Kapitel 39

JAG HATAR SHAKESPEARE.

Jag hatar En midsommarnattsdröm och Helena och Leena med två e.

Jag hatar anslagstavlor och lappar med tryckta nummer på.

Jag hatar anarkafeminister och skummad mjölk och Staffan Göthe.

Det är skönt att lämna jävla södra Sverige.

Skåne är ingenting för mig.

Det förstår ju vem som helst att det inte går att bo där.

Gurglet i halsen och skorrande r och Mat-Tinas stora leende.

Hennes tänder och hennes förbannade flingsalt.

Hon är bara en jävla skånsk produkt.

Jag hatar Mat-Tina, men jag tänker inte bjuda någon på mina tårar.

Tänker aldrig gråta mer.

Jag tittar ut genom tågfönstret. Flacka landskap.

Fula, förbannade, fruktansvärda, fittiga flacka landskap.

Konduktören som vill ha min biljett. Världens fulaste konduktör.

Med världens mest oproportionerliga ansikte. Jag hatar konduktörer.

Jag lutar huvudet mot det som ska föreställa en kudde på sätets ryggstöd.

Blundar. Det bränner innanför mina ögonlock.

Jag spänner mina käkar. Tänker på Persbrandt och Skarsgård.

Tänker att jag mer är som dem. Vi är sådana som klarar oss utan scenskola.

Jag tänker på dem ända tills mina pupiller bränner hål på ögonlocken.

Vi är strax utanför Lund och jag gråter så att människor ryggar tillbaka

och byter vagn. Alla utom en äldre kvinna som bjuder på en Läkerol och en näsduk.