Kapitel 2 (2)

Arrogant nog tillät jag mig istället att erkänna att jag faktiskt var lycklig. Inte över att mamma var död, men med mitt liv som det låg framför mig. Då.

Det var inte heller någon speciellt uppslitande begravning. Mammas bortgång var ingen överraskning. Vi hade haft tid att förbereda oss och allt var så som mamma bestämt. Mycket musik, sådan som hon tyckte om. Romantiskt. Franska chansoner, fint framförda av en ung sångerska och en man med dragspel.

Men det var en fest som borde ha ägt rum långt tidigare. Och under andra förhållanden. Innan huvudpersonen försvunnit. Som det var, hade alltihop känts som en tom gest, meningslös och lite ansträngd.

Vi spelade alla våra roller, särskilt Emma och jag. Med mamma ovanför oss. Emma vacker och en aning tragisk, då precis som alltid. Jag minns att jag tänkte att hon var i sitt rätta element vid begravningen.

Hon minglade bland gästerna med lagom återhållen och behärskad sorg. Hennes självklara elegans var medfödd. Hemma hos oss hade det verkligen inte odlats någon elegans. Inte mycket annat heller.

Det man hade, det var medfött. Det man behövde ytterligare fick man skaffa själv på annat håll. Eller klara sig utan.

Jag vred av vattnet och klev ut på det kyliga polerade stengolvet och torkade mig långsamt och omsorgsfullt. Även om jag inte gått upp i vikt, det trodde jag faktiskt inte att jag gjort, kändes det som om hullet sakta börjat omfördelas.

Jag stod framför spegeln och sträckte på mig, rätade på ryggen, drog in hakan. Jag hade just fyllt fyrtioåtta. Det enda jag visste med säkerhet var att åldrandet skulle fortgå, förmodligen i ökad takt.

Men så länge jag inte jämförde mig med mitt yngre jag, eller med någon annan, kunde processen få ha sin gång.

Men så var det Emma.

Jag lyfte först den ena, så den andra armen och såg på min spegelbild. Det kändes som om det var länge sedan. Och det kändes som om avståndet mellan mig och kvinnan i spegeln ökat, som om vi sakta höll på att separera. Jag strök på deodorant.

Borstade tänderna. Varför, kunde man undra. Jag skulle snart ta mig ett glas vin till. Jag kammade ut håret och drog snabbt på mig rena kläder. Jeans och en randig tröja. Så tog jag ett steg tillbaka och granskade mig själv.

Och jag insåg att det var precis det jag gjorde, trots allt. Jämförde mig. Med mitt yngre jag. Med mamma. Och kanske allra mest med Emma. Hon var fyrtiotvå. Sex år yngre än jag.

Det hade varit stor skillnad när Emma först kom in i mitt liv. Senare, när vi var vuxna, men ändå unga, var det nästan ingen skillnad alls. Nu hade det plötsligt blivit mycket igen.

Sex år tidigare hade jag varit lycklig.

* Jag hade inte hört ett ljud från Emma efter begravningen. Inte för att jag väntat mig det. Jag hade inte hört av mig heller. Vår kontakt hade alltid varit sporadisk, i bästa fall. Inte ens under mammas sista månader hade jag hört av mig särskilt ofta.

Och när Emma och jag pratade utvecklade det sig sällan till några riktiga samtal. Jag frågade det jag tyckte jag skulle fråga. Erbjöd mig att hjälpa till ekonomiskt. Erbjudanden som för övrigt aldrig accepterades.

På något vis kändes det som om mammas sjukdom var helt och hållet Emmas ansvar. Om det var något jag intalade mig för att jag kände mig skuldmedveten, eller om det faktiskt var så, är jag osäker på. Emma klagade aldrig, bad aldrig om någonting. Och jag tror jag var lättad.

Den lilla kontakt vi trots allt hade under den sista tiden och i samband med begravningen upphörde sedan helt. Det var inte det att mamma varit någon sammanhållande länk precis, men kanske för att hennes fysiska existens ändå varit ett påtagligt bevis på vår släktskap. Efteråt fanns det ingenting kvar och jag ägnade knappt en tanke åt min syster eller hennes liv.

Så Emmas mejl kom som en fullständig överraskning.

”Maria, jag vet inte om du minns att du bjöd mig att hälsa på dig i Spanien. Om erbjudandet fortfarande står kvar, vill jag gärna komma. Skulle det passa någon gång i oktober?”

Undertecknat ”E”.

Ingenting mer. Men det kändes precis rätt. Om hon hade skrivit mer, frågat hur jag mådde eller lagt till någon sorts hälsningsfras, hade jag reagerat annorlunda, och förmodligen inte positivt. Det här neutrala korta meddelandet kunde jag hantera. Det kändes äkta och därför svårt att avfärda. Så jag svarade att visst, det skulle passa bra. Närsomhelst i oktober.

Nu var det den fjortonde. Och Emma var på väg.

När jag kom upp på terrassen med mitt påfyllda vinglas, stod solen precis på bergskrönet ovanför hamnen. Himlen var orange längs bergets svarta silhuett, för att sedan övergå i rosa och så småningom mörkna allt mer högre upp.

Själva staden låg redan i halvmörker. Det var det där osäkra ögonblicket innan dagen ger efter och släpper fram natten. Den allra bästa tiden på dygnet, tyckte jag.

Jag satt kvar i det längsta. Men till sist gick det inte att skjuta upp detta längre. Det var dags att ge sig av.

Jag försökte ta ett djupt andetag i den svalnande kvällsluften när jag slog igen ytterdörren bakom mig. Men hela mitt inre hade dragit ihop sig och det kändes inte som om jag kunde fylla lungorna.

När jag kom nerför stentrappan på vägen mot hamnen fick jag syn på Pau. Barfota och iförd shorts stod han i dörröppningen, inramad av den klarblå dörrkarmen. Han rökte och betraktade raden av uppbrutna stenplattor vid sina fötter. När han hörde mig komma såg han upp och log och ryckte på axlarna.

”Bona tarda, Maria, här står jag och funderar på om jag ska ge mig på att försöka laga vattenledningen nu, eller om jag ska låta det vara till imorgon, och istället gå upp och sätta mig på terrassen och ta min kvällsdrink. Vad tycker du?”

”Hej”, sa jag. Jag kunde ännu inte förmå mig att försöka mig på ens de enklaste artighetsfraser på katalanska, inte ens de jag faktiskt kunde. ”Det är snart alldeles mörkt. Kanske lika bra att skjuta på det till imorgon?”

Han nickade, stack cigaretten mellan läpparna, böjde sig ner och lyfte upp en av stenplattorna och ställde den mot husväggen.

”Tack för rådet. Jag väntar till imorgon. Måste bara flytta på de här så folk inte snubblar på dem i mörkret.” Han log igen och tänderna lyste vita i det plötsliga mörkret när de sista solstrålarna försvann bakom huset.

”Jag ska gå och möta min syster vid busstationen”, sa jag. Det kändes som om jag måste säga någonting. Vi brukade småprata lite när vi stötte på varandra, vilket var praktiskt taget varje kväll när jag passerade hans hus på väg ner för att äta. Det brukade aldrig utveckla sig till några mer långvariga samtal.

Men av någon anledning kändes det som om jag behövde berätta om Emmas besök. Kanske sa jag det mest till mig själv. Som för att försöka göra besöket till någonting alldeles normalt och naturligt genom att nämna det liksom i förbigående.

”Trevligt! Då får du sällskap ett tag. Det förstår jag att du ser fram emot.” Han vinkade och återgick till sitt arbete med stenplattorna och jag fortsatte nerför trappan till hamnen.

Jag gick sakta, frestad att stanna till och sätta mig på något av de små caféerna. Men det var för sent nu, så jag svängde in på gatan som ledde till busstationen.

Den stora sterila stationen låg öde och biljettkontoret såg ut att vara stängt. Jag satte mig på en av bänkarna, men reste mig snart igen. Jag kunde inte sitta stilla.

Bussen svängde in precis på utsatt tid och parkerade framför mig. Dörrarna öppnades med en suck och bagageluckorna slogs upp som vingarna på en jättelik skalbagge. Bara ett fåtal väskor låg därinne. En ung man hoppade ut genom framdörren och plockade åt sig en ryggsäck och en bag. Kvar låg bara en resväska.

Så fick jag syn på henne. Hon tog trappstegen så försiktigt, som om hon var osäker på hur hon skulle bete sig. Det såg egendomligt ut. Hon rörde sig som en gammal människa. Hon hade håret kortklippt också. Jag kunde inte minnas att hon någonsin haft det så kort. Jag kände mig obehagligt berörd av båda iakttagelserna.

När jag vinkade nickade hon till svar, men utan så mycket som antydan till ett leende. Jag gick fram och drog ut vad jag antog måste vara hennes väska.

”Välkommen”, sa jag. Men när jag gjorde en ansats att krama om henne tog hon ett steg tillbaka med en avvärjande gest.

”Kom inte för nära, jag var åksjuk hela den sista biten. Jag hade ingen aning om att det skulle vara rena alpvägen hit. Jag skulle ha tagit en tablett om jag vetat.”

Nu såg jag hur blek hon var.

Jag visste inte vad jag skulle säga. Be om ursäkt för att vägen var så krokig?

”Det är inte långt att gå. Hoppas det går bra”, sa jag till sist.

”Jadå, det ska bli skönt att komma ut i friska luften. Det går strax över.”

Jag drog hennes väska efter mig och hon gjorde ingen ansats att ta den ifrån mig. När vi kom fram till torget stannade jag till.

”Däruppe ligger huset”, sa jag och pekade. ”Inte alls långt. Men kanske vi skulle ta oss något att äta först? Eller vill du hellre gå direkt hem?”

Hon svarade inte genast utan stod med blicken fäst på havet framför oss.

”Det är så vackert”, sa hon tyst till slut. ”Precis som jag föreställt mig.”

”Ännu vackrare när det är ljust”, sa jag. ”Du får se imorgon. Vad säger du, ska vi sätta oss en stund på något av ställena här?” Jag pekade mot raden av små restauranger och barer som omgav torget.

Hon nickade. ”Ja, det vore kanske bra för mig att få något i mig.”

Vi gick in på en tapasrestaurang där jag ofta åt middag ensam. Och jag kände plötsligt den där oviljan att dela med mig igen. Som om min upplevelse av stället skulle bli förstörd om jag delade den med Emma.

Jag hade ätit där mer eller mindre regelbundet och vid det här laget kände jag personalen, och de mig. Jag brukade sitta vid ett hörnbord nära fönstret och ofta ha med mig något att läsa, och jag fick alltid sitta ostörd så länge jag ville. Avsiktligt bad jag om ett annat bord när Adriana leende mötte oss.

Vi slog oss ner. Och vi kunde inte längre undvika att se på varandra.

”Tack för att jag fick komma. Jag uppskattar det verkligen.”

”Ja, men jag måste erkänna att jag glömt bort min inbjudan. Det var ju så länge sedan.” Jag insåg hur det lät.

Hon nickade. ”Ja, det kom så mycket emellan. Jag hoppas du skulle ha sagt ifrån om det inte passade.”

”Det har kommit mycket emellan för mig med”, sa jag och slog ner blicken.

”Din man, är han inte här?”

En helt naturlig fråga. Väntad, och ändå skar den rakt igenom hela mitt förberedda försvar. Jag kunde inte tänka mig att ens försöka svara.

”Nej. Jag är ensam här.” Jag kunde inte förmå mig till att säga någonting mer. ”Ska vi ta en titt på menyn?”

Vi beställde och jag antar att vi förde någon sorts stapplande konversation, men jag minns inte om vad. Jag var inte det minsta hungrig längre. Men när vinet kom in tog jag en stor klunk.

”Och Olof, då? Han är inte med på resan?”

Emma lyfte blicken och såg på mig och jag undrade för ett ögonblick om hon skulle börja gråta. Men kanske att glansen i hennes ögon berodde på det fladdrande ljuset från den lilla lyktan på bordet. Så skakade hon på huvudet.

”Nej, jag har hälsat på en väninna som har ett hus nära Avignon. Det var därför jag mejlade dig. Jag såg att det inte var så långt emellan. Det är ju bra tågförbindelser också.”

En tydlig undanmanöver. Och hon var bättre på det än jag. Precis som förr.