Kapitel 12 : Valkampanjen hade föregåtts... (7)

– Och så klipper vi igen, tackar.

– Egentligen, fortsatte läkaren efter en stunds tystnad och ytterligare några stygn, så är vi skyldiga att rapportera misstänkta fall av barnmisshandel till polisen. Inför lagen är du fortfarande ett barn, unge man. Och om polisen kunde ta och röka ut det där nazistboet du kommer från så kunde kanske vi få ägna oss åt nyttigare saker än att sy ihop misshandlade barn stup i kvarten. Nå, vad säger du om det?

– De ä schå att ja måschte gå kva däå tillsch ja kan komma in i ett gymnaschium i Schtockholm, svarade Erik efter en stunds betänketid.

– Jaha ja, och följaktligen kommer du att vidhålla det där med trappan?

– Ja ha inte schagt nånting om nån trappa och de tänke ja inte göra heller. Men nu är de schå hä att jag måschte gå kva dä i lite me än te teminer till. Punkt slut.

– Ja herregud, suckade läkaren, om det åtminstone var mensurfäktning ni höll på med så att man fick raka och jämna sårkanter att tråckla ihop i stället för sånt här jox. Syster klipper, tack! Vet du vad mensurfäktning är för något?

– Nej, ja to inte de.

– Fantastiskt, sånt trodde jag verkligen att ni på Stjärnsberg visste allt om. Det går alltså ut på att två nazister fäktas med sabel på så nära håll att dom bara kan träffa kinderna på varandra. Den vinner som blir mest träffad och får snyggast ärr. Trevligt va?

– Låte inte klokt. Vafö vill dom ha äjj?

– Det ser manligt och morskt ut, anser dom. Du skulle göra dej i en sån krets efter det här. Det fungerar som en hemlig orden för dom, den som har såna ärr möts alltid med respekt. Ja det vill säga respekt från en del och mera blandade känslor av andra. Livet ut, för så länge varar ärren, precis som dina antagligen.

– Ja mina äjj komme att fungeja likadan.

Läkaren gav honom en lång blick över sina halva glasögon innan han fortsatte arbetet.

– Ja aliså inte likadan, fortsatte Erik osäkert, men aliså, ja de äj svåt a föklaja.

Läkaren som såg ut som George Bernard Shaw sydde på en stund under tystnad. Sen rensade han försiktigt Eriks näsborrar från levrat blod och vickade lite på näsan fram och tillbaka.

– Gör det ont det här? frågade han.

– Ja så dä.

– Mm. Du blir som sagt lite brednosad en tid och det kommer att ömma lite, men näsbenet är helt.

Han tog ett steg tillbaka och betraktade sitt arbete.

– Tjavars, det blev väl ganska snyggt, eller vad tror syster?

Syster höll med och undrade om hon skulle spraya.

– Nej inte än, vi har insidan kvar. Jaha unge man nu kommer det bökiga så i fortsättningen blir väl konversationen lite ensidig är jag rädd. Säg mej först vad du menade med det där om hur ärren skulle fungera, jag är nämligen obotligt nyfiken av naturen.

– Ja to inte a de gå a föklaja, sa Erik, men fö de fösta ä de ju schå a man inte slå en kille schom ha schtygn kva i ansikte.

– Nähä? Och varför inte det då?

– De äj baja schå.

– Inte ens på Stjärnsberg?

– Nej inte ensch på Schärnsbej.

– Jaha. Och för det andra?

– De kan ja inte föklaja, de ha me den dä inbillade tjappan a göja. Om vi schkulle tjäffas om tje tejmine schkulle ja kunna föklaja de. Men alla killa ä rädda fö schtryk och dom hä äjjen påminne dom om de på ett vischt schätt. Ja kan ändå inte föklaja utan a beätta schånt schom ja inte vill beätta. Hu gö vi me den avschlagna tanden?

Läkaren hade fällt ner glasögonen på nästippen och såg med sina alldeles ljust blåa ögon in i Eriks enda öga.

– Jaha, sa han till slut, du var mej en egendomlig en. Det där med tanden är inte min avdelning, det får du be syster på Stjärnsberg att hon beställer tid hos tandläkaren. Nu ska vi i alla fall sy dej på insidan och det blir lite mer komplicerat. Lägg dej lite mer på sidan och gapa stort.

Erik fick ett vitt tygstycke över ansiktet med hål för munnen och munnen bändes upp med kompresser och någon plastställning medan läkaren arbetade. Till slut satt tre stygn på insidan av vänster kind.

Sen sprayades såren på utsidan med plastfilm innan sjuksystern tejpade fast några kompresser. Erik kände sig lite stel i kroppen och lätt illamående när han slutligen fick resa på sig. Läkaren förmanade om några dagar i stillhet för hjärnskakningens skull. I vanliga fall borde Erik ha lagts in över natten, men nu hörde han ju till ett annat distrikt och, ja och så fanns det ju sjukavdelning på Stjärnsberg.

– Tack fö hjälpe, sa Erik och tog i hand.

– Das war aber nichts, svarade läkaren med ett svårtolkat tonfall.

I taxin tillbaks till Stjärnsberg funderade Erik över polisen och lagen. Men inte skulle det tjäna någonting till, det skulle inte hjälpa det allra minsta under de kommande tre terminerna. Lagen gällde inte på Stjärnsberg; det var som en stad med undantagstillstånd där ockupationsmyndighetens kommendantur var lagen. Varför hade förresten läkaren talat om mensur och varför hade han sagt adjö på tyska? Det måste ha berott på att han såg på Stjärnsberg som ett nassetillhåll och det var ju inte riktigt rätt. Det fanns inte en käft på Stjärnsberg som sa sig gilla nazismen. Men man borde i alla fall börja kalla Rådet för kommendanturen. Och Silverhielm för kommendant Skitenhielm. Och Gustaf Dahlén var alltså vicekommendant Blinkfyren. Som i den där filmen förra lördagen om de engelska flygarna som var fångar i Stalag 13; tyskarna hade helt enkelt inte kunnat värja sig mot engelsmännens skämt. Krigsfångar fick ju inte avrättas i alla fall.

Han tände inte ljuset när han kom in på sitt rum. Pierre sov. Skulle han sätta sig i fåtöljen med bandyklubban igen?

Nej, det fick räcka med Bibeln inklämd mellan dörrknoppen och dörrposten så skulle han i alla fall vakna om någon försökte ta sig in i rummet.

Det gick knappt att gapa tillräckligt för att få in tandborsten. Sen somnade han i samma halvminut som han lade huvudet mot kudden.

Han kom avsiktligt lite sent till frukosten nästa morgon för att vara säker på att Silverhielm satt på sin plats när han skulle passera bakom ryggen på honom. Det fungerade, Silverhielm satt på sin plats och såg honom inte komma in i matsalen, även om han borde ha märkt att folk mitt emot tittade upp på ett alldeles särskilt sätt och tystnade.

När Erik kommit i läge precis bakom Silverhielm stannade han och sniffade några gånger i luften.

– Konstigt, sa han mer än tillräckligt högt, är det någon som har släppt sej? Eller är det vår vän kommendant Skitenhielm som fortfarande inte har tvättat sig?

Och när Silverhielm skulle störta upp tryckte han med ena handen omedelbart ner Silverhielm på stolen igen och gick demonstrativt sakta ner till sin plats samtidigt som han lyssnade noga för att höra om Silverhielm rest sig och följde efter. Men Silverhielm satt kvar.

Ingen sa någonting nere vid Eriks del av bprdet. De betraktade hans ansikte i smyg. Erik hade försiktigt lossat på kompresserna så att såren med stygnen låg bara. Det skulle bli mindre kladdigt och läka fortare på det viset. Men det var inte det enda skälet; det var inte ens det viktigaste skälet.

Han försökte se så obesvärad ut som möjligt när han åt med bara ena halvan av munnen och tuggade långsamt för att tänderna inte skulle fastna i svullnaden och stygnen inne i munnen.

Nästa dag hade svullnaden över ögat gått ner så mycket att han började kunna se klart. Den blågrönskiftande färgteckningen i ansiktet sträckte sig från båda ögonen ner över den uppsvullna näsan och de hopsydda såren och vidare ner till käkbenen.

Vid middagen fällde han några förstulna kommentarer om skitlukt och annat för att liksom vänja Silverhielm vid att detta var vad fortsättningen skulle bli. Och Silverhielm såg ner i tallriken eller upp i taket och låtsades inte höra vad alla andra vid bordet hörde.

Silverhielm var ju fast. Han kunde inte gärna rusa upp och börja slåss igen – man kan inte slå i ett ansikte som ser ut som Eriks – och han kunde inte gärna beordra peppis eller att Erik skulle lämna matsalen eftersom det inte skulle få någon annan effekt än att Erik vägrade. Nu hade han Silverhielm i fällan. Och så länge han hade alla stygnen kvar i ansiktet var han säker, något sånär säker i alla fall.

Men det var onsdag och skulle bli rådssammanträde efter middagen. Till sin förvåning hörde Erik att han var bland dom kallade. Rådet hade ju inte brytt sig om att kalla honom för ordervägran på en tid eftersom en lördagsöndag hit eller dit inte gjorde någon skillnad. Och han hade inte åkt fast för tjuvrökning. Var dom så korkade att dom verkligen skulle ta upp saken med skithinken över Silverhielms ansikte? Det rimligaste hade väl ändå varit att inte låtsas om saken. Skulle dom verkligen försöka döma honom för det där med skiten? Det kunde aldrig gå. Om han spelade sina kort rätt så kunde det aldrig gå.

Efter middagen gick Erik igenom förutsättningarna med Pierre, de hade ungefär en kvart på sig innan de kallade måste infinna sig (Pierre var inte kallad).

Alltså. De hade ställt ut hinken i tvättrummet och gått och lagt sig och visste ingenting om någonting annat än olika rykten de hade hört. Svårare än så var det ju inte. Neka och inte känna till någonting.

Ja, det var den saken som skulle tas upp.

Erik vädrade demonstrativt i luften när han kom in i klassrum sex och kunde sen bara med möda hålla sig från att falla i skratt när han såg det nya Rådets minspel.

– Ja du förstår väl varför du är här? inledde Silverhielm.

– Nej herr kommendant, det förstår jag faktiskt inte.

– Är du dum också?

– Nej herr kommendant. Borde ni inte vädra här inne i rättssalen förresten?

Repliken bet som en pisksnärt. Silverhielm svalde några gånger medan han koncentrerade sig på fortsättningen.

– Ja som du förstår gäller det brott mot paragraf tretton. Och straffet för den som bryter mot paragraf tretton är relegering. Det känner du väl till? I alla fall är det din skyldighet att känna till det.

– Visst, men jag har ju inte slagit dej. Hade jag försvarat mej i matsalen hade du som du förstår inte kunnat sitta här idag. Men jag höll händerna på ryggen hela tiden medan du försökte slå ner mej.

– Gör dej inte till, det är inte den händelsen vi talar om. Du förstår mycket väl vad det här gäller.

– Att jag ”eljest” skulle ha misshandlat någon, alltså herr kommendanten själv, genom att hälla piss och skit från fjärderingare och rådsmedlemmar över ansiktet på herr kommendanten medan han sov? Är det det ni menar?

– Ja och det är lika bra att du erkänner, vi vet att det var du. Den äldsta av alla förhörsbluffar. Dom enda som visste var han själv och Pierre. Var man riktigt noga fanns det bara en människa i hela världen som visste exakt hur det där hade gått till och det var han själv. Hur hjärtat bankade när han stod där i mörkret och lyssnade på deras andetag, hur han tände ljuset för att se vem som var vem, hur han drog ur kontakterna till sidobelysningen och hur han sen gick fram till Silverhielms säng och kände efter med handen så att han inte skulle missa innan han välte hinken uppochned. Tänkte man efter så bevisade inte ens hans fingeravtryck på hinken någonting. Och Pierre skulle aldrig ange honom.

– Jaha, sa Erik efter sin medvetet långa paus, jag kan bara beklaga att det inte var jag. Ni kan inte ana hur skönt jag skulle ha tyckt att det var att ge herr kommendant Skitenhielm precis vad han behövde. Men tyvärr alltså, så har någon annan kommit på den utmärkta idén före mej.

– Det kan inte ha varit någon annan än du, sa viceprefekten Dahlén.