, sa sonen och la handen tungt på bordet. Glädjen började stjäla sig över honom till trots för allt misstroende. Tänk, att det var något så präktigt, som gubben hade gått och burit på hela dagen och inte orkat komma fram med!

– Jag sa te brukspatron, att han inte behövde betala kontant, förklarade notbindarn. Om han bara gav mej en ny revers, så kunde pengarna gärna få stå kvar hos'en.

– Det var ju bra, det mä, sa sonen. Han hade svårt att visa sig så lugn, som det hade varit önskligt. Rösten ville bli så hög och glad. Han visste, att man aldrig kunde vara riktigt säker med den gamla Ol'Bengtsa. I nästa ögonblick kunde han hitta på att säga, att alltihop bara var ett påfund.

– Du tror mej visst inte, sa gubben. Vill du se reversen? Gå in efter'n, du Lisa!

Strax därefter hade sonen reversen under sina ögon. Först såg han på underskriften, och han kände genast igen den klara och tydliga namnteckningen. Sedan såg han på summan, och den var också riktig. Han nickade åt hustrun, som satt mittemot honom, att allt var, som det skulle, och räckte henne reversen på samma gång, för han kunde ju förstå hur otålig hon skulle vara att få se den.

Hustrun läste igenom skuldsedeln ordentligt från början till slut.

– Vad är det här? sa hon. ”Betalar till Lisa Persdotter i Askedalarna, änka efter Bengt Olsson från Ljusterbyn”, – – – Ska Lisa ha reversen?

– Ja, sa gubben, ho har fått di här pengarna åv mej, för ho är mitt rätta barn.

– Men det är orätt mot – – –

– Nej, sa gubben med sin trötta röst, det är ingen orätt. Jag har gjort rätt för mej å är ingen någe skyldig. Det kunde ha vart så, fortfor han och vände sig mot sonen, att jag hade haft en annan fordringsägare också, men jag har tatt reda på den saka, å jag vet, att jag ingen har.

– Ja, ni menar mej, sa sonen. Mej tänker ni aldrig – – –

Men allt det, som sonen nu var på väg att säga fadern, det blev osagt. Han blev avbruten av ett högt utrop från andra sidan bordet.

Där hade Lars Gunnarsson helt plötsligt ryckt till sig en full brännvinsflaska och satt den för munnen. Hustrun skrek högt av ängslan och försökte ta den ifrån honom.

Han höll henne undan, tills han hade tömt halva flaskan. Då satte han ner den på bordet igen och vände sig mot hustrun. Han var röd i ansiktet, ögonen stirrade vilt, och han knöt händerna.

– Hörde du inte, att det var Jan, som fann reversen? Det är sant allt, vad han drömmer. Du begriper väl, att han är ”i syne”. Å du ska få se, att i denna dag kommer olycka över mej, som han har sagt.

– Han har ju bara bett dej, att du skulle akta dej!

– Du tiggde å bad, att jag skulle gå hit, för att jag skulle glömma bort vad det var för en dag. Å så fick jag den här påminnelsen i stället!

Han lyfte återigen brännvinsflaskan till munnen, men hustrun kastade sig över honom med gråt och böner. Han satte ner den på bordet med ett skratt.

– Behåll'na, behåll'na gärna för mej! sa han, i det han steg upp och sparkade undan stolen. Å ajö mä er, Ol'Bengtsa! Ni ursäktar väl, att jag går min väg? I dag får jag lov å fara te ett ställe, där jag kan få supa i fred.

Han gick mot grinden. Hustrun följde efter honom.

Men när han skulle gå genom grindhålet, stötte han henne tillbaka.

– Vad vill du mä mej? Jag har fått mi varning. Jag går mot undergången.


Kapitel 38 Chapter 38

Söndagen efter midsommar

Den första söndagen efter midsommar blev allt folket i Askedalarna bjudna till notbindarns på det stora kalaset, som han och hans svärdotter brukade ställa till med vartenda år vid den här tiden. On the first Sunday after midsummer, all the people in Askedalarna were invited to the notary's house for the big party that he and his daughter-in-law used to throw every year at this time.

Man kunde nog undra på att två så utfattiga människor skulle göra ett gästabud vart år, men för alla dem, som hade reda på anledningen, föreföll det nog rätt naturligt. One might wonder why two such impoverished people would make a feast every year, but to all those who knew the reason, it probably seemed quite natural.

Det förhöll sig nämligen så, att då notbindarn hade varit en rik man, hade han gett sina två söner var sin gård. It so happened that when the notary had been a rich man, he had given his two sons each a farm. Den äldsta sonen hade förfarit med sin egendom ungefär på samma sätt som Ol'Bengtsa själv och hade dött utfattig. Der älteste Sohn hatte mit seinem Besitz ähnlich gehandelt wie Ol'Bengtsa selbst und war mittellos gestorben. Den andra sonen var mer stadgad och ordentlig. Han hade sin gåva i behåll och hade till och med förökat den, så att han hade blivit rätt förmögen.

Men det han nu ägde var ju bara en ömklighet mot vad han kunde ha haft, om fadern inte hade farit fram med sådant överdåd och slarv och gjort över med både pengar och egendomar till ingen världens nytta. But what he now possessed was only a pittance compared to what he might have had if his father had not proceeded with such extravagance and carelessness and made off with both money and property to no avail. Om en sådan rikedom hade fallit i sonens händer i hans tidiga ungdom, så var det omöjligt att säga hur långt han skulle ha kommit. If such wealth had fallen into his son's hands in his early youth, it was impossible to say how far he would have come. Han kunde ha ägt alla skogar i Lövsjö härad, haft handelsbod i Broby och ångbåt på Löven. Ja, han kunde kanske till och med ha suttit som brukspatron på Ekeby. Indeed, he might even have served as master of the mill at Ekeby.

Sonen hade förstås haft svårt att förlåta fadern hans misshushållning, men han hade alltid lagt band på sig, så att det inte hade kommit till någon brytning. Dem Sohn wäre es natürlich schwergefallen, seinem Vater seine Misswirtschaft zu verzeihen, aber er hatte sich immer fest im Griff, so dass es zu keinem Bruch kam. The son, of course, would have found it difficult to forgive his father for his mismanagement, but he had always kept a tight rein on himself so that there was no break. När det gick omkull för Ol'Bengtsa, hade visst en hel del folk, och fadern med, väntat, att han skulle ha kommit honom till hjälp med det han ägde, men vad skulle det ha tjänat till? Als Ol'Bengtsa scheiterte, erwarteten viele Menschen, darunter auch sein Vater, dass er ihm mit dem, was er hatte, zu Hilfe käme, aber was hätte das gebracht? When Ol'Bengtsa failed, a lot of people, including his father, had expected him to come to his aid with what he had, but what good would that have done? Det hade ju bara gått till fordringsägarna. Det var just med tanke på att fadern skulle ha något att komma till, när allt hans var slut, som sonen behöll det, som han hade fått. Der Sohn behielt das, was ihm gegeben worden war, damit der Vater etwas hatte, auf das er zurückkommen konnte, wenn er nichts mehr hatte. It was precisely so that the father would have something to come back to when all his was gone that the son kept what he had been given.

Att nu Ol'Bengtsa hade slagit sig ner hos den äldsta sonens änka och bjöd till att försörja sig och henne med att knyta nät, det var inte sonens fel. Es war nicht die Schuld des Sohnes, dass Ol'Bengtsa sich mit der Witwe seines ältesten Sohnes arrangiert hatte und ihr anbot, sich und sie durch das Knüpfen von Netzen zu unterstützen. The fact that Ol'Bengtsa had settled with the widow of his eldest son and offered to support himself and her by tying nets was not the son's fault. Han hade bett fadern komma och bo hos honom inte en gång, utan minst hundra. Er hatte seinen Vater nicht nur einmal, sondern mindestens hundertmal gebeten, bei ihm zu bleiben. He had asked his father to come and stay with him not once, but at least a hundred times. Det var nästan en ny orätt, det här, som fadern begick mot honom, för han fick dåligt anseende bland dem, som visste, att gubben hade det svårt. Dies war fast ein neues Vergehen, das sein Vater gegen ihn beging, denn er hatte einen schlechten Ruf bei denen, die wussten, dass der alte Mann in Schwierigkeiten war. It was almost a new injustice that his father committed against him, for he was disliked by those who knew that the old man was in trouble.

Men inte heller fördenskull hade det kommit till någon osämja mellan honom och fadern, utan för att bevisa honom sin vänskap krånglade han sig fram på den livsfarliga vägen till Askedalarna en gång var sommar med hustru och barn och stannade över där en hel dag. Aber auch damals gab es keine Meinungsverschiedenheiten zwischen ihm und seinem Vater, aber um seine Freundschaft zu beweisen, reiste er einmal im Sommer mit seiner Frau und seinen Kindern den gefährlichen Weg nach Askedalarna und blieb dort einen ganzen Tag lang. But even then there was no disagreement between him and his father, but in order to prove his friendship to him he made the dangerous journey to Askedalarna once every summer with his wife and children and stayed there for a whole day.

Om nu folk hade vetat hur betryckta de kände sig, både hustrun och han, var gång de såg den lilla stugan och det eländiga rucklet till uthus och det steniga potatislandet och svägerskans alla trasiga ungar, så skulle de ha förstått vilket hjärta han hade för fadern, när han kunde gå igenom detta en gång om året för att få råka honom. Wenn die Leute wüssten, wie verzweifelt er und seine Frau jedes Mal waren, wenn sie das kleine Häuschen und den armseligen Schuppen als Nebengebäude, das steinige Kartoffelbeet und die vielen kaputten Kinder der Schwägerin sahen, würden sie verstehen, was für ein Herz er für seinen Vater hatte, wenn er ihn einmal im Jahr besuchen konnte. If people had known how distressed they felt, both he and his wife, every time they saw the little cottage, and the miserable shack of an outhouse, and the stony potato field, and the sister-in-law's broken children, they would have understood what a heart he had for his father, when he could go through this once a year to see him.

Allra värst tyckte både han och hustrun det var, att det skulle ställas till kalas för dem. Er und seine Frau hielten es für das Schlimmste auf der Welt, dass eine Party für sie organisiert wurde. Worst of all, both he and his wife felt that a party should be organized for them. De bad och tiggde, var gång de for sin väg, att han skulle låta bli att bjuda ihop grannarna för att fira dem, då de kom igen nästa år, men gubben var obeveklig. They prayed and begged, each time they left, that he would not invite the neighbors to celebrate them when they came again next year, but the old man was relentless. Han ville inte avstå från kalaset, fastän han visst inte hade råd till det. Er wollte die Party nicht verpassen, auch wenn er es sich nicht leisten konnte. Man skulle inte ha trott, att det fanns mycket kvar av den gamla Ol'Bengtsa i Ljustersbyn, när man såg hur gammal och utslocknad han gick där, men lusten att slå på stort, den hade han i behåll. Man hätte nicht gedacht, dass von dem alten Ol'Bengtsa in Ljustersbyn noch viel übrig ist, wenn man sieht, wie alt und abgekämpft er dort herumläuft, aber er hatte immer noch den Wunsch, groß rauszukommen. You wouldn't have thought that there was much left of the old Ol'Bengtsa in Ljustersbyn when you saw how old and worn out he was walking there, but he still had the desire to go big. Den hade bragt honom i olycka, och den tycktes han aldrig kunna bli fri ifrån. It had brought him into misfortune, and he seemed never to be able to get out of it.

Sonen hade fått höra på omvägar, och det förstod han ju i alla fall av sig själv, att gubben och svägerskan sparade och skrapade hela året bara för att kunna ha ett hedersamt gille den dagen, då han kom. Men då var det också mat i ett, i ett. Aber dann war es auch Essen in einem, in einem. But then it was also food in one, in one. Kaffe och stort smörgåsbord, innan de var ur kärran en gång. Kaffee und ein großes Buffet, bevor sie einmal aus der Kutsche stiegen. Coffee and a big smorgasbord, before they were out of the carriage once. Och middag för alla grannarna med fisk och kött och risgrynskaka och saftkräm och en myckenhet dryckesvaror. Det var så bedrövligt, att man ville gråta åt det. Han och hans hustru gjorde ingenting för att uppmuntra galenskapen. De tog ingen annan förning med sig än sådant, som bara kan ätas i vardagslag. Sie nahmen nur das mit, was man im täglichen Leben essen kann. They took no other food with them than that which can only be eaten in everyday life. Men kalaset, det slapp de inte undan i alla fall. But they didn't escape the party, after all.

De sade ibland till varandra, att det blev väl ingen annan råd till sist, än att de fick låta bli att fara, för att inte fadern måtte för deras skull ruinera sig en gång till. Manchmal sagten sie sich, dass es am Ende keinen anderen Rat gab, als dass sie nicht gehen sollten, damit ihr Vater sich nicht um ihretwillen wieder ruinierte. They sometimes said to each other that there was no other advice in the end but that they should not go, lest their father should ruin himself again for their sake. Men de var rädda för att ingen skulle ha förstått deras välmening, om de hade stannat hemma. But they were afraid that no one would have understood their good intentions if they had stayed at home.

Och tänk ett sådant sällskap, som de fick vara tillsammans med på de där kalasen! And imagine the kind of company they got to be with at those parties! Gamla smeder och fiskargubbar och backstusittare. Om inte ett så pass präktigt folk som De i Falla också hade brukat komma, så hade det inte funnits en människa, som de hade kunnat byta ett ord med. Wäre nicht auch so ein prächtiges Volk wie das von Falla gekommen, hätte es keinen Menschen gegeben, mit dem sie ein Wort hätten wechseln können.

Sonen till Ol'Bengtsa hade förstås tyckt mest om Erik i Falla själv, men han hade också riktigt stor högaktning för Lars Gunnarsson, som hade övertagit gården efter svärfaderns död. The son of Ol'Bengtsa had, of course, liked Erik i Falla himself the most, but he also had great respect for Lars Gunnarsson, who had taken over the farm after his father-in-law's death. Han var ju inte kommen av någon förnämlig släkt, men det var en karl, som hade haft förstånd att skaffa sig ett gott gifte och som nog skulle komma att tränga sig fram till både rikedom och anseende, innan han gav upp spelet. Er stammte zwar nicht aus einer adligen Familie, aber er war ein Mann, der so klug gewesen war, eine gute Ehe einzugehen, und der es wahrscheinlich zu Reichtum und Ansehen bringen würde, bevor er das Spiel aufgab. He was not from a noble family, but he was a man who had had the sense to get a good marriage and who would probably make his way to both wealth and reputation before giving up the game.

Det var alltså en stor missräkning för honom, när han kom till Askedalarna tredje året efter Erik i Fallas död, att få höra strax vid ankomsten, att Lars Gunnarsson troligen inte skulle komma på kalaset den här gången. Es war daher eine große Enttäuschung für ihn, als er im dritten Jahr nach Erik i Fallas Tod nach Askedalarna kam und gleich bei seiner Ankunft erfuhr, dass Lars Gunnarsson dieses Mal wahrscheinlich nicht zum Fest kommen würde. It was thus a great disappointment for him, when he came to Askedalarna in the third year after Erik i Falla's death, to be told immediately upon arrival that Lars Gunnarsson would probably not come to the party this time.

– Det är inte mitt fel, sa den gamla notbindarn. Han är just inte av mitt folk, men jag gick ändå över te Falla i går å bjöd'en för di skull. Er gehört nicht zu meinem Volk, aber ich bin gestern trotzdem nach Falla gefahren, um ihn um deinetwillen einzuladen. He's not one of my people, but I went over to Falla yesterday anyway and asked him for you.

– Han är kanske utledsen på di här kalasena, sa då sonen. - Vielleicht hat er genug von diesen Partys", sagte der Sohn. - Maybe he's tired of these parties," said the son.

– Å nej, sa gubben, jag tror allt, att han mer än gärna ville vara mä här, men det är nog någe annat, som hindrar.

Gubben förklarade inte närmare vad han menade, men när de höll på med den första kaffedrickningen, kom han på nytt tillbaka till ämnet.

– Du ska inte vara så ledsen för att inte Lars kommer hit i kväll, sa han. Det är inte sagt, att du skulle tycka om å vara i sällskap mä'n numera, för han har börjat bli oordentlig den sista tiden. Das heißt nicht, dass Sie jetzt in der Gesellschaft meines Mannes sein wollen, denn er ist in letzter Zeit unordentlich geworden. That is not to say that you would like to be in the company of my husband these days, for he has begun to be untidy lately.

– Ni menar väl aldrig, att han har slagit sej på dryckjom? - Sie wollen doch nicht etwa sagen, dass er getrunken hat? - You don't mean to say that he has been drinking? framkastade sonen.

– Å jo, det är nog inte så illa gissat, svarade gubben. - Nun, das ist keine schlechte Vermutung, antwortete der alte Mann. - Well, that's not a bad guess, the old man replied. Det har kommit över'n nu på vårn, å alltsen midsommar har han visst inte vart nykter en enda dag. It has come over him now in the spring, and since midsummer he has not been sober a single day.

Det brukade gå så till vid de här besöken, att strax sedan kaffet var drucket, tog fadern och sonen var sitt metspö och ställde sig vid sjön för att meta. It used to happen on these visits that as soon as the coffee was drunk, the father and son each took a fishing rod and stood by the lake to fish. Därvid var gubben mestadels mol tyst för att inte skrämma bort fisken, men det här året gjorde han ett undantag. Meistens war der alte Mann ruhig, um die Fische nicht zu verscheuchen, aber dieses Jahr machte er eine Ausnahme. Most of the time the old man was quiet so as not to scare the fish away, but this year he made an exception.

Han gav sig i tal med sonen gång på gång. Det kom trögt förstås efter vanligheten med korta meningar, men det var tydligt, att det var mer liv i honom än förut om åren. Es kam natürlich langsam, nach den üblichen kurzen Sätzen, aber es war klar, dass mehr Leben in ihm war als in den letzten Jahren. It came slowly, of course, after the usual short sentences, but it was clear that there was more life in him than in years past.

Man skulle nästan ha trott, att det var något särskilt, som han ville ha sagt, eller rättare, att det var något, som han ville ha svar på av sonen. One would almost have thought that there was something in particular that he wanted to say, or rather that there was something that he wanted his son to answer. Han var som en, som står utanför ett tomt hus och ropar och kallar och inte vill avstå från hoppet, att någon skall komma ut och öppna. Er war wie jemand, der vor einem leeren Haus steht, ruft und ruft und die Hoffnung nicht aufgeben will, dass jemand herauskommt und die Tür öffnet.

Han vände flera gånger tillbaka till Lars Gunnarsson. Han berättade en del om hur det hade gått till vid sista husförhöret, och han drog också fram allt pratet, som hade gått om honom i Askedalarna efter Erik i Fallas död.

Sonen gav honom rätt i att det nog hände, att Lars inte var riktigt oskyldig. Och om han nu hade börjat dricka, så var det ju dåliga tecken.

– Ja, jag är nyfiken på hur han ska komma över den här dan, sa gubben.

Sonen fick ett napp i detsamma, så han behövde inte svara. Der Sohn bekam sofort einen Bissen, so dass er nicht antworten musste. The son got a bite right away, so he didn't have to answer. Det var ju inte något i hela historien, som var likt det, som han och fadern hade emellan sig, men han kunde ändå inte låta bli att tro, att gubben ville lägga in en särskild mening i det, som han sa. In der ganzen Geschichte war nichts von dem zu spüren, was er und sein Vater miteinander hatten, aber er konnte sich des Eindrucks nicht erwehren, dass der alte Mann dem, was er sagte, eine besondere Bedeutung beimessen wollte. There was nothing in the whole story like what he and his father had between them, but he could not help thinking that the old man wanted to put a special meaning into what he said.

– Jag hoppas, att han reser te prästen i afton, sa gubben. För det finns förlåtelse, bara han söker den.

När han hade sagt ut de orden, blev det tyst en lång stund. Sonen hade så brått med att sätta en ny mask på kroken, att han inte tänkte på att svara. The son was in such a hurry to put a new worm on the hook that he didn't think to answer. Och det var ju heller ingenting, som han behövde svara på. Men då kom det från gubben en suck så djup, att han måste se bort till honom.

– Ser ni inte, att ni har napp, far? - Can't you see that you have a bite, Father? sa han.

Jag tror, att ni låter abborrn ta metspöet ifrån er. I think you are letting the perch take the rod away from you.

Gubben ryckte till. Han tog fisken av kroken, men han bar sig så fumligt åt, att den föll i sjön tillbaka.

– Det går nog inte för mej å ta in nån fisk i dag, hur gärna jag än vill, sa han.

Jo, det var säkert, att det var någonting, som han ville ha sonen att säga och erkänna. Yes, it was certain that there was something he wanted his son to say and confess. Men han kunde väl ändå inte begära av honom, att han skulle jämföra sig med en, som var misstänkt för att ha dödat sin svärfar. Aber er konnte ihn nicht auffordern, sich mit jemandem zu vergleichen, der im Verdacht stand, seinen Schwiegervater getötet zu haben. But surely he could not ask him to compare himself with someone who was suspected of killing his father-in-law.

Gubben hade inte satt någon ny mask på kroken. Han stod på en sten med händerna knäppta och stirrade utåt det blanka vattnet med de döda ögonen.

– Jo, det finns förlåtelse, sa han. För alla dom, som låter de gamla ligga å vänta å förfrysa i isande köld, finns det förlåtelse ända te denna dag. Für all diejenigen, die die Alten warten und in der eisigen Kälte frieren ließen, gibt es bis heute Vergebung. For all those who leave the old to wait and freeze in the freezing cold, there is forgiveness to this day. Men sedan är det slut.

Detta kunde ju inte vara sagt åt sonen. This could not be told to the son. Gubben tänkte väl högt bara, såsom gammalt folk brukar. The old man was probably just thinking out loud, as old people do.

I alla fall föll det nu sonen in, att han skulle försöka få honom att tala om något annat. In any case, it now occurred to the son that he should try to get him to talk about something else.

– Hur står det te mä den där karln här i Askedalarna, som blev stollig förra hösten? sa han.

– Jaså, Jan i Skrolycka! sa gubben.

Jo, han har vart klok hela vintern. Han ämnar sej inte på kalaset, han heller, i dag, men honom kommer du väl inte å sakna. Er wird auch heute nicht zur Party gehen, aber Sie werden ihn nicht vermissen. He's not going to the party today either, but you won't miss him. Han är bara en fattig backstusittare, han som jag.

Det kunde nog vara sant, men sonen var så glad att få tala om någon annan än Lars Gunnarsson, att han med stort deltagande frågade vad det var för fel med Jan i Skrolycka.

– Å, det är bara det, att han har blitt sjuk åv längtan efter e dotter, som har rest bort för två år sen å inte låter höra ett ord ifrån sej. - Oh, it's just that he's been sick with longing for his daughter, who went away two years ago and hasn't said a word.

– Ho, som råka i olycka – – – - Ho, der einen Unfall hatte - - - - - Ho, who had an accident - - - -

– Jaså, du kommer ihåg det. Men det är inte fördenskull, som fadern sörjer sej te döds. But that's not why the father is mourning his death. Det är den stora kärlekslösheta, som han inte kan bära. Es ist die große Lieblosigkeit, die er nicht ertragen kann. It is the great lovelessness, which he cannot bear.

Det var för ängsligt med denna talträngdheten. Es gab zu viel Angst bei diesem Zahlenwerk. There was too much anxiety with this number crunching. Fadern språkade visst mer, än som var nyttigt för honom.

– Vet ni, att jag tror, att jag ska gå ut på den yttersta stenen här borta, sa sonen. - "You know, I think I'll go out on the outermost rock over here," said the son. Jag ser hur fisken slår omkring'en.

Genom den flyttningen kom han utom hörhåll för gubben, och sedan blev det inte något mer samspråk mellan dem på hela förmiddagen. Damit war er außer Hörweite des alten Mannes, und den ganzen Vormittag über gab es kein weiteres Gespräch zwischen den beiden. That move put him out of earshot of the old man, and there was no more conversation between them all morning. Men vart än sonen gick, kände han hur de skumma, glanslösa ögonen följde honom. But wherever the son went, he felt those shadowy, lackluster eyes following him.

Han blev rent glad den här gången, när främmanden kom. He was delighted this time when the stranger arrived.

Det var dukat utanför stugan, och när fadern väl hade slagit sig ner vid middagsbordet, så gjorde han ett försök att kasta sorger och bekymmer ifrån sig. The table was set outside the cottage, and once the father had sat down at the dinner table, he tried to throw away his worries and concerns. När han satt som värd vid ett kalas, då kom det fram så mycket av den gamla Ol'Bengtsa, att man något så när kunde förstå hurudan man han hade varit förr i världen. Wenn er eine Party gab, kam so viel von dem alten Ol'Bengtsa zum Vorschein, dass man fast verstehen konnte, was für ein Mann er in der Vergangenheit gewesen war. When he was hosting a party, so much of the old Ol'Bengtsa came out that you could almost understand what kind of man he had been in the past.

Ingen var närvarande ifrån Falla, men nog märktes det, att Lars Gunnarsson var i allas tankar. Och det var förstås ingenting att undra på, när det just var den här dagen, som Lars hade blivit varnad för. Men nog fick sonen till Ol'Bengtsa höra mer om husförhöret i Falla och hur besynnerligt det var, att prästen skulle tala om plikterna mot föräldrar just den kvällen, än han kunde ha roligt av. Aber der Sohn von Ol'Bengtsa hörte sicherlich mehr von der Anhörung in Falla und wie seltsam es war, dass der Priester an diesem Abend über die Pflichten gegenüber den Eltern sprach, als ihm lieb sein konnte. But surely the son of Ol'Bengtsa heard more about the hearing in Falla and how strange it was that the priest would talk about the duties to parents that very evening than he could enjoy. Han sa ingenting i alla fall, men gubben Ol'Bengtsa måtte visst ha sett på hans min, att han höll på att bli bra uttråkad, för han vände sig till honom. Er sagte trotzdem nichts, aber der alte Ol'Bengtsa musste an seinem Gesicht gesehen haben, dass er sich ziemlich langweilte, denn er wandte sich ihm zu. He said nothing anyway, but old Ol'Bengtsa must have seen from his face that he was getting quite bored, because he turned to him.

– Vad säjer du om allt detta, du Nils? Du sitter visst å tänker för dej själv, att det är bra besynnerligt, att Vår Herre inte har skrivit ett bud för föräldrar om hur di ska förhålla sej mot sina barn? Denkst du dir, dass es sehr seltsam ist, dass unser Herr kein Gebot für Eltern geschrieben hat, wie sie sich ihren Kindern gegenüber verhalten sollen? Are you thinking to yourself that it is very strange that Our Lord has not written a commandment for parents on how to behave towards their children?

Det kom så oväntat över sonen. Han kände, att han blev röd i ansiktet, liksom hade han blivit tagen på bar gärning. Er spürte, wie sein Gesicht rot wurde, als wäre er auf frischer Tat ertappt worden. He felt his face turn red, as if he had been caught in the act.

– Men, käre far! - But, dear father! sa han.

Jag har då väl aldrig varken tänkt eller sagt – – – I have never thought or said - - - -.

– Nej, det är sant, avbröt gubben och vände sig nu till dem, som satt med vid bordet. Jag vet, att det är svårt för er å tro på vad jag säjer. Men sanninga är, att den här sonen min har aldrig sagt ett ont ord te mej å inte hustrua hans heller. Aber die Wahrheit ist, dass mein Sohn nie ein böses Wort zu mir oder seiner Frau gesagt hat. But the truth is, this son of mine has never said a bad word to me or his wife.

Gubben hade inte vänt sig till någon särskilt med dessa ord, och det var heller ingen, som tyckte, att han ville ta på sig att svara honom. Der alte Mann hatte sich mit diesen Worten an niemanden speziell gewandt, und niemand glaubte, dass er es auf sich nehmen wollte, ihm zu antworten.

– Det har vart hårda prov, som di har fått gå igenom, fortsatte Ol'Bengtsa. - There have been tough tests that you have had to go through," Ol'Bengtsa continued. Det är stora egendomar, som har gått ifrån dom. Es gibt große Ländereien, die an sie verloren gegangen sind. Di kunde ha vart herrskapsfolk nu, om jag bara hade skött mej rätt. You could have been a gentleman by now, if only I had behaved properly. Men di har aldrig sagt nånting. But you have never said anything. Å var sommar kommer di å hälsar på mej för te å visa, att di inte är onda på mej. Every summer you come to visit me to show me that you are not angry with me.

Det var så dött nu igen, hela ansiktet på gubben, och rösten var så stillsam. Es war wieder so tot, das ganze Gesicht des alten Mannes, und die Stimme war so ruhig. Sonen visste inte om det var något särskilt, som han ville komma till, eller om han bara talade för att ha något att säga.

– Det är annat, det, än Lisa här, sa gubben och visade bort till den sonkvinnan, som han bodde hos. - Das ist etwas anderes als Lisa hier", sagte der alte Mann und deutete auf die Frau, bei der er wohnte. - That's different from Lisa here," said the old man, pointing to the woman with whom he lived. Ho grälar på mej var dag för att jag har förstört mina pengar.

Sonhustrun blev inte det minsta besvärad, utan svarade honom med ett godmodigt skratt: His wife was not in the least embarrassed, but answered him with a good-natured laugh:

– Å ni grälar på mej, ni, för att jag inte hinner mä å laga alla hålena på pojkarnas kläder. - Oh, du schimpfst mit mir, weil ich keine Zeit habe, alle Löcher in den Kleidern der Jungs zu flicken. - Oh, you scold me because I don't have time to mend all the holes in the boys' clothes.

– Ja, det är sant, medgav gubben. Se, vi är inte blyga för varandra, vi, utan vi säjer ut. Vi kan tala om allting, å allt, vad jag har, är hennes, å allt, vad ho har, är mitt. Så jag börjar tro, att det är ho, som är mitt rätta barn. So I begin to believe that she is my real child.

Sonen blev förlägen på nytt och ängslig med. The son became embarrassed again and anxious too. Det var någonting, som gubben ville tvinga fram. Det var ett svar, som han väntade på. Men man kunde väl inte begära, att det skulle komma här, mittibland alla de främmande.

Det blev en verklig lättnad för sonen till Ol'Bengtsa, när han såg upp och märkte, att Lars Gunnarsson och hans hustru stod vid grinden och ämnade sig in på gården. It was a real relief to the son of Ol'Bengtsa when he looked up and saw that Lars Gunnarsson and his wife were standing at the gate, intending to enter the farm.

Men inte bara han, utan alla de närvarande blev förnöjda över att de kom. Nu var det, som om ingen hade något minne av alla de mörka misstankarna.

Lars och hustrun ursäktade sig många gånger över att de kom för sent, men Lars hade haft en svår huvudvärk, så att de hade inte trott, att de skulle kunna vara med alls. Nu hade den gett med sig en smula, och då hade han tänkt, att han skulle försöka att gå på kalaset. Jetzt hatte es ein wenig nachgegeben, und er dachte, er würde versuchen, zur Party zu gehen. Kanske att han skulle glömma bort sina plågor, om han kom ut bland folk.

Lars såg litet hålögd ut, och håret hade fallit av vid tinningarna, men han var lika glad och umgängsam, som han hade varit förra året. Han hade knappt fått i sig ett par matbitar, förrän han och sonen till Ol'Bengtsa kom in i samtal om skogsaffärer, om stora förtjänster och utlånta pengar.

Småfolket omkring dem satt rent häpna över de stora summorna och tordes ingenting säga. The little people around them were astonished by the large sums of money and dared not say anything. Det var bara den gamla Ol'Bengtsa, som ville ha ett ord med i laget. It was only the old Ol'Bengtsa, who wanted a say in the team.

– När ni nu talar om pengar, sa han, så undrar jag om du, Nils, kommer ihåg den där reversen på 17,000 riksdaler, som jag hade fått åv gamla patron på Duvnäs. - "Wenn du von Geld sprichst", sagte er, "frage ich mich, ob du, Nils, dich an den Schuldschein über 17.000 Riksdaler erinnerst, den ich von dem alten Gönner in Duvnäs erhalten hatte. - When you talk about money," he said, "I wonder if you, Nils, remember that promissory note for 17,000 riksdaler, which I had received from the old patron at Duvnäs. Du minns, att den var förlagd å inte kunde komma te rätta, när jag var i mi värsta nöd. Sie werden sich daran erinnern, dass sie verlegt wurde und nicht repariert werden konnte, als ich sie am meisten brauchte. You will remember that it was misplaced and could not be repaired when I was in my greatest need. Jag skrev te brukspatron å krävde honom i alla fall, men fick det svaret, att han låg för döden. I wrote to the master of the mill to demand him in any case, but received the reply that he was dying. Å sen, när han var död, så kunde inte boutredningsmännerna finna nånting om min fordran i böckerna. Then, when he was dead, the executors could not find anything about my claim in the books. Jag fick det beskedet, att det var omöjligt för dom å betala den, då jag inte kunde visa fram reversen. I was told that it was impossible for them to pay it, as I could not produce the promissory note. Vi sökte efter'n, bå jag å sönerna mina, men vi var inte i stånd å finna'n.

– Ni vill väl aldrig säja, att ni har fått fatt i'n nu? - Sie wollen doch nicht sagen, dass Sie es jetzt haben, oder? - You don't want to say you've got it now, do you? utbrast sonen.

– Det var för märkvärdigt, fortfor gubben. Jan i Skrolycka kom in här en morron å sa te mej så bestämt, att han visste, att reversen fanns i lönnlådan i min klädkista. Jan in Skrolycka came in here one morning and told me so firmly that he knew that the lapel was in the secret drawer in my wardrobe. Han hade sett mej ta fram'en i en dröm. He had seen me take it out in a dream.

– Men där har ni väl sökt? - But you have searched there, haven't you?

– Ja, jag har sökt i den lönnlådan, som fanns te vänster i kista. Men Jan sa mej, att den skulle ligga på högra sida. Å när jag nu såg efter, så fanns det e lönnlåda på det hållet, som jag aldrig hade vetat om. Als ich nachsah, befand sich in dieser Richtung eine versteckte Kiste, von der ich nichts gewusst hatte. And when I looked, there was a hidden box in that direction, which I had never known about. Å där låg den.

– Ni hade väl lagt in'en på den sida en gång i fyllan och villan, framkastade sonen. - You must have put it on that page once when you were drunk," said the son.

– Jag hade väl så, ja, medgav gubben. - Ich glaube schon, ja, gab der alte Mann zu.

Sonen lade ifrån sig kniv och gaffel för ett ögonblick, men han tog upp dem igen. Der Sohn legte Messer und Gabel für einen Moment beiseite, hob sie aber wieder auf. Det var någonting i gubbens röst, som varnade honom. Det var kanske lögn alltihop. Maybe it was all a lie.

– Den var väl för gammal? - It was too old, wasn't it? sa han.

– Å ja, sa gubben, det skulle den nog ha vart mä en annan gäldenär. - "Oh ja", sagte der alte Mann, "es wäre wahrscheinlich bei einem anderen Schuldner gewesen. - Oh yes, said the old man, it would probably have been with another debtor. Men jag rodde ner mä'n te unga patron på Duvnäs, å han erkände genast, att den var riktig. Aber ich rief meinen jungen Gönner in Duvnäs an, und er erkannte sofort, dass es wahr war. But I called my young patron at Duvnäs, and he immediately recognized that it was true. ”Det är klart som dagen, att jag ska betala min fars skuld te er, Ol'Bengtsa”, sa'n, ”men ni får väl ge mej nåra veckors anstånd. "It is clear as day that I shall pay my father's debt to you, Ol'Bengtsa," he said, "but you must give me a few weeks' respite. Det är en stor summa å lägga ut på en gång.”

– Det var talat som en hedersman, sa sonen och la handen tungt på bordet. - It was spoken like a man of honor, said the son, placing his hand heavily on the table. Glädjen började stjäla sig över honom till trots för allt misstroende. Joy began to steal over him despite all the mistrust. Tänk, att det var något så präktigt, som gubben hade gått och burit på hela dagen och inte orkat komma fram med! Wenn man bedenkt, dass der alte Mann den ganzen Tag etwas so Großartiges mit sich herumgetragen hatte, das ihm nicht eingefallen war! Imagine that it was something so splendid that the old man had been carrying around all day and hadn't been able to come up with!

– Jag sa te brukspatron, att han inte behövde betala kontant, förklarade notbindarn. - I told the owner of the mill that he didn't have to pay in cash," he explained. Om han bara gav mej en ny revers, så kunde pengarna gärna få stå kvar hos'en. If he just gave me a new promissory note, the money could stay with him.

– Det var ju bra, det mä, sa sonen. Han hade svårt att visa sig så lugn, som det hade varit önskligt. Rösten ville bli så hög och glad. The voice wanted to be so loud and happy. Han visste, att man aldrig kunde vara riktigt säker med den gamla Ol'Bengtsa. I nästa ögonblick kunde han hitta på att säga, att alltihop bara var ett påfund. In the next moment he could say that it was all just an invention.

– Du tror mej visst inte, sa gubben. - You don't believe me, said the old man. Vill du se reversen? Gå in efter'n, du Lisa!

Strax därefter hade sonen reversen under sina ögon. Först såg han på underskriften, och han kände genast igen den klara och tydliga namnteckningen. When he first looked at the signature, he immediately recognized the clear and distinct signature. Sedan såg han på summan, och den var också riktig. Han nickade åt hustrun, som satt mittemot honom, att allt var, som det skulle, och räckte henne reversen på samma gång, för han kunde ju förstå hur otålig hon skulle vara att få se den. He nodded to his wife, who sat opposite him, that everything was as it should be, and handed her the lapel at the same time, for he could understand how impatient she would be to see it.

Hustrun läste igenom skuldsedeln ordentligt från början till slut.

– Vad är det här? sa hon. ”Betalar till Lisa Persdotter i Askedalarna, änka efter Bengt Olsson från Ljusterbyn”, – – – Ska Lisa ha reversen? "Pays to Lisa Persdotter in Askedalarna, widow of Bengt Olsson from Ljusterbyn", - - - - Should Lisa have the promissory note?

– Ja, sa gubben, ho har fått di här pengarna åv mej, för ho är mitt rätta barn. - "Yes," said the old man, "she has received this money from me, for she is my true child.

– Men det är orätt mot – – – - Aber es ist unfair gegenüber - - - -

– Nej, sa gubben med sin trötta röst, det är ingen orätt. Jag har gjort rätt för mej å är ingen någe skyldig. Ich habe das Richtige getan und bin niemandem etwas schuldig. I have done the right thing and owe no one anything. Det kunde ha vart så, fortfor han och vände sig mot sonen, att jag hade haft en annan fordringsägare också, men jag har tatt reda på den saka, å jag vet, att jag ingen har. Es hätte sein können", fuhr er fort und wandte sich an seinen Sohn, "dass ich noch einen anderen Gläubiger gehabt hätte, aber das habe ich herausgefunden, und ich weiß, dass ich keinen habe. It might have been," he continued, turning to his son, "that I had had another creditor as well, but I have found out about that, and I know that I have none.

– Ja, ni menar mej, sa sonen. - Yes, you mean me, said the son. Mej tänker ni aldrig – – – You never think of me - - - -

Men allt det, som sonen nu var på väg att säga fadern, det blev osagt. Han blev avbruten av ett högt utrop från andra sidan bordet. He was interrupted by a loud exclamation from across the table.

Där hade Lars Gunnarsson helt plötsligt ryckt till sig en full brännvinsflaska och satt den för munnen. Hustrun skrek högt av ängslan och försökte ta den ifrån honom. His wife cried out in fear and tried to take it away from him.

Han höll henne undan, tills han hade tömt halva flaskan. Er hielt sie zurück, bis er die Hälfte der Flasche geleert hatte. Då satte han ner den på bordet igen och vände sig mot hustrun. Han var röd i ansiktet, ögonen stirrade vilt, och han knöt händerna.

– Hörde du inte, att det var Jan, som fann reversen? - Did you not hear that it was Jan who found the lapel? Det är sant allt, vad han drömmer. Du begriper väl, att han är ”i syne”. You understand that he is "in sight". Å du ska få se, att i denna dag kommer olycka över mej, som han har sagt. And thou shalt see that in this day evil shall come upon me, as he hath said.

– Han har ju bara bett dej, att du skulle akta dej! - Er hat Sie nur gebeten, vorsichtig zu sein! - He has only asked you to be careful!

– Du tiggde å bad, att jag skulle gå hit, för att jag skulle glömma bort vad det var för en dag. - Du hast mich angefleht, hierher zu kommen, damit ich vergesse, was für ein Tag das war. - You begged me to come here so that I would forget what day it was. Å så fick jag den här påminnelsen i stället!

Han lyfte återigen brännvinsflaskan till munnen, men hustrun kastade sig över honom med gråt och böner. Er hob erneut die Schnapsflasche zum Mund, doch seine Frau stürzte sich mit Schreien und Gebeten auf ihn. He again raised the brandy bottle to his mouth, but his wife threw herself upon him with cries and prayers. Han satte ner den på bordet med ett skratt.

– Behåll'na, behåll'na gärna för mej! - Behalten Sie es, bitte behalten Sie es für mich! - Keep it, please keep it for me! sa han, i det han steg upp och sparkade undan stolen. sagte er, als er aufstand und den Stuhl wegschob. he said, as he stood up and kicked the chair away. Å ajö mä er, Ol'Bengtsa! Ni ursäktar väl, att jag går min väg? You'll excuse me for leaving, won't you? I dag får jag lov å fara te ett ställe, där jag kan få supa i fred. Today I am allowed to go to a place where I can drink in peace.

Han gick mot grinden. Hustrun följde efter honom.

Men när han skulle gå genom grindhålet, stötte han henne tillbaka.

– Vad vill du mä mej? - What do you want from me? Jag har fått mi varning. I have received my warning. Jag går mot undergången. Ich gehe der Zerstörung entgegen.