×

Ми використовуємо файли cookie, щоб зробити LingQ кращим. Відвідавши сайт, Ви погоджуєтесь з нашими правилами обробки файлів «cookie».


image

"Ondskan" Jan Guillous, Kapitel 5 : Han satt på... (3)

Kapitel 5 : Han satt på... (3)

Så steg han upp på startpallen.

Nu jävlar farsan, tänkte han när han startade, nu jävlar farsan.

Tiden blev 29,1.

Dom ryckte upp honom ur bassängen och dunkade honom i ryggen. Han bad om ursäkt för att han sagt att det skulle bli under 29 blankt men han hade ju inte varit uppvärmd och... Dom viftade undan ursäkten och sa att från och med nu var han med i skollaget och fick träna när han ville. Han presenterades för dem en och en. Alla tog stadigt i hand och log.

Sen simmade han sina längder i glädjerus. Det ljusgröna vattnet forsade kring ögonen precis som vanligt. Men det här var inte som vanligt, det här var inte som alla de senaste årens kvällar hos Kappis i Sportpalatset där han simmade för att inte tänka, för att vara någonstans utan att vara någonstans. När han simmade i Sportpalatset behövde han ju inte vara med gänget – att vara med dem på kvällarna var inte alls samma sak som på dagarna – och när han simmade var han inte i närheten av farsan och när han kom hem på kvällarna och var röd som en kanin i ögonen av allt klor som strömmat förbi ansiktet; då när han såg världen omkring sig i ett skimmer med ljusbågar kring varje lampa så hade han ju bara idrottat och den som bara hade idrottat hade inte gjort någonting som förtjänade stryk och av tröttheten från åttatusen meter benspark, armtag och frisim sov man drömlöst utan dunkande hjärta, utan hat som om världen bara var en ström förbiforsande ljusgrönt vatten och allt att hålla reda på var räkningen mellan vändningarna och den svarta kakelranden utefter bassängens botten.

Men nu när han simmade sina första kilometrar i den här 25-metersbassängen där man tjänade extra mycket på den nya amerikanska voltvändningen som Kappis-tränarna hade introducerat just innan han måste resa, så var det som en musik, som moderns valser på den svarta flygeln med Chopin eller någon sonat av Beethoven, som om vattnet inte hade något motstånd, som om han simmade utan ansträngning och hela tiden såg hur de stora ekarna i den nya skolans centrum gled förbi, hur ansiktet av Pierre med glasögonen och flickan med de uppbundna flätorna och kampen mot kärnvapen gled förbi, som om han spelade själv som om han hade fortsatt att spela från barndomen när farsan skulle slå in skalorna med våld, som om han själv kunde spela som mor; och kroppen lydde minsta vink och skulle lydigt ha fortsatt långt förbi den egentliga tröttheten efter det att han simmat sig fram till den trötthet han behövde för att sova så att han kunde vinna nästa dag.

Han var Erik, medlem av skollaget i simning. Bara det. Inget gäng, inget våld, inte ens lärare som slogs. Han var Erik simmaren och bara det och i morgon skulle han bli Erik löparen och sen var han bara löpare och simmare och ingen skulle veta om någonting annat och ingen skulle upptäcka ärren, de vita ärren på hans knogar.

Idrottsdagen var organiserad som en mindre militärmanöver. Samtliga elever skulle delta i försöken i samtliga grenar på förmiddagen och på eftermiddagen kördes finalerna. Dom sex bästa i varje gren gick till final. Till Eriks förvåning tävlade realskolan och gymnasiet inte i skilda klasser eftersom det var meningen att dom äldre eleverna alltid skulle slå dom yngre eleverna. Han fick någon svårbegriplig förklaring som gick ut på att det hade med Stjärnsbergsandan att göra: principerna för kamratuppfostran var att dom yngre på så vis skulle veta sin plats.

Kvalificeringssystemet gynnade uppenbarligen dom bästa, dvs gymnasisterna. För den som gick till final på bara ett försök i längdhopp hade givetvis redan där en fördel mot en yngre konkurrent som fått genomföra alla sina sex försök för att lägga beslag på en finalplats till eftermiddagen.

Det hela krävde noggranna kalkyler. Man måste maska sig igenom dom grenar man ändå var chanslös i. Alltså stod Erik över i höjd tills han kunde riva ur sig ur tävlingen på bara tre försök, sak samma med stavhopp. I spjut gjorde han tre avsiktliga övertramp och tre lama kast för att spara armen till diskus och kula. I diskus och kula räckte det med ett försök för att få en säker finalplats. Sak samma i längdhopp, medan det bara fick bli övertramp i tresteg och lätt joggning ner i sandgropen.

5 000 meter skulle köras i final direkt men där fick bara sådana ställa upp som hade gått till final i någon annan gren. Det knepigaste var sprinterdistanserna där det inte gick att köra annat än för fullt eller nästan fullt. På medeldistans kördes dom första försöksheaten med uppdelning på realskola och gymnasium så där gick det att spara på krafterna och ändå gå vidare till mellanheat.

Men för att få en lyckad serie gällde det att välja noga. Först gällde det att välja mellan 100 och 200 meter. Han valde att gå till final på 100 meter och joggade sig in på en säker utslagningstid i första försöksheatet på 200 meter. Sak samma med 800 och 400 meter. Han joggade utan att trötta ut sig på 800-metersförsöket men satsade på final på 400 meter. En 800-metersfinal skulle inte gå att springa före eller efter ett 5 000-meterslopp.

Finalerna var inte avklarade förrän vid 7-tiden på kvällen. Erik hade först tolkat sitt resultat som att han borde vara besviken. Han hade inte vunnit någon final. Tvåa i längdhopp, tvåa i kula, trea i diskus, trea på 400 meter, tvåa på 100 meter och tvåa på 5 000 meter. Men förutom 100-metersfinalen hade det inte varit mycket att göra åt. Där hade han kommit efter i starten för att han tvekade när killen bredvid honom uppenbarligen tjuv-startade. Sen hade det inte gått att hämta in de andras försprång helt och det fattades nästan en halv meter till segraren och ändå hade han lätt slagit segraren i semifinalen. Men i dom andra finalerna hade segrarna gjort resultat som ändå var bättre än hans personliga rekord så där fanns inga bortförklaringar. Han var visserligen den enda realskoleelev som över huvud laget gått till någon final. Men än sen? Han hade ju inte vunnit något.

När han satt och snörde av sig spikskorna efter 5 000-meters-loppet som var dagens sista final så kom gymnastikläraren och tränaren fram till honom och dunkade honom i ryggen. Gymnastikläraren hette Berg och hade tangorabatt och svart kort-snaggat hår och tog i hand och pekade med hela handflatan som alla andra gymnastiklärare och officerare.

– Äh, muttrade Erik, jag satsade lite fel. Borde ha skippat 400 och tagit en finalplats på 200 i stället. Missade starten på 100 också...

Berg såg småleende på honom i tio sekunder.

– Du gillar inte att förlora va? frågade Berg.

– Ja om det inte är nåt att göra åt så... jag menar som i längdhopp där det skilde en trettifem centimeter till han som vann. Då är det ju inte mycket att snacka om.

– Är du bra i fotboll?

– Jag är inte teknisk men jag har aldrig gått mållös från en match.

– Det är gott, Erik. Du passar nog bra här på Stjärnsberg och om en tre fyra år så vinner du vafan du än ställer upp i.

Är du på det klara med det?

– Ja men det har man ju ingen glädje av idag.

Berg skrattade och dunkade honom än en gång och den här gången lite för hårt i ryggen.

– Du är en vinnartyp och såna behöver vi, det är bra för Stjärnsbergsandan.

Pierre låg på sin säng och läste en tjock roman på engelska när Erik kom in på rummet för att byta om till middagen.

– Hur gick det? frågade Pierre utan att ta blicken från boken.

– Sådär. Borde ha vunnit 100-metersfinalen men klantade till det. Kom tvåa och trea i en del annat men det är ju ett orättvist system.

– Hurså?

(Pierre höll fortfarande blicken i boken.)

– Jo att vi i realskolan ska tävla mot dom i gymnasiet. Det är inte så lätt att vinna över dom som fått växa tre fyra år till. Hade realskolan tävlat för sig hade jag vunnit fem sex grenar men nu... äh!

Pierre tog ett bokmärke från skrivbordet, stoppade in det i boken och slog ihop den och satte sig upp.

– Och varför tror du att realskolan måste tävla mot gymnasiet då? frågade han med ett tonfall som lät ironiskt.

– Det vete fan. Verkar ju konstigt.

– Det är såklart för att vi i realskolan måste få stryk. Har du inte fattat det än?

– Nä men vad är det för märkvärdigt med att killar som är nitton bast springer fortare än dom flesta killar som är fjorton bast? Vad menas förresten med kamratuppfostran?

– Det menas helt enkelt att vi alltid ska få stryk av dom. Jag menar alltså inte bara stryk på idrott utan över huvud taget.

– Slåss dom mycket menar du?

– Just det. Mer än du kan tänka dej, det är det som är kamratuppfostran. Det är ingenting annat än pennalism.

När Pierre uttalade ordet pennalism rättade han till glasögonen som markering av konstpausen före det vuxna ordet. Erik tänkte ett slag på innebörden, den tänkbara eller den möjliga innebörden i Pierres omdöme.

– Får du mycket stryk av dom som går i gymnasiet, menar du?

– Ja det gäller i alla fall att hålla sig undan, sa Pierre med sänkt röst.

– Och hur gör du för att hålla dej undan?

– Jag är tjock och bra i skolan och räknas som plugghäst. Antagligen räknas jag som feg också. Och dom tycker inte det är så kul att slå en kille som är intellektuell och feg. Fast det kommer att bli värre för dej. Det är det du inte fattar, alltså vad det betyder om en kille från realskolan nästan slår dom i idrott. Du lär få en och annan peppis den närmsta tiden.

– Vad är en peppis för nåt?

– Det är när man slår mot skallbasen med skaftet på en bordskniv. Eller också med knuten hand och ringfingerknogen – så här – och siktar antingen mot tinningen eller mitt på knoppen.

Erik stod stilla med en spiksko i handen och försökte förstå att det hade varit fel att försöka vinna en eller annan gren på idrottsdagen. Han var alltså ”ny och käftig”. Gymnasister av den typ som satt som chefer vid bordet skulle beordra honom att böja fram huvudet och ta emot stryk.

– Satan också! skrek han och slängde spikskon i väggen. Satan också nu åker jag dit likt förbannat! Jag vill inte slåss, jag vill inte, jag är trött på det där!

– Hade ni rådisar på ditt förra plugg också? frågade Pierre försiktigt.

– Nej... äh, jag kan inte förklara. Jag ska förklara en annan gång, kom så går vi och käkar.

På väg till matsalen berättade Pierre att om man tog emot stryket utan att lipa och utan att vara oförskämd så blåste det värsta över efter dom första veckorna. Det var framför allt när man var ny som man måste trimmas in i Stjärnsbergsandan. Alla nya hade svårt för det där i början, men dom som stretade emot fick alltid mera stryk och kallades för nya och käftiga längre än dom som fann sig utan motstånd. Erik tänkte att det möjligen skulle gå att skarpa sig så mycket att man kunde ta emot stryket på ungefär samma sätt som om det vore farsan. Fast om han höll masken när dom slog så skulle dom kanske känna det som en utmaning att slå tills han inte höll masken och tänk om han då inte kunde hålla sig?

– Vad händer om man klår upp en fjärderingare? frågade han Pierre.

Pierre stannade mitt på grusgången och rättade till glasögonen.

– Det har aldrig hänt att någon i realskolan gjort det. Jag har i alla fall inte hört talas om det. Antagligen är det inte förbjudet... nej förresten det är inte förbjudet men det går ju inte i alla fall.

– Varför inte det?

– Ja för även om man skulle kunna klå upp en fjärderingare så skulle det räknas som käft mot fjärderingare och det blir en lördagsöndag.

Kapitel 5 : Han satt på... (3) Chapter 5 : He sat on... (3)

Så steg han upp på startpallen.

Nu jävlar farsan, tänkte han när han startade, nu jävlar farsan. Now damn the old man, he thought when he started, now damn the old man.

Tiden blev 29,1. The time was 29.1.

Dom ryckte upp honom ur bassängen och dunkade honom i ryggen. They pulled him out of the pool and hit him in the back. Han bad om ursäkt för att han sagt att det skulle bli under 29 blankt men han hade ju inte varit uppvärmd och... Dom viftade undan ursäkten och sa att från och med nu var han med i skollaget och fick träna när han ville. He apologized for saying it would be under 29 degrees but he hadn't warmed up and.... They waved away the apology and said that from now on he was on the school team and could train whenever he wanted. Han presenterades för dem en och en. He was introduced to them one by one. Alla tog stadigt i hand och log. Everyone shook hands firmly and smiled.

Sen simmade han sina längder i glädjerus. Then he swam his lengths in a jubilant mood. Det ljusgröna vattnet forsade kring ögonen precis som vanligt. The bright green water flowed around his eyes as usual. Men det här var inte som vanligt, det här var inte som alla de senaste årens kvällar hos Kappis i Sportpalatset där han simmade för att inte tänka, för att vara någonstans utan att vara någonstans. But this was not as usual, this was not like all the evenings in recent years at Kappis in the Sports Palace where he swam to not think, to be somewhere without being anywhere. När han simmade i Sportpalatset behövde han ju inte vara med gänget – att vara med dem på kvällarna var inte alls samma sak som på dagarna – och när han simmade var han inte i närheten av farsan och när han kom hem på kvällarna och var röd som en kanin i ögonen av allt klor som strömmat förbi ansiktet; då när han såg världen omkring sig i ett skimmer med ljusbågar kring varje lampa så hade han ju bara idrottat och den som bara hade idrottat hade inte gjort någonting som förtjänade stryk och av tröttheten från åttatusen meter benspark, armtag och frisim sov man drömlöst utan dunkande hjärta, utan hat som om världen bara var en ström förbiforsande ljusgrönt vatten och allt att hålla reda på var räkningen mellan vändningarna och den svarta kakelranden utefter bassängens botten. When he swam in the Sports Palace he didn't have to be with the gang - being with them in the evenings wasn't at all the same as during the day - and when he swam he wasn't near his father and when he came home in the evenings and was red as a rabbit in the eyes from all the chlorine that had flowed past his face; then when he saw the world around him in a shimmer with arcs of light around each lamp, he had only been playing sports and those who had only been playing sports had not done anything that deserved a beating and from the fatigue of eight thousand meters of leg kicks, arm strokes and freestyle you slept dreamlessly without a pounding heart, without hatred as if the world was only a stream of light green water passing by and all you had to keep track of was the count between the turns and the black tile border along the bottom of the pool. Spor Sarayı'nda yüzdüğünde çeteyle birlikte olmak zorunda değildi - akşamları onlarla birlikte olmak gündüzle aynı şey değildi - ve yüzdüğünde babasının yanında değildi ve akşamları eve geldiğinde gözleri yüzünden akan klor yüzünden bir tavşan kadar kırmızıydı; Sonra etrafındaki dünyayı her lambanın etrafında ışık yayları olan bir parıltı içinde gördüğünde, sadece spor yapıyordu ve sadece spor yapan herkes dayağı hak edecek hiçbir şey yapmamıştı ve sekiz bin metrelik bacak vuruşları, kol vuruşları ve serbest stilin yorgunluğundan, sanki dünya sadece geçen parlak yeşil bir su akıntısıymış ve takip etmeniz gereken tek şey dönüşler arasındaki sayı ve havuzun dibindeki siyah fayans sınırıymış gibi kalbiniz çarpmadan, nefret etmeden rüyasız bir şekilde uyudunuz.

Men nu när han simmade sina första kilometrar i den här 25-metersbassängen där man tjänade extra mycket på den nya amerikanska voltvändningen som Kappis-tränarna hade introducerat just innan han måste resa, så var det som en musik, som moderns valser på den svarta flygeln med Chopin eller någon sonat av Beethoven, som om vattnet inte hade något motstånd, som om han simmade utan ansträngning och hela tiden såg hur de stora ekarna i den nya skolans centrum gled förbi, hur ansiktet av Pierre med glasögonen och flickan med de uppbundna flätorna och kampen mot kärnvapen gled förbi, som om han spelade själv som om han hade fortsatt att spela från barndomen när farsan skulle slå in skalorna med våld, som om han själv kunde spela som mor; och kroppen lydde minsta vink och skulle lydigt ha fortsatt långt förbi den egentliga tröttheten efter det att han simmat sig fram till den trötthet han behövde för att sova så att han kunde vinna nästa dag. But now, as he swam his first kilometers in this 25-meter pool where the new American turnaround the Kappis coaches had introduced just before he had to leave, it was like music, like his mother's waltzes on the black grand piano with Chopin or some sonata by Beethoven, as if the water had no resistance, as if he were swimming effortlessly, constantly watching the great oak trees in the center of the new school slide by, the face of Pierre with the glasses and the girl with the tied-up braids and the fight against nuclear weapons slide by, as if he were playing himself, as if he had continued to play from childhood when his father would smash the scales by force, as if he could play like his mother; and his body took the slightest hint and would have obediently continued long past the actual fatigue after he swam to the fatigue he needed to sleep so he could win the next day. Ama şimdi, 25 metrelik bu havuzda ilk kilometrelerini yüzerken, Kappis antrenörlerinin ayrılmak zorunda kalmadan hemen önce tanıttığı yeni Amerikan dönüşü, annesinin siyah kuyruklu piyanoda Chopin ya da Beethoven sonatıyla yaptığı valsler gibi müzik gibiydi, sanki suyun direnci yoktu, Sanki zahmetsizce yüzüyormuş gibi, sürekli yeni okulun ortasındaki büyük meşe ağaçlarının geçip gitmesini, gözlüklü Pierre'in ve örgülü kızın yüzünün ve nükleer silahlara karşı verilen mücadelenin geçip gitmesini izliyormuş gibi, sanki kendisi oynuyormuş gibi, sanki babasının teraziyi zorla kırdığı çocukluğundan beri oynamaya devam ediyormuş gibi, sanki annesi gibi oynayabiliyormuş gibi; ve vücudu en ufak bir ipucuna itaat etti ve ertesi gün kazanabilmek için uyuması gereken yorgunluğa doğru yüzdükten sonra gerçek yorgunluğun çok ötesinde itaatkâr bir şekilde devam edecekti.

Han var Erik, medlem av skollaget i simning. Bara det. Inget gäng, inget våld, inte ens lärare som slogs. Han var Erik simmaren och bara det och i morgon skulle han bli Erik löparen och sen var han bara löpare och simmare och ingen skulle veta om någonting annat och ingen skulle upptäcka ärren, de vita ärren på hans knogar.

Idrottsdagen var organiserad som en mindre militärmanöver. Samtliga elever skulle delta i försöken i samtliga grenar på förmiddagen och på eftermiddagen kördes finalerna. All students had to participate in the trials of all events in the morning and the finals in the afternoon. Tüm öğrenciler sabah tüm etkinliklerin denemelerine ve öğleden sonra da finallere katılmak zorundaydı. Dom sex bästa i varje gren gick till final. The top six in each event went to the final. Her etkinlikte ilk altıya girenler finale kaldı. Till Eriks förvåning tävlade realskolan och gymnasiet inte i skilda klasser eftersom det var meningen att dom äldre eleverna alltid skulle slå dom yngre eleverna. To Erik's surprise, the middle school and high school did not compete in separate classes because the older students were always supposed to beat the younger students. Erik'i şaşırtacak şekilde, ortaokul ve lise ayrı sınıflarda yarışmıyordu çünkü büyük öğrencilerin her zaman küçük öğrencileri yenmesi gerekiyordu. Han fick någon svårbegriplig förklaring som gick ut på att det hade med Stjärnsbergsandan att göra: principerna för kamratuppfostran var att dom yngre på så vis skulle veta sin plats. He was given some incomprehensible explanation that it had to do with the Stjärnsberg spirit: the principles of peer education were that the younger ones would thus know their place.

Kvalificeringssystemet gynnade uppenbarligen dom bästa, dvs gymnasisterna. The qualification system obviously favored the best, i.e. high school students. För den som gick till final på bara ett försök i längdhopp hade givetvis redan där en fördel mot en yngre konkurrent som fått genomföra alla sina sex försök för att lägga beslag på en finalplats till eftermiddagen. For those who reached the final in just one attempt in the long jump, they already had an advantage over a younger competitor who had to complete all six of their attempts to claim a place in the final in the afternoon.

Det hela krävde noggranna kalkyler. This required careful calculations. Man måste maska sig igenom dom grenar man ändå var chanslös i. Alltså stod Erik över i höjd tills han kunde riva ur sig ur tävlingen på bara tre försök, sak samma med stavhopp. You have to work your way through the events you had no chance in anyway. So Erik stood over in height until he could tear himself out of the competition in just three attempts, the same with pole vault. I spjut gjorde han tre avsiktliga övertramp och tre lama kast för att spara armen till diskus och kula. In the javelin, he made three deliberate oversteps and three lame throws to save his arm for the discus and shot put. Ciritte, kolunu disk ve gülle atmaya saklamak için üç kasıtlı aşırtma ve üç topal atış yaptı. I diskus och kula räckte det med ett försök för att få en säker finalplats. In the discus and shot put, one attempt was enough to secure a place in the final. Disk atma ve gülle atmada, finalde yer almak için bir deneme yeterli oldu. Sak samma i längdhopp, medan det bara fick bli övertramp i tresteg och lätt joggning ner i sandgropen. The same goes for the long jump, while only the triple jump and a light jog into the sand pit were allowed. Aynı durum uzun atlama için de geçerliyken, sadece üç adım atlama ve kum çukuruna doğru hafif bir koşu vardı.

5 000 meter skulle köras i final direkt men där fick bara sådana ställa upp som hade gått till final i någon annan gren. The 5,000 meters would be run in the final directly, but only those who had reached the final in another event were allowed to compete. 5,000 metre doğrudan finalde koşulacaktı, ancak yalnızca başka bir yarışta finale kalanların yarışmasına izin verildi. Det knepigaste var sprinterdistanserna där det inte gick att köra annat än för fullt eller nästan fullt. The trickiest part was the sprint distances where it was only possible to run at or near full capacity. En zor kısım, tam veya neredeyse tam dolu dışında bir şey koşmanın imkansız olduğu sprint mesafeleriydi. På medeldistans kördes dom första försöksheaten med uppdelning på realskola och gymnasium så där gick det att spara på krafterna och ändå gå vidare till mellanheat. In the middle distance, the first trial heats were run with a division of middle school and high school, so it was possible to save energy and still go on to the middle heat.

Men för att få en lyckad serie gällde det att välja noga. But to have a successful series, you had to choose carefully. Först gällde det att välja mellan 100 och 200 meter. Han valde att gå till final på 100 meter och joggade sig in på en säker utslagningstid i första försöksheatet på 200 meter. He chose to go to the final in the 100 meters and jogged into a safe knockout time in the first trial heat of the 200 meters. Kendisi 100 metrede finale gitmeyi seçti ve 200 metrenin ilk deneme ısısında koşarak güvenli bir eleme zamanı elde etti. Sak samma med 800 och 400 meter. Han joggade utan att trötta ut sig på 800-metersförsöket men satsade på final på 400 meter. He jogged without tiring in the 800-meter trial, but focused on the 400-meter final. En 800-metersfinal skulle inte gå att springa före eller efter ett 5 000-meterslopp.

Finalerna var inte avklarade förrän vid 7-tiden på kvällen. The finals were not completed until 7 o'clock in the evening. Erik hade först tolkat sitt resultat som att han borde vara besviken. Erik had initially interpreted his result as a disappointment. Han hade inte vunnit någon final. He had not won a final. Tvåa i längdhopp, tvåa i kula, trea i diskus, trea på 400 meter, tvåa på 100 meter och tvåa på 5 000 meter. Second in long jump, second in shot put, third in discus, third in 400 meters, second in 100 meters and second in 5,000 meters. Men förutom 100-metersfinalen hade det inte varit mycket att göra åt. But apart from the 100 meter final, there wouldn't have been much to do about it. Där hade han kommit efter i starten för att han tvekade när killen bredvid honom uppenbarligen tjuv-startade. He had fallen behind at the start because he hesitated when the guy next to him apparently jump-started. Başlangıçta geride kalmıştı çünkü yanındaki adam görünüşe bakılırsa start aldığında tereddüt etmişti. Sen hade det inte gått att hämta in de andras försprång helt och det fattades nästan en halv meter till segraren och ändå hade han lätt slagit segraren i semifinalen. Then he had not been able to catch up with the others and was almost half a meter short of the winner and yet he had easily beaten the winner in the semi-final. Daha sonra diğerlerine tam olarak yetişememiş ve birincinin neredeyse yarım metre gerisinde kalmıştı ama yine de yarı finalde birinciyi kolayca yenmişti. Men i dom andra finalerna hade segrarna gjort resultat som ändå var bättre än hans personliga rekord så där fanns inga bortförklaringar. But in the other finals the winners had achieved results that were still better than his personal best so there were no excuses. Ancak diğer finallerde, kazananlar kişisel en iyi derecesinden daha iyi sonuçlar elde etmişti, bu nedenle mazeret yoktu. Han var visserligen den enda realskoleelev som över huvud laget gått till någon final. He was admittedly the only secondary school pupil to reach a final at all. Men än sen? But so what? Han hade ju inte vunnit något.

När han satt och snörde av sig spikskorna efter 5 000-meters-loppet som var dagens sista final så kom gymnastikläraren och tränaren fram till honom och dunkade honom i ryggen. Gymnastikläraren hette Berg och hade tangorabatt och svart kort-snaggat hår och tog i hand och pekade med hela handflatan som alla andra gymnastiklärare och officerare. The gym teacher's name was Berg and he had a tango hat and short black hair and shook hands and pointed with the whole palm like all the other gym teachers and officers.

– Äh, muttrade Erik, jag satsade lite fel. Borde ha skippat 400 och tagit en finalplats på 200 i stället. Missade starten på 100 också...

Berg såg småleende på honom i tio sekunder. Berg looked at him for ten seconds, smiling.

– Du gillar inte att förlora va? - You don't like to lose, do you? frågade Berg.

– Ja om det inte är nåt att göra åt så... jag menar som i längdhopp där det skilde en trettifem centimeter till han som vann. - Well, if there's nothing to be done about it... I mean like in the long jump where there was a thirty-five centimeter difference to the winner. Då är det ju inte mycket att snacka om. Then there's not much to talk about.

– Är du bra i fotboll?

– Jag är inte teknisk men jag har aldrig gått mållös från en match. - I'm not technical but I've never left a game without a goal.

– Det är gott, Erik. Du passar nog bra här på Stjärnsberg och om en tre fyra år så vinner du vafan du än ställer upp i. You'll fit in well here at Stjärnsberg and in three or four years you'll win whatever you run in.

Är du på det klara med det? Are you aware of that?

– Ja men det har man ju ingen glädje av idag. - Yes, but there is no joy in that today.

Berg skrattade och dunkade honom än en gång och den här gången lite för hårt i ryggen. Berg laughed and punched him again, this time a little too hard in the back.

– Du är en vinnartyp och såna behöver vi, det är bra för Stjärnsbergsandan.

Pierre låg på sin säng och läste en tjock roman på engelska när Erik kom in på rummet för att byta om till middagen.

– Hur gick det? frågade Pierre utan att ta blicken från boken.

– Sådär. - That's it. Borde ha vunnit 100-metersfinalen men klantade till det. Should have won the 100 meter final but messed up. Kom tvåa och trea i en del annat men det är ju ett orättvist system. Came second and third in some other things, but it's an unfair system.

– Hurså?

(Pierre höll fortfarande blicken i boken.)

– Jo att vi i realskolan ska tävla mot dom i gymnasiet. Det är inte så lätt att vinna över dom som fått växa tre fyra år till. Hade realskolan tävlat för sig hade jag vunnit fem sex grenar men nu... äh!

Pierre tog ett bokmärke från skrivbordet, stoppade in det i boken och slog ihop den och satte sig upp.

– Och varför tror du att realskolan måste tävla mot gymnasiet då? frågade han med ett tonfall som lät ironiskt.

– Det vete fan. Verkar ju konstigt. Seems strange.

– Det är såklart för att vi i realskolan måste få stryk. - This is of course because we in secondary school have to be beaten up. Har du inte fattat det än?

– Nä men vad är det för märkvärdigt med att killar som är nitton bast springer fortare än dom flesta killar som är fjorton bast? - Well, what's so strange about guys who are nineteen years old running faster than most guys who are fourteen years old? Vad menas förresten med kamratuppfostran? By the way, what is meant by peer education?

– Det menas helt enkelt att vi alltid ska få stryk av dom. Jag menar alltså inte bara stryk på idrott utan över huvud taget. I don't just mean beatings in sports, but in general.

– Slåss dom mycket menar du? - Do you fight them a lot, you mean?

– Just det. Mer än du kan tänka dej, det är det som är kamratuppfostran. More than you can imagine, that's what peer education is all about. Det är ingenting annat än pennalism. It is nothing but pennalism.

När Pierre uttalade ordet pennalism rättade han till glasögonen som markering av konstpausen före det vuxna ordet. When Pierre pronounced the word pennalism, he adjusted his glasses to mark the pause before the adult word. Erik tänkte ett slag på innebörden, den tänkbara eller den möjliga innebörden i Pierres omdöme. Erik thought for a moment about the meaning, the possible or potential meaning of Pierre's judgment. Erik bir an için Pierre'in yargısının anlamını, olası ya da potansiyel anlamını düşündü.

– Får du mycket stryk av dom som går i gymnasiet, menar du? - You mean you get beaten up a lot by those in secondary school?

– Ja det gäller i alla fall att hålla sig undan, sa Pierre med sänkt röst. - Well, it's important to stay out of the way," said Pierre in a lowered voice.

– Och hur gör du för att hålla dej undan? - And what do you do to stay away?

– Jag är tjock och bra i skolan och räknas som plugghäst. - I am fat and good at school and am considered a study horse. Antagligen räknas jag som feg också. I probably count as a coward too. Och dom tycker inte det är så kul att slå en kille som är intellektuell och feg. Fast det kommer att bli värre för dej. But it will be worse for you. Det är det du inte fattar, alltså vad det betyder om en kille från realskolan nästan slår dom i idrott. That's what you don't understand, what it means if a boy from secondary school almost beats them in sports. Du lär få en och annan peppis den närmsta tiden. You're bound to get the odd pep talk in the near future.

– Vad är en peppis för nåt? - What is a peppy?

– Det är när man slår mot skallbasen med skaftet på en bordskniv. - It is when you hit the base of the skull with the handle of a table knife. Eller också med knuten hand och ringfingerknogen – så här – och siktar antingen mot tinningen eller mitt på knoppen. Or with a clenched hand and the knuckle of the ring finger - like this - aiming at either the temple or the center of the knob. Ya da sıkılmış bir el ve yüzük parmağının boğumuyla - bunun gibi - şakağı veya tomurcuğun merkezini hedefleyin.

Erik stod stilla med en spiksko i handen och försökte förstå att det hade varit fel att försöka vinna en eller annan gren på idrottsdagen. Erik stood still with a spiked shoe in his hand, trying to understand that it would have been wrong to try to win one or another event on Sports Day. Han var alltså ”ny och käftig”. So he was 'new and bold'. Gymnasister av den typ som satt som chefer vid bordet skulle beordra honom att böja fram huvudet och ta emot stryk. High school students of the type who sat as managers at the table would order him to bow his head and take a beating.

– Satan också! - Damn it! skrek han och slängde spikskon i väggen. he shouted and threw the nail shoe into the wall. Satan också nu åker jag dit likt förbannat! Damn it, now I'm going there like hell! Jag vill inte slåss, jag vill inte, jag är trött på det där! I don't want to fight, I don't want to, I'm tired of that!

– Hade ni rådisar på ditt förra plugg också? - Did you have raw ice cream in your previous program too? frågade Pierre försiktigt.

– Nej... äh, jag kan inte förklara. Jag ska förklara en annan gång, kom så går vi och käkar. I'll explain another time, let's go for a meal.

På väg till matsalen berättade Pierre att om man tog emot stryket utan att lipa och utan att vara oförskämd så blåste det värsta över efter dom första veckorna. On the way to the dining room, Pierre told me that if you took the beating without crying and without being rude, the worst was over after the first few weeks. Kantine giderken Pierre bana, dayağı ağlamadan ve kabalaşmadan atlatırsan ilk birkaç haftadan sonra en kötüsünün geride kaldığını söyledi. Det var framför allt när man var ny som man måste trimmas in i Stjärnsbergsandan. It was especially when you were new that you had to be trained in the Stjärnsberg spirit. Alla nya hade svårt för det där i början, men dom som stretade emot fick alltid mera stryk och kallades för nya och käftiga längre än dom som fann sig utan motstånd. All newcomers had a hard time with that in the beginning, but those who resisted always got more of a beating and were called new and tough longer than those who found themselves without resistance. Tüm yeni gelenler ilk başta bununla zor zamanlar geçirdi, ancak direnenler her zaman daha fazla dayak yedi ve kendilerini dirençsiz bulanlardan daha uzun süre yeni ve sert olarak adlandırıldı. Erik tänkte att det möjligen skulle gå att skarpa sig så mycket att man kunde ta emot stryket på ungefär samma sätt som om det vore farsan. Erik thought that it might be possible to sharpen up so much that you could take the beating in much the same way as if it were your father. Fast om han höll masken när dom slog så skulle dom kanske känna det som en utmaning att slå tills han inte höll masken och tänk om han då inte kunde hålla sig? But if he held the mask when they hit him, they might feel it as a challenge to hit him until he didn't hold the mask and what if he couldn't hold it?

– Vad händer om man klår upp en fjärderingare? - What happens if you beat up a butterfly ring? frågade han Pierre.

Pierre stannade mitt på grusgången och rättade till glasögonen.

– Det har aldrig hänt att någon i realskolan gjort det. Jag har i alla fall inte hört talas om det. Antagligen är det inte förbjudet... nej förresten det är inte förbjudet men det går ju inte i alla fall.

– Varför inte det?

– Ja för även om man skulle kunna klå upp en fjärderingare så skulle det räknas som käft mot fjärderingare och det blir en lördagsöndag. - Yes, because even if you could beat up a butterflyer, it would be considered a fight with a butterflyer and it would be a Saturday. - Evet, çünkü bir kelebekçiyi dövebilseniz bile, bu bir kelebekçiyle kavga olarak kabul edilir ve Cumartesi günü olur.