Avsnitt 7: Alla dessa möten: Något typiskt svenskt? (2)
De är ju verkligen inte beredda på det här och särskilt inte vintertid. De har säkert inte lämpliga skor för att gå ut och gå och så vidare. De är inte utrustade för det kan ju verkligen komma som en chock. Ja, men nu ska vi ha budgetmöte. Ja, men vi tar en promenad samtidigt.
Va? Det är helt absurt från en utlänningsperspektiv. Där tycker jag att man som svensk arbetsgivare ska vara lite försiktig med sådana saker. Eller i alla fall kanske informera i förväg att man förväntas ta med sig ett par rejäla promenadsskor om man ska ha ett one to one möte.
Men en sån typisk sak som man hör om möten från utlänningar bland dig är det här att ja, men vad är det som sägs egentligen? Vad är det som bestäms? Folk sitter och hummar och mnjaha och sitter och håller med varandra eller bara sitter och lägger ut texten. Men vad är det som man kommer fram till?
Det är nog ett typiskt problem. Det jag ofta har hört är att en person uttrycker en åsikt och säger att ja, jag tycker att schemat inte fungerar eller diskmaskinen är trasig. Då ska nästa person upprepa samma sak. Ja, ja, men schemat fungerar inte.
Och så kommer man till en tredje person och säger att jag tycker inte att schemat fungerar. Det blir nästan som någon psykologisk grej. Alla behöver kunna yttra sig och få andra att lyssna fast man egentligen inte kommer vidare. Man skulle behöva säga att en person säger det och så håller vi med och går vidare till nästa punkt.
Men sen vill man ju också känna in vad de andra har för åsikt. Om man ska lufta något väldigt kontroversiellt, det gör man inte direkt. Då börjar man väldigt försiktigt och känner in sig. Vad tycker de andra? Vad verkar de ha för åsikt? Om man inte skulle få igång en debatt eller en konflikt,
då är det ett stort missnöje om ett möte slutade med att man var osams. Någon stormar ur rummet. Det där kommer in i det vi pratade om tidigare, att man måste gå lite försiktigt fram. Man kan inte bara komma in och peka med hela handen och säga så här.
Man måste linda in det man vill säga och så måste alla få tycka till. Man ska vara försiktig och ta ställning tills man har koll på vad de andra tycker. Mycket tid och kraft ska vara låta att fundera och lista ut hur de andra kommer att reagera på det man säger. Det kan ju bli väldigt fel om man inte vet att det funkar så ofta.
Ja, gud ja. Jag har ju hört många historier om folk som har gått in och sagt sanningen som säkert var välbehövd och sen har det blivit problem och folk har mått dåligt efteråt. Behöver vi inte lite uppfräsning? Det känns så himla mossigt med alla de här mötena.
Kanske är det jättebra att någon faktiskt sätter ner foten och säger sådär. Kanske. Jo, men ja. Vi kan behöva lite kulturkrockar ibland. Jag tror att Sverige mår bra av ordentliga kulturkrockar.
Men sen tänker jag att det inte bara är på jobbet som vi har mötet. Det här är ju någonting som börjar från barnsben. Man har ju klassråd. Hade ni klassråd i skolan? Ja, visst. Där fick vi lära oss. Det hade vi i ettan. Jag kommer väldigt väl ihåg det. Vi fick ett papper där det stod vad det fanns.
Det fanns ordförande, sekreterare, justerare och så lite vad man skulle säga. Ordet är fritt och sådana där fraser fick vi lära oss redan i ettan. Ja, och sen turades man om att ha de här olika rollerna. Så alla fick prova på. Jag är ju någon som självklart var totalt inkompetent i de här rollerna.
Men det spelade ingen roll. Då hade jag det svårt att skriva, men fick ändå vara sekreterare. Det där tror inte jag förekommer i särskilt många andra länder. Då är det först och främst läraren som bestämmer i klassrummet. Sen ska folk göra det som de är bra på.
Inte låtsas att alla har lika kompetenser. Nej, men det var ju väldigt tur att vi hade det där i skolan. Det där förekommer ju i hela samhället. Jag kommer ihåg att jag hade en grupp med utländska akademiker en gång. Då hade vi som ett inslag att vi satt och övade på att ha löpen.
Vi hade nästan klassråd. Vi hade fraser och vi hade roller och någon skrev minnesanteckningar eller protokoll. De tyckte det var skitbra, jättekul och intressant. Ja, är det så här? Det där rollspelet brukar jag också ha.
Vi ger oss själva ett problem som vi ska lösa. Men ibland kan folk bli otroligt provocerade av det där. Vadå? Ska jag bete mig så här? Det här passar inte mig och så här vill inte jag säga. Det kan gå att slå åt båda hållen, tycker jag. Vi har fasta roller på våra möten.
Gäller det i alla möten utanför jobbet? Att det är formaliserat allting? Jag tror att det är ganska formaliserat. Jag tänker även på bostadsrättsföreningens årsstämma. Även i föreningslivet har man ganska formaliserade möten.
För saker som man i andra länder gör helt spontant, till och med utanför föreningen. Vi hade föräldramöte på förskolan och då fick vi mejl samma dag. Där det stod så här. Nu kommer jag som rektor att informera er och ni får inte ställa några frågor. Om ni inte har fickat dem senast förra veckan.
Det var helt meningslöst. Man fick inte säga någonting. Man skulle bara sitta och lyssna på henne och prata. Då kunde hon lika gärna mejla. Det är väl också den här rädslan för konflikter och konfrontation. Hon var väl rädd att någon skulle komma med något klagomål som hon inte var beredd på att ta emot.
Är det därför vi har det här formaliserat? För att skydda oss lite mot hårda smällar? Mot att någon ska komma med något oväntat? Att vi ska få en konflikt? Det tror jag. Dels för att kunna skydda oss och säga att det där står inte på dagordningen.
Där får vi ta upp nästa möte. Vi bordlägger den där frågan. Så kan man andas ut lite och tänka efter hur man ska hantera det. Men jag tror också att det handlar om just eftersom folk har ett sånt behov. Att tycka till att man ändå måste få någon struktur på det. Annars skulle det ha varierat totalt om folk bara skulle sitta där och tycka och tänka.
Och vilja känna sig hörda. Att man måste styra upp det. Och att man inte kanske har en naturlig ledare. Utan att det ska vara väldigt demokratiskt. Hur ska man då gå till nästa punkt om ingen slår näven i bordet?
När vi snackar klart om det här är det viktigare. Rent språkligt brukar det vara svårt också för en utlänning på ett möte i Sverige. Vi är ganska vaga på möten. Jag tänker att det kanske vore bra om man kunde göra C eller så.
Precis, och på språkkursen har man ju lärt sig att kombinationen tänker plus att inte existerar. Det där tänker att är väldigt störande. Men det betyder på något sätt så här, jag tycker det här men jag har inte riktigt tänkt färdigt på det än. Precis, för mig så är det. Man streamar i realtid från hjärnan.
Det är så jag brukar förklara det. Det är ingenting som man har bearbetat på något sätt. Sen också att folk känner att det här projektet inte går åt rätt håll. Jag känner att schemat kanske skulle kunna bli lite bättre.
Och så nickar alla och säger ja, men... Ja, men jag känner att det kanske kan vara lite bra som det redan är. Och så avslutar någon och säger bra, som betyder att nu slutar vi prata om det här. Men egentligen inte att någonting är särskilt bra. Bra!
Vad annat tror du är svårt att förstå för en utlänning? Jag tror att om man inte har det här att någon slår en klubba och säger Pang, vi bestämmer att vi ska göra så här nu. Och jag tar på mig att fixa det här och det här. Du som sitter där, du ordnar det andra.
Det tror jag är jätteviktigt att det sker tydligt. För om det sker lite mellan raderna och med fem minuters mellanrum, vem som skulle göra vad. Då tror jag kan vara jättesvårt att uppfatta som utlänning. Så det kanske är någonting svenska arbetsgivare nu kan lyssna väldigt nog är.
Att man kanske avslutar ett möte genom att sammanfatta de viktigaste punkterna. Och framförallt som du säger, vem som har ansvar för vad. För det är ju allmänt någonting som jag vet att mina kursdeltagare ofta tycker är väldigt svårt att förstå. Vad har de befogenhet att göra, när kan de ta initiativ, vad har de egentligen ansvar för.
Att det här blir ofta risk att de uppfattas som lite oengagerade i jobbet. För de sitter och väntar på order. Just det. Ja och sen att man tar bra minnesanteckningar och skickar ut det direkt. Så att den som kanske har lite svårare med språket kan läsa vad som har sagt.
Precis. Och att de minnesanteckningarna faktiskt är ganska detaljerade. För det där ser jag ofta. Jag får ofta se prov på minnesanteckningar på möten. Vi diskuterade personalfrågan. Men vad diskuterade ni? Inte att ni diskuterade.
Så där är det ju jättebra. Ja men då kan man skriva vad man kom fram till kanske. Precis. Och vem som ska göra vad och var. Men sen en annan sak som jag tycker många är väldigt konfunderade över. Det är att dels att man börjar på utsatt tid. Och det tar väl ett tag innan man lär sig att faktiskt komma när man ska komma.
Eller en liten stund innan. Och sitta och gömma sig i ett hörn tills alla är där. Men vi slutar på utsatt tid. Och det där gör ju folk helt galna. Att plötsligt bara, nu är klockan två och då är mötet slut. Men då får vi träffas igen nästa vecka. Kan man aldrig göra klart det här?
Prata igenom det till slut. Ta ett beslut. Och sen behöver vi inte ha fler möten. Precis. Det där är ju jättetypiskt. Det är ju väldigt irriterande när det är så. Men varför är det så tror du? Att vi måste sluta på utsatt tid? Jo men annars så har man ju inte respekterat varandras tid. Du sa att vi skulle sluta på 15.00.
Jag har planerat att göra det här 15.20. Då kanske vi inte drar över. Då respekterar du inte min tid. Så det är väl därför. Ja, jag har ett annat möte som jag måste gå upp efter. Ja, precis. Nästa möte kommer då. Det är fackmöte efter det här. Och då måste jag komma i tid till.
För man kan inte komma sent i mötena heller. Ja men det är egentligen en fin sak. Alltså det är av respekt vi gör det. Ja, och folk kan behöva göra privata saker. Det är ju tandläkarbesöken och hemhämtning på förskola och så vidare. Sen tänker jag något som ofta är väldigt jobbigt.
Framförallt den som tycker det är lite svårt med språket. Det är de här stora mötena. Alltså när man har heldagskonferenser eller när man åker bort över ett par dagar. Och inte bara då ska man ha vanliga traditionella möten. Utan att även umgås och prata.
Mellan själva mötespunkterna. Vad är det som är svårt med det? Det blir väldigt intensivt språkmässigt. Om man tänker en vanlig dag på jobbet. Då sitter man framför datorn och får tänka lite själv på sitt eget språk. Eller inte tänka alls. Sen kommer man in på ett möte och anstränger sig för att lyssna.
Sen kan man liksom slappna av igen. Men i de här flerdagseventen. Det är ju otroligt pressat. Man hela tiden ska vara på alerten. Förstå vad som sägs. Sen ska man vara med. Sen ska man göra någon workshop där man ska vara aktiv. Det är mycket mer språklig interaktion.