Kapitel 8

Jag är sex år.

Har tappat mina två framtänder i övre käken och har på så vis en tandstatus som kan liknas vid Elnas.

Det kommer dock dröja tretton år innan jag träffar henne första gången.

Trots det är det inte omöjligt att hon redan vid den här tiden saknar tänder i sin övre tandrad.

Det är en speciell kväll.

Jag och min moster ska gå på teater. Det är en amatörteaterföreställning med två för en-princip.

Två enaktare med paus emellan. Jag tror att det är mitt första minne av teater.

Den första pjäsen är Brechts Regler och undantaget och den andra är en absurd spansk pjäs, Pic-nic på ett slagfält av Arrabal.

Detta vet jag givetvis ingenting om då. Det är sådant som jag har tagit reda på senare.

Jag bryr mig inte om handlingarna. Jag förstår dem inte. Jag bryr mig bara om människorna och deras kroppar.

Ansiktena och mimiken. Rösterna och spottet som stänker när de pratar. Jag bryr mig om scenrummet och scenografin.

Den är enkel. Mycket enkel. Men förtrollande. Jag lägger märke till sminket. Den feta underlagskrämen och kajalen. De markerade ögonen.

Jag ser de svarta filtfonderna och jag känner magin.

Egentligen är skådespelarna inte ens amatörer.

De är arbetslösa ungdomar och uppsättningen är ingenting annat än en arbetsmarknadsåtgärd.

Det spelar ingen roll eftersom jag inte har en aning om vad amatörer eller arbetsmarknadsåtgärder är för någonting.

Jag börjar gråta när det tar slut. När skådespelarna sedan blir inklappade för ett andra applådtack blir jag överlycklig.

Jag tror att de ska spela en pjäs till. Jag vill se alla pjäser i hela världen. Det gör de såklart inte.

De bugar, bockar och kastar slängkyssar till publiken. Och jag tar emot dem en efter en.

Till hösten börjar jag i en dramacirkel i Studiefrämjandets regi.

Och när jag är tio går jag med i amatörteaterföreningen Teater Karusell.

Resultatet av arbetslöshetsprojektet.

Jag får syn på lappen utanför lokalen, där vi håller till med våra studiecirklar.

Teater Karusell anordnar en helgkurs i improvisation och söker deltagare.

Informationen riktar sig antagligen främst till den äldre gruppen, som tar vid när det är dags för oss att sluta,

men jag agerar som vilken annan frälst som helst hade gjort.

Jag ringer och anmäler mig och när de frågar om min ålder ljuger jag.

Och ni som någon gång har vistats i en inrökt blackbox vet säkert hur det hierarkiska systemet ser ut.

Jag behöver antagligen inte förklara min position eller rang i detta system som tioårig flicka. Jag passar helt enkelt inte in med nya framtänder, cykelhjälm och bockastyren.

Men jag är van att inte passa in.

Jag passar inte in på Hagtornsskolan heller. Jag är alldeles för klumpig i hopprepshoppning.

Och för ful för att fråga chans på. Men ideella föreningar står öppna för alla.

Och en tioåring tar det mesta med ro, som att röstuppvärmningen till stor del består av att sjunga Bajen, bärs och rakade brudar och andra visor, som den om Brittas fitta.

Vi sätter upp små pjäser. Jag får spela barnet eller pojken.

Ibland åker vi på turné. Den längsta går till Danmark. Mamma och pappa släpper iväg mig eftersom de har pratat med de vuxna i ensemblen.

Och de har lovat dyrt och heligt att de ska ta ansvar för mig. Det gör de också.

På sitt sätt.

Jag får följa med vart hän de än går. Så vid tolv års ålder är jag på svartklubb i Holstebro.

Det är dock inget jag berättar på uppstarten i skolan efter sommarlovet,

när vi får den obligatoriska uppgiften där man ska redogöra för sin sommar.

Vissa saker vet man bara att man ska hålla tyst om.