Kapitel 24 Chapter 24 Capitolo 24

Arvklenoderna Legacies

En kväll fram på hösten var Jan stadd på hemväg från Falla, där han hade stått och tröskat hela dagen. Han hade fått igen arbetslusten, sedan han hade haft det där samtalet med notbindarn. Han tyckte, att han måste göra vad han kunde för att hålla sig uppe. Den lilla flickan skulle då inte mötas av den smäleken, när hon kom tillbaka, att föräldrarna hade sjunkit ner till fattighjon. Das kleine Mädchen würde sich bei ihrer Rückkehr nicht den Vorwurf gefallen lassen müssen, dass ihre Eltern zu Bettlern geworden sind. The little girl would not be met with the reproach, when she returned, that her parents had been reduced to paupers.

När Jan hade gått så långt, att han inte mer kunde synas från fönsterna i bondgården, kom ett kvinnfolk emot honom på vägen. Det var redan skumt, men Jan såg ju strax, att det var matmodern själv, inte den nya, som var gift med Lars Gunnarsson, utan den gamla, riktiga mor i Falla.

Hon var insvept i en stor schal, som räckte ända ner till kjortelfållen. Jan hade aldrig förr sett henne så väl påklädd, och han undrade om hon var sjuk. Hon hade allt sett dålig ut på sista tiden. She had been looking bad lately. När Erik i Falla dog i våras, hade hon inte haft ett vitt hårstrå på huvudet, och nu, ett halvt år efteråt, trodde han knappt, att hon hade något enda kvar, som ännu var svart. When Erik i Falla died in the spring, she had not had a single white hair on her head, and now, six months later, he hardly believed that she had a single black hair left.

Hon stannade och hälsade, och sedan blev de stående och pratade. Hon sa ingenting, som tydde på att hon hade gått ut enkom för att vänta på Jan, men han kände på sig, att det var så. She said nothing to indicate that she had gone out solely to wait for Jan, but he sensed that this was the case. Det flög för honom, att hon kanske ville tala med honom om Klara Gulla, och han blev rätt snopen, när hon började med något helt annat.

– Säj, Jan, sa hon, kommer ni ihåg den gamla ägarn i Falla, min far, han, som var herre på gårn, innan Erik kom dit?

– Skulle jag inte komma ihåg honom? - Would I not remember him? sa Jan. Jag var väl teminstingen tolv år gammal, när han dog.

– Han fick en god måg, han, sa den gamla matmodern. - Er hatte einen guten Ehemann, sagte die alte Matrone.

– Ja, det är säkert att han fick, bekräftade Jan.

Hon teg en stund och suckade ett par gånger, innan hon började.

– Jag skulle ha frågat er te råds om e sak, Jan. Ni är ju inte sån, att ni går å sladdrar om, vad jag säjer, te höger å vänster? Sie gehören nicht zu der Sorte Mensch, die, wie soll ich sagen, links und rechts herumläuft? You're not the kind of person who goes about, what I say, left and right?

– Å nej, jag kan nog tiga.

– Ja, det tycker jag att jag har märkt i år.

Det kom upp nya förväntningar hos Jan. In Jans Kopf wurden neue Erwartungen geweckt. There were new expectations for Jan. Det vore ju inte så orimligt, om Klara Gulla hade vänt sig till mor i Falla och bett henne tala om för föräldrarna det stora, som hade hänt henne. Es wäre nicht so unvernünftig gewesen, wenn Klara Gulla sich an ihre Mutter in Falla gewandt und sie gebeten hätte, ihren Eltern von der großen Sache zu erzählen, die ihr passiert war. It would not have been so unreasonable if Klara Gulla had turned to her mother in Falla and asked her to tell her parents about the big thing that had happened to her.

Den gamla notbindarn hade sjuknat i giktfeber strax efter det där samtalet, som sonhustrun hade avbrutit, och han hade varit så förbi, att Jan inte hade kunnat komma till tals med honom på flera veckor. Der alte Musiker war kurz nach diesem Gespräch, das seine Frau unterbrochen hatte, an Gicht erkrankt und so abwesend gewesen, dass Jan mehrere Wochen lang nicht mit ihm hatte sprechen können. Nu var han uppe igen, men bra svag var han alltjämt, och det värsta var, att han tycktes ha förlorat minnet efter sjukdomen. Now he was up again, but he was still very weak, and the worst thing was that he seemed to have lost his memory after the illness. Jan hade gått och väntat på att han skulle säga något om Klara Gullas brev av sig själv, men när han inte gjorde det och inte heller förstod några antydningar, hade han frågat honom rentut.

Och då hade gubben påstått, att han intet brev hade fått. And then the old man had claimed that he had received no letter. Han hade till och med dragit ut bordslådan och slagit upp locket till klädkistan för att visa Jan, att intet brev fanns.

Han hade förstås glömt var han hade gjort av det. Det var inte att undra på om den lilla flickan nu hade vänt sig till mor i Falla. It was no wonder that the little girl had now turned to her mother in Falla. Det var synd, att hon inte hade gjort det från första början. It was a pity that she had not done so from the beginning.

Mor i Falla hade stått tyst och tveksam rätt länge, och Jan hade hunnit att bli så säker på sin sak, att han riktigt hade svårt att följa med, då hon återigen började tala om sin far. Mother i Falla had stood silent and hesitant for quite a long time, and Jan had become so sure of his case that he really found it difficult to follow when she started talking about his father again.

– När far låg på sitt yttersta, kalla han fram Erik te sängen å tacka'n för att han hade handlat så väl emot'en, fastän han hade varit kraftlös i många år å inte kunnat göra nån nytta. - When my father was at his lowest ebb, he called Erik to his bed and thanked him for being so good to him, even though he had been weak for many years and could not do any good. ”Tänk inte på det, ni far”, sa Erik. ”Hur länge ni än vill stanna kvar hos oss, så är vi glada te å få behålla er.” – Ja, så sa han, å det mente han också. "Wie lange Sie auch immer bei uns bleiben wollen, wir sind froh, Sie zu behalten." - Ja, sagte er, und er meinte es auch so. "However long you want to stay with us, we are happy to keep you." - Yes, he said, and he meant it.

– Ja, det är säkert att han gjorde, sa Jan. Det var inga rävkonster med Erik. There was no fooling around with Erik.

– Vänta, Jan! sa mor i Falla. Vi ska bara tala om di gamla än så länge. Kommer ni ihåg den långa käppen mä silverknoppen, som far bruka gå mä? Do you remember the long stick with the silver knob that my father used to walk with?

– Ja, både den å den höga mössa, som han satte på sej, då han gick te körka. - Yes, both that and the high hat that he put on when he went to church.

– Jaså, ni kommer ihåg kasketten mä? - Oh, you remember the cap? Vet ni vad far nu gjorde där han låg? Do you know what Father was doing where he lay? Jo, han skicka mej efter bå käppen å mössa å gav dom te Erik. Well, he sent me for both the cane and the hat and gave them to Erik. – ”Jag kunde ha gett dej det, som var mer värt”, sa han, ”men jag skänker dej dessa sakerna, därför att det är större heder för dej å få detta, som alla känner igen å vet att jag har brukat. - Ich hätte dir geben können, was mehr wert ist", sagte er, "aber ich gebe dir diese Dinge, weil es für dich ehrenvoller ist, das zu haben, was jeder anerkennt und weiß, dass ich es benutzt habe. - "I could have given you what was more valuable," he said, "but I am giving you these things because it is more honorable for you to receive this, which everyone recognizes and knows that I have used. Det är ett gott vittnesbörd för dej.”

– Ja, det är säkert att det var, å väl förtjänt var det också.

Just som Jan sa detta, la han märke till hur mor i Falla drog ihop schalen. Hon hade bestämt någonting gömt under den, det kunde ju vara en sändning från Klara Gulla. Ja, hon skulle nog komma till det, när tid blev. Yes, she would probably get to it, when the time came. Det här talet om fadern och hans gåva var bara en övergång. This talk of the father and his gift was just a transition.

– Jag har talat om detta för barna många gånger å för Lars Gunnarsson mä, sa mor i Falla, å i våras, då Erik låg sjuk, tror jag att bå han å Anna vänta, att Lars skulle bli framkallad te sängen, såsom Erik blev en gång. - Ich habe den Kindern und Lars Gunnarsson selbst oft davon erzählt, sagte meine Mutter in Falla, und im letzten Frühjahr, als Erik krank war, erwarteten er und Anna wohl, dass Lars ins Bett gerufen werden würde, so wie Erik es einmal war. - I have spoken of this to the children many times and to Lars Gunnarsson myself, said my mother in Falla, and last spring, when Erik was sick, I think both he and Anna expected Lars to be summoned to bed, as Erik was once. Jag hade tatt fram sakerna, så att han skulle ha dom te hands, om han ville ge Lars dom. Ich hatte die Sachen herausgenommen, damit er sie zur Hand hatte, wenn er sie Lars geben wollte. Men han hade inte en tanke åt det hållet.

Rösten skälvde till hos mor i Falla, och när hon omigen började tala, ljöd den ängslig och tveksam.

– Jag fråga'n en gång, då vi var ensamma, hur han ville ha det, å då sa'n, att jag fick ge sakerna te Lars, om jag ville, när han var död. - I asked him once, when we were alone, how he wanted it, and he said that I could give the things to Lars, if I wanted to, when he was dead. Han orka inte mä å hålla tal, sa'n. Er könne es nicht ertragen, eine Rede zu halten, sagte er.

Härmed slog mor i Falla isär den stora schalen, och nu såg Jan, att hon höll under den en ovanligt lång käpp med stor knapp av silver och en styv kaskett med hög kulle. With this, Mother i Falla broke apart the large bowl, and now Jan saw that she held under it an unusually long cane with a large silver button and a stiff cap with a high hill.

– Det är somliga ord, som är för tunga te å uttala, sa hon med stort allvar. - There are some words that are too difficult to pronounce, she said with great seriousness. Svara mej bara mä ett tecken, om ni så vill, Jan: kan jag ge det här te Lars Gunnarsson? Just answer me with a sign, if you like, Jan: can I give this to Lars Gunnarsson?

Jan tog ett steg tillbaka. Det där var sådant, som han alldeles hade kommit bort ifrån. Dies waren Dinge, die er völlig aufgegeben hatte. These were things he had completely moved on from. Han tyckte, att det var så länge, sedan Erik i Falla dog, så han mindes knappt hur det gick till.

– Ni förstår, Jan, att jag inte vill veta någe mer, än om Lars kan ta emot käppen å mössa mä samma rätt som Erik, å ni vet'et ju, ni, som var mä honom i skogen. - You understand, Jan, that I don't want to know anything more than whether Lars can accept the cane and cap with the same right as Erik, as you know, you who were with him in the forest.

– Det vore nog bra för mej, tillade hon, då Jan fortfor att tiga, om jag kunde ge dom te Lars. Jag tror, att jag finge det bättre efteråt där hemma mellan di unga. Ich glaube, ich habe mich danach unter den jungen Leuten wohler gefühlt. I think I felt better afterwards at home among the young people.

Rösten svek henne än en gång, och Jan började förstå varför hon hade blivit så gammal. Die Stimme versagte ihr wieder einmal, und Jan begann zu verstehen, warum sie so alt geworden war. The voice failed her once again, and Jan began to understand why she had become so old. Själv var han nu så full av annat, att han inte mer kom ihåg de gamla hämndetankarna gentemot den nya husbonden. He himself was now so full of other things that he no longer remembered the old thoughts of revenge against his new master.

– Det är bäst te å vara fridsam å försonlig, sa han. Det kommer en längst mä. Am Ende des Tages wird es eine geben.

Gumman tog ett djupt andetag. Die alte Dame holte tief Luft.

– Jaså, säjer ni det? Då är det ändå så, som jag trodde, sa hon. Dann ist es so, wie ich dachte", sagte sie. Then it is as I thought," she said. Hon rätade upp sig, så att hon blev rent ohyggligt lång. She straightened up so that she was impossibly tall. Jag frågar er inte hur det gick te. Det är bäst för mej å ingenting veta. Men ett är då säkert, att inte ska Lars Gunnarsson få fars käpp i sin hand. But one thing is for sure, Lars Gunnarsson will not have his father's stick in his hand.

Hon hade redan vänt sig för att gå, då hon tvärstannade.

– Hör, Jan, sa hon, ni kan ta käppen å mössa mä. - Listen, Jan, she said, you can take the cane and the hat. Jag vill, att di ska vara i goda å trogna händer. I want you to be in good and faithful hands. Jag törs inte bära hem dom igen. I dare not carry them home again. Jag kunde bli tvingad å ge dom te Lars. I could be forced to give them to Lars. Ta dom ni som ett minne åv den gamla husbonden, som alltid mente väl mä er! Take them as a memory of the old master, who always meant well with you!

Hon gick sin väg hög och stolt, och Jan stod kvar med käpp och mössa i handen.

Han begrep knappt hur detta hade gått till. En så stor heder hade han aldrig kunnat vänta sig. Skulle dessa arvklenoderna nu bli hans tillhörighet?

Men så med ens fann han en förklaring. But suddenly he found an explanation. Det var Klara Gulla, som låg bakom det hela. Mor i Falla visste, att han snart skulle bli så upphöjd, att ingenting var för gott för honom. Mutter in Falla wusste, dass er bald so erhaben sein würde, dass nichts zu gut für ihn war. Ja, om käppen hade varit av silver och mössan av guld, så hade de kanske varit ändå mera passande för Klara Gullas fader. Indeed, if the cane had been of silver and the cap of gold, they might have been more suitable for Klara Galla's father.