×

우리는 LingQ를 개선하기 위해서 쿠키를 사용합니다. 사이트를 방문함으로써 당신은 동의합니다 쿠키 정책.


image

"Ondskan" Jan Guillous, Kapitel 6 : Ryktet om den... (1)

Kapitel 6 : Ryktet om den... (1)

Ryktet om den hårda domen spred sig på mindre än en dag över hela skolan. Det märktes på både väntade och oväntade sätt. Att en och annan fjärderingare skulle skrika någon halvhjärtad order om ärende eller tjänst och sen hota med anmälan till rådet för insubordination var närmast självklart. Men det förvånade honom att han också fick höra glåpord och muttranden om nyochkäftig från såna som gick i realskolan. I normala fall borde såna som själva fick peppisar och hånfullt utdelade uppdrag uppskatta ifall någon vägrade. Men på Stjärnsberg var det mycket som inte alls fungerade som i normala fall. Stjärnsberg var som en värld vid sidan av världen där man inte kunde veta så noga vad det var man egentligen såg. Stjärnsberg hade sina egna lagar och sina egna regler och sin egen moral.

Moral var i alla fall ett ord som både den gamle prästen och rektor använde ofta i sina morgonpredikningar. En Stjärnsbergsgosse uppfostrades att stå pall, att bli hårdare och mer disciplinerad än andra. Man skulle både kunna ta och ge order. Det behövdes för framtiden när Stjärnsbergsgossarna skulle leda landets industrier och krigsmakt.

Erik var på väg mitt i strömmen uppför den breda trappan till matsalen.

Just vid avsatsen där trappan svängde ett kvarts varv trängde sig två gymnasister förbi honom på ömse sidor och stötte samtidigt till honom med armbågarna. Han kvävde snabbt reflexen att klippa till och stannade upp för att de skulle kunna gå vidare utan bråk. Men när de vände sig om syntes det att dom ville ha bråk.

– Knör du också va din lilla käftiga jävel, sa en av dem.

– Nej, sa han, det var ju ni som knuffade mej.

– Be om ursäkt, sa den andre.

Alla som hade varit på väg uppför trappan stannade upp och det blev tyst i spänd väntan. Erik betraktade de två. Ingen av dem var rådsmedlem, alltså behövde han inte lyda deras order och borde heller inte kunna dömas till straffarbete för vägran att be om ursäkt. Men de hade ju någon avsikt med att han skulle vägra be om ursäkt.

– Eftersom det var ni som knuffade mej är det ni som ska be om ursäkt ifall nån ska göra det, svarade han och låtsades göra en ansats att tränga sig förbi för att gå vidare upp mot matsalen. En av dem tog honom i armen men måttade lustigt nog inget slag. Av den spända tystnaden runt omkring framgick att något ändå var i görningen.

– Då kan du betrakta dej som utmanad. Vi ses i rutan klockan åtta, prick en timme efter middagen, sa den längste av dem.

Publiken runtomkring jublade och skrattade.

– Är det uppfattat lilla råttan, klockan åtta i rutan träffas vi tre, sa den andre något högtidligt.

– Visst, sa Erik och trängde sig vidare uppför trappan in i matsalen och bort till sin plats längst ner vid tredje långbordet.

Det var en konstig stämning under middagen. Vid borden längst bort i matsalen sjöngs det någon sång där han uppfattade rimorden råtta, klockan åtta, rutan smack, utan snack.

Han satt bland fyra fem andra realskoleelever men ingen av dem var från hans klass. De viskade upphetsat om rutan och sneglade på honom tills en av dem frågade om det var han som skulle till rutan.

– Mm, sa han, två typer i tredje ring knödde i trappan och sen sa dom att vi skulle till rutan klockan åtta. Kan ni förklara vad det där med rutan går ut på? Jag är ju ny här så jag har liksom inte en aning.

De förklarade ivrigt och i mun på varandra.

Rutan var en plats bakom köket där man kunde göra upp. Om två killar absolut ville slåss så kunde dom gå dit och göra det eftersom rutan var den enda platsen där det var tillåtet för andra än rådsmedlemmar och fjärderingare att slåss. Men dom som gick i tredje ring och inte var rådisar hade en särskild tradition att spöa nya och käftiga i rutan. Det gick till så att den nye och käftige fick en utmaning och en tid, vanligtvis klockan åtta efter en middag. Sen skulle han få spö tills han kröp ut ur rutan på knäna och bad om nåd. Inne i rutan var allt tillåtet och i såna här fall var det alltid två gymnasister mot en realskoleelev. Eftersom ingen i realskolan kunde ha en chans mot två tredjeringare så slutade det alltid på samma sätt. Men frågan var hur länge den nye och käftige kunde hålla sig kvar där inne utan att krypa ut. En del kröp ut nästan mesamma, andra kunde ta emot ganska mycket stryk innan dom kröp ut. Fast kröp man ut mesamma så blev man ju utbuad och retad i flera månader efteråt. För några år sen var det en kille, han gick i andra ring nu, som hade hållit sig kvar tills han inte kunde se längre för att båda ögonen var igenmurade. Sånt skulle man respektera, det var en kille som kunde stå pall.

– Vad händer om man inte ställer upp? undrade Erik.

Dom blev genast hånfulla. Man måste ställa upp. Hur mycket stryk man än skulle få så måste man ju ställa upp. Annars blev man kallad för Råttan så länge man gick kvar i plugget. Alla skulle kalla en för Råttan, till slut gjorde till och med lärarna det. En kille i fjärde ring kallades fortfarande för Råttan fastän han gått i realskolan den gången han inte vågade. Men han var den enda Råttan på hela plugget.

– Jaha, men man får alltså slå tillbaks?

Jo det är såklart att man fick. Inne i rutan var allt tillåtet, det fanns inga regler. Och så länge dom som gjorde upp befann sig inne i rutan fick ingen i publiken – nästan hela skolan brukade komma för att titta just när det var nyaochkäftiga som skulle spöas – då fick alltså ingen i publiken ingripa. Ingen fick sätta sin fot inne i rutan så länge fajten pågick, oavsett vad som hände.

– Men då kan ju killarna skada varandra ganska ordentligt?

Joo det var ju klart, hehe. Han skulle nog inte se för fager ut i ansiktet efteråt.

Sjuksyster fick ju alltid veta i förväg så hon gick till sjukstugan och väntade ifall det var nåt som måste sys.

– Lärarna ingrep inte heller, med andra ord?

Ånej. När det spred sig i matsalen att en nyochkäftig skulle spöas i rutan så var alla lärarna noga med att gå hem till sig och stänga dörren och sätta på radion eller vad dom nu gjorde. Dom fick absolut inte lägga sig i, det skulle ju strida mot skolans tradition med kamratuppfostran.

– Hade det hänt att någon i realskolan vunnit en sån fajt?

Nej naturligtvis inte. Dom i tredje ring var ju mycket större och dessutom var dom ju två mot en. Det var inte meningen att man skulle vinna, det var meningen att tåla så mycket stryk så att man inte behövde kallas råtta för resten av sin tid på plugget.

– Om någon blev så illa skadad att syster inte kunde sy ihop det hela?

Ja ibland hade det hänt att man fick ordna en taxi till sjukhuset i någon av de sörmländska städerna i närheten. Och sen hade det väl varit en del tänder och sånt där som fick fixas till i efterhand. Men syster var fin på att sy så hon brukade klara det mesta.

– Vad händer om man inte kryper ut? Jag menar om dom spöar en tills man blir medvetslös eller nåt men man vägrar att krypa ut?

På det fanns inget bestämt svar. Inte heller det hade inträffat förut. Dom här två killarna hade börjat med sporten redan i andra ring och dom hade väl spöat en sju åtta stycken vid det här laget. Dom turades om att slå tills det hela var över.

– Turades om? Anföll dom inte samtidigt?

Nej dom brukade turas om. Dom gick ut lite löst och sen ökade dom undan för undan kraften i slagen. Dom tyckte det var kul och så skulle ju publiken få sitt. Det var först mot slutet som det brukade bli riktigt allvar.

Erik åt under tystnad medan han övervägde situationen. Att inte ställa upp innebar allas förakt i två års tid och det avskyvärda öknamnet som skulle smeta som klister på honom vad han än försökte för att få bort det. Han måste ställa upp.

Efter bordsbönen och utmarschen sökte han upp Pierre på väg ut från matsalsbyggnaden.

– Kom Pierre, jag vill att du ska visa mej rutan.

– Fan också Erik, jag förstod nästan att det var dej det handlade om. Du skulle ha hört vad dom snackade om vid mitt bord. Det är för jävligt, vilket system alltså...

– Jaja men jag behöver din hjälp den närmaste halvtimmen, jag behöver verkligen din hjälp, Pierre, kom och visa mej nu.

De gick ner bakom köket. På gårdsplanen fanns de nedgrävda oljecisternerna och de var täckta med ett cementtak som var fem gånger sex meter. Cementtaket till oljecisternerna höjde sig ungefär tre decimeter från marken. Det var det som var rutan.

På ena sidan rutan var det grusplan fram till köksbyggnaden. Det var första parkett, det var där rådet och fjärderingarna skulle stå. Ovanför dem fanns en rad fönster. Där bodde de finska servitriserna och de brukade hänga ut genom fönstren och applådera och heja på den som låg under. På andra sidan rutan var en grässlänt som sträckte sig uppåt ett tiotal meter. Där skulle realskolan stå. Gymnasisterna skulle stå i jämnhöjd med rutan åt det håll som vette mot den enda väg man kunde komma till och från platsen. Man måste alltså passera genom gymnasisterna på väg till rutan.

Erik gick upp på rutan och promenerade några varv. Underlaget var stabilt och jämnt, men i ett hörn fanns ett runt cementlock med två stålhandtag som stack upp, det var tydligen det man lyfte på när man skulle fylla på olja. Det var ett farligt hörn, man kunde lätt snubbla på både locket och de här stålhandtagen. Erik slickade på handen, böjde sig ner och strök över underlaget. Det var hårt skrovligt, men en hel del lösa cementkorn fastnade i handflatan. Det var ett mycket obehagligt underlag, skrubbsår på armbågar och kinder skulle bli kraftigt inflammerade och vara sig och jävlas i flera veckor.

– Okey Pierre, nu kan jag det här. Kom så går vi tillbaks till vårt rum så får du berätta för mej hur det här brukar gå till.

Pierre nästan grät när de tillsammans gick mot rummet på Cassiopeja.

– Fan Erik, du anar inte vad dom tänker göra.

– Jo det anar jag visst, men jag vet inte. Du måste berätta för mej hur dom där två jepparna slåss, du har väl sett dom nån gång.

Pierre berättade tvekande och med få detaljer. Det var till en början som en lek. Hela skolan stod där och sjöng ramsor och skrattade.

Men sen blev det undan för undan hårdare och dom som kröp ut blödde alltid, nästan alltid.

– Men Pierre det här är allvar, du måste hjälpa mej. Hur slåss dom, sparkas dom, slåss dom med knytnävarna eller med handkanterna, anfaller dom båda samtidigt eller turas dom om på något sätt, siktar dom mot ansiktet eller mot kroppen, sparkas dom på kuken? Berätta det är viktigt Pierre!

De satt på rummet och Erik valde kläder medan han försökte dra den ena detaljen efter den andra ur Pierre. Men Pierre berättade inte konkret, han envisades med att berätta om känsloupplevelsen men han visste antagligen för lite om våld för att kunna analysera själva förloppet.

Erik vägde sina fotbollsskor i handen. Man kunde ta en tång och nypa av dobbarna. Det skulle ge en hård spark och det skulle skydda fotknölarna från att skrapas mot cementunderlaget om man kom under. Men den glatta hårdplastsulan skulle inte ge ordentligt fäste.

Kapitel 6 : Ryktet om den... (1) Chapter 6 : Rumor of the... (1)

Ryktet om den hårda domen spred sig på mindre än en dag över hela skolan. Det märktes på både väntade och oväntade sätt. Att en och annan fjärderingare skulle skrika någon halvhjärtad order om ärende eller tjänst och sen hota med anmälan till rådet för insubordination var närmast självklart. It was almost a foregone conclusion that the occasional farmer would shout some half-hearted order about an errand or service and then threaten to report to the Council for insubordination. Arada bir çiftçinin bir iş ya da iyilik için yarım ağızla emir vermesi ve ardından konuyu itaatsizlik nedeniyle Konsey'e bildirmekle tehdit etmesi neredeyse kaçınılmaz bir sonuçtu. Men det förvånade honom att han också fick höra glåpord och muttranden om nyochkäftig från såna som gick i realskolan. But it surprised him that he also heard jeers and mutterings about new and cheeky from those who went to secondary school. I normala fall borde såna som själva fick peppisar och hånfullt utdelade uppdrag uppskatta ifall någon vägrade. Normally, people who have been peppered and mocked with assignments would appreciate it if someone refused. Men på Stjärnsberg var det mycket som inte alls fungerade som i normala fall. Stjärnsberg var som en värld vid sidan av världen där man inte kunde veta så noga vad det var man egentligen såg. Stjärnsberg was like a world away from the world where you couldn't really know what you were seeing. Stjärnsberg hade sina egna lagar och sina egna regler och sin egen moral. Stjärnsberg had its own laws, its own rules and its own morals.

Moral var i alla fall ett ord som både den gamle prästen och rektor använde ofta i sina morgonpredikningar. En Stjärnsbergsgosse uppfostrades att stå pall, att bli hårdare och mer disciplinerad än andra. A Stjärnsberg boy was raised to be tough, harder and more disciplined than others. Man skulle både kunna ta och ge order. Det behövdes för framtiden när Stjärnsbergsgossarna skulle leda landets industrier och krigsmakt.

Erik var på väg mitt i strömmen uppför den breda trappan till matsalen.

Just vid avsatsen där trappan svängde ett kvarts varv trängde sig två gymnasister förbi honom på ömse sidor och stötte samtidigt till honom med armbågarna. Just at the landing where the staircase turned a quarter turn, two high school students squeezed past him on either side and simultaneously bumped him with their elbows. Han kvävde snabbt reflexen att klippa till och stannade upp för att de skulle kunna gå vidare utan bråk. He quickly stifled the reflex to strike and stopped so that they could move on without a fight. Men när de vände sig om syntes det att dom ville ha bråk. But when they turned around, it was clear that they wanted a fight.

– Knör du också va din lilla käftiga jävel, sa en av dem. - "You're going to kneel too, you little bastard," said one of them.

– Nej, sa han, det var ju ni som knuffade mej. - No, he said, it was you who pushed me.

– Be om ursäkt, sa den andre.

Alla som hade varit på väg uppför trappan stannade upp och det blev tyst i spänd väntan. Erik betraktade de två. Ingen av dem var rådsmedlem, alltså behövde han inte lyda deras order och borde heller inte kunna dömas till straffarbete för vägran att be om ursäkt. Men de hade ju någon avsikt med att han skulle vägra be om ursäkt. But they had some intention of making him refuse to apologize.

– Eftersom det var ni som knuffade mej är det ni som ska be om ursäkt ifall nån ska göra det, svarade han och låtsades göra en ansats att tränga sig förbi för att gå vidare upp mot matsalen. - Since you were the one who pushed me, you're the one who should apologize if someone does," he replied, pretending to make an effort to push his way through to the dining room. - Beni iten sen olduğun için, biri iterse özür dilemesi gereken de sensin," diye cevap verdi ve yemek odasına doğru ilerlemek için çaba sarf ediyormuş gibi yaptı. En av dem tog honom i armen men måttade lustigt nog inget slag. One of them grabbed him by the arm, but curiously did not throw a punch. İçlerinden biri onu kolundan yakaladı ama garip bir şekilde yumruk atmadı. Av den spända tystnaden runt omkring framgick att något ändå var i görningen. From the tense silence around, it was clear that something was happening. Etraftaki gergin sessizlikten bir şeyler olduğu anlaşılıyordu.

– Då kan du betrakta dej som utmanad. - Then you can consider yourself challenged. Vi ses i rutan klockan åtta, prick en timme efter middagen, sa den längste av dem. I'll see you in the box at eight o'clock, an hour after dinner, said the tallest of them.

Publiken runtomkring jublade och skrattade. The surrounding audience cheered and laughed.

– Är det uppfattat lilla råttan, klockan åtta i rutan träffas vi tre, sa den andre något högtidligt. - Is that clear, little rat, at eight o'clock in the box the three of us will meet," said the other, somewhat solemnly.

– Visst, sa Erik och trängde sig vidare uppför trappan in i matsalen och bort till sin plats längst ner vid tredje långbordet. - "Sure," said Erik, pushing his way up the stairs into the dining room and over to his seat at the bottom of the third long table.

Det var en konstig stämning under middagen. There was a strange atmosphere during the dinner. Vid borden längst bort i matsalen sjöngs det någon sång där han uppfattade rimorden råtta, klockan åtta, rutan smack, utan snack.

Han satt bland fyra fem andra realskoleelever men ingen av dem var från hans klass. De viskade upphetsat om rutan och sneglade på honom tills en av dem frågade om det var han som skulle till rutan. They whispered excitedly about the box and glared at him until one of them asked if he was the one going to the box. Heyecanla kutu hakkında fısıldaştılar ve içlerinden biri kutuya giden kişinin kendisi olup olmadığını sorana kadar ona ters ters baktılar.

– Mm, sa han, två typer i tredje ring knödde i trappan och sen sa dom att vi skulle till rutan klockan åtta. - Mm, he said, two guys in the third ring were making noise on the stairs and then they said we were going to the box at eight o'clock. Kan ni förklara vad det där med rutan går ut på? Can you explain what the box is all about? Jag är ju ny här så jag har liksom inte en aning.

De förklarade ivrigt och i mun på varandra. They explained eagerly and verbally.

Rutan var en plats bakom köket där man kunde göra upp. The box was a place behind the kitchen where you could settle scores. Kutu, mutfağın arkasında hesaplaşabileceğiniz bir yerdi. Om två killar absolut ville slåss så kunde dom gå dit och göra det eftersom rutan var den enda platsen där det var tillåtet för andra än rådsmedlemmar och fjärderingare att slåss. If two guys absolutely wanted to fight, they could go there and do it because the box was the only place where people other than council members and butterfly ringers were allowed to fight. İki adam ille de dövüşmek istiyorsa, oraya gidip dövüşebilirdi çünkü loca, konsey üyeleri ve kelebek zilcileri dışındaki kişilerin dövüşmesine izin verilen tek yerdi. Men dom som gick i tredje ring och inte var rådisar hade en särskild tradition att spöa nya och käftiga i rutan. But those in the third ring who weren't rotten had a special tradition of beating up new and tough guys in the box. Ancak üçüncü halkada yer alan ve çürük olmayanların, locadaki yeni ve sert adamları dövmek gibi özel bir geleneği vardı. Det gick till så att den nye och käftige fick en utmaning och en tid, vanligtvis klockan åtta efter en middag. The new kid on the block was given a challenge and a time, usually eight o'clock after dinner. Mahallenin yeni çocuğuna bir görev ve bir zaman verilirdi, genellikle akşam yemeğinden sonra saat sekizde. Sen skulle han få spö tills han kröp ut ur rutan på knäna och bad om nåd. Then he would be beaten until he crawled out of the box on his knees and begged for mercy. Sonra da dizlerinin üzerinde sürünerek kutudan çıkıp merhamet dilenene kadar dövülürdü. Inne i rutan var allt tillåtet och i såna här fall var det alltid två gymnasister mot en realskoleelev. Kutunun içinde her şeye izin vardı ve bu gibi durumlarda her zaman iki lise öğrencisine karşı bir ortaokul öğrencisi vardı. Eftersom ingen i realskolan kunde ha en chans mot två tredjeringare så slutade det alltid på samma sätt. Men frågan var hur länge den nye och käftige kunde hålla sig kvar där inne utan att krypa ut. En del kröp ut nästan mesamma, andra kunde ta emot ganska mycket stryk innan dom kröp ut. Fast kröp man ut mesamma så blev man ju utbuad och retad i flera månader efteråt. But if you crawled out on your own, you were booed and teased for months afterwards. För några år sen var det en kille, han gick i andra ring nu, som hade hållit sig kvar tills han inte kunde se längre för att båda ögonen var igenmurade. A few years ago there was a guy, he was in the second grade now, who had stayed until he couldn't see anymore because both eyes were blocked. Sånt skulle man respektera, det var en kille som kunde stå pall.

– Vad händer om man inte ställer upp? undrade Erik. Erik wondered.

Dom blev genast hånfulla. They immediately became scornful. Man måste ställa upp. You have to put yourself out there. Hur mycket stryk man än skulle få så måste man ju ställa upp. No matter how badly you are beaten, you have to be there. Annars blev man kallad för Råttan så länge man gick kvar i plugget. Otherwise you were called Rat as long as you stayed in school. Alla skulle kalla en för Råttan, till slut gjorde till och med lärarna det. En kille i fjärde ring kallades fortfarande för Råttan fastän han gått i realskolan den gången han inte vågade. A guy in the fourth grade was still called Rat, even though he had gone to secondary school when he didn't dare. Men han var den enda Råttan på hela plugget.

– Jaha, men man får alltså slå tillbaks?

Jo det är såklart att man fick. Inne i rutan var allt tillåtet, det fanns inga regler. Och så länge dom som gjorde upp befann sig inne i rutan fick ingen i publiken – nästan hela skolan brukade komma för att titta just när det var nyaochkäftiga som skulle spöas – då fick alltså ingen i publiken ingripa. And as long as they were inside the box, no one in the audience - almost the whole school used to come to watch just when the new and bold ones were being beaten - no one in the audience was allowed to intervene. Ingen fick sätta sin fot inne i rutan så länge fajten pågick, oavsett vad som hände. No one was allowed to set foot inside the box for the duration of the fight, no matter what happened.

– Men då kan ju killarna skada varandra ganska ordentligt?

Joo det var ju klart, hehe. Han skulle nog inte se för fager ut i ansiktet efteråt. He probably wouldn't look too pale in the face afterwards.

Sjuksyster fick ju alltid veta i förväg så hon gick till sjukstugan och väntade ifall det var nåt som måste sys. The nurse was always told in advance so she went to the infirmary and waited in case something needed to be stitched.

– Lärarna ingrep inte heller, med andra ord?

Ånej. När det spred sig i matsalen att en nyochkäftig skulle spöas i rutan så var alla lärarna noga med att gå hem till sig och stänga dörren och sätta på radion eller vad dom nu gjorde. When word spread in the canteen that a newcomer was going to be beaten in the box, all the teachers were careful to go home and close the door and turn on the radio or whatever they were doing. Dom fick absolut inte lägga sig i, det skulle ju strida mot skolans tradition med kamratuppfostran. They were absolutely not allowed to interfere, as it would go against the school's tradition of peer education.

– Hade det hänt att någon i realskolan vunnit en sån fajt? - Would anyone in secondary school have won such a fight?

Nej naturligtvis inte. Dom i tredje ring var ju mycket större och dessutom var dom ju två mot en. Det var inte meningen att man skulle vinna, det var meningen att tåla så mycket stryk så att man inte behövde kallas råtta för resten av sin tid på plugget.

– Om någon blev så illa skadad att syster inte kunde sy ihop det hela?

Ja ibland hade det hänt att man fick ordna en taxi till sjukhuset i någon av de sörmländska städerna i närheten. Och sen hade det väl varit en del tänder och sånt där som fick fixas till i efterhand. And then there would have been some teeth and stuff that had to be fixed afterwards. Men syster var fin på att sy så hon brukade klara det mesta. But my sister was a good seamstress, so she could do most things.

– Vad händer om man inte kryper ut? Jag menar om dom spöar en tills man blir medvetslös eller nåt men man vägrar att krypa ut? I mean if they beat you until you are unconscious or something but you refuse to crawl out?

På det fanns inget bestämt svar. There was no definite answer to that. Inte heller det hade inträffat förut. That too had never happened before. Dom här två killarna hade börjat med sporten redan i andra ring och dom hade väl spöat en sju åtta stycken vid det här laget. These two guys had started with the sport already in the second ring and they had probably beaten seven or eight people by now. Dom turades om att slå tills det hela var över. They took turns hitting each other until it was all over.

– Turades om? Anföll dom inte samtidigt? Did they not attack at the same time?

Nej dom brukade turas om. Dom gick ut lite löst och sen ökade dom undan för undan kraften i slagen. They went out a little loose and then gradually increased the force of the blows. Dom tyckte det var kul och så skulle ju publiken få sitt. They thought it was fun and so the audience would get theirs. Det var först mot slutet som det brukade bli riktigt allvar. It was only towards the end that things used to get really serious.

Erik åt under tystnad medan han övervägde situationen. Att inte ställa upp innebar allas förakt i två års tid och det avskyvärda öknamnet som skulle smeta som klister på honom vad han än försökte för att få bort det. Not running meant everyone's contempt for two years and the vile nickname that would stick to him no matter what he tried to do to get rid of it. Han måste ställa upp.

Efter bordsbönen och utmarschen sökte han upp Pierre på väg ut från matsalsbyggnaden. After saying grace and walking out, he found Pierre on his way out of the dining room building.

– Kom Pierre, jag vill att du ska visa mej rutan.

– Fan också Erik, jag förstod nästan att det var dej det handlade om. - Damn it Erik, I almost understood that it was you it was about. Du skulle ha hört vad dom snackade om vid mitt bord. You should have heard what they were talking about at my table. Det är för jävligt, vilket system alltså... It's a hell of a system...

– Jaja men jag behöver din hjälp den närmaste halvtimmen, jag behöver verkligen din hjälp, Pierre, kom och visa mej nu.

De gick ner bakom köket. På gårdsplanen fanns de nedgrävda oljecisternerna och de var täckta med ett cementtak som var fem gånger sex meter. In the courtyard were the buried oil cisterns and they were covered with a five by six meter cement roof. Cementtaket till oljecisternerna höjde sig ungefär tre decimeter från marken. The cement roof of the oil tanks rose about three decimeters from the ground. Det var det som var rutan.

På ena sidan rutan var det grusplan fram till köksbyggnaden. On one side of the box there was a gravel field up to the kitchen building. Det var första parkett, det var där rådet och fjärderingarna skulle stå. It was the front row, it was where the Council and the butterflies would stand. Ovanför dem fanns en rad fönster. Above them was a row of windows. Där bodde de finska servitriserna och de brukade hänga ut genom fönstren och applådera och heja på den som låg under. The Finnish waitresses lived there and they used to hang out of the windows and applaud and cheer for whoever was underneath. På andra sidan rutan var en grässlänt som sträckte sig uppåt ett tiotal meter. Där skulle realskolan stå. Gymnasisterna skulle stå i jämnhöjd med rutan åt det håll som vette mot den enda väg man kunde komma till och från platsen. The high school students had to stand flush with the window facing the only way to get to and from the site. Man måste alltså passera genom gymnasisterna på väg till rutan.

Erik gick upp på rutan och promenerade några varv. Erik went up on the box and walked a few laps. Underlaget var stabilt och jämnt, men i ett hörn fanns ett runt cementlock med två stålhandtag som stack upp, det var tydligen det man lyfte på när man skulle fylla på olja. The surface was stable and even, but in one corner there was a round cement lid with two steel handles sticking up, which was apparently the one that was lifted when filling oil. Det var ett farligt hörn, man kunde lätt snubbla på både locket och de här stålhandtagen. It was a dangerous corner, you could easily trip on both the lid and these steel handles. Erik slickade på handen, böjde sig ner och strök över underlaget. Det var hårt skrovligt, men en hel del lösa cementkorn fastnade i handflatan. It was very rough, but a lot of loose cement grains stuck to the palm of your hand. Det var ett mycket obehagligt underlag, skrubbsår på armbågar och kinder skulle bli kraftigt inflammerade och vara sig och jävlas i flera veckor. It was a very uncomfortable surface, abrasions on elbows and cheeks would become severely inflamed and fester for weeks.

– Okey Pierre, nu kan jag det här. Kom så går vi tillbaks till vårt rum så får du berätta för mej hur det här brukar gå till.

Pierre nästan grät när de tillsammans gick mot rummet på Cassiopeja.

– Fan Erik, du anar inte vad dom tänker göra. - Damn, Erik, you have no idea what they're going to do.

– Jo det anar jag visst, men jag vet inte. Du måste berätta för mej hur dom där två jepparna slåss, du har väl sett dom nån gång. You must tell me how those two jeeps fight, you must have seen them at some point.

Pierre berättade tvekande och med få detaljer. Pierre spoke hesitantly and with few details. Det var till en början som en lek. It started out as a game. Hela skolan stod där och sjöng ramsor och skrattade.

Men sen blev det undan för undan hårdare och dom som kröp ut blödde alltid, nästan alltid.

– Men Pierre det här är allvar, du måste hjälpa mej. - But Pierre this is serious, you have to help me. Hur slåss dom, sparkas dom, slåss dom med knytnävarna eller med handkanterna, anfaller dom båda samtidigt eller turas dom om på något sätt, siktar dom mot ansiktet eller mot kroppen, sparkas dom på kuken? Berätta det är viktigt Pierre!

De satt på rummet och Erik valde kläder medan han försökte dra den ena detaljen efter den andra ur Pierre. They sat in the room and Erik chose clothes while trying to pull one detail after another from Pierre. Men Pierre berättade inte konkret, han envisades med att berätta om känsloupplevelsen men han visste antagligen för lite om våld för att kunna analysera själva förloppet. However, Pierre did not give a concrete account, he insisted on talking about the emotional experience, but he probably knew too little about violence to be able to analyze the process itself.

Erik vägde sina fotbollsskor i handen. Man kunde ta en tång och nypa av dobbarna. You could take a pair of pliers and pinch off the floats. Det skulle ge en hård spark och det skulle skydda fotknölarna från att skrapas mot cementunderlaget om man kom under. It would provide a hard kick and it would protect the soles of your feet from being scraped against the cement base if you got underneath. Men den glatta hårdplastsulan skulle inte ge ordentligt fäste. But the smooth hard plastic sole would not provide proper grip.