Kapitel 55

DET VAR WOW, MOURINHO KOLLAR PÅ MIG

Medan jag spelade EM fick Mancini

sparken som tränare i Inter. Han skulle ersättas

av en portugis som hette José Mourinho.

Jag hade ingen koll på honom.

Men han blev en kille jag kunde dö för.

Jag hade hört en del förstås. Att han var kaxig

och höll shower på sina presskonferenser

och sa precis vad han tyckte. Jag trodde att han skulle vara som Capello,

en stenhård ledare, men jag hade fel.

Mourinho får spelarna att göra som han vill,

men på ett annat sätt. Nu var han alltså på väg till oss i Inter.

Redan under EM fick jag veta att Mourinho

skulle ringa mig. Jag undrade om något hade hänt. Moruinho ville bara snacka när han ringde.

Säga: roligt att jobba ihop, ser fram emot att träffa dig.

Inga märkvärdiga grejer. Men han snackade italienska.

Jag fattade inte. Mourinho hade aldrig tränat

en italiensk klubb, ändå pratade han bättre än jag.

Han hade lärt sig språket på tre veckor sägs det.

Jag kände redan då att han brydde sig,

och efter matchen mot Spanien fick jag ett sms.

Bra spelat, skrev han. Så gav han några råd.

Jag lovar, jag studsade till. Sms från tränaren!

Jag svarade och fick nya mess.

Det var wow,

Mourinho kollar på mig.

Jag kände mig sedd. När jag till slut fick träffa honom blev jag förvånad.

Han var en kort man med smala axlar.

Han såg liten ut jämfört med spelarna.

Ändå kände jag att det var något särskilt med honom.

Han gick rakt fram till killar som trodde

att de var untouchable och sa helt kallt:

— Hädanefter gör ni så här och så här. Fattar ni?

Alla började lyssna, men inte för

att de var rädda för honom.

Mourinho blev personlig med spelarna.

Han visste hur vi hade det med fruar och barn

och han skrek inte. Folk lyssnade ändå. Det var som en teater inför matcherna.

Han kunde visa filmer på matcher

när vi spelat dåligt och säga:

— Så bedrövligt! Det där kan inte ens vara ni.

Det måste vara era bröder, era sämre jag. Vi nickade och höll med. Vi skämdes. Han fortsatte:

— Så där vill jag inte se er idag! Nej, nej, tänkte vi. Inte en chans. — Gå ut som hungriga lejon, som krigare, fortsatte han.

— Absolut, inget annat duger, ropade vi.

— I första duellen ska ni vara så här ... Han slog näven

mot handflatan. Och i andra duellen ... Han sparkade till anslagstavlan så att den flög iväg.

Adrenalinet sprutade i oss. Vi gick ut som vildar.

Det var en sorts kvalitet han hade.

Man ville döda för honom.

Men han kunde sänka en också. Säga helt kyligt:

— Du har gjort zero idag, Zlatan. Noll.

Du har inte gjort ett skit. Jag försvarade mig inte,

för jag förstod att han hade rätt.

Man kände: Jag ska visa honom,

vänta bara till andra halvlek. Spelar ingen roll

om det smakar blod i munnen. Jag ska äga planen. Det var såna grejer hela tiden. Han pumpade upp

och sänkte mig. Det var bara en sak som störde mig:

hans ansiktsuttryck när vi spelade.

Jag gjorde helt otroliga saker,

men Mourinho såg ut som om det regnade. Vi mötte Bologna till exempel.

Jag fick ett inlägg som kom för lågt för att nicka

och för högt för att skjuta på volley.

Då klackade jag. Barn bara, rakt i nätet.

Det blev valt till årets mål senare

och publiken var helt galen.

Men Mourinho, vad gjorde han? Han stod i sin kostym

med händerna längs sidorna. Värsta stenansiktet.

Vad fan är det med den mannen? tänkte jag.

Jag pratade med Rui Faria, Mourinhos högra hand,

om det. Rui svarade:

— Ta det lugnt, grabben. Han är sån.

Han reagerar inte som vi andra. Kanske inte, tänkte jag. Men på ett eller annat sätt

skulle jag få den mannen att jubla.