Kapitel 30
NJUT! SKREK HENKE
Det skulle bli EM i Portugal. Mitt första
stora mästerskap som startspelare i landslaget.
Vi hade Italien i gruppen
och behövde alla starka spelare vi kunde få.
Problemet var att Henke Larsson hade tackat nej
till landslagsspel redan efter förra VM.
Henke var saknad. Nu ångrade han sig.
Han ville vara med. Jag lyste upp.
Nu borde det bli han och jag på topp.
Det skulle göra oss starkare. Vi var ett fint gäng. Bra killar — och så en primadonna.
Primadonnan körde med sitt larv:
— I Arsenal, förstår ni, gör vi så här.
Det är faktiskt så man ska göra.
För i Arsenal vet man sånt och jag spelar i det laget. Jag ruttnade på det. — Jag har så ont i ryggen. Oj, oj, sa han.
Jag kan inte åka i den vanliga bussen.
Jag måste ha en egen. Jag måste ha det och det. Vem fan var han att komma och köra överklass med oss? Men annars, herregud, det var en otrolig stämning.
Allt var så mäktigt. Vi krossade Bulgarien
i första matchen, fem-noll. Förväntningarna växte.
Alla väntade på matchen mot Italien.
Italienarna var taggade. Efter oavgjort mot Danmark
måste de vinna. De hade ett otroligt lag
med spelare som Nesta, Zambrotta, Buffon, Vieri ...
en stora stjärnan, Totti, var avstängd, men ändå.
Det kändes i magen att möta de här gubbarna. Det var min viktigaste match hittills.
Farsan satt på läktaren och allt var stort och häftigt. Jag märkte direkt att italienarna hade respekt
för mig. Och jag krigade mot backlinjen.
Men det var inte lätt.
Italienarna hade ett fruktansvärt anfalls spel.
Strax före paus gjorde de ett-noll.
Det var rättvist, de hade pressat oss hårt. Vi jobbade oss in i matchen.
I andra halvlek hade vi några chanser.
Men det är inte enkelt att göra mål mot Italien.
De är nog bäst i världen på att behålla en ledning.
Med bara fem minuter kvar fick vi en hörna.
Kim Källström slog den. Det blev rörigt i straffområdet.
Marcus Allbäck var på bollen, Olof Mellberg också.
Men bollen var fortfarande högt uppe i luften.
Jag rusade mot den.
Just då såg jag målvakten Buffon springa fram.
Christian Vieri stod på mållinjen. Jag hoppade upp och klackade.
Det var lite kung-fu. Min klack var i axelhöjd.
Bollen flög i en perfekt bana över Christian Vieri,
upp i krysset. Det var EM. Mot Italien.
Det var en klack och bara fem minuter kvar.
Jag blev helt galen. Jag slängde mig ner
och alla var över mig. Alla utom en förstås.
Primadonnan sprang åt andra hållet. — Njut! skrek Henke. Bara så där! Som om han genast fattade nivån på det.
Okej, det blev bara oavgjort.
Men det kändes som om vi hade vunnit. Nu var vi i kvartsfinal. Mot Holland.
De holländska fansen buade och visslade åt mig.
Som om jag spelade i fel lag.
Matchen blev otroligt tät, med massor av målchanser.
Ändå var det noll-noll vid full tid.
Det blev förlängning. Vi sköt både i stolpen och ribban.
Vi borde ha satt den. Men det gick till straffläggning. Det var nerver överallt. Ett fruktansvärt tryck.
Men det började bra.
Kim Källström och Henke satte sina straffar.
Det stod två-två. Då blev det min tur. Jag kände mig rätt cool. Ingen panik, inte alls.
Det borde verkligen gå.
Men när jag närmade mig bollen
fick jag en så konstig känsla.
Jag bara sköt, som om det skulle bli
en överraskning var bollen hamnade.
Jag missade totalt. Jag sköt åt helvete.
Olof Mellberg bommade också. Det var katastrof och vi åkte ur turneringen.
Tro mig, det är inget roligt minne. Det var skit.
Vi hade ett bra lag. Vi borde ha gått längre i EM.