Kapitel 30 Chapter 30 Chapitre 30

Kejsarvisan

I skogsbacken ovanför Lobyn fanns det ännu ett stycke kvar av den gamla landsvägen, den, som alla människor hade måst köra förr i världen, men som var utdömd nu, därför att den intet annat gjorde än krånglade sig uppför och utför alla möjliga kullar och bergshöjder och aldrig hade vett att gå omkring dem. Auf dem Waldhügel oberhalb von Lobyn gab es noch ein Stück der alten Landstraße, die früher alle Menschen fahren mussten, die aber jetzt dem Untergang geweiht war, weil sie sich nur noch über alle möglichen Hügel und Berge schlängelte und nie den Sinn hatte, sie zu umfahren. On the forest hill above Lobyn there was still a piece of the old highway, the one that all men had had to drive in the old days, but which was doomed now, because it did nothing but wind up and down all sorts of hills and mountains and never had the sense to go around them. Den biten, som fanns kvar, var så pass tvärbrant, att den aldrig mer togs i bruk av dem, som åkte, men fotgängare strävade sig uppför den en och annan gång, därför att den var en bra genväg. The part that remained was so steep that it was never again used by those who drove, but pedestrians would occasionally venture up it because it was a good shortcut.

Den löpte ännu fram likaså bred som en riktig kronans landsväg, och ännu var den grusad med vackert, gult grus, ja, den var till och med finare nu än förr, eftersom den var utan hjulspår och utan smuts och damm. Längs med kanten blommade landsvägsblommorna än i dag. Along the edge, the roadside flowers still bloom today. Både hundkäx och gökärter och smörblomster stod där i jämna led, men dikena var igengrodda, så att en hel rad med granar hade kunnat stiga ner i dem. Die Hartriegel, Kuckucksuhren und Butterblumen standen dort in regelmäßigen Reihen, aber die Gräben waren so zugewachsen, dass eine ganze Reihe von Fichten in sie hineingegangen sein könnte. The dogwoods and cuckoo clocks and buttercups stood there in regular rows, but the ditches were overgrown, so that a whole row of spruce trees could have descended into them. Det var idel unggranar, som växte där, lika höga allihop, med kvistar ifrån roten och ända upp. There were a lot of young trees growing there, all the same height, with branches from the root to the top. De stod tätt tryckta intill varandra som i en herrgårdshäck, men inte en enda var torr eller risig. Sie standen dicht gedrängt wie eine Villenhecke, aber kein einziger war trocken oder faul. They were tightly packed together like a mansion hedge, but not a single one was dry or rotten. Alla var ljusa i topparna av unga skott, och alla spelade de och surrade som humlor i vackra sommardagar, då solen sken ner på dem från en klar himmel.

När Jan i Skrolycka gick hem från kyrkan den söndagen, då han för första gången hade visat sig där i sin kejsarskrud, kom han att slå in på den gamla landsvägen. Det var en solvarm dag, och när han gick uppför backen, hörde han spelet i granarna så starkt, att han blev förvånad. Han tyckte, att han aldrig hade hört granar sjunga på det sättet, och det föll honom in, att han borde ta reda på varför de var så högljudda just i dag. He thought that he had never heard spruce trees sing like that, and it occurred to him that he should find out why they were so loud on this particular day. Och som han ingen brådska hade, slog han sig ner mittibland dem på den fina grusvägen, la käppen bredvid sig, tog av kasketten för att kunna torka svetten ur pannan och satt sedan stilla med knäppta händer och lyssnade. And as he was in no hurry, he sat down in the middle of them on the fine gravel road, put his cane beside him, took off his cap to wipe the sweat from his forehead, and then sat still with folded hands and listened.

Det var alldeles lugnt i luften, så att det var inte någon vind, som satte alla de små instrumenten i rörelse. The air was quite calm, so that there was no wind to set all the little instruments in motion. Nej, man fick allt lov att tro, att granarna stod där och spelade för att visa sin glädje över att de var så friska och unga, över att de stod så bra i fred här utmed den övergivna landsvägen, och över att de hade så många år framför sig, innan det skulle falla någon människa in att hugga ner dem.

Men om det så förhöll sig, fick man ändå ingen förklaring på varför träden spelade så kraftigt just i dag. But if that was the case, there was still no explanation as to why the trees were playing so loudly on this particular day. Alla de där goda gåvorna kunde de ju glädja sig åt varenda vacker sommardag, dem behövde de inte ställa till med extra musik för. They could enjoy all those good gifts every beautiful summer day, they didn't have to make extra music for them.

Jan satt tyst mittpå landsvägen och lyssnade.

Det var vackert att höra på gransuset, fastän det höll i med en och samma ton och inga uppehåll gjordes, så att det inte blev spår till takt eller melodi. It was beautiful to hear the cry, though it was all in one note and there were no pauses, so there was no trace of rhythm or melody.

Ja, det var ljuvligt och gott i skogsbacken, det var det, så inte kunde man undra på att träden kände sig glada och lyckliga. Det, som var märkvärdigt, det var, att granarna inte kunde spela bättre, än de gjorde. What was remarkable was that the spruces could not play better than they did. Han såg på deras småkvistar, där vartenda barr var fint och grönt och välskapat och satt på sin rätta plats. Han drog in kådlukten, som strömmade ut ifrån dem. Det fanns ingen ört på ängen, ingen blomma i hagen, som var så välluktande. Han la märke till deras halvvuxna kottar, där fjällen låg så konstmässigt ordnade för att hålla vakt om fröna. Ihm fielen ihre halb ausgewachsenen Zapfen auf, deren Schuppen so kunstvoll angeordnet waren, um die Samen zu schützen.

De här träden som förstod sig så bra på allting, de borde väl kunna spela och sjunga, så att man begrep vad de menade.

Men det var bara ett och detsamma, som de kom med. But it was only one and the same, which they came up with. Han blev sömnig av att sitta och höra på dem. Det vore kanske inte heller så dumt att sträcka ut sig på den fina, rena grusvägen och ta sig en liten lur. Es ist vielleicht keine schlechte Idee, sich auf der schönen, sauberen Schotterstraße auszustrecken und ein Nickerchen zu machen.

Men vänta! But wait! Vad var detta? Just som han la ner huvudet på marken och hade fällt ihop ögonlocken, tyckte han, att träden började med något annat. Nu kom det takt, och nu kom det melodi.

Allt det andra hade bara varit ett förspel, såsom det brukas i kyrkan, innan psalmen börjar. Nu kom det ord med, ord, som han kunde förstå.

Ja, det var ju detta, som han hade känt på sig hela tiden, fast han inte hade velat säga ut det ens i tankarna. Yes, it was this that he had felt all the time, although he had not wanted to say it even in his thoughts. Men träden visste nog vad som hade hänt, de med. But the trees probably knew what had happened, too. Det var allt för hans räkning, som de hade spelat upp så högljutt redan, när han kom.

Nu sjöng de om honom, det var inte att ta miste på. Jetzt sangen sie über ihn, es war nicht zu übersehen. Now they were singing about him, there was no mistaking it. Nu, när de trodde, att han sov. Now, when they thought, that he was sleeping. De ville kanske inte, att han skulle höra hur de firade honom.

En sådan visa, en sådan sång! Han låg och höll ihop ögonen, men han hörde i stället så mycket bättre. He was lying down and closing his eyes, but instead he heard so much better. Det var inte ett ljud, som undgick honom.

När de första verserna var sjungna, kom det ett mellanspel utan ord, och just det var det, som var det härliga.

Det var musik, det! Inte bara de små ungträden utmed den gamla landsvägen, utan hela skogen spelade med. Not only the small saplings along the old highway, but the whole forest played along. Det var orglar och trummor och trumpeter. There were organs and drums and trumpets. Det var små trastflöjter och bofinkspipor, det var bäckar och näckar, det var klingande blåklockor och dundrande hackspettar. There were little thrushes and chaffinches, there were streams and water lilies, there were tinkling bluebells and thundering woodpeckers.

Aldrig hade han hört något så grant. Och aldrig hade han lyssnat till någon musik på det sättet. Den satte sig fast i öronen på honom, så att han aldrig kunde glömma den.

När det var slutsjunget och skogen blev tyst igen, for han upp som ur en dröm. Och strax började han på att sjunga igenom denna skogens kejsarvisa, för att han inte skulle glömma den. And soon he began to sing through this emperor's song of the forest, so that he would not forget it.

Kejsarinnans fader Father of the Empress

är så hjärtans glader.

Här kom omkvädet, och det hade han inte kunnat uppfatta ordentligt, men han sjöng ändå, så ungefär, som han tyckte, att det hade låtit. Here came the refrain, and he had not been able to understand it properly, but he sang anyway, just as he thought it had sounded.

Som tidningen haver sagt.

Österrike, Portugal,

Metz, Japan, som det var.

Bom, bom, bom, å rulla

bom, bom.

Gullkronan blir hans mössa,

gullsabeln blir hans bössa.

Som tidningen haver sagt.

Österrike, Portugal,

Metz, Japan, som det var.

Bom, bom, bom, å rulla

bom, bom.

Gulläpplena de flyta

som rovor i hans gryta.

Som tidningen haver sagt.

Österrike, Portugal,

Metz, Japan, som det var.

Bom, bom, bom, å rulla

bom, bom.

Då han går ur sin stuga,

hovfröknar stå och buga.

Som tidningen haver sagt.

Österrike, Portugal,

Metz, Japan, som det var.

Bom, bom, bom, å rulla

bom, bom.

Då han i skogen träder, As he enters the forest,

vart litet blad sig gläder.

Som tidningen haver sagt.

Österrike, Portugal,

Metz, Japan, som det var.

Bom, bom, bom, å rulla

bom, bom.

Just detta ”bom, bom” var det, som hade ljudit grannare än allt det andra. Gerade dieses "Bumm, bumm" hatte nachbarschaftlicher geklungen als alles andere. It was precisely this "boom, boom" that had sounded more neighborly than all the rest. Han stötte käppen hårt i marken för vart bom och gjorde rösten så djup och stark, som det var möjligt. He drove his cane hard into the ground with each boom and made his voice as deep and strong as possible.

Han sjöng och sjöng om, så att det gallade i skogen. Er sang und sang und sang, so dass der Wald widerhallte. Det var något så underbart med denna visan. There was something so wonderful about this song. Han kunde inte tröttna på att sjunga den gång på gång. He couldn't get tired of singing it over and over again.

Men så var den ju också på ett ovanligt sätt hopkommen. But it also came together in an unusual way. Det var väl ett tecken till hur utmärkt den var, att detta var enda gången i hela hans liv, som det hade lyckats honom att få en melodi att sitta fast i öronen. It was probably a sign of how excellent it was that this was the only time in his whole life that he had managed to get a melody to stick in his ears.