Ett år sedan Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina
Åren innan egentligen den senaste eskaleringen av kriget har
ju präglat mycket av det som har hänt under gångna året
också. Och jag tror att man kan inte förstå gångna året om man inte ser
hela bilden. 2014 inleddes ju kriget
egentligen med den regeringskris man ju hade i Ukraina
med den revolution som blev då. Omedelbart därefter såg ju
ryssarna en möjlighet men också en nödvändighet att
invadera Ukraina på Krim där man sen ockuperade
Krim och staplade upp en omröstning
så att man kunde annektera det påstått. Sen följdes
det här av ytterligare en invasion i Donbass
med någonstans 10-12 brigadstridsgrupper eller bataljonstaktiska grupper.
Efter Rysslands begränsade
invasion 2014 så har Ukraina varit skådespelsplatsen
för en mängd olika typer av icke-militära aktiviteter.
Det inkluderar några av de största cyberangreppen som
vi har sett mot ukrainsk energiinfrastruktur,
mot Ukrainas finansiella system. Ett exempel är
NotPetya som sedan spred sig till Maersk och slog ut hela
deras handel. Men i synnerhet fram
till den här invasionen så såg vi egentligen två
saker. Å ena sidan ett massivt militärt
uppbyggande som började under våren 2021.
Redan då började det varnas att det var krig på gång,
men det såg man att det inte var något. Då skickade
man hem trupperna men lämna kvar materielen.
Den uppbyggnaden fortsattes igen under hösten 2021.
Det som skedde i slutet på 2021 och början på 2022 var,
det liknade ju ganska mycket Zapad 2021,
alltså den storövningen, den geografiska storövningen
som kommer regelbundet. Och redan
då hade det varit farhågor om att det skulle
vara en invasion. Men det är ju lite som att ropa
varg, alltså gör man det tillräckligt många gånger så
blir det ju väldigt stora frågetecken, är det en invasion
eller övning? Och här fanns det stora skillnader
på synsättet i Europa. Men det som skedde var en stor
styrkeuppbyggnad från Ryssland där man sätter in
kanske 75 procent av den disponibla ryska armén,
alltså kontraktsarmén, den som faktiskt kan föra krig
och grupperar i huvudsak längs den ryska
gränsen. Sedan mot slutet av 2021 och början av 2022 så
fyller man också på med styrkor i Belarus.
Det här kunde man följa genom öppna källor
väldigt tydligt att militärt materiel från hela Ryssland
transporterades till Ukrainas gräns
samtidigt som man då från väst håll försökte avvärja
detta, man försökte förhandla och i mitten
av december så lade ryska utrikesdepartementet fram
extremt långtgående krav som egentligen skulle betyda att
Nato skulle upplösa sig själv och så sa man att det här
är ett nytt fördrag för säkerhet som vi behöver
för att undvika det här. Det var uppenbart att
fördraget var ett hån och att Nato aldrig skulle kunna
gå med på det, utan den här situationen fortsatte in
i januari. Vi såg fler och fler cyberattacker,
olika typer av politisk påverkan ända upp
till 24 februari då Ryssland satte igång sin fullskaliga invasion.
Den var väntad.
Det som då hade förvånat oss var att man från ukrainsk
sida egentligen avfärdade invasionsshotet, att det var
en uppladdning visste man att det skulle hända
någonting, men att det skulle bli en storskalig
invasion, det tedde sig både dumt och enfaldigt från rysk
sida. Man hade ju mycket som talade för sig ändå.
Men det var ju den officiella sidan.
De signaler vi fick av före detta försvarsministern
i Ukraina, Zahorodnjuk, var att man visste
mycket väl. Och man tog det på allvar. Men man hade ju
ingenting att vinna på att gå ut och på något vis låta
alarmistisk. Nato och omvärlden har sagt att vi står helt
på er sida, men vi kommer inte att hjälpa er
i Ukraina. Vi kommer heller inte att hjälpa er
egentligen med vapen. Hade man då gått ut
och hojtat alltför mycket då hade man skrämt upp
befolkningen och avbrutit handel, import export.
Då hade liksom processerna gått utför snabbare
i Ukraina. Det man gjorde då var att man internt
headhuntade nyckelpersonal utomlands ifrån, flygförare,
tekniker och annat. Ganska många tiotals tusen.
Varpå man fick in en hel del personal parallellt med att
man då avfärdade hotet på sätt och vis, men också
det sätt man förberedde egentligen
hemvärnet då, territorialförsvaret som
det heter, och börjar egentligen att förbereda att
alla skulle kunna hjälpa till på något sätt.
Natten till 24 februari - ukrainarna hade ett par
dagar tidigare mobiliserat, påbörjat
mobiliseringen i alla fall och spritt luftförsvaret så att
när den ryska förbekämpningen på kanske 140 mål kom
så lyckades de inte slå ut luftförsvaret.
Men det de hade var att de hade grupperat med stor
sannolikhet specialförband och underrättelseoperatörer
i Kiev för att ta eller döda ledningen,
presidenten är Zelenskyj. Samtidigt så går man in
på stor bredd i princip runt hela landet
utom naturligtvis västgränsen och skjuter
artilleri. Man påbörjar det, men det är fortfarande inte
den här storinvasionen för jag tror att
den ursprungliga planen, det finns ju mycket som stödjer
det var att det här kommer att gå fort. De rysktalande
tar emot oss som befriare och ukrainarna lägger ner
vapnen därför att vi ryssar mycket bättre.
Så att det blir en chock för ukrainarna
naturligtvis, men man gör motstånd
och i Cherson i den södra delen när man kommer upp från Krim där går
det bäst, förmodligen på grund av ukrainskt
förräderi. Befattningshavare i säkerhetstjänsten
och armén som antingen går över till den ryska sidan
eller lämnar platsen. Då återstår Kiev som
nav och president Zelenskyj. Och då
försöker ryssarna med dels en tät med luftlandsättningstrupperna
som tätförband och fyller
på med logistik från Belarus och sen vill man ansluta
det till en luftlandsättning på Antonov-flygplatsen, alldeles nordväst
om Kiev. Så att här ska man ha ett airhead, brohuvud,
ta flygplatsen få de här förbanden
att samla sig. Fortsätta in mot Kiev.
Det kommer också en från nordost, en tät mot Kiev.
Det skulle då räcka för att chocka systemet.
Specialförbanden skulle ta statsledningen och då skulle
det bli en ganska kort sak
i den ryska planen. 3-10 dagar kanske för att
ta Kiev rensa upp och några månader för resten
av landet. Men sen Zelenskyj stannar kvar, Zelenskyj går
ut och gör videofilmer på natten, sprider dem
till befolkningen. Förmodligen med ganska
svettigt personskydd runt omkring sig.
Men han galvaniserar försvarsviljan och ukrainarna slåss.
Hade de lyckats med det de
hade satt sig för, att med egentligen en ganska liten
styrka ett par hundra tusen bemäktiga sig Europas
största land genom att just ungefär som de lyckades
med på Krim och sedan delvis i Donbass. De större
städerna, regeringsfunktionerna kuppartat
ta dem och sedan lite mer i det fördolda klubba
ner protester, mörda av tillräckligt många av dem
som är oppositionella. Då hade man nog faktiskt
kunnat komma så långt att man hade på något vis
tagit regeringsmakten eller i alla fall kontrollerat den i Ukraina.
Sedan hade ju inte ukrainska motståndsviljan slutat
för det. Men då hade väst igen kunnat låtsas
inte inse och vänt sig åt andra hållet, vilket ju är
en benägenhet som ukrainarna är väldigt bittra över att
väst har haft historiskt, men inte minst de här nio åren.
Det finns mycket som tyder på, i alla fall stödjer
antagandet att de ryska soldaterna i gemen
och kanske till och med chefer på mellannivå
faktiskt inte hade en aning om att de skulle
på utlandsresa. Utan det här var en övning och det gjorde
att man tog det inte på fullt allvar. Det finns
rapporter om att man sålde diesel i Belarus
på förbanden och så vidare - en normal övning. Så
när det väl igångsätts den 24 februari, då kom det också
som förmodligen som en chock för många av de ryska
soldaterna. Och det finns en mängd
filmklipp och bilder och också fångförhör som naturligtvis
är släppta av ukrainarna, svårt att bedöma, men som
stöder det här som säger att det här var
inte något som man hade tänkt sig. Det var en chock
och det här såg vi också. i det initiala kaoset var ju
allt från bristande kartunderlag, man visste inte
riktigt vad man var, man körde vilse. Man frågade
ukrainarna vart man skulle. Men efterhand,
efter någon månad då börjar den ryska
krigsmaskinen fungera. Inte väl, men alla vet
var de är. Det är bättre styrsel, det är bättre
ordning totalt sett. Men det betyder
inte att det fungerar bättre och det betyder inte att
folk är gladare. Men maskinen funkar därför att
det initiala kaoset har gått över.
I februari, i början av mars från rysk sida ville man
knipsa av egentligen Ukraina på västra sidan
om Dniprofloden, norrifrån och söderifrån så
misslyckades det då. Om det var ambitionen februari-mars
så har man sedan övergått till att en månad senare försöka
samma kniptångsvariant fast på östra sidan Dnipro. Sen var
det Donbass där man skulle inringa de militära
ukrainska styrkorna och demilitarisera Ukraina,
vilket inte heller lyckades. Sen var det ännu längre bort
och till sist var egentligen bara Sievjerodonetsk och
Lysytjansk. Och inte ens där lyckades man inringa de
ukrainska styrkorna men man lyckades inta de städerna.
Så det här var egentligen en geografisk ambitionssänkning
månadsvis ganska tydligt så. Men jag tror
fortfarande inte att man ska tolka det i termer av att
det strategiska målet har ändrats. Det ryska målet har
varit i nio år, minst man kan förlänga det rätt mycket
mer än så. Men att behärska Ukraina, inte att ha det som
en del av Ryska federationen, men en del
av Ruski Mir och då är det Belarus och Ryssland
förstås, men också Ukraina. Det är helt
oundgängligt i detta. Så det målet kvarstår.
Tillsättningen av det, när man inte kunde uppnå ens att
behärska regeringskvarteren i Kiev
på tre dygn så har man ju skjutit på tiden, men målet
har kvarstått över tid egentligen, alltså
det långsiktiga strategiska målet.
Det finns egentligen två lager av ryska
rättfärdigande. Det finns det som är egentligen precis
på toppen när man säger att det här är en nynazistisk
regim eller att det är en banderistisk regim
och så vidare. Och det används mer skulle jag säga
för offentlig konsumtion,
medan det riktiga problemet med Ukraina är just det hot
de utgör mot den ryska regimsäkerheten
mot den ryska stormaktsstatusen och princip att
Ukraina blir ett mer stabilt, mer västvänligt
och mer västintegrerat land för varje år
som går. Och i den processen tappar också
Ryssland sitt inflytande
längs med. Efter kriget drog igång så har
man på olika sätt ändrat på hur man motiverar det här
kriget. Man sa till exempel att det pågick
ett folkmord i östra Ukraina som man skulle stoppa,
man sa att det fanns amerikanska biovapenlabb
där man utvecklade
massförstörelsevapen som skulle användas mot Ryssland
och sen håller man på och svänger om lite
till att, dels fortfarande att
den ukrainska regimen måste bort, men sen nu säger
man att hela Nato i princip
man krigar mot i ett preemtivt krig
att om man inte krigar mot Nato i Ukraina så kommer
man bli tvungen att kriga mot Nato i Ryssland.
Efter att Charkivoffensiven och Chersonoffensiven hade krönts
med framgång för ukrainarna så har det varit ganska
mycket ställningskrig längs den här fronten och hårda
strider i Donbass. Alltså många människor dör hela tiden.
Soldaterna stupar i massor, framför allt
på den ryska sidan. Och då är frågan när kommer
nästa offensiv? Här finns starka incitament för båda sidor att göra det.
Ukraina har det militära
initiativet och har precis fått ett signifikant vapenstödspaket
från väst, som kommer innebära ett stort
bidrag till Ukrainas militära förmåga.
Å andra sidan Ryssland, Rysslands strategi här och nu
går ut på att militärt försvara den terräng man har
samtidigt som man tränar upp 200 000 mobiliserade
soldater som Ukraina varnar är på väg in
i kriget om någon månad, men samtidigt en ekonomisk
kampanj med de strategiska bombningarna mot Ukrainas
energiförsörjning och vattenförsörjning plus
blockaden i Svarta havet så hoppas man svälta ut Ukraina
ekonomiskt. Så att i det här skedet så tror båda parterna
att man har tiden på sin sida. Och så länge
