Kapitel 17

ASTRID OCH URBAN fortsätter att träffas.

De möts i gemensamhetsrummet.

Astrid hittar inte till Urban och Urban hittar inte till Astrid,

men till gemensamhetsrummet hittar de båda.

Eftersom Astrid är gift och ingen vet om det är okej att tillåta otrohetsaffärer på den här typen av institutioner,

kallas vi till ett extrainsatt möte med Annika Bäcklund.

Eva blir alltid irriterad när det sätts in möten med kort framförhållning.

»Som om vi inte hade fullt upp som det är«, säger hon.

Annika Bäcklund står upp under hela mötets gång. Det gör Eva också. Eva står i dörröppningen,

beredd på att vilken sekund som helst rusa iväg för att ta ett larm.

Annika Bäcklund lutar sig mot personalrummets diskbänk.

Ovanför henne finns muggskåpet och på muggskåpets ena dörr en handskriven lapp:

Använd ej de privata muggarna, Tack. Och på den andra skåpluckan ytterligare en lapp med samma handstil: Var vänlig, diska efter dig,

Tack! Annika Bäcklunds huvud befinner sig någonstans mellan dessa lappar och hon ser magrare ut än vanligt.

Hon håller en pärm i famnen och hon har målat sina läppar i en roströd nyans. Hennes bleka ansikte mot det roströda.

Eller tvärtom. Rouge på kindbenen. Iklädd svarta pressvecksbyxor, och jag kan inte låta bli att undra om benen verkligen bär. Knäna liksom putar ut.

Vi andra, det vill säga jag, Leena med två e, Roy, Martina och tre timvikarier som jag inte vet vad de heter sitter ner runt det ovala furubordet.

Det är skönt att sitta ner. Jag har inte alls något emot extrainsatta möten.

Vi dricker kaffe. Jag har en kommunal mugg som är gul. Vi kommer dricka kaffe tills vi får magsår.

»Det här är livets elixir«, säger Leena med två e och lyfter sin döskallemugg mot taket, som om hon utbringade en skål med Roy, som gör likadant.

Annika Bäcklund harklar sig. Eller suckar. Det är svårt att avgöra vilket.

»Är alla här, som ska vara här?«

Hon tittar på klockan.

»Ja, det är vi väl«, säger Eva och möter min blick.

»Då så, då kör vi igång.«

Annika Bäcklund sträcker på nacken. Skjuter ut hakan. Rättar till skjortkragen.

»Ni har säkert förstått att Astrids och Urbans beteende väcker anstöt hos samtliga kunder.

Det är flera som har varit och klagat, och Rut pratar om att sätta ihop en protestlista.

Jag har funderat fram och tillbaka, men jag ser ingen annan utväg än att ni får försöka hålla Urban och Astrid borta ifrån varandra.

Ni förstår säkert själva att det måste bli er uppgift att avstyra det här, innan det går för långt.«

Ingen säger något. Vi suckar lite. Vrider på oss och det uppstår en slags gemensam uppgivenhet.

»Vi får väl göra så gott vi kan«, svarar Eva. »Men Astrid är mycket gladare nu, det måste jag faktiskt säga, att Astrid är mycket gladare nu.«

»Och Urban är riktigt trevlig, inte alls äcklig längre«, fyller Martina i.

Annika Bäcklund tittar på dem utan att kommentera det de just har sagt.

Vi andra är tysta. Det är svårt att bedöma hur länge. Det enda som hörs är hur Martina tuggar på sitt stora rosa tuggummi.

Hon tuggar med en oerhörd frenesi, samtidigt som hon sörplar i sig kaffe. Jag undrar hur det smakar i Martinas mun.

»Ni måste i alla fall hålla Urban borta när ni vet att Astrids man ska komma«, säger Annika Bäcklund till slut.

Hon tittar uppfordrande på oss, rör inte en min.