Kapitel 25
EN VÄLDIG FOAJÉ med hundratals människor.
Vi är många som vill flytta till Luleå.
Jag väntar på att det ska bli min tur.
Att söka scenskolan handlar mycket om att vänta.
Någon framför mig: »Minne, månne, manne.«
Hon låter som en operasångerska.
Har benvärmare på sig och vältränade lår.
En bit bort: en kille med mustasch.
Gör något som ser ut som en blandning av yoga och vanlig hederlig morgongymnastik.
Har på sig en vit nätbrynja.
Hans armar är magra, vita och fräkniga och han har rött hår i armhålorna.
Några går fram och tillbaka och andas med magen och säger
»psst, psst, psst« så att saliven stänker.
En tryckt stämning i hela lokalen.
Jag sitter på golvet och dricker ur min vattenflaska.
Som om jag inte vore tillräckligt kissnödig från början.
Funderar på vad jag ska svara om någon frågar var jag kommer ifrån.
Om jag ska svara Stockholm eller inte. Jag har ändå bott i Stockholm i fyra månader, tre veckor och fem dagar nu.
Men om jag säger Stockholm kanske de undrar varför jag pratar halländska. Det är ingen som frågar.
»Trehundrasjuttiofem, välkommen in i slussningsrummet.«
Det är en scenskolelev som ropar upp mitt nummer.
Hon gör det med kraftfull stämma. Hon för mig till ett ljudisolerat rum utan fönster. Texterna är som ett enda virrvarr i huvudet.
Jag kan inte komma ihåg hur dikten börjar. Jag svettas och fryser på samma gång.
Så småningom blir jag insläppt i en stor, svart sal med strålkastare.
Jag ser ett bord och jag ser fem skugglika gestalter bakom bordet. Spotlighten bländar mig. Det är scenskoleleven som släpper in mig.
Hon har mjukisbyxor på sig. Någon bakom bordet säger att jag kan börja när jag känner mig redo.
Det låter som en man, men man kan aldrig så noga veta, kvinnor och män pratar nästan likadant i den här branschen.
Jag kommer aldrig att känna mig redo. Och jag undrar hur länge jag får invänta redokänslan.
Jag står rakt upp och ner och sväljer och skakar.
Det är inget som på något sätt går att dölja. Mannen upprepar det han just har sagt:
»Det är bara att börja när du känner dig redo.«
Jag har ingen aning om hur det går till, men till slut läser jag dikten av Bruno K Öijer.
Jag vet inte själv att jag börjar.
Jag gör det bara. Och jag gör det med största allvar.
Jag tänker på andningen och diafragman och på Stanislavskij och jag tänker på här och
nu och närvaro och jag tänker på att reducera onödiga gester och att less is more och allt annat som jag har lärt mig.
När jag är klar tackar jag för mig och går ut i den stora foajén.
Svettig och tömd, men ändå ganska stolt över mitt framförande. Det kan ha gått vägen.
Det har nog ta mig fan gått vägen.
Väntan. Väntan. Väntan. Sedan gruppimprovisation.
Hamnar i en grupp med tre tjejer och en värmlänning med akneproblem.
Vårt tema:
Min man har bedragit mig med grannen.
Vi får själva göra upp om rollerna.
Det är samma jury och samma rum.
Jag antar det i alla fall. Kan inte se dem nu heller.
Vi kör. Okända och främmande inför varandra.
Nervösa och darriga som asplöv.
Sedan, den väldiga foajén.
Hundratals människor som delar nervositet med varandra.
Och nu återstår den långa, riktiga väntan.
Jag håller mig på min kant. Alla verkar hålla sig på sin kant.
När lapparna väl kommer upp på den där anslagstavlan,
som hånskrattar mot oss, skapas nästintill panik.
Det är som om någon har tryckt av ett startskott. Människor rusar fram mot tavlan.
Jag pressas mellan svettiga kroppar och främmande lukter.
Mellan benvärmare och rödhåriga armhålor.
När jag äntligen kommer fram till det väntande resultatet har alla redan sett hur det har gått,
även för mig,
för mitt nummer sitter på en lapp på mitt bröst.
När jag väl kommer fram har de flesta avlägsnat sig, antingen jublande eller gråtande.
Jag söker febrilt efter mitt nummer och mitt namn.
202 Anders Berg,
387 Louise Carlsson,
123 Katarina Vilhelmsson,
354 Moa Bergsten.
Jaaa!!!! Jag står med.
Andas ut. Jublar.
Det är bara efternamnet som är felstavat.
Dessutom har jag inte nummer 354 utan 375. Vem ska jag kontakta?
Vem bär ansvar för felet?
Jag tittar mig omkring i rummet.
Går runt i den stora scenskolebyggnaden,
som sakta men säkert håller på att tömmas på folk.
Utanför Bottenviken. Utanför minusgrader.
Till slut ser jag den där eleven, som lotsade mig in till slussningsrummet och juryn.
»Ursäkta mig, mitt namn är Moa Bengtsson och det har uppstått ett fel.«
»Jaha«, svarar hon med sin mörka teaterelevröst. »Vadå för fel?«
»Alltså, jag står inte med på någon av listorna.«
Hon tittar på mig. Isblå blick.
»Eller rättare sagt, jag står ju med, men det står fel namn.«
Hon fortsätter att titta på mig.
Jag skrattar lite mörkare än jag brukar och rufsar mig själv i håret,
så att hon förstår att hon och jag är jämlikar.
»Mitt efternamn är felstavat, det står Bergsten,
jag heter Bengtsson, men det är absolut inget jag klandrar dig för.«
Jag tar tag i hennes arm, som för att påvisa att jag menar det jag precis sa.
Stackars scenskolelev, hon ska ju inte behöva ta på sig någon skuld.
Då ser jag döskallen.
Kvar är bara scenskolelevens kranium och mörka röst.
Huden och köttet har försvunnit.
Jag försöker att behärska mig,
men ju mer jag försöker att frammana hennes ursprungliga utseende desto läskigare blir hon.
Ögonhålorna djupnar och tänderna ser oproportionerliga ut mot det vita käkbenet.
Plötsligt vet jag vad hon kommer att dö av.
En sprängd aorta. Lika dramatiskt som hennes gravallvarliga uppsyn.
»Vad sa du?« frågar jag.
»Jag har inte sagt någonting«, säger hon förbryllad.
»Nähä, men vem är ansvarig?«
Jag blir påmind om min halländska ödmjukhet och tillägger:
»Det är ju helt världsligt allt det här,
men jag behöver verkligen komma i kontakt med den ansvariga.«
Plötsligt är hon ingen döskalle längre.
Hon har fått tillbaka huden och ögonen i de mörka hålorna.
Jag hämtar min jacka och går ut från Teaterhögskolan i Luleå.
Det heter ju inte ens scenskola längre.
Jag går. Och nu kommer gråten och nummerkänslan.
C2, B7, A5 och alla ni andra,
jag vet hur det är att vara ett nummer.
Utanför minusgrader och en massa vandrande skelett.
En massa aortor. En massa framtida dödsorsaker.