Kapitel 27: Stjärnorna skrattar

27. Det är sex år sedan. Jag berättar inte det här för någon.

När jag träffar mina vänner är de glada att jag lever. Jag är sorgsen.

Jag säger att jag är trött. Jag vet att prinsen är tillbaka på sin planet.

På morgonen är hans kropp borta. Det är ingen tung kropp.

Jag tycker mycket om att lyssna på stjärnorna på natten.

Jag tänker på att jag glömmer att rita rämmen när jag gör munkorgen åt den lille prinsen.

Därför går det inte att sätta munkorgen på fåret.

Vad händer på hans planet?

Äter fåret upp blomman?

Inte, tänker jag. Den lille prinsen skyddar blomman. Han vaktar fåret noga.

Då är jag lycklig. Och alla stjärnor skrattar. Jag ritar öknen.

För mig är öknen det vackraste och det sorgligaste landskapet i världen.

Det är här den lille prinsen landar på jorden. Det är här han försvinner.

Se noga på landskapet. Då känner ni igen det om ni en dag åker till Afrikas öken.

Stanna till under stjärnan om ni går förbi den här platsen.

Om ett barn med gula lockar kommer fram till er och skrattar så vet ni vem det är.

Var snäll mot honom. Skriv genast till mig och berätta att han är tillbaka.