Politiska skiljelinjer: Familjepolitiken | SAMHÄLLSKUNSKAP FÖRKLARAD | Gymnasiet
En sak som vi människor gör är att föröka oss.
Vi kan bli föräldrar till barn som växer upp i vårt samhälle.
Frågan är, hur vill vi att samhället ska förhålla sig till våra ungar?
I dag tar vi det t.ex. för givet att förskolan är öppen för alla barn.
Och att det gemensamma i stort sett bekostar det.
Men för inte så länge sen kunde jobbande föräldrar-
-lämna sina barn helt själva, hela dagarna.
Eller som här, lämna av dem på närmaste bibliotek.
Det kan komma små barn i 3-årsåldern på egen hand hit.
Alltför små för att egentligen klara sig ensamma.
Vi ska berätta en historia om hemmafruar, pengar-
-kampen för förskolor, och en tyngdlyftare med ett roligt smeknamn.
Det här handlar om det privata, det politiska, det lilla familjelivet-
-och de stora samhällsutvecklingarna. Den svenska familjepolitiken.
Familjepolitik handlar som sagt om barnfamiljer.
Och hur vi som samhälle ska använda våra gemensamma skattepengar-
-för att göra det så bra för dem som möjligt.
Vad ska pengarna gå till, och varför?
Ska de riktas mot särskilda behov, eller vara lika för alla?
Familjepolitik kopplas också till jämställdhet inom familjen.
Hur mycket ska vi med politiska beslut påverka invanda könsroller?
Mer om det senare.
Vi börjar vår historia under en tid när det inte är jättejämställt-
-i de flesta svenska familjerna. I alla fall inte med dagens ögon.
Välkomna till Sverige på 1930-talet.
Här ser vi en för tiden typisk mamma.
Enligt statistiken heter hon kanske Ingrid eller Kerstin.
Och hon har, enligt statistiken, strax under två barn.
Eftersom hon är mamma jobbar hon, enligt statistiken, inte alls.
90 procent av alla mödrar jobbar vid den här tiden inte utanför hemmet.
För har du fött ett barn väntar ett liv som hemmafru.
Här är hennes man. Enligt statistiken en Karl eller en Sven.
Och han arbetar, för så är uppdelningen i 1930-talets Sverige.
Papporna jobbar och drar in pengarna. Mammorna tar hand om barnen hemma.
Det är ingen fråga för allmän debatt. Familj är familj och sköts i hemmet.
Men politiken kommer ändå vid den här tiden börja tassa in i hemmen.
Inte för jämställdhetens skull, utan för att familjerna föder för få barn.
År 1935 hade antalet nyfödda barn sjunkit till 85 000.
En smärre katastrof för staten, helt enkelt.
Det är nämligen en ekonomisk risk att skaffa en massa ungar-
-när bara en förälder jobbar.
Här kommer en av de första moderna politiska åtgärderna runt familjen.
Ett riktat bidrag från det gemensamma kassavalvet-
-till de barnföderskor som har det sämst ställt.
Det är främst de familjerna som drar sig för att tillverka nya medborgare.
Befolkningsfrågan löser sig dock. Bland annat på grund av bidrag.
Men också genom en satsning på mödra-, barna- och förlossningsvård.
Om bidrag ska vara riktade eller allmänna-
-alltså öronmärkta för särskilda behov-
-eller till för alla, oavsett förutsättningar-
-är en diskussion som kommer att följa familjepolitiken genom åren.
Under de kommande decennierna, rekordåren-
-när Sveriges ekonomi bara pekar uppåt, ser vi fler allmänna bidrag.
År 1948 kommer barnbidraget.
Här räcker det för familjen att ha ett barn för att få ut pengar.
Sen på 1950-talet kommer moderskapsförsäkringen-
-till alla kvinnor under småbarnsåren.
Det här är goda tider för många, och folkhemmet byggs.
De traditionella könsrollerna i familjen fortsätter vara en fråga-
-som inte intresserar de flesta politiker.
Men tiden kommer att förändras. Nu kommer vi till 1960-talet.
De stora diskussionernas årtionde.
Här höjs röster för kvinnans frigörelse från hemmet-
-och förflyttning in i arbetslivet. Nu ska det privata bli politik.
Skulle ni kunna tänka er att börja yrkesarbeta nu?
O ja, det vill jag göra.
-Är det daghemsplatser som saknas? -Ja, det är det.
Jag är ingen typisk hemmafru.
Ja, hon är inte den enda som drömmer om nånting annat än hemmafrurollen.
Och precis som hon påpekar, kommer en stor del av familjepolitiken-
-handla om just daghemsplatser.
För under den här tiden har fler unga kvinnor blivit yrkesarbetande-
-tagit studenten och kanske läst vidare.
Men när de får barn tvingas de ändå tillbaka-
-i samma, gamla hemmafruroll som deras mamma hade.
Samhället ser inte till att vi har en ordentlig tillsyn för våra barn.
Kvinnan har den här skyldigheten mot barnen-
-som samhället har tilldelat henne.
Det finns daghem, men platserna är få. Och det är också kostsamt.
För många som engagerar sig i familjepolitiken-
-vill att staten bygger ut och bekostar barnomsorgen.
Lösningen på jämställdhetsproblemet-
-och mammornas väg tillbaka till arbetslivet.
Ropen skalla, barnhem åt alla!
Vi har nu kommit in på 1970-talet. Sverige har Abba, färg-tv-
-och en av de populäraste sportpersonerna är en tyngdlyftare-
-som heter Hoa-Hoa Dahlgren.
Och familjepolitiken och daghemmen är ännu ett återkommande debattämne.
En del politiker har talat om bristen på daghem och fritidshem-
-som om det bara var en angelägenhet för kvinnor. Så får det inte vara.
Under 1970-talet kommer Socialdemokraterna som styrt Sverige-
-utan avbrott sen 1930-talet-
-att genomföra en rad reformer inom familjepolitiken.
Oftast med stöd av Vänsterpartiet kommunisterna och Folkpartiet.
År 1975 driver de igenom förskole- lagen, som daghemmen nu kallas.
Nu måste alla kommuner erbjuda avgiftsfri förskola för 6-åringar.
Dock måste då barnets föräldrar jobba eller studera.
De följande åren ökar antalet förskoleplatser snabbt-
-men trots det försvinner inte köerna.
Att ordna arbetsplatser för kvinnorna-
-men samtidigt ordna barntillsynen så de kan ta arbetsplatser som bjuds.
Men alla tycker inte att det är en bra idé att barn sätts i förskola.
Eller att hemmafruar uppmuntras att ge sig ut i arbetslivet.
Ska man inte få vara hemma om man vill?
Är det samhällets roll att aktivt förändra familjernas uppdelning?
-Tänker ni sluta vara hemmafru nu? -Nej, det tänker jag inte.
Kampgruppen Rädda Familjen samlar in 63 000 namnunderskrifter-
-i protest mot de familjepolitiska reformerna.
Men protesterna ger inte så stor effekt. På tal om könsroller-
-de styrande politikerna inför en annan förändring under 1970-talet.
Från och med 1974 ska också nyblivna fäder kunna välja-
-att med försäkringspeng kunna stanna hemma och sköta det nyfödda barnet.
Vi har kommit långt bort från 1930-talsparet, Ingrid och Karl-
-för nu har moderskapsförsäkringen blivit en föräldraförsäkring-
-som kan tas ut av båda föräldrarna.
Förskolor och föräldrapenning även för pappan-
-nu är väl kvinnan fri från hemmets bojor, och jämställdheten här?
Nja, det var att ta i.
För 1975 tas enbart 3 procent av föräldrapenningen ut av männen.
Nej, vi valde att Eva skulle vara hemma här i stället, och jag arbeta.
Därför lanserar Försäkringskassan en kampanj-
-där den där tyngdlyftaren Lennart "Hoa-Hoa" Dahlgren-
-försöker normalisera att vara en närvarande pappa.
Han tycker det är jättekul. Det är schyst att dela föräldraledigheten.
Men alla tycker inte att det är ett problem om just mammor stannar hemma.
Om kvinnorna stannar hemma åtar de sig-
-ett av de värdefullaste och finaste arbeten som finns i Svea rike.
Under 1980- och 90-talet utkämpas en strid inom familjepolitiken-
-mellan de två politiska blocken.
Det står mellan högerblockets idé om familjens fria val-
-och vänsterblockets vurmande för jämställdhet.
Det skiljer en värld mellan vår familjesyn och Socialdemokraternas.
De borgerliga partiernas förslag är ett utökat vårdnadsbidrag-
-ett riktat bidrag till familjer som väljer att vara hemma med barnet-
-i stället för att ha dem på förskolan.
Vi ska ge var svensk förälder rätten att själv avgöra-
-om de vill ta hand om sina barn eller välja annan omsorg.
Men under 1980-talet är det Social- demokraterna som står vid rodret.
De fortsätter välja bort valfriheten-
-och lägga resurserna på offentlig barnomsorg för alla.
1985 blir förskolan öppen för samtliga barn-
-och inte bara för dem vars föräldrar arbetar eller studerar.
Samtidigt betonas förskolans pedagogiska roll.
De rör sig närmare skolan och längre bort från barnpassning.
Något som inte uppskattas av de flesta borgerliga partier.
Men i högerblocket sticker det socialliberala Folkpartiet ut.
I familjepolitiken ligger de ofta närmare vänsterblocket.
De har bl.a. papparollen i fokus.
De borgerliga partierna kan dock inte vara osams om detta länge-
-för 1991 vinner de valet tillsammans och måste enas om en familjepolitik.
Längst bort från Folkpartiet ligger nykomlingen i gänget:
Kristdemokratiska samhällspartiet-
-som kommer in i riksdagen för första gången, med övertygande 7 procent.
Varför kan inte ni socialdemokrater se till-
-så att de som är hemma och ger sin heltid åt att ge omsorg och vård-
-åt det finaste de har, sina egna barn...
Varför kan ni inte se till så att de också kan få känna stolthet?
"För barnens skull!" står det på ballongerna.
För nu firar KDS att de fått sin vilja igenom.
Föräldrar med barn upp till 3 år kan nu ansöka om vårdnadsbidrag-
-för att ha dem hemma i stället för på förskolan.
Nu får du hålla dig undan, för nu är det fest i Kapernaum!
Folkpartiet får igenom ett annat omdiskuterat förslag: pappamånaden.
Att en månad av föräldrapenningen måste tas ut av män.
Jag tycker som många män att jag var oumbärlig på jobbet, som partiledare.
Jag erkänner, det var ett idiotiskt resonemang. Jag borde ha varit hemma.
Här är det Kristdemokraterna som tvingas till en kompromiss.
Ska jag svara uppriktigt så tycker jag det är ett fjolligt förslag.
Pappamånaden blir verkligen omdiskuterad.
Här en skämtbild om hur många till höger uppfattar familjepolitiken.
En polis tvingar pappan att köra barnvagnen.
Staten, inte föräldrarna, försöker bestämma.
I nästa val är fortfarande vårdnadsbidraget en het potatis-
-och Alf är inte nöjd.
Vi ska bygga ut vårdnadsbidraget, göra det ännu bättre.
Föräldrarna är experter på sina barn.
Vi har varit ärliga och talat om hur vi ska spara.
Vårdnadsbidrag har vi inte råd med.
Vårdnadsbidraget får stryka på foten, och pengarna läggs på annat-
-efter att Ingvar Carlsson och hans socialdemokrater vinner valet 1994.
Men pappamånaden, som Alf Svensson tyckte var fjollig, den blir kvar.
Han är dock inte ensam i sin åsikt.
För 1994 tas enbart 10 procent av föräldrapenningen ut av papporna.
-Tar du hand om barnen? -Ja.
-Det gör du? -Nej.
När vi närmar oss nutid kommer andelen av föräldrapenningen-
-som tas ut av papporna öka. Och det har införts fler pappamånader.
De politiska skiljelinjerna ligger i stort sett fast sen 1970-talet-
-och är djupt ideologiskt förankrade.
Kvinnors frihet att leva under samma villkor som män-
-ställs mot familjens frihet att leva som de önskar.
Vilka krav som staten ska ställa på föräldrarna fortsätter debatteras.
T.o.m. Hoa-Hoa tycker att staten börjar lägga sig i för mycket.
Jag väntar bara tills de börjar kräva att farsorna ska amma halva tiden.
En sak är säker-
-så länge det föds barn kommer familjepolitiken att engagera.
