Kapitel 16: Varning: för mycket information (2)

Måste vi prata om det här?

Ja, jag tror det.

För jag vill att du ska veta att jag inte kommer att göra det värre för dig. Vem vet, jag kanske till och med kan hjälpa dig? Jag har inte alltid varit en hänsynslös ragata, vet du. Jag var rätt trevlig en gång i tiden.

Så långt tillbaka minns jag inte.

Vi skrattade till båda två.

Jag är ledsen, Jacob. Jag är ledsen för att du lider. Jag är ledsen för att det blir värre, inte bättre.

Tack, Leah.

Hon tänkte på det som var värre, de svarta bilderna i mitt huvud, medan jag försökte skjuta ifrån mig hennes tankar utan att lyckas. Hon kunde se på dem med lite distans, lite perspektiv, och jag måste erkänna att det hjälpte. Jag kunde föreställa mig att jag kanske också skulle kunna se på dem så, om några år.

Hon såg det lustiga i de små irriterande detaljer man konstant utsattes för när man umgicks med vampyrer. Hon gillade att jag retades med Rosalie, skrattade för sig själv och tänkte till och med på några egna blondinskämt som jag kanske kunde använda. Men när hennes tankar blev allvarliga dröjde de sig kvar vid Rosalie på ett sätt som förbryllade mig.

Vet du vad som är knäppt? frågade hon.

Tja, nästan allt är knäppt just nu. Men vad menar du?

Den där blonda vampyren du hatar så mycket – jag förstår precis hur hon tänker.

Först trodde jag att det var ett dåligt skämt. Sedan, när jag insåg att hon menade allvar, kunde jag knappt kontrollera ursinnet som exploderade inom mig. Det var tur att vi hade delat på oss. Om hon varit inom bitavstånd …

Vänta, låt mig förklara!

Jag vill inte höra. Jag drar.

Vänta, vänta! vädjade hon medan jag försökte behärska mig tillräckligt mycket för att skifta form. Kom igen, Jake!

Leah, det här är verkligen inte rätt sätt att övertyga mig om att vi ska umgås ännu mer i framtiden.

Åh, överreagera inte! Du vet inte ens vad jag pratar om.

Vad pratar du om, då?

Och plötsligt blev hon samma plågade, cyniska Leah som förr. Jag pratar om att vara en genetisk återvändsgränd, Jacob.

Skärpan i hennes ord fick mig att haja till. Jag förstår inte.

Det skulle du göra, om du inte var som alla andra. Om inte mina ”kvinnliga grejer” fick dig att springa och gömma dig som alla de andra korkade hanarna, så skulle du förstå vad det betyder. Hennes tonfall var hårt, sarkastiskt.

Åh.

Okej, ingen av oss gillade att tänka på sådant med henne. Visst mindes jag Leahs panik första månaden sedan hon anslutit sig till flocken – och jag mindes att jag ryggat undan från den, som alla andra. För hon kunde inte vara gravid – om det nu inte var någon märklig, religiös, obefläckad avlelse på gång. Hon hade inte varit med någon sedan Sam. Och sedan, när veckorna gick och ingenting hände, insåg hon att hennes kropp inte följde de normala mönstren längre. Fasan hon upplevt … Vad var hon nu? Hade hennes kropp förändrats för att hon blivit varulv? Eller hade hon blivit varulv för att hennes kropp var fel? Den första kvinnliga varulven någonsin. Berodde det på att hon inte var så kvinnlig som hon borde ha varit?

Ingen av oss hade velat ta del av hennes sammanbrott. Vi förstod oss inte på det.

Du vet varför Sam tror att vi präglas, tänkte hon, lite lugnare nu.

Ja. För att föra släktet vidare.

Precis. För att göra nya små varulvar. Artens överlevnad, genetisk dominans. Man attraheras av den person som har störst chans att låta en föra varulvsgenen vidare.

Jag väntade på att få veta vad hon menade.

Om jag hade varit kapabel till det, hade Sam dragits till mig.

Hennes smärta var så stark att jag vacklade till.

Men det är jag inte. Det är något fel på mig. Jag har tydligen inte förmågan att föra genen vidare, trots min magnifika stamtavla. Så jag har blivit ett missfoster – tjejvargen som inte duger till någonting. Jag är en genetisk återvändsgränd, det vet vi båda två.

Det vet vi inte alls, invände jag. Det är bara Sams teori. Prägling existerar, men vi vet inte varför. Billy tror att det beror på något annat.

Jag vet, jag vet. Han tror att vi präglas för att skapa starkare vargar. Eftersom du och Sam är sådana gigantiska monster – större än våra fäder. Men hur som helst är jag ingen kandidat. Jag … har gått igenom klimakteriet. Jag är tjugo år gammal och jag får inte mens längre.

Hu. Det här var någonting jag definitivt inte ville prata om. Det vet du inte, Leah. Det handlar säkert bara om att tiden har stannat av. När du slutar vara varg och börjar åldras igen, är jag säker på att … eh, att den kommer tillbaka.

Det skulle jag också ha kunnat tro på – men ingen präglas på mig, trots min stamtavla. Vet du, tillade hon eftertänksamt, om inte du hade varit här, hade antagligen Seth kunnat bli alfahanne – han har det i blodet, i alla fall. Ingen skulle ju kunna tänka sig en alfahona …

Skulle du verkligen vilja präglas, eller bli präglad? undrade jag. Vad hände med att förälska sig som vanliga människor, Leah? Prägling är bara ännu ett sätt att ta ifrån oss vår fria vilja.

Sam, Jared, Paul, Quil … De verkar inte ha något emot det.

För att de inte har någon fri vilja.

Vill du inte präglas?

Absolut inte!

Det är bara för att du redan är förälskad i henne. Det skulle försvinna, vet du, om du präglades. Då skulle du inte plågas av dina känslor för henne längre.

Vill du glömma dina känslor för Sam?

Hon tänkte efter. Ja, jag tror det.

Jag suckade. Hon hade kommit längre än jag gjort.

Men tillbaka till det jag ville säga, Jacob – jag förstår varför den blonda vampyren är så kylig. Hon är fokuserad, tänker bara på ”belöningen”, eller hur? För man längtar alltid mest efter det man aldrig kan få.

Skulle du göra som Rosalie? Skulle du mörda någon – för det är det hon gör, genom att se till att ingen hindrar Bella från att dö – bara för att få en baby? När blev du uppfödare?

Jag vill bara ha de möjligheter jag inte har, Jacob. Om det inte hade varit något fel på mig, hade jag kanske inte tänkt på det.

Skulle du döda för den chansen? frågade jag och lät henne inte slippa undan.

Det är inte det hon gör. Jag tror snarare att hon … lever genom Bella. Och om Bella hade bett mig att hjälpa henne med det här … Hon tvekade. Även om jag inte är särskilt förtjust i henne, så hade jag nog gjort som den blonda blodsugaren.

En dov morrning steg ur min strupe.

För om rollerna hade varit ombytta, hade jag velat att Bella ställde upp för mig. Rosalie också. Vi hade båda velat ha det så.

Du är lika hemsk som de, Leah!

Det är det lustiga med att veta att man inte kan få någonting. Man blir desperat.

Och … där går min gräns. Precis där. Det här samtalet är över.

Okej.

Det räckte inte med att hon gick med på att sluta. Jag behövde en kraftfullare avslutning.

Jag var bara någon kilometer ifrån platsen där jag lämnat mina kläder, så jag skiftade tillbaka till människoform och gick sista biten. Jag tänkte inte på vårt samtal. Inte för att det inte fanns någonting att tänka på, utan för att jag inte stod ut med det. Jag tänkte inte se det på det sättet – men det var svårt att låta bli nu när Leah hade fyllt mitt huvud med sina tankar och känslor.

Nej, jag skulle inte bilda flock med henne när det här var över. Hon kunde fortsätta plågas i La Push. En enda liten alfaorder innan jag gav mig av för gott skulle inte döda någon.

Det var tidigt på morgonen när jag kom till huset. Bella sov antagligen fortfarande. Jag tänkte titta in, se hur det gick, tala om för dem att de kunde ge sig ut och jaga, och sedan hitta en mjuk gräsplätt att sova på, i mänsklig form. Jag tänkte inte skifta form igen förrän Leah hade somnat.

Men det mumlades mycket inne i huset, så Bella kanske inte sov, trots allt. Och jag hörde maskinljud uppifrån igen – röntgenapparaten? Toppen. Det lät som om nedräkningens fjärde dag hade börjat med en smäll.

Alice öppnade dörren innan jag hann fram. ”Hej, vargen”, sa hon.

”Hej, lillan. Vad händer där uppe?” Det stora rummet innanför dörren var tomt – alla befann sig på övervåningen.

Hon ryckte på sina smala små axlar. ”Ett benbrott till, tror jag.” Hon försökte låta nonchalant, men jag såg glöden i hennes ögon. Edward och jag var inte de enda som brann för det här. Alice älskade också Bella.

”Ett revben till?” frågade jag hest.

”Nej. Bäckenet, den här gången.”

Lustigt att det alltid chockade mig, som om varje ny händelse var en överraskning. När skulle jag sluta bli förvånad? Varje ny katastrof borde rimligtvis vara väntad.

Alice tittade på mina händer, såg att de darrade.

Sedan hörde vi Rosalies röst ovanifrån. ”Jag sa ju att jag inte hörde något knäckas. Du behöver kolla dina öron, Edward.”

Inget svar.

Alice grimaserade. ”Edward kommer snart att slita Rose i stycken. Det förvånar mig att hon inte känner det på sig. Eller så tror hon kanske att Emmett ska kunna hindra honom.”

”Jag tar hand om Emmett”, erbjöd jag mig. ”Du kan hjälpa Edward med slitandet.”

Alice drog lite på munnen.

De kom nerför trappan, och den här gången var det Edward som bar Bella. Hon höll sin blodmugg i båda händerna, och hon var vit i ansiktet. Hur försiktigt Edward än rörde sig, syntes det att hon hade ont.

”Jake”, viskade hon och försökte le genom smärtan.

Jag såg på henne utan att säga något.

Edward lade varligt ner henne i soffan och satte sig på golvet vid hennes huvud. Jag undrade som hastigast varför de inte lät henne ligga på övervåningen, men insåg snabbt att det måste vara Bellas idé. Hon ville bete sig som om allt var normalt, undvika sjukhuskänslan. Och han gick henne till mötes. Förstås.

Carlisle kom nerför trappan med pannan rynkad av oro. För en gångs skull såg han faktiskt ut att vara gammal nog för sitt yrke.

”Carlisle”, sa jag. ”Vi sprang halvvägs till Seattle utan att stöta på flocken. Ni kan ge er av.”

”Tack, Jacob. Det passar väldigt bra nu, det är mycket vi behöver.” Hans svarta blick gled mot muggen Bella höll i ett så hårt grepp.

”Ärligt talat tror jag inte att ni behöver nöja er med tre i taget. Jag är ganska säker på att Sam håller sig kvar i La Push.”

Carlisle nickade instämmande. Det förvånade mig att han så villigt lyssnade på mina råd. ”I så fall börjar Alice, Esme, Jasper och jag. Sedan kan Alice ta med sig Emmett och Rose …”

”Aldrig”, väste Rosalie. ”Emmett kan följa med er nu.”

”Du borde jaga”, sa Carlisle mjukt.

Hans tonfall bevekade henne inte. ”Jag jagar när han gör det”, morrade hon, nickade mot Edward och slängde med håret.

Carlisle suckade.

Jasper och Emmett susade nerför trappan. Alice och Esme slöt upp bredvid dem, vid glasdörren som vette ut mot trädgården.

Carlisle lade sin hand på min arm. Den kalla beröringen kändes obehaglig, men jag drog mig inte undan. Jag stod stilla, dels av förvåning och dels för att jag inte ville såra hans känslor.

”Tack”, sa han igen, innan han försvann ut genom dörren med de andra fyra. Jag följde dem med blicken när de rusade över gräsmattan och försvann innan jag ens hunnit dra ett andetag. Deras törst måste vara starkare än jag föreställt mig.

Det var alldeles tyst en lång stund. Jag kände att någon blängde på mig, och visste vem det var. Jag hade tänkt sticka iväg och sova en stund, men ville inte missa chansen att förstöra Rosalies morgon.