Kapitel 41
DU FICK RÄTT, ROLAND
Det var juni 2006.
Helena var gravid. Jag var glad åt det.
Barnet skulle komma i slutet av september,
men annars visste jag ingenting om vad som skulle hända.
Juventus hade blivit av med sina ligatitlar.
Klubben hade flyttats ner till Serie B
och skulle starta med en massa minuspoäng.
Jag var fortfarande kvar på det sjunkande skeppet. Jag laddade med landslaget inför fotbolls-VM
i Tyskland den sommaren.
Jag kände av ljumsken jag opererat under tiden i Ajax,
och pratade med landslagsledningen om det. Vi bestämde att jag skulle spela. Jag har en princip:
Om det går dåligt skyller jag inte på skador.
Det är bara larvigt.
Det är bara att bita ihop och köra på. Annars kändes det bra där i VM-byn.
Roland Andersson var ny andretränare.
Han som sagt:
— Dags att sluta spela med småskitarna, Zlatan. Han som en gång lyft upp mig i Malmös A-lag. Jag blev rörd. Det kändes fint. Du fick rätt, Roland.
Det var värt att satsa på mig.
Stämningen i laget var bra. Överallt hördes den där låten
med den lilla killen, ni vet:
Ingen kickar fotboll som han, Zlatan, jag sa Zlatan.
Det var fint gung i den. Men ljumsken kändes inte bra, och min familj tjafsade.
Hela familjen följde med till Tyskland.
Mamma, pappa, Sapko, Sanela, Sanelas man
och Keki. Som vanligt skulle jag ordna allt
med hotell, resor, pengar och hyrbilar.
Det gick mig på nerverna.
I sista sekund hoppade farsan av.
Det blev tjafs om hans biljetter. Jag var familjens reseledare
och kunde inte koncentrera mig på spelet.
Telefonen ringde jämt.
Det var klagomål på allt möjligt.
Hotellet låg för långt bort och Sapko behövde pengar.
Jag var som en farsa för allihop.
Det var helt sjukt.
Jag spelade ett jävla världsmästerskap.
Ändå skulle jag fixa med hyrbilar och skit. Helena skötte sig själv, men det blev kaos omkring henne.
Fansen var på henne som dårar.
Dessutom var hon ju gravid i sjunde månaden.
Hon kände sig otrygg och flög hem. Jag var halvskadad och okoncentrerad.
Förmodligen borde jag inte ha spelat.
Men Lagerbäck var säker. Jag skulle vara med.
Första matchen var mot Trinidad och Tobago.
Vi borde vinna med tre, fyra, fem mål.
Men inget gick vår väg. Deras målvakt storspelade.
Vi gjorde inte ens mål när de fick en kille utvisad. Det enda roliga hände när jag hälsade på deras tränare
efter matchen. Det var Leo Beenhakker,
min gamla sportdirektör från Ajax.
Det var fantastiskt att se honom.
Många gör löjliga försök att ta åt sig äran
för min karriär. Nästan allt är skitsnack.
Men vissa gubbar har verkligen betytt mycket.
Roland Andersson är en och Beenhakker en annan.
De trodde på mig när andra tvivlade. Det lossnade aldrig för mig under VM.
Vi fick oavgjort mot England och det var bra.
Men Tyskland krossade oss i åttondelsfinalen. Jag spelade kasst, och jag ska inte skylla ifrån mig.
Men jag borde inte ha varit reseledare åt familjen. Efteråt förklarade jag för dem:
— Ni får gärna hänga med
och jag ska försöka ordna det bra för er.
Men när ni väl är där får ni ta hand
om era egna problem och sköta er själva.
