Kapitel 59
TA MINA DOJOR OCKSÅ. JAG KOMMER EFTER DIG
Den tredje juni gick Kaká till Real Madrid
för sextiofem miljoner euro.
Något senare såldes Christiano Ronaldo
för hundra miljoner till samma klubb.
Det var den prisnivån det handlade om.
Jag gick till Inters ägare Moratti.
Han var rätt cool ändå.
Han hade varit med och kunde businessen. — Det har varit otroliga år och jag stannar gärna, sa jag.
Jag struntar i om Manchester United eller Arsenal kommer
eller vilka som helst. Men om Barca skulle dyka upp
då vill jag att du lovar att prata med dem. — Okej. Jag lovar. Tidningarna skrev att Barca inte hade råd med mig.
De tänkte ta David Villa istället. Jag tvivlade,
och nu kändes det kört igen. Inte blev det bättre av
att jag delade rum med Maxwell.
Han är världens snällaste,
men då drev han mig till vansinne.
Vi hade ju följt varandra sedan första dagen i Amsterdam.
Nu var vi i samma läge igen. Vi var båda
på gång till Barca. Men han var steget före.
Eller värre, han var verkligen på väg dit
medan dörren höll på att stängas för mig.
Han pratade i telefon hela tiden. Är det klart?
Är det? Det var Barca hit och Barca dit.
Sånt surr hela tiden, medan jag inte hörde något
om min deal. Jag blev galen på det.
En dag i omklädningsrummet sa Maxwell som det var:
— Jag är klar för Barcelona! Klart vissa blev avundsjuka. Maxwell började
nästan generat packa sina grejor och sina fotbollsskor. — Ta mina dojor också, sa jag.
Jag kommer efter dig. Alla skrattade. Vilket skämt, typ.
Jag var ju för dyr för att bli såld,
trodde de andra spelarna. — Sitt ner, du ska ingenstans, skrek de. Ärligt talat, jag var själv osäker.
Särskilt när Mino berättade en sak.
Joan Laporta, Barcelonas chef, hade flugit
till Milano för att äta middag med Moratti.
Men Moratti sa direkt:
— Är du här för Zlatan kan du åka hem igen!
Han är inte till salu. Jag blev vansinnig. Jag kände mig sviken av Moratti.
Men jag förstod också att det kunde vara ett spel.
”Inte till salu” kunde betyda ”dyr”.
Mino arbetade som en idiot. Han sa:
— Barca är på, men de får inte loss dig.
Men Mino anade en öppning.
Han visste att Laporta just då satt i ett flygplan
på väg hem till Barcelona. Mino ringde till planet:
— Ni borde landa i Milano istället.
Om ni knackar på hemma hos Moratti
tror jag att ni kan fixa en deal med Ibrahimović. Det var en chansning. Moratti hade inte lovat något.
Det ringdes och skickades sms. Telefonerna glödde. Jag skickade ett sms till Inters sportdirektör:
”Trassla inte till det nu,
så ska jag inte trassla till det för er.” Jag fick inget svar.
Men jag kände i luften att nu var det allvar.
Nu händer det! Eller också stängs dörren.
Minuterna gick. Vad pratade de om egentligen? Jag trodde att det skulle dröja timmar.
Men snart ringde Mino. Jag ryckte till förstås.
Vad var det nu? Hade Moratti kört ut dem på en gång?
Pulsen gick upp och jag blev torr i munnen. Jag svarade och Mino sa:
— Det är klart. — Vadå klart? — Packa din väska. Du ska till Barcelona.