Kapitel 7 : Straffarbetare och arrestanter...
Straffarbetare och arrestanter infann sig lördag morgon klockan 0600 på Kaxis inför Rådets två vakthavande. Kaxis var skolans rökruta och indelad i två etager. Mitt inne i rutan fanns den tre decimeter högre plattformen. Den var till för fjärderingare och rådsmedlemmar, övriga rökberättigade rökte på det lägre området.
Ett av de vakthavande befälen tog hand om arrestanterna, fem sex stycken, och marscherade iväg mot skolbyggnaden där arrestanterna skulle låsas in i varsitt klassrum efter det att de visiterats och fråntagits olämplig litteratur och efter det att klassrummen finkammats på eventuellt dolda muntrationer. Som godkänd litteratur räknades förutom Bibeln sådana böcker som antingen var skolböcker eller kunde sägas ha ett bevisbart samband med pågående undervisning. Det var förbjudet att sova i arresten. Då och då gjordes stickprov och sovande arrestant dömdes till en ny lördagsöndag.
Bland de kvarvarande straffarbetarna uppe på Kaxis var stämningen fjäskig. Det gällde att smöra åt sig bra jobb. Bra jobb kunde vara sådant som att kratta gångar eller klippa gräsmattor. Det var inte ansträngande och dessutom kunde man dra ut på tiden med det. Dåliga jobb var exempelvis sådant som att gräva dräneringsdiken runt övningsplanen för fotboll eller att jobba med skyttegravarna vid hemvärnslokalen eller utvidga markeringsskydden på skjutbanan – allt sådant som var tungt jobb och dessutom kunde mätas ut i exakt antal meter. Man kunde visserligen få beting på sånt, men det berodde ju helt på vakthavande rådis om man fick ett beting som var möjligt att klara av eller om man bara fick ett omöjligt beting som man ändå inte skulle bli färdig med på hela helgen. Avgörande för vilket jobb man fick var vilket läge man låg i. Dom som smörade och spelade pajas för rådisarna fick dom lätta jobben. Dom som ansågs käftiga fick dom svåra eller dom hopplösa jobben.
Systemet var uppenbart redan efter att de första jobben delats ut. Erik gjorde sig inga som helst illusioner och precis som han väntat fick de andra gå iväg på sina olika jobb innan viceprefekten vände sig mot honom och gav order att följa med. De gick ut till sandpartiet bakom skjutbanan.
Rådisen ritade upp en kvadrat på marken och förklarade att gropen skulle bli precis två meter gånger två meter och precis två meter djup. Det skulle bli inspektion på eftermiddagen. Måttband och spadar fanns i förrådet. Alltså precis två gånger två gånger två meter, ingenting annat, inte en komma åttifem gånger två gånger två noll fem meter. Var det uppfattat?
Sanden var ganska porös, men det tog ändå fyra timmar med bara några få korta pauser. Han tänkte under tiden att man kunde betrakta det hela som både styrke- och konditionsträning. Fast det gällde att byta sida då och då så att man inte blev för stel de följande dagarna av någon konstig sträckning eller tränings-värk. Simtävlingarna gick på onsdag. Han fick hämta en yxa för att hugga av en och annan tallrot och ett spett för att baxa upp de större stenarna. För att få upp stenarna, de som inte gick att lyfta, fick han först utvidga gropen på ena sidan så att den sluttade uppåt så att det gick att rulla upp stenarna med hjälp av spettet. Sen fick han fylla igen och mäta och putsa så att måtten stämde.
Han blev först avvisad från lunchen eftersom han var för svettig och sandig men hann i alla fall in igen före andra klockringningen då dörrarna drogs igen.
Efter lunch tog han med sig boken om Gandhi ut till gropen för att läsa lite medan han väntade på inspektion. Han hann bara läsa några sidor innan viceprefekten kom i sällskap med prefekten Bernhard och sekreteraren i Rådet och två rådisar till. Erik reste sig och samlade upp verktygen och ställde dom mot ett träd. Han höll fortfarande en spade i handen när inspektionen inleddes.
– Jaha, sa viceprefekten när han hoppade upp ur gropen, det tycks ju stämma det här Erik. Bra jobbat.
Viceprefekten gick fram och klappade honom på axeln och log vänligt. Men det var något fel med vänligheten eftersom de andra flinade bakom ryggen på sin kamrat.
– Och vet du vad du får för jobb nu?
– Nej det vet jag naturligtvis inte, svarade Erik aningslöst.
– Jo du ska ”naturligtvis” fylla igen gropen. Dom där stenarna ska med också så att dom inte ligger här och skräpar. Inspektion om två timmar.
Erik såg liksom på film hur han höjde spaden och drämde till snett över örat och nacken på viceprefekten. Det blev samma stumma ljud och samma känsla som om man slår en spade in i en tallstam med tjock bark. I filmen föll viceprefekten bakåt och åt sidan. De krossade glasögonen virvlade i luften. I det gapande såret i huvudet skymtade det vitt från underhudsfettet och skallbenet och blodet var på väg fram i en kraftig våg; de första blodstänken tog mark ungefär samtidigt som viceprefekten.
Erik kramade spaden i händerna och liksom trevade framför sig med blicken. I verkligheten hade han inte rört sig, inte rört en fena. Han stod blick stilla medan de flinande rådisarna väntade på att han skulle säga något. Han sa inget, han kunde inte få fram ett ljud. Till slut gick dom.
Erik satte sig ner och höll fram händerna framför sig med fingrarna spretande isär. Den lätta darrningen syntes tydligt. Hade han råkat ut för någon sorts kortslutning? Hade han kunnat göra det, hade han varit så nära att döda en människa av ren idioti, vad var det för spärrar där inne någonstans som gjorde att kroppen inte följde med när hjärnan ändå höjden spaden och drog till med full kraft?
Några timmar senare var gropen fylld och det blev ny inspektion. Den här gången var spelet förutsebart och Erik hade redan bestämt sig för att inte säga något och inte visa med en min vad han ansåg om den nästan självklara ordern som skulle följa:
– Vi ska ha en grop här, varför inte på samma plats. Och den ska vara två gånger två meter och två meter djup---
Han hann fylla gropen och gräva upp den och fylla den en gång till innan kvällen kom. Då orkade han inte gå till simhallen. Duschade och somnade utan att ens tala lite om Gandhi med Pierre.