Avsnitt 11: Det interkulturella föräldraskapet
Det här är min kultur, du förstår inte. Stopp! Rör inte min gröt.
Lysande lagom.
Välkommen till Lysande lagom, podden där vi generaliserar om svenskt språk, kultur och mycket annat.
Jag heter Emil Molander, lärare i svenska som andraspråk.
Och Sofi TegsvedenDeveaux heter jag. Jag driver företaget BeeSwedish och jag har också en massa fördomar om svenskar och icke-svenskar. Både du och jag, vi lever ju ganska speciellt. Både privat och i jobbet så är det ju liksom våra liv fulla av människor som kommer från andra länder.
Och de flesta har precis som oss lever i förhållanden med någon från ett annat land eller en annan kultur. Och vi gör det själva. Så här är det ju kanske inte för vanliga svensson där ute i stugorna som man säger. Nej.
Om man pratar fördomar. Vi är ju inga vanliga Svensson du och jag. Vi har ju utländska partners.
Precis, vi har ju gjort saker.
Hur länge har du haft en fransk man?
Jag blir så svettig varje gång jag får den frågan. Jag säger alltid fel. Vi är liksom officiellt ett par sedan den 22 juli 2010 tror jag.
Så det är åtta år. Jag har varit med min fru i tio år. Så du vinner här. Ja, precis. Men vad har vi lärt oss om det interkulturella föräldraskapet och förhållandet här?
Ja, precis. Det är jätteintressant att du säger just föräldraskap. Vi upptäckte att vi verkligen hade två helt olika kulturer och väldigt olika värderingar.
Väldigt olika sätt att lösa saker, olika vanor, olika sätt att fira högtider och så vidare.
Ja, jag känner igen det lite grann. En liten del av tjusningen att vara ihop med någon i ett annat land är att man kan prata om skillnader i kultur. Eller säger man så eller gör man så i ett land. Men jag tyckte hela tiden att vi hade väldigt lik kultur.
Jag tänkte att norra Tyskland och Sverige är typ samma sak, det är ingen stor skillnad. Sen fick vi barn och då börjar man märka de små skillnaderna. Vilka skillnader har du märkt framför allt?
Jag tror att det största chocken för mig är kanske inte någon skillnad i sig. Utan att jag upptäckte hos mig själv att jag är så otroligt ovillig att kompromissa kring de här sakerna. Jag blir så otroligt stenhård i att saker ska vara på mitt sätt.
Det är ingenting som kan rubba mig när det gäller barnen. Och ändå tycker jag inte att jag är någon super helikopterförälder. Att jag har någon stor behov av kontroll över mina barn. Men det är liksom vuxit upp någon slags... Jag hittar en del av mig själv som jag aldrig hade sett förut.
Till exempel att det är klart att de ska lägga sig den här tiden eller att vi ska äta middag den här tiden?
Det som är viktigast för mig är att mina barn ska få ta risker och undersöka och upptäcka världen själv. Och inte bli begränsade av en massa nej. Det där hade jag ingen aning om innan jag fick barn. Det hade jag överhuvudtaget inte föreställt mig.
Jag tror att alla föräldrar upplever oavsett om man kommer från ett annat land eller inte. Man har ju det här med att man inte ska låta sina barn äta godis. Det här ska jag säga stopp. Och sen blir det ju aldrig så till slut. Man måste ju ge upp de där drömmarna. Men det här är något helt annorlunda.
Men kan det inte vara så att man har en partner från samma land också som man har barn med? Att man har olika syn på sånt där? Hur mycket sitter det i kulturen?
Det är säkert så. Jag tror säkert, inte bara jag utan även ganska många i vår situation, överdriver de här kulturella skillnaderna eller kanske använder dem som en slags ursäkt för att vara annorlunda. Och säger att konflikter eller meningsskiljaktigheter beror på kulturen och kanske inte på personen.
Det som jag tycker är skillnad när man har barn är att små oviktiga saker plötsligt blir väldigt viktiga. Man vill att det ska vara på ett visst sätt för att man vill föra sin kultur vidare. Till exempel så kom jag på mig själv för några veckor sedan att jag absolut ville baka mjuk pepparkaka.
Det var jätteviktigt. Vi måste göra mjuk pepparkaka. Mina barn måste uppleva. Nej, nej, nej. Det är inte ens en julkaka för mig i alla fall. Alltså mjukt, du vet sådana där sockerkakor. Det har ingenting med pepparkaka att göra egentligen. Men det blev viktigt för mig. Mina barn måste få uppleva hur det är att äta mjuk pepparkaka i sin barndom.
Det måste man bara göra. Jag har aldrig bakat det tidigare. Jag har inte ätit det på hur många år som helst. Förutom kanske när min mamma har gjort det någon gång. Men blev det av då? Ja, jag har bakat det. Nu har de ätit mjuk pepparkaka. Nu känner jag mig nöjd. Det blir så här fånigt.
Men då kan det bli lite problem när min fru som aldrig ätit mjuk pepparkaka. Hon skiter väl i det. Det är bara en kaka för henne. Men för mig är det en smak av barndomen.
Precis, att hon inte tar det på allvar heller.
Ja, precis. Det kan ju bli så. Och det där har jag märkt till exempel när det gäller gröt. Jag tycker att en riktig frukost är gröt, havregrynsgröt och den smakar havregrynsgröt. Men då ibland så kokar min fru gröten.
Och då tänker hon att det kanske är gott om man har lite fikon i den. Nej, man har inte det i gröt. I gröt har man lite sylt på och sen mjölk. Det är väl nyttigare om man har fikon i. Men nej, då är det inte gröt längre.
Eller till exempel om vi tar lite mindre salt. Nej, gröt är så här tycker jag. Det här är min kultur, du förstår inte. Stopp, rör inte min gröt. Och det är skitlöjligt.
Det finns ju den här bristen på respekt för viktiga saker. Det var ju som när jag råkade föreslå att vi skulle skaffa en sån där adventsljusstake. En sån där trekant som folk har. Och så tittar vi på henne. Vadå? Låtsasljus av plast. Vad är det för billig skit?
Varför skulle vi köpa en sån jätteful grej? Och så får man en liten tankeställare. Ja, men den är ju egentligen ganska ful. Men i och med att man har växt upp i den där och alltid sett den. Så har den ju blivit något mer än sig själv.
Man har en bild av någonting som man aromatiserar.
Så det är sådana här fraser som man bara säger till barn. Och då har min fru ibland sagt så här. Men varför säger du inte sådär? Det är väl inget fint. Till exempel det här ordet morsgris. Är du mammagris nu eller morsgris för när man vill vara med sin mamma? Varför ska du fåna barnet och säga att det är en gris när den vill vara med sin mamma?
Och jag tycker, nej, bara så. Och det är ju ett jättekonstigt ord. Alltså varför ska vi säga det?
Ja, men det gör man ju.
Ja, men man gör ju det. Det bara är så. Men sen måste man ju ibland göra lite aktiva val också när det gäller traditioner. För när man har barn, det är väl då man börjar med tradition. Om man inte har barn så är det inte så himla noga.
Då kan man ju gå och äta Kinamat på julafton om man känner för det. Men med barnen då, barnen ska uppleva det här.
Och då är det ju väldigt viktigt att barnen upplever det som man själv gjorde som barn.
Exakt likadant.
Återuppleva en massa ganska konstiga grejer som man kanske inte ens själv tyckte var så roligt just då. Men som nu har något romantiskt skimmer över sig.
Jo, men man måste liksom välja också vilka traditioner man ska börja med. För om man är från två olika kulturer, då finns det fler.
Precis, det är risk att det blir väldigt mycket.
Ja, för i Tyskland är det ju inte bara julafton utan det är ju Nikolaus. 6 december, då kommer Nikolaus och då finns det lite ritualer där. Man ska ställa ut en liten sko som Nikolaus ska stoppa godis i. Eller nötter eller något sånt där. Så i början måste man ta ett val, ska vi göra det här?
Men det är bara kallt och mörkt. Det är lite mörkare här och lite gråare än i Tyskland i oktober. I Sankt Martin så ska man gå ut och sjunga någon sång. Men man står ju bara och fryser. Så det blir liksom, den där kanske vi skippar.
Och en annan sån här tradition som finns i Tyskland är 1 maj. Då ska man löva sin cykel och cykla runt lite grann. I alla fall där min fru kommer ifrån. Det testade vi någon gång men det fanns ju inga löv. 1 maj i norra Sverige.
Det fanns ju ingenting att ta.
Så cyklar du runt lite grannris liksom.
Det fanns inget som var grönt så det gick bara inte.
Men det där påminner mig lite. För här är det den 6 januari. Som är en ganska stor grej i Frankrike. Och problemet där är att man är lite less på att äta och fira saker efter jul. Men då ska det bakas en speciell paj. Eller en slags marsipangrej. Och vi har inte riktigt hittat rätt ingredienser till den här pajen.
Men jag är ändå ganska bra på att baka. Så jag anpassar det där och gör någon slags paj. Som jag har gjort nu ett antal år. Så den där har blivit ett etablerat recept i vår familj. Som vi tycker är franskt. Men om en fransk person skulle komma hem till oss och ätit den riktiga pajen.
Den 6 januari. Då skulle de inte se någon likhet överhuvudtaget. Så det blir också de här speciallösningarna. Som kanske påminner om någonting annat. Men som egentligen inte finns någon annanstans.
Ja, men det är väl det som är lite härligt med att ha en familj. Att man uppfinner lite egna traditioner. Som egentligen inte är någon halvsyr. Vi hade, när vår son fyllde ett år. Hans första födelsedag. Då var både jag och min fru sjuka. Vi hade magsjuka.
Så vi orkade inte göra någonting. Men vi tänkte, det här är hans första födelsedag i livet. Vi måste göra någonting. Det vi orkade var att vi tog en smörgås. Och så tog vi en pepparkaksform och gjorde den i formen av ett hjärta. Och hade på lite sylt. Och satt ett ljus i. Det var allt vi orkade.
Och han tyckte det var jättefin. Och nu gör vi det varje födelsedag. Nu är det hur jag gör det. Vi måste göra den där mackan med sylt. Och så tror ni att det är tyskt eller något? Barnen kanske tror det. De kanske berättar det. Det här är vår tyska tradition.
Men sen är det ju inte. Vad är det här interkulturella föräldraskapet? Det är inte bara en fråga om de här traditionerna och praktiska grejerna. Utan det är också olika värderingar som möts. Och det här kanske är lite svårare tror jag. När någonting som ligger så pass djupt ska omsättas i praktiken.
Och det tror jag också kan vara en källa till konflikt. Ganska ofta. Hos många.
Du tror det. Ja.
Och jag har en egen liten historia här att dela med mig av. Det var när mina barn en dag... Eller efter... Efter ungefär ett halvår har kommit hem och berättat att de andra barnen. De svenska barnen på dagis. De äter lördagsgodis. Och min man tycker ju då att godis är det absolut äckligaste som finns på den här planeten.
Typiskt utlänningar att inte förstå svensk lösviksgodis. Precis.
Och det där att man går och gräver i samma lådor. Det är inte bara fullt av socker utan ohygieniskt också. Och det här pågår i sex månader. Till slut bestämmer vi att vi går och köper lördagsgodis. Och så har vi... Jag tror det var några veckor före de skulle fylla fyra år.
Så de fick tre godisar var bestämde vi. Och så skulle man gå tillbaka när de var fyra år. Så skulle de få fyra var. Och så går vi och köper det här. Och så går vi hem. Och då börjar min man ångra sig. Ifall han sett det här äckligt. Och sett vilka idiotiska val våra barn gjorde när de skulle köpa det här godiset.
Så han är ganska sur. Men i alla fall så bestämde vi att vi ska göra lite mer fransk modell. Även om fransmän inte skulle göra något så äckligt. Men vi äter godiset till dessert. I eftermiddagen. Så när vi äter upp maten så serverar vi de här tre godisbitarna på ett litet fat till barnen.
Och säger varsågod äta.
Varsågod det här är en fransk tradition. En fransk specialitet. Precis.
Och sen börjar de äta och de tycker det var jättegott. Och min man blir mer och mer provocerad. Så det slutar med att vi drar igång världens gräl. Om det var rätt eller inte att köpa det här lördagsgodiset.
Det är små godisar.
Och barnen försvinner någonstans. Och leker sin grej. Och sen slutar det sent. Och på något sätt får vi dra dem i säng. Fortsätter gräla. Och sen framåt midnatt så kommer vi plötsligt på att vi glömde borsta tänderna på barnen.
Hahaha.
Det är det typiska. Visst man kanske grälar om de där värderingarna. Men då tappar man verkligen också fokus på vad som egentligen är viktigt. Och det är ju lite synd kan man säga.
Ja men snacka om att små saker blir viktiga när man är förälder. Men precis det där med lördagsgodis. Det är nog en källa till konflikt i många föräldrapar från olika länder. Kan jag väl säga utan att säga något mer.
Hahaha. Nej då.
Men å andra sidan måste vi stå ut med massa knäppa tyska och franska saker.
Ja det är ju så. Man får ju stå ut med varandra. Och det är väl alltid så i föräldraskap. Att man måste välja vad man ska bråka om. Och vad man inte ska bråka om.
Men vilka svenska värderingar känns det viktigt för dig? Att du förmedlar till dina ettlingar.
Oj jag vet inte vad det är för värderingar. Jo men det är väl att man ska vara snäll mot andra. Men jag vet inte om det är en svensk värdering. Min fru säger det. Hon tycker att Sverige är mycket snällare än Tyskland.
Ja men det säger min man också. Varför ska alla vara så snälla hela tiden?
Ja.
Man blir jätteprovocerad av det.
Ja min fru tycker att det är bra. Hon är lite sur på att folk är mycket hårdare i Tyskland. Men man ska vara snäll mot andra. Det är väl den viktigaste värderingen. Men den är väl inte jättesvensk.
Jag har ju upptäckt att jag inte är konflikträdd. Jag är konfliktekonomisk. Jag vill hålla konflikterna nere så mycket som möjligt. Och försöka skapa den här harmonin till vilket pris som helst. Och även också föra vidare det.
Så det är väl också en konfliktkälla skulle jag kunna säga. Men det intressanta tycker jag är att det är så himla viktigt när det kommer till de små frågorna som händer. Det blir som man själv har föreställt sig. Det går inte att kompromissa på det här.
När vi var ett par förut så tänkte jag att vi kan äta nutella till frukost. Det är lite kul sådär. Men barnen? Nej det går inte.
Nej men precis. Man måste ju skärpa sig lite när man får barn. Ja. Jo. Men sen så blir det väl lätt. Nu har ju både du och jag fördelen av att det är i vårat hemland som vi bor.
Och det gör ju faktiskt en ganska stor skillnad tänker jag. En av de sakerna är ju liksom att den andra kulturen är verkligen dagsfärsk. Tänker jag. Alltså jag är ju ändå på något sätt i min kultur hela tiden som utvecklas och förändras.
Medan jag tänker att min man bär med sig någon slags burk med gammal konserverad kultur. Han har ju inte bott i Frankrike på 12-13 år. Det är ju ännu längre sedan som han var barn och de här sakerna var aktuella för honom.
Det finns ju risk att han tar med sig något som är gammalt och mossigt. Och inte alls egentligen aktuellt om vi hade bott i Frankrike nu.
Just det. Du litar inte riktigt på hans kulturella kunskaper då.
Nej, nej, nej. Precis. Gör de verkligen så där i Frankrike? Säger man verkligen så där i Frankrike nu?
Eller var det någonting man sa 1987? Precis. Det är ju en bra invändning.
På det tänker jag att hans föräldrar är ju också lite allmänt långsamma i utvecklingen. Så han kanske redan på sin tur uppfostrades på ett sätt som inte var modernt i Frankrike på 80-talet. Så där tycker jag ändå att jag har lite mer kött på benen där.
Ja, jag tycker ju såg ni min man där. Vad ska han göra? Man kan ju inte bo både där och här samtidigt. Det där löser nog vi lite genom att ha lite tyska vänner. Att umgås med lite kusiner i Tyskland som vi träffar lite sällan men ibland ändå. Så med lite sådana kontakter så får man pussla ihop det man tror gäller.
Precis. Bolla lite mellan varandra.
Men samtidigt så är det väl för oss i alla fall. Det finns en anledning kanske att vi bor i Sverige. Och det är för att vi vill uppfostra barnen här. Då får man ju ta det här. Bita i det surra äpplet och acceptera det. Ja, och då blir det mer svensk kultur. Det blir mer svensk språk.
Det blir naturligt så. Vi äter middag, för det gör man i Sverige. Vi äter inte abeln på hot och en liten smörgås till middag som man ibland gör i Tyskland.
Jag har ju träffat din fru. Hon har ju bott här ganska länge och som du säger är väldigt för svenska. Men jag tänker för den som kommer hit och är ganska ny i Sverige så hamnar man i en väldigt beroendeställning plötsligt. Jag har en kursdeltagare. Han och hans svenska fru träffade sig i USA och bodde där ganska länge.
Och sen när de fick barn så tyckte de att det var dags att flytta till Sverige. Framförallt för att de skulle kunna vara tillsammans med barnen mer och att båda föräldrarna skulle kunna jobba. Och den här mannen har haft ett supertoppjobb i USA.
Både haft status och pengar men jobbat väldigt mycket. Kört runt i stora bilar. Nu bor han i en sån där närförort till Stockholm. Han pratar inte särskilt bra svenska. Han har inte lyckats luska ut hur saker fungerar.
Plötsligt är det hans fru som har tagit makten i deras förhållande och har en helt annan balans än förut. Han beskriver sitt liv här. Han ser väldigt dåligt. Han har ett stort synfel så han får inte köra bil när det är mörkt. Det blir ju i Sverige hela vintern. Det är svårt att dra till och på det.
Han är så stackar. Han cyklar runt i den här närförorten i december. Cyklar till återvinningstationen och lämnar barnen på förskolan. Han är verkligen totalt äldre att få sitt livsbil och relationen till sin fru.
Det är ju lite läskigt för honom. Om relationen börjar krackelera så vill han inte flytta tillbaka till USA. Han har ju sina barn här i Sverige. Han vill ju fast.
Det är en väldigt maktrelation. Det blir faktiskt det. Det är ganska hårt. Det är nog just det där om man är ihop i ett annat land och flyttar hit. Om man samtidigt har barn också. Då tror jag att man lärar sig språket snabbt.
Lära sig språket och se till att få andra kontakter också än just familjen. När man får barn så plötsligt ska man börja umgås med släkten och svärföräldrar på ett helt annat sätt än man gjort förut. Då sitter man där och då blir det ingen balans med det heller. Då är det bara den ena personens släkt som man måste prata med.
Jag har en bekant som är från ett annat land. Hon är gift med en svensk man. Han kan inte hennes språk. Det är ett slaviskt språk som är svårt. De bor här så varför ska han kunna det?
Sen åker de till hennes hemland ibland. Då ska de sitta där i en trång bil med hennes mamma och pappa och deras barn. Så sitter alla och pratar det här språket som man inte förstår ett ord av.
De börjar bråka, gråta eller skratta. Han bara sitter där och vet inte vad som händer. Det är en mardrömssituation för honom. Han väntar på att vi kan komma hem till Sverige igen snart.
Så är det när jag besöker min mans familj. Man är med dem tillsammans dygnet runt. Man måste bo tillsammans med dem. Man måste äta och umgås. De pratar inte franska utan en kreol som jag har jättesvårt att förstå.
Vad tråkigt det är. Jobbigt och irriterande. Man bara vill därifrån. Det är skillnad från att man bor i samma land. Att man åker till Norrköping över helgen är en annan sak. Att bo med flykten i fyra veckor.
Precis det är det där. Om man är långt så får man stanna länge när man ska åka och hälsa på. Du har också dubbelt svårt. Det räcker inte med att du är bra på franska utan du är ett språk till.
Det är också att komma in i den kulturen och så börjar man prata franska. Det ses inte heller som något. Jag kan inte särskilt bra franska heller. Sen blir det också det här. Släkten. Han kommer från en väldigt kollektivistisk kultur.
Där släkten känner sig ha ett väldigt stort ansvar för våra barn. Medan jag som svensk tycker att det är min och Johans grej. Hur de blir och vad de gör. Där ska de lägga sig i. Då plötsligt måste man stå till svar för att barnen har blivit för svenska.
Varför har du inte gjort dem mer franska? Börjar de verkligen kritisera dem? De tycker till exempel att barnen svarar för mycket. Eller säger emot. Det är något som franska barn inte ska göra. Samtidigt, när Johan är hemma här så bråkar jag på honom.
Jag tycker att han är för hård mot barnen. Han hamnar i en väldigt speciell situation där. Där ingenting duger.
Damned if you do, damned if you don't. Ja. Stackaren. Det är inte lätt. Det är hårt.
Samtidigt finns det kul grejer. Det blir lite extra allt. Det finns alltid någon högtid som man kan fira om man har lust med det. Man kan välja att vraka över vad man vill göra. Så har man alltid den där ursäkten.
Vi bråkar, men det är för att vi har. Vi kommer från olika länder. Det är inte ditt fel. Det är inte mitt fel heller.
Vi har olika syn på det här. Det är bra.
En viktig del för att komma in i... Som jag tror är viktig om man kommer till ett nytt land. Man kan ha en interkulturell relation även om man inte är gift med svensk. Jag har en kurs med en kille.
Han kommer från Italien och hans fru kommer från Korea. För dem är det en helt annan grej. De är i ett nytt land tillsammans. Det tror jag ger dem en... Allt är emot dem på något sätt. Där hittar de någonting gemensamt. Vilket kan stärka sammanhållningen i föräldraskapet.
Då är man ute på äventyr tillsammans. Det är en grej man gör tillsammans. Nu har jag flyttat till den här personens land. Nu får jag anpassa mig.
Någon dag kommer hem den.
Det är nog en helt annan sak. Vi har tänkt att vi ska bo i Tyskland också. När barnen är små. Sen har det av olika skäl varit svårt att arrangera den stora flytten.
Jag har varit jättenervös för det. Vi har bestämt oss för att göra det några gånger. Men det känns läskigt. Jag kan tyska men den är inte jättebra. Kulturen är ungefär som här.
Men den är lite annorlunda. Det är svårt. Det är väldigt skönt att vara hemma i Sverige. Jag har bott utomlands förut under längre perioder. Det är fantastiskt.
Sista gången jag gjorde det så kände jag på slutet att jag vill leva i Sverige. Jag vill använda det svenska språket och kunna vara jag till 100%.
Jag vill ha sommarstuga med familjen.
Ja, precis. Det är åldern på något sätt.
Det är också en fråga när man pratar om föräldraskap. Är det egentligen att man är förälder eller är det bara att man håller på att bli gammal?
Det är 30-årskrisen.
Nostalgin som baklärar.
Vad är det man ska vara egentligen?
Sen hänvisar man till sin barndomsfasit. Det jag tror att den som har ett interkulturellt föräldraskap och framförallt om obalansen i att en är hemma och en är borta det är väl att den som är borta, den som kommer från ett annat land
har någon annan att kunna lita på och stödja att man inte blir för beroende av sin partner i att navigera det här nya samhället. Vi ska passa på att göra reklam för vår bok Swedish for parents of Sarah Campbell.
Det handlar också om att få den här informationen när man är ny i ett land. Att förstå hur det är det funkar. Att man kan få lite mer objektiv information än att bara fråga sin partner om hur allting fungerar. Det tror jag kan stärka en väldigt mycket och ge en någon slags självsäkerhet och självförtroende
att man kan ta vissa beslut kanske som man kanske inte skulle våga annars för man förstår inte riktigt hur systemet fungerar. Det tror jag är jätteviktigt att man blir en del av samhället själv och inte bara via partnern eller barnen.
Precis, och det kan vara bra att ha någon annan källa till kunskap om omvärlden än sin partner.
Än sin partner som baserar mycket av den kunskapen. När jag pratar om förskolan och berättar för Johan allting är baserat på mina minnen som när jag var fyra år och gick på dagis. Det är väl inte särskilt tillförlitligt och saker har förändrats väldigt mycket.
Precis, så man kan köpa den här boken till sin utländska partner som är ny i Sverige. Swedish for Parents heter den. Den finns att beställa på nätet eller på lysförlag.com. Och det var väl allt för den här gången, Sofi.
Det var allt för den här gången. Tack för att ni har lyssnat. Sofi Tegsveden Deveaux heter jag.
Emil Molander, hej då.