×

LingQをより快適にするためCookieを使用しています。サイトの訪問により同意したと見なされます クッキーポリシー.


image

Twiligt 4: Så länge vi båda andas, Kapitel 25: Prövning (1)

Kapitel 25: Prövning (1)

En kort stund senare påminde Edward mig om mina prioriteringar.

Det behövdes bara ett enda ord.

”Renesmee …”

Jag suckade. Hon skulle snart vakna. Klockan måste vara närmare sju på morgonen. Skulle hon sakna mig? Plötsligt stelnade jag till av något som liknade panik. Hur skulle hon se ut i dag?

Edward märkte hur stressad och distraherad jag blev. ”Ingen fara, älskling. Klä på dig, så är vi tillbaka i huset om två sekunder.”

Jag såg antagligen ut som någonting ur en tecknad film när jag flög upp, kastade en blick över axeln på honom – hans diamantkropp glittrade svagt i morgonljuset – tittade västerut, mot huset där Renesmee väntade, sedan på honom igen, sedan västerut. Mitt huvud kastades fram och tillbaka ett halvdussin gånger på mindre än en sekund. Edward log, men skrattade inte – han var en stark man.

”Det handlar bara om balans, älskling. Du är så bra på allt det här att du säkert kommer att få ordning på det väldigt snart.”

”Och vi har hela natten på oss, eller hur?”

Han log ännu bredare. ”Tror du att jag skulle stå ut med att låta dig klä på dig om det inte hade varit så?”

Det borde räcka för att jag skulle klara mig igenom dygnets ljusa timmar. Jag skulle hantera den här överväldigande, förödande åtrån så att jag kunde vara en bra … Det var svårt att ens tänka ordet. Även om Renesmee var en väldigt verklig och levande del av mig nu, så hade jag svårt för att tänka på mig själv som mamma. Jag antog att det skulle vara likadant för de flesta som inte fått nio månader på sig att vänja sig vid tanken. Och med ett barn som förändrades för varje timme.

Tanken på Renesmees skenande utveckling gjorde mig genast stressad igen. Jag tvekade inte ens framför de sirliga dubbeldörrarna för att stålsätta mig för Alices överraskning. Jag rusade bara in för att dra på mig det första jag fick syn på. Jag borde ha förstått att det inte skulle bli så enkelt.

”Vilka är mina?” väste jag.

Precis som Edward hade sagt var garderoben större än vårt sovrum. Eventuellt var den större än alla de andra rummen tillsammans, men jag skulle bli tvungen att mäta för att kunna avgöra det med säkerhet. Jag undrade som hastigast hur Alice hade lyckats övertala Esme att strunta i allt klassiskt proportionstänkande och tillåta det här orimliga utrymmet.

Allting hängde i rena, vita klädpåsar. Rad efter rad.

”Såvitt jag vet är allt utom det här ditt”, svarade han med en gest mot en kort klädstång till vänster om dörren.

”Allt det här?”

Han ryckte på axlarna.

”Alice”, sa vi i mun på varandra. Han uttalade hennes namn som en förklaring, jag som en svordom.

Jag morrade lågt för mig själv när jag drog ner dragkedjan i den närmaste klädpåsen och upptäckte en hellång sidenklänning i ljusrosa.

Att hitta några normala kläder här skulle ta hela dagen i anspråk!

”Jag ska hjälpa dig”, sa Edward. Han vädrade i luften och följde någon doft till bakre delen av det långa rummet, där det fanns en inbyggd byrå. Han vädrade igen och drog ut en låda. Med ett triumferande leende höll han upp ett par smakfullt blekta jeans.

Jag blixtrade fram till honom. ”Hur gjorde du det där?”

”Denim luktar på ett speciellt sätt, precis som allt annat. Och nu … bomullsstretch?”

Han luktade sig fram till en hylla och plockade ner en långärmad, vit t-shirt som han kastade till mig.

”Tack”, sa jag, andades in dofterna och lade dem på minnet för framtida sökningar i det här dårhuset. Jag noterade framför allt siden och satin – dem skulle jag undvika.

Det tog honom bara några sekunder att hitta kläder till sig själv – om jag inte sett honom naken kunde jag ha svurit på att det inte fanns något vackrare än Edward i kakibyxor och ljusbeige pullover. Sedan tog han min hand, och tillsammans rusade vi genom den dolda trädgården, hoppade över stenmuren och susade genom skogen. Jag drog åt mig handen för att vi skulle kunna tävla. Han vann den här gången.

Renesmee var vaken. Hon satt på golvet mellan Rose och Emmett och lekte med en liten hög deformerade bestick. I ena handen hade hon en vanställd sked. Så fort hon fick syn på mig genom fönstret kastade hon ifrån sig skeden – som slog upp en flisa ur trägolvet – och pekade befallande på mig. Hennes publik skrattade högt; Alice, Jasper Esme och Carlisle satt i soffan och tittade på henne som om hon varit en djupt fängslande film.

Jag var inne i huset nästan innan de ens hunnit börja skratta. Jag susade genom rummet och lyfte upp henne från golvet i samma sekund, och vi log brett mot varandra.

Hon hade förändrats, men inte så mycket. Lite längre, proportioner som var lite mer barn än baby. Håret hade växt några millimeter och lockarna studsade när hon rörde sig. Jag hade låtit fantasin löpa fritt på vägen tillbaka, och väntat mig något värre än det här. Tack vare mina överdrivna fasor var de här små förändringarna nästan en lättnad. Trots att jag inte visste vad Carlisles mätningar visade än, var jag säker på att hennes tillväxttakt hade avtagit.

Renesmee klappade mig på kinden och jag hajade till. Hon var hungrig igen.

”Hur länge har hon varit vaken?” frågade jag medan Edward försvann in i köket. Jag visste att han var på väg att hämta frukost till henne, eftersom han sett hennes tankar precis lika tydligt som jag. Jag undrade om han någonsin skulle ha lagt märke till hennes lilla talang, om han varit den enda som känt henne. För honom var det antagligen som att höra vem som helst.

”Bara i några minuter”, svarade Rose. ”Vi skulle snart ha ringt er. Hon har frågat efter dig – krävt dig är nog en bättre beskrivning. Esme offrade sina näst bästa bestick för att det lilla monstret skulle få roa sig.” Rose log mot Renesmee med så mycket triumferande hängivenhet att kritiken helt förlorade sin betydelse. ”Vi ville inte, hm, störa er.”

Rosalie tittade bort och bet sig i läppen för att inte skratta. Jag kände Emmetts låga skrockande vibrera bakom mig.

Jag sköt fram hakan. ”Vi ska göra i ordning ditt rum med en gång”, sa jag till Renesmee. ”Du kommer att tycka om stugan, den är magisk.” Jag vände blicken mot Esme. ”Tusen tack, Esme. Den är helt perfekt.”

Innan Esme hann svara började Emmett skratta igen – högt, den här gången.

”Så stugan står kvar?” lyckades han få fram. ”Jag trodde nästan att ni skulle ha ödelagt den vid det här laget. Vad gjorde ni i natt, då? Diskuterade statsskulden?” Han ylade av skratt.

Jag gnisslade tänder och påminde mig om vilka negativa effekter det fått när jag tappat humöret i går. Emmett var visserligen inte lika ömtålig som Seth …

Tanken på Seth fick mig att undra. ”Var håller vargarna hus i dag?” Jag tittade ut genom panoramafönstren, men vi hade inte sett en skymt av Leah på vägen hit.

”Jacob stack ganska tidigt i morse”, svarade Rosalie med rynkad panna. ”Seth följde med honom.”

”Varför var han så upprörd?” frågade Edward när han kom tillbaka från köket med Renesmees mugg. Det måste ha funnits mer i Rosalies minne än hennes ansiktsuttryck avslöjat.

Utan att andas gav jag Renesmee till Rosalie. Jag hade kanske supersjälvkontroll, men jag skulle inte klara av att mata henne. Inte än.

”Jag vet inte och jag bryr mig inte”, muttrade Rosalie, men svarade sedan utförligare på frågan. ”Han satt och tittade på Nessie när hon sov, med gapande mun som den idiot han är, sedan flög han bara upp utan någon som helst anledning – ingen jag uppfattade i alla fall – och rusade ut. Personligen är jag bara glad att han är borta. Ju mer tid han tillbringar här, desto svårare att bli av med stanken.”

”Rose”, sa Esme förmanande.

Rosalie kastade med håret. ”Men det spelar väl ingen roll. Vi kommer inte att stanna här så länge till.”

”Jag tycker att vi borde ge oss av till New Hampshire med en gång”, insköt Emmett och tog tydligen upp tråden från ett tidigare samtal. ”Bella är redan inskriven vid Dartmouth. Det verkar inte som om det kommer att dröja så länge innan hon klarar av att börja.” Han vände sig mot mig med ett retsamt leende. ”Du kommer säkert att få högsta betyg i alla ämnen – du har tydligen inget bättre för dig på nätterna än att plugga.”

Rosalie fnissade.

Tappa inte humöret, tappa inte humöret, tänkte jag, och var stolt över mig själv när jag lyckades behålla fattningen.

Så det förvånade mig att Edward inte gjorde det.

Han morrade – ett plötsligt, chockerande ljud – och kolsvart ursinne svepte över hans ansikte som ovädersmoln.

Innan någon annan hann reagera flög Alice upp ur soffan. ”Vad gör han? Vad håller den där hunden på med som raderar hela dagen för mig? Jag ser ingenting! Nej!” Hon gav mig en plågad blick. ”Och titta på dig! Du måste låta mig visa dig hur garderoben är planerad!”

En kort sekund var jag tacksam mot Jacob, vad han än höll på med.

Sedan knöt Edward nävarna. ”Han har pratat med Charlie”, morrade han. ”Han tror att Charlie följer efter honom. Att han är på väg hit. I dag.”

Alice uttalade ett ord som lät väldigt märkligt med hennes kvittrande, feminina röst och susade sedan ut genom bakdörren.

”Har han berättat för Charlie?” flämtade jag. ”Men ... förstår han inte? Hur kunde han göra det?” Charlie fick inte veta något om mig, om vampyrer. Då skulle han hamna på en dödslista som inte ens familjen Cullen kunde rädda honom ifrån. ”Nej!”

”Jacob är på väg hit nu”, väste Edward mellan tänderna.

Det måste ha börjat regna längre österut. Jacob kom in genom dörren och skakade vattnet ur håret som en hund, så att dropparna stänkte på mattan och soffan. Han rörde sig ryckigt, som om han sjöd av upphetsning över att ha förstört min fars liv.

”Tjenare”, sa han och flinade.

Det var dödstyst i rummet.

Leah och Seth slank in bakom honom, i mänsklig form – än så länge, men båda darrade av spänningen i rummet.

”Rose”, sa jag och sträckte ut armarna. Utan ett ord gav Rosalie mig Renesmee. Jag tryckte henne hårt mot mitt orörliga hjärta, som ett skydd mot överilade handlingar. Jag skulle hålla henne kvar i min famn tills jag var säker på att mitt beslut att döda Jacob var rationellt och genomtänkt.

Hon var alldeles stilla, iakttog och lyssnade. Hur mycket förstod hon?

”Charlie kommer snart”, sa Jacob nonchalant. ”Bara så ni vet. Jag antar att Alice hämtar solglasögon eller något till dig, Bella?”

”Du antar alldeles för mycket”, fräste jag. ”Vad har du gjort?”

Jacobs leende bleknade lite, men han var fortfarande för uppskruvad för att kunna svara allvarligt. ”Blondie och Emmett väckte mig i morse och tjatade om att ni ska flytta till andra sidan landet. Som om jag kunde låta er göra det. Charlie var väl det stora problemet, inte sant? Men nu är det löst.”

”Fattar du inte vad du har gjort? Vilken fara du utsätter honom för?”

Han fnös. ”Jag utsätter honom inte för någon fara. Bortsett från dig, då. Men du har ju någon sorts övernaturlig självkontroll, eller hur? Inte lika coolt som tankeläsning förresten, måste jag säga. Inte alls lika spännande.”

Då reagerade Edward. Han svepte genom rummet tills han stod rakt framför Jacob. Trots att han var ett halvt huvud kortare, ryggade Jacob tillbaka som om Edward tornat upp sig över honom.

”Det där är bara en teori, byracka!” morrade han. ”Tycker du verkligen att vi ska testa den på Charlie? Inser du vilken fysisk smärta du utsätter Bella för, även om hon orkar stå emot? Eller den känslomässiga smärtan om hon inte gör det? Men jag antar att Bellas välbefinnande inte intresserar dig längre?”

Renesmee tryckte ängsligt fingrarna mot min kind, och hennes oro präglade reprisen som spelades upp för mig.

Edwards ord lyckades äntligen tränga igenom Jacobs besynnerliga upphetsning.

Kapitel 25: Prövning (1)

En kort stund senare påminde Edward mig om mina prioriteringar.

Det behövdes bara ett enda ord.

”Renesmee …”

Jag suckade. I sighed. Hon skulle snart vakna. She would wake up soon. Klockan måste vara närmare sju på morgonen. Skulle hon sakna mig? Plötsligt stelnade jag till av något som liknade panik. Suddenly I froze in something resembling panic. Hur skulle hon se ut i dag? What would she look like today?

Edward märkte hur stressad och distraherad jag blev. Edward noticed how stressed and distracted I became. ”Ingen fara, älskling. Klä på dig, så är vi tillbaka i huset om två sekunder.” Zieh dich an und wir sind in zwei Sekunden wieder im Haus."

Jag såg antagligen ut som någonting ur en tecknad film när jag flög upp, kastade en blick över axeln på honom – hans diamantkropp glittrade svagt i morgonljuset – tittade västerut, mot huset där Renesmee väntade, sedan på honom igen, sedan västerut. Wahrscheinlich sah ich aus wie aus einem Cartoon, als ich hochflog, über meine Schulter zu ihm blickte - sein diamantener Körper glitzerte schwach im Morgenlicht -, nach Westen sah, zu dem Haus, in dem Renesmee wartete, dann wieder zu ihm, dann nach Westen. I probably looked like something out of a cartoon when I flew up, glanced over his shoulder at him - his diamond body glistened faintly in the morning light - looked west, towards the house where Renesmee was waiting, then at him again, then west. Mitt huvud kastades fram och tillbaka ett halvdussin gånger på mindre än en sekund. My head was tossed back and forth half a dozen times in less than a second. Edward log, men skrattade inte – han var en stark man.

”Det handlar bara om balans, älskling. "It's just about balance, darling. Du är så bra på allt det här att du säkert kommer att få ordning på det väldigt snart.” You are so good at all this that you will surely get it sorted out very soon. ”

”Och vi har hela natten på oss, eller hur?” "And we've been up all night, right?"

Han log ännu bredare. He smiled even wider. ”Tror du att jag skulle stå ut med att låta dig klä på dig om det inte hade varit så?” "Meinst du, ich hätte mich damit abgefunden, dich anziehen zu lassen, wenn es nicht so gewesen wäre?" "Do you think I would be willing to let you get dressed if it were not so?"

Det borde räcka för att jag skulle klara mig igenom dygnets ljusa timmar. That should be enough for me to make it through the bright hours of the day. Jag skulle hantera den här överväldigande, förödande åtrån så att jag kunde vara en bra … Det var svårt att ens tänka ordet. I would deal with this overwhelming, devastating desire so that I could be a good one… It was hard to even think the word. Även om Renesmee var en väldigt verklig och levande del av mig nu, så hade jag svårt för att tänka på mig själv som mamma. Jag antog att det skulle vara likadant för de flesta som inte fått nio månader på sig att vänja sig vid tanken. I assumed that it would be the same for most people who have not had nine months to get used to the idea. Och med ett barn som förändrades för varje timme. And with a child who changed every hour.

Tanken på Renesmees skenande utveckling gjorde mig genast stressad igen. The thought of Renesmee's rampant development immediately made me stressed again. Jag tvekade inte ens framför de sirliga dubbeldörrarna för att stålsätta mig för Alices överraskning. Ich zögerte nicht einmal vor der verzierten Doppeltür, um mich auf Alices Überraschung vorzubereiten. I did not even hesitate in front of the neat double doors to steel myself for Alice's surprise. Jag rusade bara in för att dra på mig det första jag fick syn på. I just rushed in to pull on the first thing I saw. Jag borde ha förstått att det inte skulle bli så enkelt. I should have understood that it would not be that easy.

”Vilka är mina?” väste jag. "Who are mine?" I hissed.

Precis som Edward hade sagt var garderoben större än vårt sovrum. Just like Edward had said, the closet was bigger than our bedroom. Eventuellt var den större än alla de andra rummen tillsammans, men jag skulle bli tvungen att mäta för att kunna avgöra det med säkerhet. Possibly it was bigger than all the other rooms together, but I would have to measure to be able to determine it with certainty. Jag undrade som hastigast hur Alice hade lyckats övertala Esme att strunta i allt klassiskt proportionstänkande och tillåta det här orimliga utrymmet. Ich fragte mich hastig, wie es Alice gelungen war, Esme dazu zu überreden, alles klassische proportionale Denken zu ignorieren und diesen unvernünftigen Freiraum zuzulassen. I wondered as quickly as possible how Alice had managed to persuade Esme to ignore all classical proportional thinking and allow this unreasonable space.

Allting hängde i rena, vita klädpåsar. Rad efter rad.

”Såvitt jag vet är allt utom det här ditt”, svarade han med en gest mot en kort klädstång till vänster om dörren. "As far as I know, everything but this is yours," he replied with a gesture to a short clothesline to the left of the door.

”Allt det här?”

Han ryckte på axlarna.

”Alice”, sa vi i mun på varandra. "Alice," we said to each other. Han uttalade hennes namn som en förklaring, jag som en svordom. He pronounced her name as an explanation, I as a curse.

Jag morrade lågt för mig själv när jag drog ner dragkedjan i den närmaste klädpåsen och upptäckte en hellång sidenklänning i ljusrosa. I growled low to myself as I pulled down the zipper in the nearest clothes bag and discovered a full-length silk dress in light pink.

Att hitta några normala kläder här skulle ta hela dagen i anspråk! Finding some normal clothes here would take all day!

”Jag ska hjälpa dig”, sa Edward. Han vädrade i luften och följde någon doft till bakre delen av det långa rummet, där det fanns en inbyggd byrå. He sniffed the air and followed some scent to the back of the long room, where there was a built-in dresser. Han vädrade igen och drog ut en låda. He sniffed again and pulled out a box. Med ett triumferande leende höll han upp ett par smakfullt blekta jeans.

Jag blixtrade fram till honom. I flashed to him. ”Hur gjorde du det där?” "How did you do that?"

”Denim luktar på ett speciellt sätt, precis som allt annat. “Denim smells in a special way, just like everything else. Och nu … bomullsstretch?”

Han luktade sig fram till en hylla och plockade ner en långärmad, vit t-shirt som han kastade till mig.

”Tack”, sa jag, andades in dofterna och lade dem på minnet för framtida sökningar i det här dårhuset. Jag noterade framför allt siden och satin – dem skulle jag undvika. I especially noted silk and satin - I would avoid them.

Det tog honom bara några sekunder att hitta kläder till sig själv – om jag inte sett honom naken kunde jag ha svurit på att det inte fanns något vackrare än Edward i kakibyxor och ljusbeige pullover. Sedan tog han min hand, och tillsammans rusade vi genom den dolda trädgården, hoppade över stenmuren och susade genom skogen. Jag drog åt mig handen för att vi skulle kunna tävla. I pulled my hand so we could compete. Han vann den här gången. He won this time.

Renesmee var vaken. Hon satt på golvet mellan Rose och Emmett och lekte med en liten hög deformerade bestick. She sat on the floor between Rose and Emmett and played with a small, highly deformed cutlery. I ena handen hade hon en vanställd sked. In one hand she had a disfigured spoon. Så fort hon fick syn på mig genom fönstret kastade hon ifrån sig skeden – som slog upp en flisa ur trägolvet – och pekade befallande på mig. As soon as she saw me through the window, she threw away the spoon - which slammed a chip out of the wooden floor - and pointed commandingly at me. Hennes publik skrattade högt; Alice, Jasper Esme och Carlisle satt i soffan och tittade på henne som om hon varit en djupt fängslande film. Her audience laughed out loud; Alice, Jasper Esme and Carlisle sat on the couch and watched her as if she had been a deeply captivating film.

Jag var inne i huset nästan innan de ens hunnit börja skratta. I was inside the house almost before they even started laughing. Jag susade genom rummet och lyfte upp henne från golvet i samma sekund, och vi log brett mot varandra.

Hon hade förändrats, men inte så mycket. Lite längre, proportioner som var lite mer barn än baby. Håret hade växt några millimeter och lockarna studsade när hon rörde sig. Her hair had grown a few millimeters and her curls bounced as she moved. Jag hade låtit fantasin löpa fritt på vägen tillbaka, och väntat mig något värre än det här. I had let my imagination run free on the way back, and expected something worse than this. Tack vare mina överdrivna fasor var de här små förändringarna nästan en lättnad. Thanks to my exaggerated horrors, these small changes were almost a relief. Trots att jag inte visste vad Carlisles mätningar visade än, var jag säker på att hennes tillväxttakt hade avtagit. Although I did not know what Carlisle's measurements showed yet, I was sure that her growth rate had slowed down.

Renesmee klappade mig på kinden och jag hajade till. Renesmee patted me on the cheek and I nodded. Hon var hungrig igen.

”Hur länge har hon varit vaken?” frågade jag medan Edward försvann in i köket. Jag visste att han var på väg att hämta frukost till henne, eftersom han sett hennes tankar precis lika tydligt som jag. Jag undrade om han någonsin skulle ha lagt märke till hennes lilla talang, om han varit den enda som känt henne. I wondered if he would have ever noticed her little talent, if he had been the only one who knew her. För honom var det antagligen som att höra vem som helst. To him, it was probably like hearing anyone.

”Bara i några minuter”, svarade Rose. "Just a few minutes," Rose replied. ”Vi skulle snart ha ringt er. "We should have called soon. Hon har frågat efter dig – krävt dig är nog en bättre beskrivning. She has asked for you - required you is probably a better description. Esme offrade sina näst bästa bestick för att det lilla monstret skulle få roa sig.” Rose log mot Renesmee med så mycket triumferande hängivenhet att kritiken helt förlorade sin betydelse. Esme sacrificed his second best cutlery so that the little monster could have fun. ” Rose smiled at Renesmee with so much triumphant devotion that the critique completely lost its significance. ”Vi ville inte, hm, störa er.” "We did not want to disturb you, um."

Rosalie tittade bort och bet sig i läppen för att inte skratta. Rosalie looked away and bit her lip so as not to laugh. Jag kände Emmetts låga skrockande vibrera bakom mig. I felt Emmett's low rumbling vibrate behind me.

Jag sköt fram hakan. I pushed my chin forward. ”Vi ska göra i ordning ditt rum med en gång”, sa jag till Renesmee. "We'll get your room ready right away," I told Renesmee. ”Du kommer att tycka om stugan, den är magisk.” Jag vände blicken mot Esme. "You will like the cottage, it is magical." I turned my eyes to Esme. ”Tusen tack, Esme. Den är helt perfekt.”

Innan Esme hann svara började Emmett skratta igen – högt, den här gången. Before Esme could answer, Emmett started laughing again - loudly, this time.

”Så stugan står kvar?” lyckades han få fram. "So the cottage remains?" he managed to get out. ”Jag trodde nästan att ni skulle ha ödelagt den vid det här laget. "I almost thought you would have ruined it by now. Vad gjorde ni i natt, då? What did you do last night, then? Diskuterade statsskulden?” Han ylade av skratt. Did the government debt discuss? ” He howled with laughter.

Jag gnisslade tänder och påminde mig om vilka negativa effekter det fått när jag tappat humöret i går. I gritted my teeth and reminded myself of the negative effects it had when I lost my temper yesterday. Emmett var visserligen inte lika ömtålig som Seth … Admittedly, Emmett was not as fragile as Seth…

Tanken på Seth fick mig att undra. ”Var håller vargarna hus i dag?” Jag tittade ut genom panoramafönstren, men vi hade inte sett en skymt av Leah på vägen hit. "Where do wolves live today?" I looked out the panoramic windows, but we had not seen a glimpse of Leah on the way here.

”Jacob stack ganska tidigt i morse”, svarade Rosalie med rynkad panna. "Jacob ist heute Morgen ziemlich früh losgefahren", antwortete Rosalie mit einem Stirnrunzeln. "Jacob left quite early this morning," Rosalie replied with a frown. ”Seth följde med honom.”

”Varför var han så upprörd?” frågade Edward när han kom tillbaka från köket med Renesmees mugg. "Why was he so upset?" asked Edward as he returned from the kitchen with Renesmee's mug. Det måste ha funnits mer i Rosalies minne än hennes ansiktsuttryck avslöjat. There must have been more in Rosalie's memory than her expression revealed.

Utan att andas gav jag Renesmee till Rosalie. Without breathing, I gave Renesmee to Rosalie. Jag hade kanske supersjälvkontroll, men jag skulle inte klara av att mata henne. I may have had super self-control, but I could not feed her. Inte än.

”Jag vet inte och jag bryr mig inte”, muttrade Rosalie, men svarade sedan utförligare på frågan. "I do not know and I do not care," Rosalie muttered, but then answered the question in more detail. ”Han satt och tittade på Nessie när hon sov, med gapande mun som den idiot han är, sedan flög han bara upp utan någon som helst anledning – ingen jag uppfattade i alla fall – och rusade ut. "He sat and watched Nessie as she slept, with a gaping mouth like the idiot he is, then he just flew up for no reason - no one I understood anyway - and rushed out. Personligen är jag bara glad att han är borta. Personally, I'm just glad he's gone. Ju mer tid han tillbringar här, desto svårare att bli av med stanken.” The more time he spends here, the harder it is to get rid of the stench. ”

”Rose”, sa Esme förmanande.

Rosalie kastade med håret. ”Men det spelar väl ingen roll. Vi kommer inte att stanna här så länge till.” Wir werden nicht mehr lange hier bleiben.“ We will not stay here that long. ”

”Jag tycker att vi borde ge oss av till New Hampshire med en gång”, insköt Emmett och tog tydligen upp tråden från ett tidigare samtal. "I think we should go to New Hampshire right away," Emmett interjected, apparently picking up the thread from an earlier conversation. ”Bella är redan inskriven vid Dartmouth. Det verkar inte som om det kommer att dröja så länge innan hon klarar av att börja.” Han vände sig mot mig med ett retsamt leende. It does not seem like it will be that long before she is able to start. " He turned to me with a teasing smile. ”Du kommer säkert att få högsta betyg i alla ämnen – du har tydligen inget bättre för dig på nätterna än att plugga.” "You will surely get the highest grades in all subjects - you obviously have nothing better for you at night than studying."

Rosalie fnissade.

Tappa inte humöret, tappa inte humöret, tänkte jag, och var stolt över mig själv när jag lyckades behålla fattningen. Do not lose your temper, do not lose your temper, I thought, and was proud of myself when I managed to keep my composure.

Så det förvånade mig att Edward inte gjorde det. So it surprised me that Edward did not.

Han morrade – ett plötsligt, chockerande ljud – och kolsvart ursinne svepte över hans ansikte som ovädersmoln. He growled - a sudden, shocking sound - and coal-black fury swept over his face like a storm cloud.

Innan någon annan hann reagera flög Alice upp ur soffan. Before anyone else had time to react, Alice flew off the couch. ”Vad gör han? "What is he doing? Vad håller den där hunden på med som raderar hela dagen för mig? Was macht dieser Hund, löscht er meinen ganzen Tag aus? What is that dog doing that erases all day for me? Jag ser ingenting! I can not see anything! Nej!” Hon gav mig en plågad blick. No!" She gave me a tormented look. ”Och titta på dig! “And look at you! Du måste låta mig visa dig hur garderoben är planerad!” Ich muss Ihnen zeigen, wie die Garderobe geplant ist!" You have to let me show you how the wardrobe is planned! ”

En kort sekund var jag tacksam mot Jacob, vad han än höll på med. Für eine kurze Sekunde war ich Jacob dankbar, was immer er auch tat. For a brief second, I was grateful to Jacob, whatever he was doing.

Sedan knöt Edward nävarna. Then Edward clenched his fists. ”Han har pratat med Charlie”, morrade han. "He's talked to Charlie," he growled. ”Han tror att Charlie följer efter honom. "He thinks Charlie is following him. Att han är på väg hit. That he's on his way here. I dag.”

Alice uttalade ett ord som lät väldigt märkligt med hennes kvittrande, feminina röst och susade sedan ut genom bakdörren. Alice uttered a word that sounded very strange with her chirping, feminine voice and then whizzed out the back door.

”Har han berättat för Charlie?” flämtade jag. "Did he tell Charlie?" I gasped. ”Men ... förstår han inte? "But ... does he not understand? Hur kunde han göra det?” Charlie fick inte veta något om mig, om vampyrer. How could he do that? ” Charlie did not know anything about me, about vampires. Då skulle han hamna på en dödslista som inte ens familjen Cullen kunde rädda honom ifrån. Then he would end up on a death list that not even the Cullen family could save him from. ”Nej!”

”Jacob är på väg hit nu”, väste Edward mellan tänderna. "Jacob is on his way here now," Edward hissed between his teeth.

Det måste ha börjat regna längre österut. It must have started to rain further east. Jacob kom in genom dörren och skakade vattnet ur håret som en hund, så att dropparna stänkte på mattan och soffan. Jacob came in through the door and shook the water out of his hair like a dog, so that the drops splashed on the carpet and the sofa. Han rörde sig ryckigt, som om han sjöd av upphetsning över att ha förstört min fars liv. He moved jerkily, as if he was sizzling with excitement over having ruined my father's life.

”Tjenare”, sa han och flinade. "Servant," he said, grinning.

Det var dödstyst i rummet. It was dead quiet in the room.

Leah och Seth slank in bakom honom, i mänsklig form – än så länge, men båda darrade av spänningen i rummet. Leah and Seth slid in behind him, in human form - so far, but both trembled from the tension in the room.

”Rose”, sa jag och sträckte ut armarna. "Rose," I said, stretching out my arms. Utan ett ord gav Rosalie mig Renesmee. Without a word, Rosalie gave me Renesmee. Jag tryckte henne hårt mot mitt orörliga hjärta, som ett skydd mot överilade handlingar. I pressed her hard against my immobile heart, as a protection against hasty actions. Jag skulle hålla henne kvar i min famn tills jag var säker på att mitt beslut att döda Jacob var rationellt och genomtänkt.

Hon var alldeles stilla, iakttog och lyssnade. She was completely still, watching and listening. Hur mycket förstod hon?

”Charlie kommer snart”, sa Jacob nonchalant. "Charlie is coming soon," Jacob said nonchalantly. ”Bara så ni vet. "Just so you know. Jag antar att Alice hämtar solglasögon eller något till dig, Bella?” I guess Alice's getting sunglasses or something for you, Bella? ”

”Du antar alldeles för mycket”, fräste jag. "You assume way too much," I hissed. ”Vad har du gjort?”

Jacobs leende bleknade lite, men han var fortfarande för uppskruvad för att kunna svara allvarligt. Jacob's smile faded a little, but he was still too upset to be able to answer seriously. ”Blondie och Emmett väckte mig i morse och tjatade om att ni ska flytta till andra sidan landet. "Blondie and Emmett woke me up this morning and nagged that you should move to the other side of the country. Som om jag kunde låta er göra det. As if I could let you do it. Charlie var väl det stora problemet, inte sant? Charlie was the big problem, wasn't he? Men nu är det löst.” But now it is solved. "

”Fattar du inte vad du har gjort? "Do you not understand what you have done? Vilken fara du utsätter honom för?” What danger are you exposing him to? ”

Han fnös. ”Jag utsätter honom inte för någon fara. "I do not put him in danger. Bortsett från dig, då. Men du har ju någon sorts övernaturlig självkontroll, eller hur? But you have some kind of supernatural self-control, right? Inte lika coolt som tankeläsning förresten, måste jag säga. Not as cool as mind reading by the way, I must say. Inte alls lika spännande.” Not as exciting at all. ”

Då reagerade Edward. Then Edward reacted. Han svepte genom rummet tills han stod rakt framför Jacob. He swept through the room until he was standing right in front of Jacob. Trots att han var ett halvt huvud kortare, ryggade Jacob tillbaka som om Edward tornat upp sig över honom. Obwohl er einen halben Kopf kleiner war, wich Jacob zurück, als ob Edward ihn überragt hätte. Even though he was half a head shorter, Jacob backed away as if Edward had towered over him.

”Det där är bara en teori, byracka!” morrade han. "That's just a theory, byracka!" he growled. ”Tycker du verkligen att vi ska testa den på Charlie? Do you really think we should test it on Charlie? Inser du vilken fysisk smärta du utsätter Bella för, även om hon orkar stå emot? Do you realize the physical pain you are causing Bella, even if she can resist? Eller den känslomässiga smärtan om hon inte gör det? Or the emotional pain if she does not? Men jag antar att Bellas välbefinnande inte intresserar dig längre?” But I guess Bella's well-being no longer interests you? ”

Renesmee tryckte ängsligt fingrarna mot min kind, och hennes oro präglade reprisen som spelades upp för mig. Renesmee drückte ihre Finger ängstlich gegen meine Wange, und ihre Besorgnis kennzeichnete die Wiederholung, die mir vorgespielt wurde. Renesmee anxiously pressed her fingers to my cheek, and her anxiety marked the replay that was played for me.

Edwards ord lyckades äntligen tränga igenom Jacobs besynnerliga upphetsning. Edward's words finally managed to penetrate Jacob's strange excitement.