Kapitel 7

NÅGON KASTAR ETT PAR nycklar till mig.

Någon säger att jag ska vara på C idag.

Någon fortsätter:

»Moa på C, med Leena.« Någon är mycket pigg.

Trallar hurtigt på en melodi i dur.

Som om hon faktiskt tyckte om sitt jobb. Eva, Eva, Eva, vad är det för fel på dig?

En lugn natt har förflutit.

Om man bortser från C1 som har spankulerat omkring i korridorerna fram och tillbaka, rasslandes med sina ångestkedjor.

C1 är alkoholist.

Men det har hon glömt. Abstinensen är dock densamma.

Jag knackar på C1:s dörr med vänsterhanden, samtidigt som jag öppnar med den högra.

Har inte tid att invänta något svar. I det här fallet lär det inte komma något, C1 hör inte så värst bra.

C1 heter Elna och när man kommer in i hennes hall måste man passera en bur som är övertäckt med en brunrutig filt.

Den står på en trebent pall som har varit målad i all världens färger.

Lager på lager och färgflagor. I den bor Gojan. Det är Elnas undulat.

Han är vit, vit som en pappersbit och ett stort undantag på Liljebacken. Husdjur är nämligen inte tillåtet här. Men Gojan är gammal och Elnas bästa vän.

Jag har faktiskt ingen aning om varför Annika Bäcklund gick med på detta.

»God morgon! Hur mår du idag?«

Jag drar upp persiennerna och öppnar ett fönster.

Elna sätter sig upp i sängen och tittar på mig med yrvaken blick. Hennes långa gråa hår är utslaget och nattlinnet var säkert dyrt när hon köpte det.

»Hur mår Gojan?« frågar hon.

»Han mår bra. Hur är det med dig?«

»Det är det förbannade vemodet.«

Hon sträcker på sig, drar upp armarna över huvudet och gäspar.

Elna har bara tre tänder i munnen.

Jag har lite svårt att koncentrera mig på något annat än just dem när vi pratar med varandra.

Hon har en glugg i den övre käken, där förhoppningsvis två framtänder en gång har suttit.

Gluggen är inramad av två vassa hörntänder och i nedre käken sticker det upp en tand i mitten, som liksom prickar den övre tomheten.

»Det är det förbannade vemodet.«

Hon knyter sin späda nittiosexåriga hand och slår den i mellangärdet.

»Det sitter här.«

Jag hjälper henne upp ur sängen. Hon är stapplig, men liten och nätt i kroppen. Det är inget tungt jobb att hjälpa henne att förflytta sig.

»Tänk att man till och med behöver hjälp när man ska gå på klo.«

»Klo?« undrar jag.

»Klosetten«, svarar hon.

Hon vill vara ifred när hon kissar. Jag stänger till toalettdörren och bäddar hennes säng.

Handväskan ligger under kudden. Det gör den hos samtliga tanter. Kan inte förstå oron över att bli bestulen på ett ålderdomshem med personal dygnet runt.

Jag tror att det har något med deras gamla hjärnor att göra.

Det märkligaste av alltihop är att det är väldigt få av tanterna som har några pengar i väskan.

Ofta ligger det bara någon gammal hårnål, eller ett näsdukspaket, eller en kam eller ett läppstift i.

»Färdig«, ropar Elna.

Jag ber till Gud att det bara är kiss. Det gör jag alltid. Föredrar i och för sig bajs framför kräk. Har alltid haft svårt för kräkljudet,

när magen vänder sig ut och in och halsen och munnen förbereder sig på vad som komma skall.

Kroppens onaturliga ryckningar och den fräna lukten, som i och för sig inte skulle behöva vara värre än stanken av avföring.

Det känns bara mer naturligt att det ska komma ut bakvägen.

Gud hör min bön. Lite grann i alla fall. Det är bara en liten harlort.

En sådan som betecknas litet a på avföringslistan som synligt hänger uppe på badrumsväggen,

så precis alla kan se hur Elna har skött magen de senaste veckorna.

Jag tvättar henne nertill, eller gör hennes nedre toalett som det heter här.

Försöker vara så där varlig som Eva, men är bara fumlig och hårdhänt.

Har inga som helst omvårdande anlag. Jag torkar henne med handduken,

som hänger på kroken under lappen där det just står nedre toalett. Tänker på de gånger jag har tagit fel handduk.

Övre toalett till nedre och nedre toalett till övre. Jag spolar ner harplutten och vi hjälps åt att få av Elna nattlinnet.

Hon står framför mig. Alldeles naken.

Tittar med sina dimmiga ögon in i mina. Nästan hundra år är de där ögonen.

Tar helt ogenerad händerna om sina bröst. Hon liksom fångar brösten och rullar upp dem. Håller om dem som om det vore det mest självklara i världen.

Hon ler med sin nästintill tandlösa mun. Säger:

»Den här kroppen har haft många älskare.« Och jag kan ana något där bakom. Bakom den grå starren.

För hon säger det med ett sug i blicken som skulle kunna tillhöra vilken Victoria Silvstedt som helst.

Jag undrar vad många innebär. Och om Elna hade alla sina älskare innan sitt äktenskap, efter, eller under tiden.

Hon har nämligen varit gift med någon överste under den största delen av sitt liv. Hon pratar om honom ibland.

Jag tar på Elna kläderna.

De ligger fint hopvikta på en gammal fåtölj, som säkert hade varit värd många tusen på Antikrundan.

Elna är ofta klädd i dräkt. Idag en ceriserosa. Men innan dräkten alla underkläder, korsetter, strumpeband, spetsbehåar och sidenlinnen.

Elna ber att få håret uppsatt i svinrygg.

Jag har precis lärt mig att göra svinrygg. Har precis lärt mig vad en svinrygg är för något.

Kan inte påstå att den blir bra. Den blir sned på något sätt.

Det sticker ut hårtestar och alltför synliga hårnålar.

Men Elna är nöjd. Hon ser inte sig själv i nacken. Andra ser Elnas nacke.

Roy, Eva, Martina och Leena med två e.

Och alla tänker: Stackars Elna som är så stilig för övrigt.

Det kan inte vara någon annan än Moa som har åstadkommit det där.

Det har till och med hänt att Roy har friserat om Elna, efter det att jag har satt upp hennes hår.

»Moa, ta inte illa upp, men jag säger bara herregud«, och så har han fnissat och viftat neurotiskt med sina händer.

Jag hämtar rollatorn som står parkerad i hallen bredvid pallen och buren.

Elna tycker inte om sin rollator, men är illa tvungen att använda den.

Benen och ryggen håller inte längre.

Hon tar av filten från buren och öppnar till Gojan. Med försiktiga händer tar hon ut fågeln och pussar dess vita fjädrar.

»God morgon Gojan! Hur mås det idag?« »Hur det är med mig? Det gamla vanliga Gojan.«

Jag känner mig stressad, men vet att dialogen med Gojan är avgörande för Elnas humör under stundande dag.

Hon sätter tillbaka undulaten på pinnen i buren, plockar upp några frön från burens golv. Stänger till om sin vän medan hon stoppar fröna i munnen.

Därefter går vi ut till frukostrummet i sakta gemak.

Leena med två e står vid diskbänken och rullar en cigarett med vana fingrar.

Hon sätter ciggen bakom örat, tar kannan från den fräsande kaffebryggaren och häller upp kaffe i sin privata döskallemugg.

Jag törs inte tänka på vad Annika Bäcklund skulle säga om hon såg Leena med två e nu.

Rökförbudet som råder under arbetstid har blivit Bäcklunds hjärtefråga sedan hon själv slutat röka.

»Ska du med ut och ta ett bloss?«

Det är egentligen i dungen, bakom Liljebacken, som de viktigaste rapporterna avläggs.

Gula Blend, Marlboro light eller i Leenas fall en hemrullad John Silver utan filter. En lånad kofta över axlarna när det är kallt. Viskande, förtroliga röster.

Det är så mycket information som kommer fram i dungen, att det händer att även den ickerökande personalen går dit och får i sig passiva gifter.

Förr samlades de under källartrappan vid en solblekt lingonhink, fylld med vatten och fimpar.

Det har Martina sagt, att man rökte helt öppet. Martina säger också att de som anger rökarna för chefen får lönepåslag och bättre arbetstider. Jag vet inte om det är sant.

»Nä, jag röker inte.«

Precis när jag påpekat detta faktum, minns jag att jag faktiskt påstått att jag gör det. Jag som inte ens kan ta ett halsbloss utan att hosta upp lungorna.

»Alltså, jag försöker trappa ner«, tillägger jag.

»Va fan ska det va bra för?«

Leena med två e verkar inte vara intresserad av något svar. Hon är redan på väg ut till dungen.

Frukostdisken. Lugna favoriter i bakgrunden.

En parkförvaltare som klipper gräset utanför.

Elna som har somnat vid bordet.

På hennes assiett, en orörd smörgås och i kaffekoppen, kaffe som har kallnat.

Hennes huvud som hänger. Gnyendet i sömnen. Som en bebis.

Tänk att det är så här det slutar. Hemlös. Tandlös. En vit undulat. En bokstav, en siffra.

Det larmar. C5 blinkar displayen. Röda digitala siffror.

»Hon kör bara med oss, de blir så jävla bortskämda när de har tillgång till de där knapparna«,

säger Leena med två e när hon kommer in i frukostrummet efter sin långa rökpaus.

Jag försöker låta bli att ta larmet, men det pipande ljudet från displayen skär in i mina öron.

Leena stänger av radion, tar ur sin hårklämma från håret och låter de gråbruna testarna falla ner mot axlarna.

Hon drar några drag med fingrarna genom det slitna, innan hon sätter upp det igen.

»Blir du stressad? Det är bara en tidsfråga innan du lär dig tänka bort de där siffrorna. Gör bara så här så länge.«

Hon trycker på displayens off-knapp och det blir tyst i frukostrummet igen. Lite för tyst.

Jag går mot dörren. Står där en stund. Leena med två e tittar på mig. Hennes ögon säger: Moa är en fegis.

Precis samma ögon som Cissi Snygg i 5b. Men jag går inte i femman längre. Jag är nitton år och vuxen.

»Jag ska bara gå på toaletten«, meddelar jag innan jag går ut från frukostrummet och Leenas ögon.

C5, eller Astrid, vill att jag säger till alla de otäcka männen, som står utanför hennes fönster och tittar på henne, att gå därifrån.

»Tänk att de gör allt för att se lite naken hud. Kan du inte säga till dem? För Guds skull säg till dem. De vägrar lyssna på mig.«

Astrid är skärrad.

»Försvinn era otäckingar, försvinn med er«, säger hon och viftar med sina armar mot fönstret.

Jag försöker förklara att gardinerna är fördragna och att det inte finns några män utanför. Hon tittar på mig som om jag alldeles hade mist förståndet.

»Ser du inte dem?« frågar hon.

Jag suckar. En ohanterbar irritation väller upp inuti mig.

»Då har du inte här att göra. Kan du hämta en vettig människa?

Det måste finnas någon vettig människa på det här stället som kan tala männen till rätta.«

»Lilla Astrid, det finns inga män utanför ditt fönster.

Det finns inga vettiga människor på det här stället heller för den delen. Nu sätter vi på oss kläderna.«

Men Astrid vill inte ha några kläder på sig idag.

Hon vill ha en nattlinnedag. Hon vill inte ha någon smörgås heller. Hon vill ha en semla.

»Jävla människa«, väser hon. »Jävla, förbannade människa.«

Hon blänger på mig och sätter armarna i kors.

Som en barnunge. Hon får något illmarigt i blicken.

Låter det illmariga möta mina ögon.

Rullar ihop tungan och räcker ut den.

Jag tittar på hennes räfflade, äckliga, tjocka tunga. Känner uppgivenhet.

»Jag har bott här tillräckligt länge nu. Jag tror jag flyttar i eftermiddag.«

Jag säger inte att hon bor här tills hennes död skiljer oss åt.

Tills hon rullas ut på en bår i rostfritt stål.

Att den står nere i källaren utanför kylrummet och väntar på henne.

Jag säger ingenting.

Istället hämtar jag hennes bruna byxor och vita blus, för jag vet inte om nattlinnedagar accepteras på Liljebacken och jag vill göra rätt.

Vill absolut inte att någon ska få för sig att jag är lat och tro att det i själva verket är jag som har föreslagit en nattlinnedag, för att slippa dra på stödstrumpor och krångla på behå och blus på stela leder.