Kapitel 6 : Ryktet om den... (3)
– Bra, då har jag bara en fråga till, fortsatte Erik och sänkte sen rösten undan för undan för att få fram en absolut tystnad bland åskådarna.
– Får jag skada dom hur mycket som helst? Bryta en arm eller slå av ett näsben till exempel?
Från och med nu släppte Erik inte straffprefekterna med blicken. När klubbmästaren som väntat upprepat regeln att allt var tillåtet och ingen fick komma in i rutan högg sig Erik snabbt kvar i initiativet.
Han sänkte rösten ytterligare och talade med tänderna hårt sammanpressade fast med tydliga läpprörelser så att tänderna skulle synas.
– Du där med näsan. Jag ska slå av näsan för dej ungefär mitt på. Du kan räkna med förstörd skjorta och brallor förutom att du snart måste iväg i en taxi till sjukhus.
– Och du där tjockis är du högerhänt eller vänsterhänt?
– Högerhänt, svarade straffprefekten med precis den växande osäkerhet i rösten som måste till.
– Bra. Då ska jag bryta din vänstra arm rakt av vid armbågsleden. Har ni förstått vad jag säger?
Dom flinade upp sig lite nervöst och rörde på sina löjliga garder samtidigt som dom tog ett tveksamt steg framåt så att dom var inom räckvidd. Erik övervägde om han skulle fortsätta taktiken ytterligare och eventuellt först erbjuda straffprefekterna att lägga sig ner på knä och krypa ut redan innan det hade börjat. Men för det första skulle det vara ett uppenbart orimligt förslag och om den tysta publiken skrattade för högt skulle stämningen kunna brytas och det var inte bra om stämningen bröts.
Den högerhänte tjockisen stod till höger, aningen bakom den långe med näsan. Det skulle vara lätt att träffa den långe med en vänsterkrok efter ett snabbt steg framåt, men det skulle knappast gå att få en ren träff på näsan och skulle följaktligen inte tjäna mycket till. Erik borrade in blicken i killen med näsan och höjde sakta händerna ur fickorna, så sakta att de skulle fascineras av rörelsen i stället för att gå till anfall eftersom dom inte kunde slåss. Nu hade han dom fast. Nu skulle det gå.
Mitt i den långsamma handrörelsen tog han ett plötsligt dubbelsteg framåt och träffade tjockisen med en lång spark i underlivet – det kändes på träffen att den satt så gott som perfekt – och i den fortsatta rörelsen framåt roterade han som i en diskusring för att få kraft när han sköt höger armbåge i swing upp mot den långes ansikte (han höll vänster hand runt höger knytnäve för att få maximal kraft i träffen) och tyngden av träffen slog givetvis undan den töntiga garden och med ryggen snett mot den långe kände han hur det krasade mot armbågen när den roterande rörelsen avslutades.
Sen steg han tillbaks i utgångsställning för att bedöma fortsättningen. Den tjocke stod kvidande framåtböjd och den långe hade slungats raklång baklänges.
Men Erik hade träffat för lågt med armbågen, över munnen i stället för över näsan. Det hettade vid armbågen och han förstod att han hade sår efter tänder. Det enda som hördes från publiken var lite jubel och applåder uppifrån de finska servitriserna på första raden.
Det hade alltså lyckats bara till hälften. Han måste fortsätta snabbt. Den långe skulle inte komma på fötter särskilt raskt, han var vid medvetande men tydligt chockad och kände sig med ena handen över munnen. Den tjocke var däremot på väg att samla sig. Det fick bli den tjocke först.
Han sprang fram och slog några slag nerifrån och upp mot den tjockes ansikte för att räta upp motståndaren och få lite större träffyta. Sen några slag mot magen så att han vek sig och sjönk ihop så att det skulle bli tid över för att slå av näsan på den långe som nu var på väg att sätta sig upp. Det skulle vara snabbast och lättast att sparka in näsan men inte psykologiskt riktigt om han verkligen ville ha det här till sin sista fajt i rutan med straffprefekter. Det måste göras på ett sätt som egentligen var värre.
Han gick fram till den långe och tog honom i håret och fällde honom bakåt med tillräcklig kraft för att bakhuvudet skulle slå mot cementgolvet. Sen satte han sig ner med knäet över den långes vänsterarm och såg ett kort ögonblick in i de skräckfyllda ögonen. Överläppen var spräckt nästan ända upp till näsborrarna. Blodet pulserade fram.
– Vi sa ju näsan, var det inte det jag lovade dej, sa han tillräckligt högt för att det skulle höras längst upp till sista realskoleåskådare. Sen slog han med handkanten och full kraft rakt över den liggandes näsrot. Det kändes nästan som om handkanten skar ända in till kindbenen genom det krasande brosket. Och så kom naturligtvis en flod av blod ut över ansiktet på den långe.
Erik gick tillbaks mitt in på plattan och väntade tills den långe kravlat upp i den ställning han nu rimligtvis måste kravla upp. På knä.
– Det är bra att du redan är på knä. Nu vill jag att du ska krypa ut härifrån innan något ännu värre händer.
Erik kände att det rann blod nerför höger underarm. Han måste ha fått ett djupt jack av killens framtänder.
Smärtan och stelheten skulle i vart fall inte komma på ett bra tag så han kunde räkna sig som oskadd för fortsättningen.
– Kryp! Hörde du inte att du skulle krypa!
Erik närmade sig sakta, medvetet sakta, den knästående snörvlande chockade straffprefekten (vad i helvete skulle han ta sig till om killen inte hade vett att krypa ut?). Han tog ytterligare ett steg närmare samtidigt som han såg i ögonvrån att den tjocke var på väg upp på fötter. Nu var det bråttom.
– Kryp! För sista gången kryp innan jag bryter en arm på dej också!
Då kröp killen ut och hasade ner på marken utanför rutan. Han grät för att chocken möjligen höll på att släppa och för förödmjukelsen och kanske för att det började gå upp för honom att han saknade både en del tänder och ett näsben. Några av hans klasskamrater kom fram och rätade på honom och började släpa honom bort från platsen.
Erik vände sig sakta mot den tjocke och körde ner händerna i fickorna samtidigt som han studerade resultatet av sina träffar. Hittills skulle det bli ett blått öga. Men nu var frågan om han verkligen måste bryta av armen på killen. Armbågsleden är seg och hård och dessutom skulle smärtan bli så outhärdlig att killen antagligen skulle svimma vrålande. Var det möjligt att dom inte skulle ingripa då? Man kunde ju tänka sig att låtsas genomföra det och hålla honom vrålande och tjutande så länge att dom inte stod ut utan rusade in och stoppade det hela. Men killen var så rädd att han nästan skakade så det skulle kanske kunna gå på ett bättre sätt.
– Jaha, sa Erik med spelad lenhet, då var det din tur. Det var armen som skulle av vid vänster armbågsled, sa vi inte det?
Han väntade ett kort ögonblick innan han fortsatte. Det var ungefär tre meter emellan dem, ett gott avstånd för fortsättningen.
– Svara nu, var det inte det vi sa? Vänster arm, för du var väl högerhänt?
Inget svar. Skräcken kom stigande i straffprefektens ögon och blicken flackade lite mot rådsmedlemmarna och fjärderingarna. Erik ville inte släppa honom med blicken men såvitt han kunde se i ögonvrån stod alla fullkomligt stilla bland rådsmedlemmarna. Var dom så grymma att dom verkligen ville se det här?
– Svara nu, är du högerhänt, res på dej ordentligt förresten. Nå!
– Jaa... svarade killen med röst som sprack.
Det var utmärkt.
– Det kommer att göra ont, så ont att du inte ens kan göra dej en föreställning om det. Du kommer att tjuta som en gris, hela skolan kommer att höra det och tro att vi har grisslakt här. Du fattar kanske inte hur ont det kommer att göra?
Erik tog ett steg närmare, fortfarande med händerna i fickorna. Fortfarande inte så mycket som en ansats till ingripande från den alldeles tysta, fruktansvärt tysta publiken.
– Men när du körs till sjukhuset kommer du att ha förlorat medvetandet och sen söver dom dej innan dom börjar operera.
Erik tog ett kort långsamt steg närmare. Avståndet var två meter. Snart skulle han befinna sig inom räckhåll. Med händerna i fickorna inbjöd han till en tjurrusning. Det skulle gå att stoppa med en spark och sen fick man börja om. Men helst ingen tjurrusning, killen måste hållas handlingsförlamad.
– Du kommer kanske aldrig att kunna använda armen ordentligt, jag vet ju inte vad dom har för stil på kirurgerna i Katrineholm. Vet du? Svara grabbjävel, är det bra eller dåliga kirurger i Katrineholm!
Skräcken steg i hans ögon. Ingen tendens, inte minsta ryckning som tydde på att han skulle gå till anfall. Dags att vända kurvan nedåt, han skulle inte klara mer utan att börja slåss och då blev det hela oundvikligt.
– Men du ska få en chans, en sista chans. Vill du ha det?
Nu måste ju den jäveln svara i alla fall.
– Vill du ha en sista chans, hör du vad jag säger!
Här måste ju svaret bli ja.
– Jaa...
– Okey så här kan vi göra.
Erik tog ett steg till. Nu var han innanför anfallsradien. Gällde att se upp.
– Lägg dej ner på knä och kryp ut.
Sus bland publiken som stått knäpptyst i blodtörstig väntan på att verkligen få se det oerhörda hända.
– Lägg dej ner på knä och kryp ut innan jag räknat till...
Erik tänkte efter. Tre skulle bli för kort.
– ... innan jag räknat till tio. Du ska vara ute före tio och det är din absolut sista chans. Har du förstått vad jag säger?
– Jaa... din jävel...
Gråten var nära. Inte bra, det betydde att rädslans temperatur höll på att sjunka så att det skulle kunna bli ett desperat motanfall i alla fall. Vad gjorde han då? Långsam metodisk misshandel tills straffprefekten inte kunde försvara sig längre och så ännu en ”sista chans”. Men om inte...
– Jag börjar räkna nu. Ett...
Då började dom förbannade hejaramsorna. Publiken uppmanade straffprefekten att inte vara feg, att inte bete sig som en råtta, dom hånade honom och hotade med att kalla honom råtta. Förmodligen därför att dom ville se hur han fick armen avbruten.
– Två...
Upphetsningen steg. Inte fanns det väl någon som trodde att tjockisen skulle vinna nu? Hur skulle tjockisen ensam kunna hämnas för det som hänt, hur skulle han ensam kunna vinna en lång hård fajt mot en som var mindre men starkare och snabbare och dessutom kunde allt det han inte kunde?
– Tre...
Tjockisen tvekade och såg sig omkring. Erik sträckte med en mycket långsam rörelse ut händerna framför sig, flätade fingrarna in i varandra och sträckte sig liksom morgonsömnig så att det knakade i fingerlederna.
– Fyra...
Gormandet steg bland gymnasisterna, realskolans hån hade dött ut. Fjärderingarna och rådsmedlemmarna stod alldeles tysta.
– Fem...
Skulle han fortsätta att hota killen? Den idioten hade ju inte ens börjat ge sig ner på knä. Samtidigt inte ett tecken på att han tänkte gå till anfall.
-Sex...
Vad i helvete skulle han göra när han kom till tio? Slå killen med höger och vänster mot ansiktet så att han vacklade baklänges ut ur rutan? Vad hände om nån föll ur rutan? Nej det räknades förmodligen inte.
– Sju...
Varför hade han tagit till med någonting så häftigt? Jo det var nödvändigt med nivå av det slaget för att få fart på rädslan men det var också nödvändigt att till punkt och pricka genomföra hotet om han ville vara sista gången i rutan, eller var det inte så, var dom redan tillräckligt rädda för att aldrig mera försöka?
-Åtta...
Han såg in i tjockisens ögon. Gråten var på väg och han flackade med blicken efter en hjälp som tydligen inte skulle komma. Det kanske skulle gå i alla fall.
– Nio...
En liten rörelse, som en ryckning i höftleden på straffprefekten. Antingen skulle det gå efter tio eller också måste han sätta igång en utdragen misshandel. Hellre en utdragen misshandel än att verkligen bryta armen av honom.
