Kapitel 6 : Ryktet om den... (2)
De lösa sandkornen på cementunderlaget skulle fungera som små hjul så att fötterna rullade hit och dit när man rörde sig snabbt och halkade man så att man kom under två tyngre killar så blev det för det första ett elände att över huvud taget slingra sig ur greppet och komma på fotter och om man ens lyckades med det skulle man ha skrapsår i hela ansiktet och blödde man då för kraftigt från ögonbrynen till exempel så skulle man dessutom få sikten katastrofalt försämrad. Fotbollsskorna gick inte att använda. Det fick bli gymnastikskor.
Det måste bli jeans. Hans jeans var mjuka och väl ingångna så rörelsefriheten var stor i dem. Inte så stor som om man skulle välja träningsoverallsbyxor, men det mjuka och sladdriga materialet i träningsoverallsbyxorna var inte bra därför att det gav grepp. Han drog bältet ur sina jeans av samma anledning. Slåss man mot två på en gång är det mycket viktigt att den ena inte kan få grepp på en så att den andre får fritt läge att slå eller sparka. Jeans och gymnastikskor, skorna måste vara ordentligt knutna. Inga lösa ändar.
Det svåraste problemet var vad man skulle ha på överkroppen. Det bästa vore en tröja med långa ärmar som satt åt tillräckligt för att det inte skulle gå att få grepp i den samtidigt som den inte hindrade rörelsefriheten. En slafsig träningsoverallsjacka skulle skydda armbågarna om man föll på cementen eller fick dom över sig, men den skulle samtidigt ge grepp.
Pierres storlek var inte på tal och själv hade han inget som passade. Det fick bli en kortärmad åtsmitande vit T-shirt. Bättre hade varit med en röd T-shirt eftersom blodet syntes så väl mot vitt. Men han hade bara en vit. Armbågarna riskerade nu att få sig en del sår men han hade å andra sidan full rörelsefrihet för armarna och inget löst tyg där det skulle gå att få grepp. Så var han klädd.
Han gick fram till spegeln och såg sig i ögonen. Lyfte på läpparna och betraktade sina tänder. Pierre satt tyst i sin säng med benen uppdragna under sig.
– Brukar dom sparka i ansiktet på den som ligger under, undrade Erik utan att släppa blicken från sina tänder i spegelbilden.
– Jag vet inte, tror inte det. Fast det var en kille som fick åka till tandläkarn och sätta in en stifttand förra året.
En stifttand. Eller två stifttänder?
Han gick till sin säng och satt tyst nedåtböjd och betraktade sina händer med de fortfarande synliga vita ärren. Var det hans straff som var på väg? Var det nu och de närmaste åren han skulle få igen för allt han gjort andra? Han såg på klockan. Det var en halvtimme kvar. Pierre satt alldeles tyst med ett stelt ansiktsuttryck som om han behärskade sig hårt.
– Pierre min lilla sydländska vän av icke-germansk nästyp, förresten kanske min näsa ser ut som din om en timme. Men vet du, ja du har kanske inte fattat det, men det är inte säkert att jag förlorar. Jag kan vinna också.
– Hur stora är dom chanserna?
– Jag vet inte. Uppriktigt sagt så vet jag inte alls. Jag har inte sett dom här killarna slåss och du har inte precis beskrivit deras teknik för mej. Hade jag sett dom slåss någon gång så skulle jag veta precis. Nu vet jag bara att dom är två, att en av dom ser ut att väga lite mindre än jag själv och den andre väger mer. Det är allt jag vet.
– Men även om du vinner så kommer nya tredjeringare att ta dit dej gång på gång ända tills dom vinner. Och ju fler du har slagit dessförinnan ju värre blir det den gång du förlorar.
– Du är inte så dum, Pierre. Fastän du vet så lite om att fajtas så fattar du ändå saker därför att du är intelligent.
– Du är också intelligent och ändå håller du på så här.
– Vad skulle jag göra då? Vad skulle du göra själv?
– Jag skulle gå dit och förlora och bli utskrattad och förhoppningsvis slippa ifrån efter det. Dom tar inte dit en kille två gånger i rad.
– Nej men det är en sak du inte vet, nånting du inte kan veta. Förlorar jag så ser jag ut som fan och det är inte mer med det. Jag vet bara säkert att jag inte kommer att krypa ut därifrån, det är det enda jag vet. Men vinner jag så kan jag göra det på ett sätt så att dom aldrig tar dit mej igen.
– Det tror jag inte. Dom skulle vilja ha revansch ända tills dom fick den.
– Det beror på. Jag skulle kunna göra dom så illa att publiken nästan kräktes. Det är om jag vinner vill säga, då kan jag göra det. Förlorar jag kommer dom att tvingas slå mej tills jag inte kan röra mej längre. Det finns två saker med smärta, det ena är förstås att det gör ont. Men det andra är rädslan. Det vet jag mer om än dom här killarna jag ska slåss med. Det är nästan det enda jag kan säga säkert om dom.
– Du är inte klok Erik, hur blev du så där?
– I rutan Pierre, i den där jävla rutan som du själv sa att till och med du skulle vara tvungen att gå till, där gäller ju ingenting annat än våld. Där kan man inte snacka sej fri, där räcker det inte med A i tre fyra ämnen eller vad du har.
– Men det är otäckt i alla fall. Jag hoppas att det går bra för dej.
– Jag vill att du skall komma och se på, Pierre.
– Det vill jag inte.
– Därför att du är rädd att jag ska förlora.
– Uppriktigt sagt ja.
– Jag kanske förlorar, Pierre, men jag vill i alla fall att du ska komma för jag vill veta att det åtminstone finns en enda jävel där ute som håller på mej. Förstår du?
– Nej. Jag håller på dej men jag vill inte se på.
– Du är min enda vän här, du är den enda kanske på hela plugget som vill att jag ska vinna. Lova mej att du kommer, lova det.
– Jag lovar.
– På hedersord?
– På hedersord.
– Vi ses där om en kvart. Jag går en sväng för att koncentrera mej lite. Hej så länge.
– Hejdå Erik. Och lycka till.
Han småjoggade på grusvägen som ledde bort från Stjärnsberg mot några småstäder och vidare mot Stockholm. Han stannade då och då och tänjde med armarna över huvudet och ner mot marken. Gjorde några hopp i sidled och några höga knäuppdragningar. Det var sju minuter kvar.
Hade allting varit omöjligt från början? Var det hans eget fel, hade det gått att undvika, hade han kunnat vara en sån som Pierre som gått till rutan för att förlora såfort som möjligt, en sån som sprang ärenden åt fjärderingare och undvek bråk? Nu var allt misslyckat, åtminstone var alla såna planer misslyckade för snart skulle han slåss och inte bara lite grand inte bara en örfil för att få det hela snabbt ur världen. Han skulle slåss för full maskin och han var inte ens förbannad. Det var absolut inte en mardröm; han kände hjärtat slå av sin förhöjda puls och han drog in mycket luft i lungorna och han knöt händerna och höll dom framför ögonen och skakade dom och allt var fullkomligt verkligt. Det fanns ingen väg bort från rutan om fyra minuter skulle han vara där. Det gick inte att fly från Stjärnsberg eftersom det var den enda skola som fanns för honom, det var som om det var hans land och det var krig och ingen annan utväg fanns än att slåss mot ockupanterna. Han måste. Inte bara därför att han måste utan det var väl också rätt? Var det inte rätt att dom där sprättarna för en gångs skull fick motstånd? Skulle dom inte sluta med det där om dom fick stryk, för det var ju fullt möjligt att han vann, och skulle inte dom i realskolan tjäna på det? Okey han skulle inte bara gå in för att visa att han tålde mycket stryk. Han skulle gå in för att vinna.
Han joggade mot skolmatsalsbyggnaden och började gå när det var ett hundratal meter kvar. Det hördes skrän och sång där nere från gropen bakom matsalen där rutan låg, det verkade vara mycket folk.
När han kom fram såg allting ut som Pierre hade beskrivit. Servitriserna hängde i fönstren. Fjärderingarna och rådisarna stod på dom finaste platserna och på gräskullen på andra sidan var det som ett berg fyllt med hela realskolan. Han letade efter Pierres ansikte och upptäckte honom nästan längst bak.
Av ett plötsligt infall banade han sig väg uppför den buande och hånande realskolepubliken tills han stod framför Pierre.
– Här, sa han, och spände av sig armbandsuret, vill du ta hand om den här åt mej.
Så vände han och gick nerför kullen mot rutan. När han var nästan ända framme kom en av rådsmedlemmarna och mötte honom med en stav med silverbeslag.
– Hej, sa rådsmedlemmen, du kommer i tid i alla fall. Jag är klubbmästare och skall starta matchen, ställ dej här och vänta.
Så föste han fram Erik till kanten av betongplattan så att Erik stod med ryggen mot realskolepubliken. Hans två motståndare stod snett mitt emot med ryggarna mot gymnasisterna.
Klubbmästaren gick upp på plattan och äskade tystnad genom att höja staven. Skränet dog nästan omedelbart ut till sorlande förväntan.
– Jaha, skrek klubbmästaren, vi har en hedersfajt på gång och jag ska dra reglerna. Ingen åskådare har rätt att beträda rutan, inte under några som helst omständigheter. Kom upp hit, Erik!
Erik klev upp på plattan och då buade hela publiken och ropade några ramsor.
– Erik, jag dubbar dej nu till råtta av Stjärnsberg, fortsatte klubbmästaren och slog två gånger med silverstaven mot Eriks axlar.
Jublet steg och ramsor om råttan drogs i en halv minut. Under tiden betraktade Erik med skadeglädje och häpnad sina två motståndare. De hade båda ringar och klockor på sig. En av dom hade till och med kavaj. Tänkte han verkligen behålla kavajen? De hade lågskor och åtminstone en av dem, han med kavajen, hade lädersulor. Skärp, långärmad skjorta på killen utan kavaj, pipa i bröstfickan på kavajen – tog dom inte det här på allvar?
– Och så våra två straffprefekter! vrålade klubbmästaren och motståndarna klev upp på cementplattan och höjde armarna som boxare i segergest och fällde några glada kommentarer till publiken medan jublet steg och ramsor om att ge råttan på käften drogs i några omgångar.
– Jag dubbar er härmed till straffprefekter, fortsatte klubbmästaren och slog med silverstaven över deras axlar, och jag uppmanar er att göra ett gott uppfostringsjobb i sann Stjärnsbergsanda.
När jag lämnar rutan får ingen komma in i den och fajten pågår tills endera sidan kryper ut på sina knän. Fajten kan börja!
Jublet steg på nytt och klubbmästaren gick ner från plattan och ställde sig främst bland fjärderingarna och rådsmedlemmarna. Eriks två motståndare höjde händerna i gardställning och började gå mot honom. Erik höll kvar sina händer i fickorna och betraktade motståndarna. Den lite längre och smalare utan kavaj hade en lång näsa där benet tycktes ligga nära huden. Killen i kavaj var lite väl tjock runt midjan för att kunna röra sig fort. Men de höll händerna i en gardställning som om de var boxarfotografier från trettitalet, med höger knytnäve alldeles framför munnen och vänster knytnäve sträckt rakt framåt i samma höjd. Det såg inte klokt ut. Dom kunde alltså inte slåss. Då skulle det gå att skrämma dom och vinna. Deras rädsla låg säkert nära ytan, bara man skrapade lite på den. Fullt naturligt blev de lite osäkra av att Erik inte rörde sig utan stod kvar med händerna i fickorna. Dom kom lite närmare men var fortfarande inte på avstånd för slagväxling. Erik väntade tills de var nästan inom räckhåll innan han började genomföra sin plan.
– Vänta ett tag, sa han, jag har rätt att få en regelupplysning från klubbmästaren innan vi börjar, det är väl okey?
Jo det var det naturligtvis och klubbmästaren tog några steg framåt för att komma med upplysningen. Erik väntade tills sorlet la sig lite till.
– Får jag alltså slå dom här killarna ända tills dom kryper ut båda två eller räcker det med att en av dom kryper ut? frågade han. Det blev nästan tyst medan klubbmästaren tvekade om svaret.
– Alltså... antingen pågår fajten tills du kryper ut eller också ända tills båda straffprefekterna har gjort det.
