Kapitel 6 : Ryktet om den... (4)
Hur skulle det förresten gå till att bryta armen? Jo efter att ha fått ner honom så skulle man sätta knäet över nacken på honom så att kinden vilade stadigt mot den hårda cementen så att varje rörelse skulle riva upp skinnet och sen andra knäet som stöd när han bände upp vänsterarmen i rak vinkel mot knäet. Sen pressa hårt så att skriken och tjuten till slut fick dom att inte stå ut längre. Men om dom stod ut?
– Tio!
Han höjde händerna långsamt. Nu måste den jäveln skrämmas och stirras ner på knä. Han grävde blicken djupt in i de rädda ögonen framför sig och fortsatte den långsamma rörelsen med händerna.
– Nej... nej... nej... snyftade straffprefekten, jag vill inte... du kan inte det är inte klokt om du...
– Ner på knä!
Killen sjönk ner på knä samtidigt som gråten kom. Det var vunnet snart, det skulle gå.
– Och så kryp ut. Kryp!
Straffprefekten stod liksom förlamad på alla fyra och grät hejdlöst. Så kunde det inte hålla på. En spark i baken, inte för hård, skulle kanske gå? Erik sparkade lätt till i baken på straffprefekten.
– Kryp sa jag!
Skränet steg bland gymnasisterna men dom skrek så högt och så i munnen på varandra att alla uppmaningarna om att resa sig och slåss drunknade i varandra. Äntligen, äntligen, äntligen kröp killen ut!
Och så satte han sig på knä nedanför cementplattan och lät gråten forsa fritt.
Det blev alldeles tyst förutom gråten. Erik stod kvar i rutan och övervägde att snabbt bana sig väg bland de gymnasister som aldrig skulle försöka i rutan igen. Så fick han en idé. Det fanns en liten risk men det var värt risken om det gick hem.
Han vände sig sakta om mot fjärderingarna och rådsmedlemmarna och gick så upp till kanten av cementplattan och betraktade dem en stund under tystnad. Det blev absolut tyst i hela publiken. Skulle det gå? Antagligen.
– Ni som är fjärderingare och rådsmedlemmar gillar ju att slå oss i realskolan.
Han gjorde den nödvändiga konstpausen.
– Finns det några nya straffprefekter hos er idag? Helst två friska rådsmedlemmar tack.
Erik betraktade fjärderingarna och rådsmedlemmarna med spelat hat. Det skulle inte hålla särskilt länge. Stod han för länge skulle han praktiskt taget tvinga upp två nya. Men stod han lagom länge och sen gick så skulle det fungera perfekt – vem skulle bry sig om allt eftersnack om att man ”egentligen” borde ha gått upp och gett den jäveln vad han förtjänade?
Han räknade tyst till tio samtidigt som han koncentrerade sig på att hålla kvar masken av intensivt hat.
Sen vände han sig om med en föraktfull fnysning och gick snabbt därifrån. Bakom sig hörde han hur tystnaden började växa till sorl.
Det rann fortfarande blod nedför höger arm och smärtan kring armbågen hade börjat bulta. Det var tydligen ett ganska djupt jack; killen måtte haft munnen halvöppen på något sätt, han kanske fortfarande stod och flinade när tänderna och överläppen rök för honom.
Erik gick snabbt hem och hämtade badbyxorna och en handduk. När han kom in i simhallen var där alldeles öde. Naturligtvis. Alla simberättigade rådsmedlemmar, fjärderingare och medlemmar av skollaget hade gått för att se honom bli misshandlad av dom där två som aldrig slagits mot motstånd förut.
Den gröna vattenytan låg alldeles stilla. Erik stod på startpallen i mitten och betraktade bilden. Från högerhandens lillfinger föll en droppe blod ner i det klara vattnet och upplöste sig och försvann.
Han kände tankfullt med vänster hand över såret. Det var ganska djupt, borde kanske sys. Det satt något skräp i det förresten. Med pekfingret och tummen drog han ut ett litet föremål från såret och såg häpet på det. Ingen tvekan, det var en nästan hel framtand. Han höll tanden i handflatan några ögonblick. Så släppte han den rakt ner i bassängen och såg hur den vinglade ner mot botten i det klara stilla vattnet. Sen startade han med ett skrik och simmade de första hundra meterna i ursinnigt tempo.
Det var som att simma i Sportpalatset igen, för att vara någonstans för att inte vara någon annanstans. Det var ingen glädje i simningen, det var som träning och han blev snabbt trött.
När han gick upp och torkade sig blödde det fortfarande från armbågen. Dom hade ju sagt att syster höll mottagning efter varje uppgörelse i rutan, han kunde ju alltid gå dit och pröva att få det gjort. Ett sår ska sys så fort som möjligt om det inte skall bli för grötigt.
Syster hade sin mottagning i samma hus som simbassängen och det lyste där inne. Hon hade tydligen inte fått iväg dom andra till sjukhus än. Man borde kanske gå in till dom och... ja och förklara. Inte direkt be om ursäkt men kanske förklara.
I samma ögonblick han öppnade dörren till systers mottagning förbannade han sin idé. Straffprefekterna var inte ensamma hos syster utan hade tre fyra av sina kamrater med och det blev alldeles tyst i rummet när Erik steg in. En av Straffprefekterna, den tjocke med kavajen, satt upp på en stol och hade tydligen fått sy ett jack över ena ögonbrynet. Han satt och lutade sig bakåt och höll en isblåsa mot andra kindhalvan (förberedde hon sig till och med med isblåsor när hon fick veta att det skulle bli fajt?). Killen med den inslagna näsan låg på en grön bårställning med ett vitt blodigt tyg över ansiktet. Det lät som om han grät. Det var antagligen chocken som höll på att släppa.
Det var fortfarande rätt mycket blod här och var på golvet fast en av tredjeringarna höll på att torka upp det.
– Jaha, sa syster med hög röst fast utan fientlighet, och här har vi den som tycker att mina pojkar ska remitteras till lasarettet i Flen.
Erik såg ner i golvet utan att svara. Det fanns ingen anledning till att svara raljant och det fanns ingen anledning att svara undvikande.
Tredjeringarna glodde stint på honom, det var inte så svårt att räkna ut vad dom hade talat om innan han kom in.
– Nåå, fortsatte syster – fortfarande med denna egendomliga brist på ilska – vad vill du här hos mej?
– Det här, sa Erik och höll upp armbågen, det behöver sys med ett eller ett par stygn.
– Få se, sa syster och tog med en pincett upp en kompress doppad i sprit.
Så rättade hon till sina glasögon och började torka såret.
– Jaahapp, det där får vi sy ihop minsann. Men det behöver man ju inte vara kirurg för, om herrn tillåter.
– Närå, det räcker nog med ett par stygn och ett plåster.
– Fast det har gått lite mer bedövningsmedel här än jag hade tänkt mej förstås, fortsatte syster i nästan munter ton.
– Sy den jäveln utan bedövning, väste en av tredjeringarna.
– Visst, sa Erik och spände blicken i den som sagt det, sy det utan bedövning.
– Det ska bli det, sa syster och trädde en tråd in i sin tång, fram med lilla armen bara.
Erik grävde in blicken i ögonen på tredjeringaren och anlade ett noga disciplinerat småleende när tången skar genom köttet vid armbågsleden för det första stygnet.
– Det var ju en duktig ponke, sa syster, här kommer ett stygn till är vi beredda?
Vid andra stygnet tog tredjeringaren bort blicken och Erik konstaterade att effekten hos åskådarna blev precis vad man kunnat räkna med, vad det nu skulle tjäna till.
– Sådärja, det var ju trevligt att träffa dej. Fast vi ses nog igen, har jag en bestämd känsla av, sa den gamla damen och klämde fast en bred plåsterlapp över såret.
– Kom hit om några dagar så ska vi se hur länge vi behöver ha stygnen kvar.
– Hur är det med den där? frågade Erik och nickade mot killen som låg på den gröna båren.
– Men det trodde jag du visste, sa syster med något av skärpa i rösten för första gången, tre tänder, en läpp som jag inte kunde göra någonting åt annat än bedöva och så en näsa som det blir ett bestyr att få ihop igen. Är du nöjd med det?
– Nej det är jag inte. Det där med tänderna och läppen var inte meningen, jag missade första gången.
Men å andra sidan har han där sin arm hel och det är jag i alla fall inte missnöjd med. Tack så mycket för hjälpen och på återseende, syster.
Det var idiotiskt sagt och han ångrade sig redan på väg ut genom dörren. Om inte dom där tre tredjeringarna hade varit i rummet hade han väl kunnat säga som det var att han tyckte illa om det men att det var priset för att inte bli indragen i rutan igen och att det sammantaget ändå betydde mindre omplåstringsarbete och färre taxitransporter till sjukhus. Men nu var ju dom andra där och så hade han fortsatt teatern som om han gick på räls, även om det han sa på sätt och vis var alldeles sant.
När han gick ut från simhallsbyggnaden mot Cassiopeja hade det börjat mörkna. Han mötte en taxi som förmodligen skulle ta transporten till sjukhuset i Flen.
Pierre hade gått och lagt sig när han kom in på rummet och Eriks armbandsklocka låg mitt på skrivbordet. Men naturligtvis var Pierre vaken, klarvaken visade det sig när Erik tände den lilla lampan över tvättfatet och hängde upp simbyxorna.
– Skulle du verkligen gjort det? frågade Pierre lågt.
– Du menar om jag skulle ha brutit armen på honom?
– Mm.
– Jag vet inte. Faktiskt så vet jag inte. Vad trodde dom du hörde snacka om det efteråt?
– Dom var bergsäkra på att du skulle ha gjort det, alla jag hörde som snackade om det.
– Det är bra det, för då blir det inget mer spektakel i rutan för min del, eller vad tror du?
– Nej kanske inte. Men du...?
– Um.
– Skulle du verkligen ha gjort det?
– Jag vet inte säger jag ju.
– Men jag förstår inte hur man kan slå andra människor på det viset. Det verkade så uträknat, nästan intelligent. Hur kan man...?
Längre hann inte Pierre i sin fundering. Det hördes häftigt klamp ute i korridoren, dörrar slets upp och order röts ut.
– Nu är det razzia igen, konstaterade Pierre.
Just då rycktes dörren upp och takbelysningen tändes. Där stod viceprefekten.
– Razzia! Alla ut i dagrummet! vrålade han.
De tumlade ut i dagrummet tillsammans med alla de andra realskoleeleverna som bodde i korridoren. Så gick rådet från rum till rum. Dom slet ut byrålådorna och tömde innehållet över golvet, vände upp och ner på sängarna, letade igenom garderober och andra tänkbara gömställen. Längre nedåt korridoren hade dom tydligen hittat piptobak hos en, en cigarrettrullningsmaskin hos en annan och tobaksflagor i fickorna hos en tredje. De skyldiga fördes åt sidan för att bokföras. I Pierres och Eriks rum hittades ingenting. Men alla kläderna låg i en hög mitt på golvet och över klädhögen slängdes sen alla böckerna från bokhyllorna. Överst i högen tömdes deras skrivbordslådor och sist tog en rådsmedlem tandkrämstuberna och klämde ut tandkrämen som tårtsprits kors och tvärs över böcker och sängkläder.
Sen kommenderades alla in för att städa på sina rum och razzian drog vidare.
– Varför gjorde dom sådär med tandkrämen? undrade Erik när de kommit in på rummet och börjat städningen.
– För att jävlas förstås. Dom jävlas olika i olika rum beroende på hur käftig den är som bor där. Så vi kan nog räkna med en och annan razzia till här hos oss.
De torkade sina böcker rena från tandkräm sågott det gick, städade nödtorftigt bokhyllorna och garderoben och gick och la sig.
Efter en stund rycktes dörren upp igen. Den här gången var det inspektion av städningen. De fick naturligtvis underkänt på sin städning och kommenderades upp på nytt. Och på nytt hamnade allting i en hög mitt på golvet. Så fortsatte det i några omgångar. Till slut drog razzian vidare. Det hördes avlägsna skrik från elevhemmet intill.
Du ser vad som bänder Erik. Rådisarna kan göra så här med vårt rum varje kväll om dom har lust. Rådisarna behöver ju inte vara rädda för dej eftersom du inte kan göra dom något för då får du rellen. Det finns inget sätt att försvara sig mot rådisar utom möjligen i rutan och som du redan förstått så kommer ingen rådis att släpa ut dej till rutan, så dumma är dom inte.
