Kapitel 23
FANSEN VAR TOKIGA AV HAT
Jag kände mig lurad och kränkt.
Jag var sämst betald och fansen buade åt mig.
Men jag gav inte upp, inte en chans.
Jag hade det inte lätt när jag växte upp.
Många glömmer det.
Föräldrar och tränare har varit emot mig
från första stund.
Den där Zlatan bara dribblar, har de gnällt.
Men jag har fortsatt.
Jag har lyssnat, jag har inte lyssnat. Nu försökte jag förstå hur det funkade i Ajax.
Jag tränade hårt och lärde mig av andra.
Men samtidigt — jag övergav inte min stil. Jag bara kämpade på.
När jag sliter på plan kan jag verka aggressiv och tuff.
Jag kräver lika mycket av andra som av mig själv.
Men tydligen retade sig Co Adriaanse på mig.
Jag var en svår person, sa han senare.
Tränaren är boss. Jag tänker inte ge igen.
Jag kan bara säga att jag ansträngde mig
för att platsa. Men det lossnade inte.
Då hörde vi att Co Adriaanse skulle få sparken. Ny tränare blev Ronald Koeman.
En gammal storspelare från bland annat Barcelona.
Jag hoppades att det skulle vända då.
Men det blev värre.
Jag bänkades fem matcher i rad.
Enligt många var jag numera bara center nummer tre,
efter Nikos Machlas och Mido. Till och med Leo Beenhakker, min vän,
sa till journalisterna:
— Zlatan är ofta spelaren som startar våra anfall.
Men han kan inte avsluta framför mål. Sedan la han till:
— Ska vi sälja honom, hjälper vi självklart till
så att det blir en bra klubb.
Det låg i luften. Tränare Koeman själv sa:
— Zlatan är egentligen vår bäste anfallare,
men det krävs mer för att lyckas
som nummer nio i Ajax. I Ajax talade man om nummer hela tiden.
Nummer tio ska göra så. Nummer elva si.
Inget var så fint som nian.
Marco van Bastens gamla nummer.
Det var en heder att bära den tröjan.
Nu var jag orolig att bli av med nian. Jag hade bara gjort fem mål i ligan.
Ajax hade köpt mig för en massa pengar
och jag var en besvikelse. Det kändes, tro mig.
Det var min första stora motgång.
Men jag vägrade ge upp. Jag skulle visa dem.
Men hur skulle jag kunna göra det
när jag inte fick spela?
Våren 2002 tog vi oss till finalen i holländska cupen.
Vi skulle möta Utrecht och det var ett otroligt tryck
i publiken. För Utrecht är Ajax den stora fienden.
Fansen var tokiga av hat. Vi hade vunnit ligan tidigare.
Om vi vann cupfinalen skulle vi ta hem dubbeln.
Men jag skulle knappast få vara med nu heller. En bit in i andra halvlek gjorde Utrecht två-ett på straff.
Utrechtsupportrarna blev vilda och luften gick ur oss.
Koeman deppade i sin kostym och sin röda slips.
Han verkade ha gett upp. Ta in mig då, tänkte jag.
Och faktiskt, när det var tolv minuter kvar
fick jag chansen.
Jag var otålig, jag var taggad.
Jag ville allt på en gång, som vanligt det året.
Vi pressade och låg på, men minuterna gick
och det verkade kört. Det blev några minuters tillägg, men det gick bara inte.
Det skulle inte bli någon cupseger.
Utrechtfans en jublade. Deras röda banderoller
vajade över hela arenan.
Det blev trettio sekunder kvar, tjugo ...
Då kom ett långt inlägg in i straffområdet.
Det nådde Wamberto, en av brassarna i Ajax,
och han sköt mål. Räddade i slutsekunderna.
Men det var inte klart än. Det blev förlängning med golden goal
— första målet vinner.
Efter fem minuter nickade jag
på ett inlägg från vänster.
Jag fick tillbaka bollen och tog ner den på bröstet.
Jag var svårt trängd, men vände och sköt.
Det var inget lysande skott. Inte alls.
Bollen studsade på gräset.
Men herregud, det var väl placerat och gick i mål.
Jag slet av mig tröjan, helt galen av glädje. Det hade varit ett tufft år. Mitt spel hade låst sig
under lång tid. Men nu var jag tillbaka.
Jag hade visat dem allihop.
Koeman sprang fram till mig och vrålade i mitt öra:
— Thank you very much! Thank you very much! Det var en sån glädje, det går inte att beskriva.
Jag bara sprang runt där med hela laget
och kände hur allt släppte.