Kapitel 23 Chapter 23

Drömmen börjar

De första veckorna efter riksdagsmannens besök kunde Jan i Skrolycka ingenting företa sig. Han låg bara till sängs och sörjde.

Var morgon steg han upp, satte kläderna på sig och ämnade gå till Falla på dagsverke. Men innan han hade kommit utom dörrn, kände han sig så dödstrött och kraftlös, att det inte var annat för honom att göra än att lägga sig ner igen. Doch bevor er aus der Tür trat, fühlte er sich so todmüde und kraftlos, dass ihm nichts anderes übrig blieb, als sich wieder hinzulegen.

Kattrina försökte att vara tålig mot honom, för hon visste ju, att det var så med trånsjukan som med andra sjukdomar, att den fick ha sin tid, innan den gick över. Kattrina tried to be tolerant of him, for she knew that, as with other illnesses, it had to take its time before it passed. Men hon undrade allt hur länge det skulle dröja, innan en sådan längtan som den, som Jan kände efter Klara Gulla, skulle ge med sig. But she wondered how long it would be before such a longing as that which Jan felt for Klara Gulla would give way. Kanske han komme att bli liggande på detta sättet ända till julen, ja, kanske hela vintern?

Så hade det säkert gått också, om inte den gamla notbindarn hade kommit in i Skrolycka en kväll för att höra hur det stod till och blivit kvarbjuden på kaffe.

Notbindarn var alltid tystlåten av sig, liksom den, som har tankarna långt borta och inte riktigt följer med vad som sker på nära håll. Notbindarn was always a quiet man, like one who has his thoughts far away and does not really follow what is happening up close. Men när kaffet hade blivit islaget i koppen och han hade hällt ut det på fatet för att låta det svalna, tyckte han visst, att han borde säga något. But when the coffee had become iced in the cup and he had poured it out on the saucer to let it cool, he thought he should say something.

– I dag menar jag allt ändå att det ska komma brev ifrån Klara Gulla. - Today, I still mean that there will be letters from Klara Gulla. Det känner jag på mej, sa han. I can feel it," he said.

– Vi fick ju hälsningar från'na för fjorton dar sen i brevet te riksdagsman, svarade Kattrina.

Notbindarn blåste på kaffet ett par gånger, innan han sa något vidare. Därpå fann han det återigen vara lämpligt att fylla ut den långa tystnaden med ett par ord. Then he again found it appropriate to fill the long silence with a few words.

– Det kunde ju ha hänt'na någe roligt, så att hon hade fått någe å skriva om. - Something funny could have happened, so that she would have had something to write about.

– Vad skulle det vara för roligt? invände Kattrina. När en går å släpar i tjänsta, är den ena dan lik den andra. Wenn man im Dienst ist, ist kein Tag wie der andere. When you're on duty, one day is the same as the next.

Notbindarn bet av en sockerbit och sväljde ner sitt kaffe i stora klunkar. Notbindarn bit off a sugar cube and swallowed his coffee in big gulps. När detta var gjort, uppstod en sådan tystnad i stugan, att han blev rent förfärad. When this was done, there was such a silence in the cottage that he was absolutely horrified.

– Det kunde ju ha hänt, att Klara Gulla hade mött e människa på gatan, framkastade han och stirrade håglöst framför sig med de slocknade ögonen. - Es hätte ja sein können, dass Klara Gulla auf der Straße einen Mann getroffen hat, vermutete er und starrte mit geschlossenen Augen hoffnungslos vor sich hin. - It could have happened that Klara Gulla had met a man in the street, he suggested, staring hopelessly ahead with his sunken eyes. Man kunde knappt tro, att han visste vad han sa.

Kattrina tyckte inte, att detta var något att svara på. Hon fyllde på hans kopp utan att säga något. She refilled his cup without saying anything.

– Det kunde ju ha hänt, att den, som ho mötte, var e gammal fru, som var dålig å gå å som just föll omkull, när Klara Gulla gick förbi, fortfor notbindarn på samma frånvarande sätt som förut. - Es könnte sein, dass es sich bei der Person, die sie getroffen hat, um eine alte Frau handelt, die nicht mehr laufen kann und gerade gestürzt ist, als Klara Gulla vorbeikam", fuhr der Musiker in derselben geistesabwesenden Art wie zuvor fort. - It could have happened that the person she met was an old woman who was unable to walk and who had just fallen down when Klara Gulla passed by, the musician continued in the same absent-minded way as before.

– Skulle det vara någe å skriva om? - Would that be something to write about? sa Kattrina, liksom utledsen på hans envishet.

– Ja, men tänk, om nu Klara Gulla stanna å hjälpte opp'na, sa notbindarn, å den gamla frua blev så glad över hjälpen, så ho tog opp plånboken på fläcken å gav flicka en hel tieriksdaler! - Ja, aber was wäre, wenn Klara Gulla bleiben und dem Mädchen helfen würde, sagte der Notar, und die alte Frau war so erfreut über die Hilfe, dass sie auf der Stelle ihre Brieftasche zückte und dem Mädchen ganze zehn Prozent gab. Det skulle väl ändå vara nånting, som det kunde löna sej å tala om. Surely it would be something worth talking about.

– Det vore det visst, sa Kattrina och lät ganska otålig, om det vore sant. - It would be, said Kattrina, sounding rather impatient, if it were true. Men nu är det ju bara sånt, som ni sitter å inbillar er. But that's just what you are imagining.

– Det är gott, så länge som en kan göra sej kalas i tankarna, sa notbindarn urskuldande. - Es ist gut, solange man in Gedanken schwelgen kann", sagte der Musiker entschuldigend. Di smakar bättre, di, än di riktiga.

– Ja, ni har vart mä om bägge delarna, ni, sa Kattrina. - Ja, man hat dir beides gesagt", sagte Kattrina. - 'Yes, you've been told both,' said Kattrina.

Strax efteråt gick notbindarn sin väg, och Kattrina gav inte en tanke åt hela historien, när han väl var borta.

Vad Jan beträffar, så tog han den i förstone för löst prat, han också. As far as Jan is concerned, he too initially took it for idle talk. Men som han låg där sysslolös i sängen, började han undra om det inte kunde ligga en dold mening under orden. But as he lay there idle in bed, he began to wonder if there might be a hidden meaning behind the words.

Var det inte en konstig ton, som notbindarn hade haft, när han hade talat om brevet? Skulle han kunna sitta och laga ihop en så lång ramsa bara för att ha något att säga? Könnte er sich hinsetzen und einen so langen Reim ausdenken, nur um etwas zu sagen zu haben? Kanske att han hade hört någonting? Kanske att han hade fått brev från Klara Gulla?

Det var ju möjligt, att det hade hänt henne en så stor lycka, att hon inte vågade sända budskapet därom direkt till föräldrarna. It was possible that so much happiness had happened to her that she did not dare to send the message directly to her parents. Hon hade kanske skrivit till notbindarn och bett, att han skulle förbereda dem. Det var detta, som han hade försökt göra i kväll, fastän de ingenting hade förstått. This is what he had tried to do tonight, even though they had not understood anything.

”I morron kommer han igen”, tänkte Jan, ”å då får vi höra hela sanninga.”

Men hur det var, kom inte notbindarn tillbaka den dagen och inte den nästa heller. But as it happened, the musician didn't come back that day or the next. På tredje dagen blev längtan så stark hos Jan, att han steg upp och gick över till grannens stuga för att få veta om det var någon mening med hans ord.

Gubben satt ensam och arbetade med en gammal not, som man hade anförtrott honom att laga. Der alte Mann saß allein und arbeitete an einem alten Zettel, mit dessen Reparatur er betraut worden war. The old man was sitting alone, working on an old note which he had been entrusted to repair. Han blev glad, när Jan kom. Han hade haft sådan gikt, sa han, att han inte hade kunnat gå hemifrån på de sista dagarna.

Jan ville inte fråga honom rentut om han hade fått brev från Klara Gulla. Han trodde, att han skulle komma lättare till målet, om han gick fram på samma väg, som den andre hade slagit in på. Er dachte, dass er sein Ziel leichter erreichen würde, wenn er denselben Weg wie der andere Mann nehmen würde. He thought that he would get to his destination more easily if he took the same route as the other had taken.

– Jag har tänkt på det där, som ni berätta' om Klara Gulla, sist ni var inom hos oss, sa han.

Gubben såg upp från arbetet. Det dröjde litet, innan han förstod vad Jan syftade på.

– Det var ju bara ett lite påhitt åv mej, sa han. - It was just a little invention of mine, he said.

Jan kom tätt inpå honom. Jan came close to him.

– Det var ändå bra roligt å höra, sa han. - It was still good to hear," he said. Ni kanske kunde ha haft mer te å tala om, ifall inte Kattrina hade vart så misstrogen. You might have had more tea to talk about if Kattrina had not been so suspicious.

– Å ja, sa notbindarn, det där är så'na förnöjelser, som en kan ha råd å bestå sej mä här i Askedalarna. - "Oh yes," said the musician, "those are the kind of pleasures that one can afford to have here in the Ash Valleys.

– Jag har tänkt mej, sa Jan och blev helt djärv av medhållet, att det kanske inte var slut på historien mä det, att den gamla frua gav Klara Gulla tieriksdalern. - "Ich habe mir gedacht", sagte Jan und wurde ganz kühn bei der Zustimmung, "dass die Geschichte vielleicht noch nicht zu Ende war, als die alte Frau Klara Gulla den Tieriksdaler gab. Kanske att ho också bad, att ho skulle komma å hälsa på'na? Maybe she also asked to come and visit them?

– Ja, kanske det, sa notbindarn.

– Kanske att ho var så rik, att ho ägde ett helt stenhus? - Maybe she was so rich that she owned a whole stone house? föreslog Jan.

– Det var inte så dumt påhittat, du Jan, berömde gubben. - That wasn't a bad idea, Jan," the old man praised.

– Kanske att den rika frua betalar Klara Gullas skuld? började Jan, men här avbröt han sig, därför att gubbens sonhustru kom in i stugan, och henne ville han inte inviga i hemligheten.

– Jaså, ni är ute å går i dag, Jan? - So, you're out and about today, Jan? sa hon. Det var väl, att det har blivit bättre mä er. It's just that things have gotten better for you.

– Det har jag å tacka min snälla Ol' Bengtsa för, sa Jan med ett hemlighetsfullt tonfall. - I have my kind Ol' Bengtsa to thank for that," Jan said in a secretive tone. Det är han, som har botat mej. Er ist es, der mich geheilt hat. It is he who has cured me.

Han sa adjö och gick med detsamma. Gubben satt länge och stirrade efter honom.

– Jag vet inte vad han kan mena mä att jag har botat honom, du Lisa, sa han. - 'I don't know what he can mean by me curing him, Lisa,' he said. Han måtte väl aldrig hålla på å – – – Er musste nie weiter - - - -. He never had to keep on - - - -.