Ett år sedan Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina (2)
den uppfattningen finns hos båda så är det svårt att se
någon form av lösning utan då är det snarare att
det kommer fortsätta tills någon sida vinner.
Här skulle jag säga att Ukraina är snäppet starkare
på slagfältet än Ryssland just nu.
De har en miljon människor i vapen i Ukraina, rätt mycket
mer än vad Ryssland har. Sedan är inte alla av
kanske rätt kvalitet och så,
men ändå. Men prylar, och de behöver då
räckvidd. Får de inte längre räckvidder nu med stridsflyg
eller med markmålsystem, HIMARS- och MLRS-
attacker är ju de system man fikar efter, alltså den allra mest
långskjutande roboten till det systemet. Den når ju då
300 kilometer och då skulle man redan nu kunna slå
mot mål på Krim. Får man inte det så måste
man slå sig fram till att man når in och då
ser vi framför oss tror jag en vår med ganska stora
maktstrider. Jag tror inte att man ska
faktiskt resonera i termer av att Ukraina kanske
förlorar, men i alla fall så vinner de inte tillräckligt
snabbt och det kommer att dö en massa folk, så
det blir inte lättare med återuppbyggnationen efteråt heller.
En annan faktor som
har varit mycket i rapporteringen,
men också varit en faktor som kanske har varit värd
att titta på är Wagnergruppens roll,
legosoldatsfirman. Jevgenij Prigozjin som har stått
i skuggorna tidigare men nu kliver fram och blir tydligt
ägaren och rekryterar i fängelserna och har kanske
40 000 man, ville göra ett avtryck
framför allt på ett frontavsnitt i Donbass
runt Soledar och Bachmut.
De tog slut och har nu ersatts av reguljära
förband. Och frågan är vad är hans maktambitioner?
Wagner opererar ju mycket i Afrika också nu,
Lavrov, eller den ryska utrikespolitiken lämnar
Europa, för det finns ingenting att hämta längre.
Men det är en charmoffensiv från Ryssland med resor
för Lavrov i Afrika samtidigt som Wagner
utsträcker sitt intresse där. Så frågan är
hur mycket används Wagnergruppen som ryskt utrikespolitiskt instrument?
Formellt sett så har ju
Ryssland fem allierade inom CSTO
som är en form av postsovjetisk version
av Nato som inkluderar Belarus, Armenien,
Kazakstan, Tadzjikistan, Turkmenistan.
Men egentligen har Ryssland inga allierade. Just
nu får man vapenleveranser av Iran,
man får det av Nordkorea och man handlar ganska mycket
med Kina, men ingen av dessa är allierade med Ryssland
på något sådant sätt att de har något genuint
partnerskap utan de har ett "marriage of convenience", att de råkar ha
samma mål. Från Irans sida till exempel så får
man moderna ryska stridsflyg i utbyte mot ballistiska
robotar och Shahed-drönare och så. Så jag skulle inte säga att
det finns någon på något sätt som som väst stöttar
Ukraina som Ryssland är allierad med.
Jag ser inte i det här läget någon risk att kriget
expanderar. Här är ju värt att nämna Belarus,
för Belarus är ju folkrättsligt sett
en krigförande part. Ryssland har ju
lanserat den här invasionen från belarusiskt territorium
och fortsätter utföra attacker från belarusiskt
territorium. Så de är ju redan folkrättsligt
en krigförande part. Men utöver det så ser
jag ingen omedelbar risk att något annat land dras in.
Alltså den ursprungliga ryska
strategiska idén med kriget
framför allt det är dels naturligtvis Ukraina, det ska
inte finnas. Men också att man etablerar sig som
den här stormakten. Man splittrar EU
genom att man har gjort dem beroende av gas.
De svaga europeiska länderna kan inte stödja Ukraina
om man sätter dem under för hårt tryck, det vill säga att
man litar på att slitningarna i EU ska bli
ytterligare försvårade på grund av det som man gör.
Man vill slå in en kil mellan Europa
och Nordamerika och i förlängningen också splittra
Nato, utnyttja de här spänningarna och få
amerikanarna att rikta sig mot Asien eller göra
något annat, men inte bry sig om Europa och etablera
sig själv som en ekonomiskt oerhört stor aktör också,
inte bara den militära stormakten utan tjäna pengar
på gas och olja. Alla de här sakerna har ju kommit
att slå precis fel, 180 grader.
Europa har aldrig varit så
sammansvetsat som nu faktiskt skulle jag säga.
Så inte ens med de här ytterskotten så har
man från rysk sida lyckats splittra särskilt mycket.
Så jag tror att sammanhållningen är stor
och man har inte heller från rysk sida lyckats skapa
den där flyktingvågen från Ukraina som
man, tror jag, var en del i den här
planen, att sätta press på Europa.
Att man sätter press från befolkningarna
på politikerna som i sin tur sätter press på Zelenskyj att
gå till förhandlingsbordet så vinner ryssarna den vägen.
Ingenting av det har fungerat. Europa har tagit
emot flyktingarna på ett sätt som ingen hade kunnat
föreställa sig. Och det som sågs som problematiskt
i EU - Polen och Ungern - att de hade odemokratiska
tendenser. Polens roll här har helt förändrats
så att om man släpper det som stora saker då.
Ja, de har ju fått en underordnad betydelse
och våra gemensamma värderingar i stort
har visat sig vara mycket starkare än vad Ryssland
trodde. Det kan nog vara en av de absolut största
strategiska förlusterna för Ryssland.
Medan man länge fört diskussioner om "Vad ska
vi ha EU till? Vad ska vi ha NATO till?" så har
vi under gångna året, som vi varit inne på, man kan ju
egentligen, menar jag, inte se någon förändrad
strategisk målsättning, varken hos Ukraina
eller hos Ryssland, men i väst kan man ju det. Vi har
ju äntligen varit tvungna att sluta låtsas
låta oss luras av Ryssland. Vi har enats på ett ganska
exceptionellt sätt i våras, efter åtta års krig
förvisso, men ändå. Vi har hittat någon typ
av ryggrad igen och det vore ju dumt
om man inte utnyttjade det så.
Ukraina har ju även på så vis faktiskt bidragit
till att ena oss och få oss att hitta en heder
och någon typ av handlingskraft. Tyvärr så är
vi ju fortfarande väldigt beroende av icke-europeiska
krafter, alltså USA och det kanske vi också
behöver inse faktiskt, vilket vi har gjort nu.
Återigen så behöver de hjälpa oss att få ordning
i Europa. Så vi har att lära på så vis,
inte bara nationellt utan också som Europa, som världsdel.
Problemet nu på sikt
med den europeiska gemenskapen
och uppslutningen bakom Ukraina är fortsatt
Ryssland och kriget i Ukraina,
mot Ukraina från rysk sida. Jag tror inte att Ryssland
har möjligheter att vinna kriget om man med vinna
menar att gå in och byta ledning i Kiev.
Det man kan göra och det är det värsta scenariot
om vi bortser från massförstörelsevapen som
jag inte tror på. Det är ju att man från rysk sida
lyckats förlänga kriget, man
"nordkoreiserar" sin egen ekonomi och sitt samhälle
och genom det så kan man fortsätta och hålla
striderna igång på samma sätt som vi hade mellan 2014
2022, det vill säga ny frontlinje
men ett lågintensivt krig hela tiden.
Då kan nog Europa tröttna. 2024, 2025 kanske.
Är något man måste förstå om det ryska systemet är
det att Putin har lagt 23 år på sig att
designa det för att vara så beständigt som det bara går.
Alltså kontrollen över underrättelsetjänsterna,
säkerhetstjänsterna, maktministerierna
är bland hans vänner från han gick
med i KGB eller från Petersburg.
Samma med ekonomin, de största
företagen och de största mediekanalerna
de har Putin gradvis tagit kontroll
över genom sina vänner, genom sina lojalister
för att hantera en situation
med antingen intraelit oro
eller med stora folkliga protester. Han har
bland annat satt upp ett nationalgardet med 220 000
personer som lyder direkt under presidenten
och chef för dem är Viktor Zolotov som är, som
var Putins livvakt i Petersburg. Han var bokstavligt
talat anställd för att ta en kula för Putin. Så den typen
av lojalister är det som styr de viktigaste
institutionerna i Ryssland. Samtidigt kommer inte
Putinregimen vara för evigt. Det här kriget är
absolut den största utmaningen de har ställt sig
själv inför. Jag tror att en av anledningarna att det här kommer fortgå
är att skulle de sluta nu och Putin skulle komma hem
till sin elit och så skulle man säga okej, vad har
vi vunnit, vad vi förlorat? Vi har fått lite mer sönderbombat
territorium i Ukraina och vi har tappat vår ekonomi,
vår politiska isolering och upp till 200 000
liv. Var det värt det?
Jag tror att slutet på kriget skulle kunna vara
militärt. Kanske just då, om man nu kan få till någon typ
av reträtt från den ryska sidan för att de inser att
det blir ohållbart. Men det blir ju inte slutet
på konflikten. För att då skulle man ändå ha
kvar ett revanschistiskt Ryssland som vill
på något vis slicka såren, kanske någon typ av verklig
eller iscensatt kupp, någon ny herre på täppan som
kräver att sanktionerna lyfts för att ge dem
en chans, splittring i väst över att vissa tycker
att det är en bra idé andra inte.
Så jag tror faktiskt att det är så, tyvärr, som ju också har
sagts, både i andra stater men också i Sverige
av Gudrun Persson bland annat, att fredlig samexistens
med Ryssland går inte i det system som är nu.
Man behöver ett reformerat Ryssland.
Men om nu Ukraina vinner, då blir det nog gissningsvis
konsekvenser i Kreml. Ryssland brukar inte belöna
sina herrar som förlorar krig.
Då kanske något händer. Det finns också en möjlighet,
och jag säger en möjlighet och inte en risk,
men det är ju väldigt spekulativt, att det här
skulle vara Sovjetunionens upplösning 2.0.
Alltså inte att Ryssland lyckas etablera sig som
den expansiva koloniala makt man är och vill vara,
utan att det blir ett fortsatt
sönderfall. Det kan se ut att det kan bli
en balkanisering med ett inbördeskrig, men det kan
också bli att stora delar faller isär.
Därför varför skulle de naturtillgångsrika
delarna av Ryssland som ligger långt ifrån
huvudstaden och handlar bara med Kina
eller någon annan - varför ska de fortsätta skicka makt och pengar till Kreml?
Jag tror inte att vi
nödvändigtvis ska se en imploderad
federation och en uppsprickning i flera
republiker som det värsta scenariot faktiskt. Jag tror
att värsta scenariot är - det allra värsta om Ukraina
faller. Det näst värsta är om vi har
en revanschistisk kärnvapenmakt som
fortfarande är Ryssland och som bara bidar sin tid
för att komma igen i nästa halvlek om 5-10 år.
En ukrainsk seger, den skulle kunna komma i år.
Jag tror att det finns en något större möjlighet än
ett jättelångt krig, men det är hårfint.
Det skulle ju vara att Ukraina får
ett par sådana segrar till som de hade i Charkiv-
och Chersonoffensiven. Alltså tillfoga den ryska armén så
hårda slag att det blir uppenbart att
när det blir manöverkrig eller utnötningskrig
på Ukrainas villkor, det vill säga att när Ukraina har initiativet som
man har tagit flera gånger, då kan ryska armén inte stå
emot och då tror jag att det finns en rysk smärtgräns,
att det inte längre fungerar. Jag tror inte att
Ukraina kommer att behöva slå den sista ryska soldaten
på ukrainsk mark. Alltså omfattande markstrider
på Krim. Nej, jag tror att det finns en möjlighet att det blir ett slut tidigare.
Jag tror att när man tittar
på ukrainsk resiliens, det är ju ett buzzword, alltså uthållighet
men också återhämtningsförmåga, så är
det ju ett föredöme på många sätt. Man ska kanske akta sig
bara för att se det ukrainska systemet som
ett föredöme i alla avseenden för att man har
stora problem. Nationalismen är inte
ett sådant. Nationalismen i Ukraina är inte etniskt
betingad, det är en medborgerlig sak
och nationen Ukraina har på något vis präglats
och tvingats ihop tack vare om vi kallar det så då, den yttre
aggressionen. För den vill ju utrota just det,
alltså samhörighetskänslan inom nationen Ukraina.
Därmed har den ryska "avukrainefieringen"
också identifierat vad är ukrainska nationen. Det är
egentligen inte så etniskt heterogent, men det är
ett stort och därmed ganska regionalt fördelat land.
Men nationalismen i Ukraina, som ju då alltså, menar jag,
