×

我们使用cookies帮助改善LingQ。通过浏览本网站,表示你同意我们的 cookie 政策.


image

Jag ska egentligen inte jobba här, Kapitel 32

Kapitel 32

NYA TIMVIKARIER GÅR bredvid mig.

Numer är det jag som öppnar skåpsluckan i frukostrummet och visar vad alla bokstavs-siffror behagar äta på morgonen.

Det är ingen av de nya timvikarierna som har som ambition att stanna här.

De behöver ett extrajobb. De hade kunnat ta vilket som helst.

Jag byter om nere i omklädningsrummet.

Har fått ett eget skåp, med en egen frystejpsremsa på,

där det står Moa. Jag huttrar till när jag tar av mig tröjan.

Våren tycks vänta i år. Jag tar på mig min duvblå bussarong.

Kontrollerar att jag har pennor i bröstfickan och handsprit i byxfickan.

Sätter stegmätaren i byxlinningen.

Vi har fått tillgång till stegmätare.

Det är något som Folkhälsoinstitutet har introducerat för att svenskar rör sig allt mindre.

Eva går i snitt tre mil per dag.

Roy går två. De har lagt en bunt med kostråd i personalrummet också.

»För att den svenska arbetarklassen rör sig allt mindre«,

säger Leena med två e som vägrar ta på sig någon stegmätare.

»Hälsofascism«, säger hon och rättar till snusen med tungan.

För övrigt är allt som vanligt på jobbet mellan mig och Leena med två e.

Vi låtsas som ingenting.

Vi pratar överhuvudtaget inte om vad vi har för oss på fritiden.

Det tycker jag är bra.

Jag går uppför trappan till det nedre planet.

Känner lukten av Ajax redan innan jag ser Eva och den stora städvagnen.

Det ser så lätt ut när hon drar moppen i mjuka rörelser mot det bruna plastgolvet.

»Hej«, säger hon, utan att sluta upp med sin arbetssyssla. Vi hinner inte ha någon rapport idag, men du ska vara däruppe.

Får du tid över kan du kolla i vårdtagarpärmarna.«

Jag ställer in min kvällsmat i personalrummets kylskåp, innan jag fortsätter upp till plan två.

Elna sitter i gemensamhetsrummet.

Hon tittar ut genom fönstret. Buren står på rollatorn.

I famnen har hon en gosedjurskatt.

Eller en demenskatt som Sjuksköterskan kallar det.

Det är en katt i naturtrogen storlek,

med en värmedyna i magen.

Undersökningar har visat att sådana katter lindrar oro hos personer med någon form av demenssjukdom.

Jag hälsar på Elna som inte känner igen mig. Det är ingenting hon upplyser mig om.

Det är någonting som syns på sättet som hon nickar mot mig på.

Någon skriker. Det låter som Astrid.

»Hjälp! För Guds skull hjälp.«

Jag småspringer genom korridoren.

Hennes dörr står vidöppen.

Det verkar vara någon där inne.

Någon som pratar. Jag står ett par sekunder utanför rummet innan jag går in.

Ser ryggtavlan på en av timvikarierna.

Hon sitter på huk bredvid Astrids rullstol. Astrid tittar inte åt hennes håll.

Hon stirrar rakt in i väggen och fortsätter skrika: »Hjälp, Hjälp, hjälp!«

Timvikarien tittar upp. Hon ser inte ut att vara äldre än sjutton.

Har fräknar och räls. Både i den övre och i den undre käken.

Jag spänner ögonen i henne.

Inte aggressivt och hotfullt, mer uppfordrande och utmanande.

Timvikarien viker med blicken och Astrid tystnar.

Hon vänder sig mot mig och låter uppgiven.

»Den förbannade människan där borta har mage att säga att jag är nittiosju.

Jag kan inte vara äldre än trettiofem. Högst femtio.

Kan du vara vänlig att ta bort henne härifrån?«

Astrid pekar på timvikarien som inte bara har fräknar och räls utan även uppnäsa.

»Det måste ha blivit fel i journalerna.

Jag kan inte förklara det på något annat sätt«, säger Astrid. Mest till sig själv.

Tittar sedan på mig: »Ta ut den där dåren, för Guds skull!«

När vi kommer ut från Astrids rum förklarar jag att man aldrig kan säga emot en dement person.

Jag pratar lite om nervbanor i hjärnan också.

Om åderförkalkning i hjärncellerna och om neurovetenskapliga teorier och lite annat som jag i själva verket inte har en aning om,

men som jag trots allt har snappat upp lite här och var. Känner mig viktig.

Kvällsmat: Risgrynsgröt och smörgåsar med kalvkorv.

Och sedan larm, larm, larm. Jag hinner inte komma ut från ett rum,

förrän det piper från ett annat. Sista larmet kommer från Gullan.

»Har du tid att sitta en stund?« frågar hon.

Vad svarar man på sådant?

Det ingår inte i mina arbetsuppgifter att bara sitta. Eller:

Du får vänta tills du har ett par timmar kvar, då kommer vi turas om att sitta vak.

»Kan du hålla mig i handen? Jag känner mig så ängslig.«

Jag tar hennes hand, med fingrar tjocka som chorizos.

Och jag tänker att döden är en process.

Det handlar inte om ett hjärta som slutar slå, eller om andetag som upphör.

Det rör sig om månader av förberedelser.

I vissa fall om år. Man ser det i blicken. Att de redan är på väg.

Att de är i något slags gränsland. Att de pendlar fram och tillbaka.

»Har jag berättat om Selma?« frågar hon och tittar på mig med sina simmiga ögon.

Och jag undrar vad exakt det är som är Gullan.

Om hon finns där i den trötta hornhinnan,

eller strax bakom.

Om man kan hitta henne i korvfingrarna eller i den dallrande dubbelhakan.

Sedan undrar jag om det verkligen finns något som bara är Gullan,

och hur det i så fall skiljer sig från det som inte är Gullan. Var gränsen går.

»Vilken Selma?«

»Lagerlöf, så klart.«

Gullan har rosa clips i öronen. Hon har alltid clips i öronen.

Det är det sista hon tar av sig innan hon lägger sig för natten.

Till och med hörapparat och löständer åker av före örhängena.

»Selma bodde inte långt ifrån där jag växte upp.«

»Kände du henne?«

»Nä, det kan jag inte påstå, men visst pratade vi för all del.

Det fina med Selma var att hon inte alls var märkvärdig. Hon var som folk.«

Gullan släpper min hand och kliar sig i sina permanentlockar.

»Så, jag har inte berättat när självaste Lagerlöfskan bjöd Gullan på karameller?«

Hon verkar riktigt upplivad.

»Det var när jag var på väg hem från skolan.

Jag kan väl ha vart så där åtta år.

Jag hade en hiskeligt lång väg att gå.

Jag hade satt mig i ett dike för att vila.«

Gullan höjer bakom huvudet med fjärrkontrollen,

så att hon kommer i sittande ställning i sängen.

Hon har en min som jag inte känner igen.

En nu-ska-jag-berätta-hur-det-var-när-jag-var-liten-min.

»Tror du inte att självaste Selma Lagerlöf kommer gående på vägen.«

Gullan skrattar.

»Och när hon fick se mig sittandes vid vägkanten stannade hon och frågade hur det var fatt.

Du må tro att jag blev paff av frågan,

men jag fann mig. Jag reste mig och svarade att jag bara vilade lite.

Då frågade hon om inte flickan ville smaka på en karamell.«

Gullan harklar sig.

»Så här sa hon, jag minns det så väl: Nämen se vart ska du hän?

Hem svarade jag. Har du gått ända från skolan, fortsatte hon.

Ja, sa jag. Vill inte flickan ha en karamell?

Jo, tack, svarade jag och neg så att jag nästan satte mig på backen.

Selma tog fram en strut med karameller från sin väska och räckte fram den mot mig.

Jag stoppade ner handen och tog en karamell.

Tack så hemskt mycket,

sa jag igen.

Ta en till, för all del, sa Selma. Å, tack, tant, svarade jag och

neg ännu djupare den här gången.

Det var en artig flicka, sa Selma. Var inte blyg,

du kan behöva lite färdkost, så tog hon själv ett par karameller ur struten

och tryckte dem i handen på mig.

Nu ska du nog orka den sista biten också, sa hon och gick sin väg.

Jag hade aldrig någonsin ätit så många karameller på en och samma gång.«

Gullan tittar på mig. Det finns något som påminner om liv i hennes blick.

»Så jag har aldrig berättat om när Selma Lagerlöf bjöd mig på karameller? Sån var hon förstår du.«

Gullan tar några rossliga andetag. Hostar. Sluter ögonen.

»Jag måste gå nu«, säger jag.

»Snälla, kan du inte stanna? Det blir så tyst när du har gått.«

Gullan slår upp ögonen. Det som påminde om liv är spårlöst borta.

»En liten stund«, svarar jag och tittar på vägguret som hänger över soffan i Gullans rum.

Kvart över sex. Det börjar snart bli orimligt att hinna bli färdig med alla kvällssysslor till klockan nio.

»Vilken mascara använder du?«

Gullan tittar på mina ögonfransar.

»Loréal«, svarar jag.

»Det är snyggt. Det är snyggt med Loréal på fransarna.«

»Tack«, säger jag.

»Kan du inte hämta albumet som ligger på sekretären?«

Gullan bläddrar i albumet som luktar torkat lim och gammal byrålåda. Det larmar. Ilskna pip utifrån korridoren.

»Det är jag«, hon pekar på ett svartvitt kort med en smal kvinna i en figursydd kappa.

Jag kan inte se att det är Gullan. Kan knappt se några likheter överhuvudtaget.

»Det är precis så jag känner mig inuti och bakom allt det trötta.«

Gullan bläddrar vidare bland svartvita bilder. Ibland pekar hon på någon. Säger ett namn. Berit, Kurt, Milly, Svante, Alma.

När hon kommer till slutet av albumet stannar hon upp.

Klappar försiktigt på en bild som ligger löst.

Jag ser inte vad fotot föreställer. Ber heller inte om att få se det.

Känner i hela rummet att det inte är något jag ska be om.

Gullan lägger albumet på nattduksbordet och sänker sängen bakom huvudet.

»Vem tycker du är vackrast i kungafamiljen?«

»Oj, det har jag aldrig tänkt på.«

»Jag tycker Victoria är vackrast, för hon är varm på nåt vis.«

Sedan somnar Gullan med öppen mun.

Det tar inte en sekund. Hon snarkar och det piper om henne.

Hungriga fågelungar i Gullans luftrör. Innan jag går därifrån lägger jag en filt om hennes kropp.

Larmet kommer från Urban. Han har hunnit somna.

Han ser ut som ett barn, ett mycket gammalt barn.

Jag lyfter reflexmässigt på täcket och känner på hans fötter.

De är iskalla trots raggsockor. Jag hasar ner ena strumpan.

Foten är blå. Det blåa har krupit upp mot vaden.

»De är snart här. Gode Gud förlåt mig mina synder.

Gode Gud som är i himlen, helgat vare ditt namn,

ske din vilja såsom i himlen, så ock på jorden.«

Urban vrider sin kropp. Andas häftigt.

»Håll om mig.«

»Såja, det är ingen fara«, svarar jag.

I själva verket har jag ingen aning. Hur skulle jag kunna veta?

»En fullvuxen karl, har du sett så ynklig?«

Urban har svårt att ligga still.

Fram och tillbaka vänder han sig i sängen,

med krafter som han egentligen inte har.

Andningen är häftig och oregelbunden.

I pannan tränger det fram svettpärlor. Utanför nya larm.

»Urban jag måste gå, det är så många som behöver min hjälp. Jag tittar till dig lite senare.«

»Åhh, åhh, aj, aj, aj. Nej, nej, nej. Åh, åhh. Gud. Gud hör du mig?«

Urban sträcker sina armar mot taket.

Jag undrar om han får någon kontakt.

Så faller armarna ner mot täcket med en duns.

Han gnyr. Jag håller en hand på hans beniga axel. Han tystnar.

»Jag går nu«, viskar jag.

Det är Gullan som larmar ännu en gång.

Jag är irriterad. Klockan är mycket och jag ligger långt efter i planeringen.

»Kan jag få ett glas vatten? Jag är så hemskt torr i munnen.«

Man får alltid spola ett bra tag innan vattnet blir kallt i kranen. Jag ger henne glaset. Hon dricker.

»Tycker du om att bada?«

Gullan ställer vattenglaset på sängbordet.

»I havet, menar du?«

»Ja, eller i sjöar.«

»Ja, det gör jag väl.«

Gullan lutar sig en aning mot mig och säger förtroligt: »Kan du lova mig en sak?«

»Vadå?« frågar jag.

Hon sänker rösten.

»Att ta tillvara på det första doppet när det blir sommar.

Och sen återge det till mig. Så detaljerat du bara kan.

Det var tjugo år sen jag badade sist.«

Ute är det fortfarande vinter. Eller vårvinter.

Mars. Det är grått och disigt. Duggregn och åtta plusgrader.

Det är långt kvar till sommaren.

Och Gullan kommer inte att leva då.

Hon har levt sin sista sommar. Utan att veta om att det var den sista.

Jag är inte färdig vid nio,

men jag går likväl ner till personalrummet för att avlägga rapport till nattjejen.

Jag får en utskällning.

»Förstår du vad det innebär?

« skriker hon. Fattar du vilken jävla kväll och natt det kommer bli.«

Nattjejen skriker lite till.

Jag hör inte så noga vad hon säger.

Hennes röst spricker.

Hon tystnar. Sväljer.

Hon har ett väldigt stort adamsäpple för att vara kvinna.

»Förlåt«, viskar jag.

Därefter hör jag mig själv säga att jag kan stanna.


Kapitel 32 Kapitel 32 Chapter 32 Chapitre 32 Глава 32

NYA TIMVIKARIER GÅR bredvid mig. NEW HOURLY TEMPORARY GOES NEXT TO ME.

Numer är det jag som öppnar skåpsluckan i frukostrummet och visar vad alla bokstavs-siffror behagar äta på morgonen. Nowadays, it's me who opens the cupboard door in the breakfast room and shows what all the letter-figures like to eat in the morning.

Det är ingen av de nya timvikarierna som har som ambition att stanna här.

De behöver ett extrajobb. De hade kunnat ta vilket som helst.

Jag byter om nere i omklädningsrummet. Ich ziehe mich unten in der Umkleidekabine um.

Har fått ett eget skåp, med en egen frystejpsremsa på, Hat einen eigenen Schrank mit einem eigenen Gefrierstreifen, Has got its own cabinet, with its own freezer strip on,

där det står Moa. Jag huttrar till när jag tar av mig tröjan. Ich schaudere, als ich mein Hemd ausziehe. I shudder as I take off my shirt.

Våren tycks vänta i år. Der Frühling scheint dieses Jahr zu warten. Jag tar på mig min duvblå bussarong.

Kontrollerar att jag har pennor i bröstfickan och handsprit i byxfickan. Check that I have pens in my chest pocket and rubbing alcohol in my trouser pocket.

Sätter stegmätaren i byxlinningen. Steckt den Schrittzähler in den Bund. Puts the pedometer in the waistband.

Vi har fått tillgång till stegmätare. Wir haben Zugang zu Schrittzählern erhalten. We have gained access to pedometers.

Det är något som Folkhälsoinstitutet har introducerat för att svenskar rör sig allt mindre. Dies hat das Nationale Institut für öffentliche Gesundheit eingeführt, weil sich die Schweden immer weniger bewegen. This is something that the National Institute of Public Health has introduced because Swedes are moving less and less.

Eva går i snitt tre mil per dag. Eva walks an average of three miles a day.

Roy går två. De har lagt en bunt med kostråd i personalrummet också. Sie haben auch ein Bündel von Ernährungsratschlägen in den Personalraum gestellt. They have put a bundle of dietary advice in the staff room as well.

»För att den svenska arbetarklassen rör sig allt mindre«, "Because the Swedish working class is moving less and less",

säger Leena med två e som vägrar ta på sig någon stegmätare. says Leena with two e's who refuse to wear a pedometer.

»Hälsofascism«, säger hon och rättar till snusen med tungan.

För övrigt är allt som vanligt på jobbet mellan mig och Leena med två e.

Vi låtsas som ingenting. Wir geben vor, nichts zu sein. We pretend to be nothing.

Vi pratar överhuvudtaget inte om vad vi har för oss på fritiden. We don't talk at all about what we do in our free time.

Det tycker jag är bra.

Jag går uppför trappan till det nedre planet. I go up the stairs to the lower level.

Känner lukten av Ajax redan innan jag ser Eva och den stora städvagnen. Feel the smell of Ajax even before I see Eva and the big cleaning cart.

Det ser så lätt ut när hon drar moppen i mjuka rörelser mot det bruna plastgolvet. It looks so easy as she drags the mop in gentle movements across the brown plastic floor.

»Hej«, säger hon, utan att sluta upp med sin arbetssyssla. "Hello," she says, without stopping her work. Vi hinner inte ha någon rapport idag, men du ska vara däruppe. We don't have time for a report today, but you should be up there.

Får du tid över kan du kolla i vårdtagarpärmarna.« Wenn Sie noch Zeit haben, können Sie die Ordner des Pflegeempfängers einchecken. « If you have time, you can check the care records."

Jag ställer in min kvällsmat i personalrummets kylskåp, innan jag fortsätter upp till plan två. I set my supper in the staff room's refrigerator, before continuing up to floor two.

Elna sitter i gemensamhetsrummet. Elna is sitting in the common room.

Hon tittar ut genom fönstret. Buren står på rollatorn. The cage is on the walker.

I famnen har hon en gosedjurskatt. In her arms she has a stuffed animal cat.

Eller en demenskatt som Sjuksköterskan kallar det.

Det är en katt i naturtrogen storlek,

med en värmedyna i magen.

Undersökningar har visat att sådana katter lindrar oro hos personer med någon form av demenssjukdom.

Jag hälsar på Elna som inte känner igen mig. Det är ingenting hon upplyser mig om. Es ist nichts, worüber sie mich informiert.

Det är någonting som syns på sättet som hon nickar mot mig på. Es ist etwas, das sichtbar ist, wie sie mir nickt.

Någon skriker. Det låter som Astrid.

»Hjälp! För Guds skull hjälp.«

Jag småspringer genom korridoren.

Hennes dörr står vidöppen.

Det verkar vara någon där inne.

Någon som pratar. Jag står ett par sekunder utanför rummet innan jag går in.

Ser ryggtavlan på en av timvikarierna.

Hon sitter på huk bredvid Astrids rullstol. Astrid tittar inte åt hennes håll.

Hon stirrar rakt in i väggen och fortsätter skrika: »Hjälp, Hjälp, hjälp!«

Timvikarien tittar upp. Hon ser inte ut att vara äldre än sjutton.

Har fräknar och räls. Has freckles and rails. Både i den övre och i den undre käken.

Jag spänner ögonen i henne. Ich schließe meine Augen.

Inte aggressivt och hotfullt, mer uppfordrande och utmanande. Not aggressive and threatening, more provocative and challenging.

Timvikarien viker med blicken och Astrid tystnar.

Hon vänder sig mot mig och låter uppgiven.

»Den förbannade människan där borta har mage att säga att jag är nittiosju.

Jag kan inte vara äldre än trettiofem. Högst femtio.

Kan du vara vänlig att ta bort henne härifrån?«

Astrid pekar på timvikarien som inte bara har fräknar och räls utan även uppnäsa.

»Det måste ha blivit fel i journalerna. »In den Aufzeichnungen muss ein Fehler aufgetreten sein.

Jag kan inte förklara det på något annat sätt«, säger Astrid. Mest till sig själv. Meistens für sich.

Tittar sedan på mig: »Ta ut den där dåren, för Guds skull!«

När vi kommer ut från Astrids rum förklarar jag att man aldrig kan säga emot en dement person. Wenn wir aus Astrids Zimmer kommen, erkläre ich, dass man zu einer wahnsinnigen Person niemals nein sagen kann. When we come out of Astrid's room, I explain that you can never say no to a demented person.

Jag pratar lite om nervbanor i hjärnan också.

Om åderförkalkning i hjärncellerna och om neurovetenskapliga teorier och lite annat som jag i själva verket inte har en aning om, About atherosclerosis in the brain cells and about neuroscientific theories and little else that I actually have no idea about,

men som jag trots allt har snappat upp lite här och var. Känner mig viktig.

Kvällsmat: Risgrynsgröt och smörgåsar med kalvkorv.

Och sedan larm, larm, larm. And then alarm, alarm, alarm. Jag hinner inte komma ut från ett rum,

förrän det piper från ett annat. Sista larmet kommer från Gullan.

»Har du tid att sitta en stund?« frågar hon.

Vad svarar man på sådant?

Det ingår inte i mina arbetsuppgifter att bara sitta. Eller:

Du får vänta tills du har ett par timmar kvar, då kommer vi turas om att sitta vak.

»Kan du hålla mig i handen? Jag känner mig så ängslig.«

Jag tar hennes hand, med fingrar tjocka som chorizos. I take her hand, with fingers as thick as chorizos.

Och jag tänker att döden är en process.

Det handlar inte om ett hjärta som slutar slå, eller om andetag som upphör.

Det rör sig om månader av förberedelser.

I vissa fall om år. In einigen Fällen in Jahren. Man ser det i blicken. Att de redan är på väg.

Att de är i något slags gränsland. Att de pendlar fram och tillbaka.

»Har jag berättat om Selma?« frågar hon och tittar på mig med sina simmiga ögon. „Habe ich dir von Selma erzählt?“, Fragt sie und sieht mich mit ihren schwimmenden Augen an.

Och jag undrar vad exakt det är som är Gullan.

Om hon finns där i den trötta hornhinnan, Wenn sie dort in der müden Hornhaut ist,

eller strax bakom. oder einfach dahinter.

Om man kan hitta henne i korvfingrarna eller i den dallrande dubbelhakan.

Sedan undrar jag om det verkligen finns något som bara är Gullan,

och hur det i så fall skiljer sig från det som inte är Gullan. and how it then differs from what is not Gullan. Var gränsen går.

»Vilken Selma?«

»Lagerlöf, så klart.«

Gullan har rosa clips i öronen. Hon har alltid clips i öronen.

Det är det sista hon tar av sig innan hon lägger sig för natten.

Till och med hörapparat och löständer åker av före örhängena.

»Selma bodde inte långt ifrån där jag växte upp.« "Selma lebte nicht weit von meinem Geburtsort entfernt."

»Kände du henne?«

»Nä, det kan jag inte påstå, men visst pratade vi för all del. "Nein, das kann ich nicht sagen, aber natürlich haben wir uns unterhalten.

Det fina med Selma var att hon inte alls var märkvärdig. Das Schöne an Selma war, dass sie überhaupt nicht bemerkenswert war. Hon var som folk.«

Gullan släpper min hand och kliar sig i sina permanentlockar.

»Så, jag har inte berättat när självaste Lagerlöfskan bjöd Gullan på karameller?«

Hon verkar riktigt upplivad.

»Det var när jag var på väg hem från skolan.

Jag kan väl ha vart så där åtta år.

Jag hade en hiskeligt lång väg att gå.

Jag hade satt mig i ett dike för att vila.«

Gullan höjer bakom huvudet med fjärrkontrollen,

så att hon kommer i sittande ställning i sängen.

Hon har en min som jag inte känner igen. Sie hat ein Gesicht, das ich nicht erkenne. She has a face I do not recognize.

En nu-ska-jag-berätta-hur-det-var-när-jag-var-liten-min.

»Tror du inte att självaste Selma Lagerlöf kommer gående på vägen.« "Do not you think that Selma Lagerlöf herself will come walking on the road."

Gullan skrattar.

»Och när hon fick se mig sittandes vid vägkanten stannade hon och frågade hur det var fatt.

Du må tro att jag blev paff av frågan, Sie können denken, ich war schockiert von der Frage,

men jag fann mig. Jag reste mig och svarade att jag bara vilade lite.

Då frågade hon om inte flickan ville smaka på en karamell.«

Gullan harklar sig.

»Så här sa hon, jag minns det så väl: Nämen se vart ska du hän? "Das hat sie gesagt, ich erinnere mich so gut daran: Name, wohin gehst du?"

Hem svarade jag. Har du gått ända från skolan, fortsatte hon. Bist du den ganzen Weg von der Schule gegangen, fuhr sie fort.

Ja, sa jag. Vill inte flickan ha en karamell?

Jo, tack, svarade jag och neg så att jag nästan satte mig på backen.

Selma tog fram en strut med karameller från sin väska och räckte fram den mot mig.

Jag stoppade ner handen och tog en karamell.

Tack så hemskt mycket,

sa jag igen.

Ta en till, för all del, sa Selma. Å, tack, tant, svarade jag och

neg ännu djupare den här gången.

Det var en artig flicka, sa Selma. Var inte blyg,

du kan behöva lite färdkost, så tog hon själv ett par karameller ur struten Du brauchst vielleicht etwas Reiseproviant, sie hat selbst ein paar Bonbons aus der Tüte genommen.

och tryckte dem i handen på mig.

Nu ska du nog orka den sista biten också, sa hon och gick sin väg.

Jag hade aldrig någonsin ätit så många karameller på en och samma gång.«

Gullan tittar på mig. Det finns något som påminner om liv i hennes blick. In ihrem Blick liegt etwas, das an das Leben erinnert.

»Så jag har aldrig berättat om när Selma Lagerlöf bjöd mig på karameller? »Also habe ich noch nie davon erzählt, wann Selma Lagerlöf mir Karamellen angeboten hat? Sån var hon förstår du.« So war sie, verstehen Sie? «

Gullan tar några rossliga andetag. Hostar. Sluter ögonen.

»Jag måste gå nu«, säger jag.

»Snälla, kan du inte stanna? Det blir så tyst när du har gått.«

Gullan slår upp ögonen. Det som påminde om liv är spårlöst borta.

»En liten stund«, svarar jag och tittar på vägguret som hänger över soffan i Gullans rum.

Kvart över sex. Det börjar snart bli orimligt att hinna bli färdig med alla kvällssysslor till klockan nio.

»Vilken mascara använder du?«

Gullan tittar på mina ögonfransar.

»Loréal«, svarar jag.

»Det är snyggt. Det är snyggt med Loréal på fransarna.«

»Tack«, säger jag.

»Kan du inte hämta albumet som ligger på sekretären?«

Gullan bläddrar i albumet som luktar torkat lim och gammal byrålåda. Det larmar. Ilskna pip utifrån korridoren. Wütende Pieptöne aus dem Korridor.

»Det är jag«, hon pekar på ett svartvitt kort med en smal kvinna i en figursydd kappa.

Jag kan inte se att det är Gullan. Kan knappt se några likheter överhuvudtaget. Kann kaum Ähnlichkeiten erkennen.

»Det är precis så jag känner mig inuti och bakom allt det trötta.« "Genau so fühle ich mich in und hinter all der Müdigkeit."

Gullan bläddrar vidare bland svartvita bilder. Ibland pekar hon på någon. Säger ett namn. Berit, Kurt, Milly, Svante, Alma.

När hon kommer till slutet av albumet stannar hon upp.

Klappar försiktigt på en bild som ligger löst. Klopfen Sie vorsichtig auf ein loses Bild.

Jag ser inte vad fotot föreställer. Ber heller inte om att få se det. Fragen Sie auch nicht danach. Also, do not ask to see it.

Känner i hela rummet att det inte är något jag ska be om. Fühle im ganzen Raum, dass dies nicht etwas ist, wonach ich fragen sollte.

Gullan lägger albumet på nattduksbordet och sänker sängen bakom huvudet.

»Vem tycker du är vackrast i kungafamiljen?«

»Oj, det har jag aldrig tänkt på.«

»Jag tycker Victoria är vackrast, för hon är varm på nåt vis.«

Sedan somnar Gullan med öppen mun.

Det tar inte en sekund. Hon snarkar och det piper om henne.

Hungriga fågelungar i Gullans luftrör. Innan jag går därifrån lägger jag en filt om hennes kropp.

Larmet kommer från Urban. Han har hunnit somna. Er hatte Zeit einzuschlafen.

Han ser ut som ett barn, ett mycket gammalt barn.

Jag lyfter reflexmässigt på täcket och känner på hans fötter. Ich hebe reflexartig die Decke hoch und fühle seine Füße.

De är iskalla trots raggsockor. Jag hasar ner ena strumpan. Ich ziehe eine Socke runter.

Foten är blå. Det blåa har krupit upp mot vaden.

»De är snart här. »Sie werden bald hier sein. Gode Gud förlåt mig mina synder.

Gode Gud som är i himlen, helgat vare ditt namn,

ske din vilja såsom i himlen, så ock på jorden.«

Urban vrider sin kropp. Andas häftigt.

»Håll om mig.« "Halte mich fest."

»Såja, det är ingen fara«, svarar jag. "Nun, es besteht keine Gefahr", erwidere ich.

I själva verket har jag ingen aning. Hur skulle jag kunna veta?

»En fullvuxen karl, har du sett så ynklig?« "Ein erwachsener Mann, hast du so erbärmlich gesehen?"

Urban har svårt att ligga still. Urban fällt es schwer, still zu liegen.

Fram och tillbaka vänder han sig i sängen,

med krafter som han egentligen inte har.

Andningen är häftig och oregelbunden.

I pannan tränger det fram svettpärlor. Schweißperlen dringen in die Stirn ein. Utanför nya larm.

»Urban jag måste gå, det är så många som behöver min hjälp. Jag tittar till dig lite senare.«

»Åhh, åhh, aj, aj, aj. Nej, nej, nej. Åh, åhh. Gud. Gud hör du mig?«

Urban sträcker sina armar mot taket.

Jag undrar om han får någon kontakt. Ich frage mich, ob er Kontakt bekommt.

Så faller armarna ner mot täcket med en duns.

Han gnyr. Jag håller en hand på hans beniga axel. Han tystnar.

»Jag går nu«, viskar jag.

Det är Gullan som larmar ännu en gång.

Jag är irriterad. Klockan är mycket och jag ligger långt efter i planeringen.

»Kan jag få ett glas vatten? Jag är så hemskt torr i munnen.«

Man får alltid spola ett bra tag innan vattnet blir kallt i kranen. Jag ger henne glaset. Hon dricker.

»Tycker du om att bada?«

Gullan ställer vattenglaset på sängbordet.

»I havet, menar du?«

»Ja, eller i sjöar.«

»Ja, det gör jag väl.«

Gullan lutar sig en aning mot mig och säger förtroligt: »Kan du lova mig en sak?«

»Vadå?« frågar jag.

Hon sänker rösten.

»Att ta tillvara på det första doppet när det blir sommar. "Das erste Bad im Sommer optimal nutzen. »To take advantage of the first dip when it's summer.

Och sen återge det till mig. Und dann gib es mir zurück. Så detaljerat du bara kan.

Det var tjugo år sen jag badade sist.«

Ute är det fortfarande vinter. Eller vårvinter.

Mars. Det är grått och disigt. Duggregn och åtta plusgrader.

Det är långt kvar till sommaren.

Och Gullan kommer inte att leva då.

Hon har levt sin sista sommar. Utan att veta om att det var den sista.

Jag är inte färdig vid nio,

men jag går likväl ner till personalrummet för att avlägga rapport till nattjejen.

Jag får en utskällning. Ich werde gescholten.

»Förstår du vad det innebär?

« skriker hon. Fattar du vilken jävla kväll och natt det kommer bli.« Do you understand what a fucking night and night it will be. «

Nattjejen skriker lite till.

Jag hör inte så noga vad hon säger.

Hennes röst spricker.

Hon tystnar. Sväljer.

Hon har ett väldigt stort adamsäpple för att vara kvinna.

»Förlåt«, viskar jag.

Därefter hör jag mig själv säga att jag kan stanna. Dann höre ich mich sagen, dass ich bleiben kann. Then I hear myself say that I can stay.