27 - Pippi går på kafferep (02)
Hon tog sockerskålen och strödde ut alla sockerbitarna på golvet.
"Nämen, vad vill det här säja?" skrek hon gällt. "Hur kunde jag ta så fel! Jag trodde det var strösocker, förstår ni. Men när olyckan är framme så är den. Lyckligtvis finns det bara en sak att göra om man råkar strö ut bitsocker, och det är att bita i strösocker. " Med dessa ord tog hon en sockerströare som stod på bordet, hällde ut lite strösocker på tungan och bet kraftigt. "Sisåja", sa hon, "hjälper inte det, så hjälper ingenting. " Därpå tog hon sockerströaren och strödde ut rätt mycket strösocker på golvet. "Märk väl, att det här är strösocker", sa hon.
"Så jag är i min fulla rätt. Vad ska man ha strösocker till om man inte ska strö det, det skulle roa mej att veta. " Men nu kom fru Settergren in, och när hon fick se det utspillda sockret tog hon Pippi hårt i armen och ledde henne bort till Tommy och Annika i soffan. Sen gick hon själv och satte sig hos damerna och bjöd dem ta påtår. Att tårtan var försvunnen gjorde henne bara glad. Hon trodde att hennes gäster hade tyckt så mycket om den att de hade ätit upp alltihop. Pippi, Tommy och Annika pratade stillsamt borta i soffan.
Brasan sprakade i spisen. Damerna drack påtår och allt var lugnt och fridfullt igen. Och som det ibland händer på kafferep började damerna att tala om sina hembiträden. Det var nog inga vidare bra hembiträden de hade fått tag i, för de var inte alls nöjda med dem, och de kom överens om att egentligen borde man inte ha några hembiträden. Det var mycket bättre att göra allting själv, för då visste man åtminstone att det blev ordentligt gjort. Pippi satt i soffan och hörde på, och när damerna hade hållit på en stund sa hon: "Min mormor hade en gång ett hembiträde som hette Malin.
Hon hade kylknölar på fötterna, men annars var det inget fel på henne. Det enda tråkiga var att så fort det kom främmande rusade hon fram och bet dom i bena. Och skällde! Oj, vad hon skällde! Det hördes i hela kvarteret. Men det var bara som hon var lekfull. Fast det förstod inte dom främmande alla gånger. "Det kom en gammal prostinna till mormor en gång just när Malin var ny på platsen, och när Malin kom sättande och högg tänderna i smalbenet på henne gav prostinnan upp ett tjut som skrämde Malin så pass så hon bet ihop tänderna ändå hårdare. "Och sen kunde hon inte komma loss. Hon satt fast i prostinnan ända till fredan. Så mormor fick skala potatisen själv den dan. Men så blev det då äntligen ordentligt gjort också. Hon skalade så duktigt, så när det var färdigt fanns det ingen potatis alls. Bara skal! "Men efter den fredan kom aldrig prostinnan till mormor mer. Hon förstod sej inte på skoj. Och Malin som var så skämtsam och glad! Fast för all del, hon kunde vara lättstött ibland hon också, det kan man inte förneka. En gång, när mormor körde en gaffel i örat på henne, gick hon och tjurade en hel dag. Pippi såg sig omkring och log vänligt.
"Jaha, det var Malin det, ja", sa hon och rullade tummarna över varandra. Damerna såg ut som om de inte hade hört något. De fortsatte att prata. "Om min Rosa åtminstone vore renlig", sa fru Berggren, "så skulle jag möjligen kunna ha henne kvar. Men hon är en riktig gris. " "Då skulle ni ha sett Malin", högg Pippi in. "Malin var så in i vassen lortaktig så det var en fröjd att se det, sa mormor. Mormor trodde i det längsta att hon var en negerflicka, för att hon var så mörk i skinnet, men det var minsann den mest tvättäkta lort alltihop. Och en gång på en basar på Stadshotellet fick hon första pris för sina sorgkanter på naglarna. Ja, jämmer och elände, vad den människan var lortaktig", sa Pippi glatt. Fru Settergren kastade en sträng blick på henne.
"Kan ni tänka er", sa fru Granberg. "Häromkvällen, när min Britta skulle gå bort, så lånade hon utan vidare min blåa sidenklänning, är det inte höjden i alla fall? " "Jaså minsann", sa Pippi. "Hon tycks i stort sett vara av samma skrot och korn som Malin, kan jag höra. Mormor hade en skär undertröja som hon tyckte förfärligt mycket om. Men det värsta var att Malin också tyckte om den. Och varenda morgon trätte mormor och Malin om vem som skulle ha undertröjan. Till sist kom dom överens om att dom skulle ha den varannan dag, så att det blev rättvist. "Men tänk ändå, vad Malin kunde vara marig!
Ibland kunde hon komma inspringande när det inte alls var hennes tur och säja: 'Här vankas minsann inget rotmos om jag inte får ha den skära ulltröjan!' Tja, vad skulle mormor göra? Rotmos var hennes älsklingsrätt. Det var bara att ge Malin tröjan det! Och när hon väl hade fått den gick hon ut i köket, så snällt som helst, och ställde sig att stöta rotmos så att det spröt kring väggarna.
