×

우리는 LingQ를 개선하기 위해서 쿠키를 사용합니다. 사이트를 방문함으로써 당신은 동의합니다 쿠키 정책.


image

"Ondskan" Jan Guillous, Kapitel 5 : Han satt på... (3)

Kapitel 5 : Han satt på... (3)

Så steg han upp på startpallen.

Nu jävlar farsan, tänkte han när han startade, nu jävlar farsan.

Tiden blev 29,1.

Dom ryckte upp honom ur bassängen och dunkade honom i ryggen. Han bad om ursäkt för att han sagt att det skulle bli under 29 blankt men han hade ju inte varit uppvärmd och... Dom viftade undan ursäkten och sa att från och med nu var han med i skollaget och fick träna när han ville. Han presenterades för dem en och en. Alla tog stadigt i hand och log.

Sen simmade han sina längder i glädjerus. Det ljusgröna vattnet forsade kring ögonen precis som vanligt. Men det här var inte som vanligt, det här var inte som alla de senaste årens kvällar hos Kappis i Sportpalatset där han simmade för att inte tänka, för att vara någonstans utan att vara någonstans. När han simmade i Sportpalatset behövde han ju inte vara med gänget – att vara med dem på kvällarna var inte alls samma sak som på dagarna – och när han simmade var han inte i närheten av farsan och när han kom hem på kvällarna och var röd som en kanin i ögonen av allt klor som strömmat förbi ansiktet; då när han såg världen omkring sig i ett skimmer med ljusbågar kring varje lampa så hade han ju bara idrottat och den som bara hade idrottat hade inte gjort någonting som förtjänade stryk och av tröttheten från åttatusen meter benspark, armtag och frisim sov man drömlöst utan dunkande hjärta, utan hat som om världen bara var en ström förbiforsande ljusgrönt vatten och allt att hålla reda på var räkningen mellan vändningarna och den svarta kakelranden utefter bassängens botten.

Men nu när han simmade sina första kilometrar i den här 25-metersbassängen där man tjänade extra mycket på den nya amerikanska voltvändningen som Kappis-tränarna hade introducerat just innan han måste resa, så var det som en musik, som moderns valser på den svarta flygeln med Chopin eller någon sonat av Beethoven, som om vattnet inte hade något motstånd, som om han simmade utan ansträngning och hela tiden såg hur de stora ekarna i den nya skolans centrum gled förbi, hur ansiktet av Pierre med glasögonen och flickan med de uppbundna flätorna och kampen mot kärnvapen gled förbi, som om han spelade själv som om han hade fortsatt att spela från barndomen när farsan skulle slå in skalorna med våld, som om han själv kunde spela som mor; och kroppen lydde minsta vink och skulle lydigt ha fortsatt långt förbi den egentliga tröttheten efter det att han simmat sig fram till den trötthet han behövde för att sova så att han kunde vinna nästa dag.

Han var Erik, medlem av skollaget i simning. Bara det. Inget gäng, inget våld, inte ens lärare som slogs. Han var Erik simmaren och bara det och i morgon skulle han bli Erik löparen och sen var han bara löpare och simmare och ingen skulle veta om någonting annat och ingen skulle upptäcka ärren, de vita ärren på hans knogar.

Idrottsdagen var organiserad som en mindre militärmanöver. Samtliga elever skulle delta i försöken i samtliga grenar på förmiddagen och på eftermiddagen kördes finalerna. Dom sex bästa i varje gren gick till final. Till Eriks förvåning tävlade realskolan och gymnasiet inte i skilda klasser eftersom det var meningen att dom äldre eleverna alltid skulle slå dom yngre eleverna. Han fick någon svårbegriplig förklaring som gick ut på att det hade med Stjärnsbergsandan att göra: principerna för kamratuppfostran var att dom yngre på så vis skulle veta sin plats.

Kvalificeringssystemet gynnade uppenbarligen dom bästa, dvs gymnasisterna. För den som gick till final på bara ett försök i längdhopp hade givetvis redan där en fördel mot en yngre konkurrent som fått genomföra alla sina sex försök för att lägga beslag på en finalplats till eftermiddagen.

Det hela krävde noggranna kalkyler. Man måste maska sig igenom dom grenar man ändå var chanslös i. Alltså stod Erik över i höjd tills han kunde riva ur sig ur tävlingen på bara tre försök, sak samma med stavhopp. I spjut gjorde han tre avsiktliga övertramp och tre lama kast för att spara armen till diskus och kula. I diskus och kula räckte det med ett försök för att få en säker finalplats. Sak samma i längdhopp, medan det bara fick bli övertramp i tresteg och lätt joggning ner i sandgropen.

5 000 meter skulle köras i final direkt men där fick bara sådana ställa upp som hade gått till final i någon annan gren. Det knepigaste var sprinterdistanserna där det inte gick att köra annat än för fullt eller nästan fullt. På medeldistans kördes dom första försöksheaten med uppdelning på realskola och gymnasium så där gick det att spara på krafterna och ändå gå vidare till mellanheat.

Men för att få en lyckad serie gällde det att välja noga. Först gällde det att välja mellan 100 och 200 meter. Han valde att gå till final på 100 meter och joggade sig in på en säker utslagningstid i första försöksheatet på 200 meter. Sak samma med 800 och 400 meter. Han joggade utan att trötta ut sig på 800-metersförsöket men satsade på final på 400 meter. En 800-metersfinal skulle inte gå att springa före eller efter ett 5 000-meterslopp.

Finalerna var inte avklarade förrän vid 7-tiden på kvällen. Erik hade först tolkat sitt resultat som att han borde vara besviken. Han hade inte vunnit någon final. Tvåa i längdhopp, tvåa i kula, trea i diskus, trea på 400 meter, tvåa på 100 meter och tvåa på 5 000 meter. Men förutom 100-metersfinalen hade det inte varit mycket att göra åt. Där hade han kommit efter i starten för att han tvekade när killen bredvid honom uppenbarligen tjuv-startade. Sen hade det inte gått att hämta in de andras försprång helt och det fattades nästan en halv meter till segraren och ändå hade han lätt slagit segraren i semifinalen. Men i dom andra finalerna hade segrarna gjort resultat som ändå var bättre än hans personliga rekord så där fanns inga bortförklaringar. Han var visserligen den enda realskoleelev som över huvud laget gått till någon final. Men än sen? Han hade ju inte vunnit något.

När han satt och snörde av sig spikskorna efter 5 000-meters-loppet som var dagens sista final så kom gymnastikläraren och tränaren fram till honom och dunkade honom i ryggen. Gymnastikläraren hette Berg och hade tangorabatt och svart kort-snaggat hår och tog i hand och pekade med hela handflatan som alla andra gymnastiklärare och officerare.

– Äh, muttrade Erik, jag satsade lite fel. Borde ha skippat 400 och tagit en finalplats på 200 i stället. Missade starten på 100 också...

Berg såg småleende på honom i tio sekunder.

– Du gillar inte att förlora va? frågade Berg.

– Ja om det inte är nåt att göra åt så... jag menar som i längdhopp där det skilde en trettifem centimeter till han som vann. Då är det ju inte mycket att snacka om.

– Är du bra i fotboll?

– Jag är inte teknisk men jag har aldrig gått mållös från en match.

– Det är gott, Erik. Du passar nog bra här på Stjärnsberg och om en tre fyra år så vinner du vafan du än ställer upp i.

Är du på det klara med det?

– Ja men det har man ju ingen glädje av idag.

Berg skrattade och dunkade honom än en gång och den här gången lite för hårt i ryggen.

– Du är en vinnartyp och såna behöver vi, det är bra för Stjärnsbergsandan.

Pierre låg på sin säng och läste en tjock roman på engelska när Erik kom in på rummet för att byta om till middagen.

– Hur gick det? frågade Pierre utan att ta blicken från boken.

– Sådär. Borde ha vunnit 100-metersfinalen men klantade till det. Kom tvåa och trea i en del annat men det är ju ett orättvist system.

– Hurså?

(Pierre höll fortfarande blicken i boken.)

– Jo att vi i realskolan ska tävla mot dom i gymnasiet. Det är inte så lätt att vinna över dom som fått växa tre fyra år till. Hade realskolan tävlat för sig hade jag vunnit fem sex grenar men nu... äh!

Pierre tog ett bokmärke från skrivbordet, stoppade in det i boken och slog ihop den och satte sig upp.

– Och varför tror du att realskolan måste tävla mot gymnasiet då? frågade han med ett tonfall som lät ironiskt.

– Det vete fan. Verkar ju konstigt.

– Det är såklart för att vi i realskolan måste få stryk. Har du inte fattat det än?

– Nä men vad är det för märkvärdigt med att killar som är nitton bast springer fortare än dom flesta killar som är fjorton bast? Vad menas förresten med kamratuppfostran?

– Det menas helt enkelt att vi alltid ska få stryk av dom. Jag menar alltså inte bara stryk på idrott utan över huvud taget.

– Slåss dom mycket menar du?

– Just det. Mer än du kan tänka dej, det är det som är kamratuppfostran. Det är ingenting annat än pennalism.

När Pierre uttalade ordet pennalism rättade han till glasögonen som markering av konstpausen före det vuxna ordet. Erik tänkte ett slag på innebörden, den tänkbara eller den möjliga innebörden i Pierres omdöme.

– Får du mycket stryk av dom som går i gymnasiet, menar du?

– Ja det gäller i alla fall att hålla sig undan, sa Pierre med sänkt röst.

– Och hur gör du för att hålla dej undan?

– Jag är tjock och bra i skolan och räknas som plugghäst. Antagligen räknas jag som feg också. Och dom tycker inte det är så kul att slå en kille som är intellektuell och feg. Fast det kommer att bli värre för dej. Det är det du inte fattar, alltså vad det betyder om en kille från realskolan nästan slår dom i idrott. Du lär få en och annan peppis den närmsta tiden.

– Vad är en peppis för nåt?

– Det är när man slår mot skallbasen med skaftet på en bordskniv. Eller också med knuten hand och ringfingerknogen – så här – och siktar antingen mot tinningen eller mitt på knoppen.

Erik stod stilla med en spiksko i handen och försökte förstå att det hade varit fel att försöka vinna en eller annan gren på idrottsdagen. Han var alltså ”ny och käftig”. Gymnasister av den typ som satt som chefer vid bordet skulle beordra honom att böja fram huvudet och ta emot stryk.

– Satan också! skrek han och slängde spikskon i väggen. Satan också nu åker jag dit likt förbannat! Jag vill inte slåss, jag vill inte, jag är trött på det där!

– Hade ni rådisar på ditt förra plugg också? frågade Pierre försiktigt.

– Nej... äh, jag kan inte förklara. Jag ska förklara en annan gång, kom så går vi och käkar.

På väg till matsalen berättade Pierre att om man tog emot stryket utan att lipa och utan att vara oförskämd så blåste det värsta över efter dom första veckorna. Det var framför allt när man var ny som man måste trimmas in i Stjärnsbergsandan. Alla nya hade svårt för det där i början, men dom som stretade emot fick alltid mera stryk och kallades för nya och käftiga längre än dom som fann sig utan motstånd. Erik tänkte att det möjligen skulle gå att skarpa sig så mycket att man kunde ta emot stryket på ungefär samma sätt som om det vore farsan. Fast om han höll masken när dom slog så skulle dom kanske känna det som en utmaning att slå tills han inte höll masken och tänk om han då inte kunde hålla sig?

– Vad händer om man klår upp en fjärderingare? frågade han Pierre.

Pierre stannade mitt på grusgången och rättade till glasögonen.

– Det har aldrig hänt att någon i realskolan gjort det. Jag har i alla fall inte hört talas om det. Antagligen är det inte förbjudet... nej förresten det är inte förbjudet men det går ju inte i alla fall.

– Varför inte det?

– Ja för även om man skulle kunna klå upp en fjärderingare så skulle det räknas som käft mot fjärderingare och det blir en lördagsöndag.


Kapitel 5 : Han satt på... (3) Chapter 5 : He sat on... (3)

Så steg han upp på startpallen.

Nu jävlar farsan, tänkte han när han startade, nu jävlar farsan.

Tiden blev 29,1.

Dom ryckte upp honom ur bassängen och dunkade honom i ryggen. Han bad om ursäkt för att han sagt att det skulle bli under 29 blankt men han hade ju inte varit uppvärmd och... Dom viftade undan ursäkten och sa att från och med nu var han med i skollaget och fick träna när han ville. Han presenterades för dem en och en. Alla tog stadigt i hand och log.

Sen simmade han sina längder i glädjerus. Det ljusgröna vattnet forsade kring ögonen precis som vanligt. Men det här var inte som vanligt, det här var inte som alla de senaste årens kvällar hos Kappis i Sportpalatset där han simmade för att inte tänka, för att vara någonstans utan att vara någonstans. När han simmade i Sportpalatset behövde han ju inte vara med gänget – att vara med dem på kvällarna var inte alls samma sak som på dagarna – och när han simmade var han inte i närheten av farsan och när han kom hem på kvällarna och var röd som en kanin i ögonen av allt klor som strömmat förbi ansiktet; då när han såg världen omkring sig i ett skimmer med ljusbågar kring varje lampa så hade han ju bara idrottat och den som bara hade idrottat hade inte gjort någonting som förtjänade stryk och av tröttheten från åttatusen meter benspark, armtag och frisim sov man drömlöst utan dunkande hjärta, utan hat som om världen bara var en ström förbiforsande ljusgrönt vatten och allt att hålla reda på var räkningen mellan vändningarna och den svarta kakelranden utefter bassängens botten. Spor Sarayı'nda yüzdüğünde çeteyle birlikte olmak zorunda değildi - akşamları onlarla birlikte olmak gündüzle aynı şey değildi - ve yüzdüğünde babasının yanında değildi ve akşamları eve geldiğinde gözleri yüzünden akan klor yüzünden bir tavşan kadar kırmızıydı; Sonra etrafındaki dünyayı her lambanın etrafında ışık yayları olan bir parıltı içinde gördüğünde, sadece spor yapıyordu ve sadece spor yapan herkes dayağı hak edecek hiçbir şey yapmamıştı ve sekiz bin metrelik bacak vuruşları, kol vuruşları ve serbest stilin yorgunluğundan, sanki dünya sadece geçen parlak yeşil bir su akıntısıymış ve takip etmeniz gereken tek şey dönüşler arasındaki sayı ve havuzun dibindeki siyah fayans sınırıymış gibi kalbiniz çarpmadan, nefret etmeden rüyasız bir şekilde uyudunuz.

Men nu när han simmade sina första kilometrar i den här 25-metersbassängen där man tjänade extra mycket på den nya amerikanska voltvändningen som Kappis-tränarna hade introducerat just innan han måste resa, så var det som en musik, som moderns valser på den svarta flygeln med Chopin eller någon sonat av Beethoven, som om vattnet inte hade något motstånd, som om han simmade utan ansträngning och hela tiden såg hur de stora ekarna i den nya skolans centrum gled förbi, hur ansiktet av Pierre med glasögonen och flickan med de uppbundna flätorna och kampen mot kärnvapen gled förbi, som om han spelade själv som om han hade fortsatt att spela från barndomen när farsan skulle slå in skalorna med våld, som om han själv kunde spela som mor; och kroppen lydde minsta vink och skulle lydigt ha fortsatt långt förbi den egentliga tröttheten efter det att han simmat sig fram till den trötthet han behövde för att sova så att han kunde vinna nästa dag. Ama şimdi, 25 metrelik bu havuzda ilk kilometrelerini yüzerken, Kappis antrenörlerinin ayrılmak zorunda kalmadan hemen önce tanıttığı yeni Amerikan dönüşü, annesinin siyah kuyruklu piyanoda Chopin ya da Beethoven sonatıyla yaptığı valsler gibi müzik gibiydi, sanki suyun direnci yoktu, Sanki zahmetsizce yüzüyormuş gibi, sürekli yeni okulun ortasındaki büyük meşe ağaçlarının geçip gitmesini, gözlüklü Pierre'in ve örgülü kızın yüzünün ve nükleer silahlara karşı verilen mücadelenin geçip gitmesini izliyormuş gibi, sanki kendisi oynuyormuş gibi, sanki babasının teraziyi zorla kırdığı çocukluğundan beri oynamaya devam ediyormuş gibi, sanki annesi gibi oynayabiliyormuş gibi; ve vücudu en ufak bir ipucuna itaat etti ve ertesi gün kazanabilmek için uyuması gereken yorgunluğa doğru yüzdükten sonra gerçek yorgunluğun çok ötesinde itaatkâr bir şekilde devam edecekti.

Han var Erik, medlem av skollaget i simning. Bara det. Inget gäng, inget våld, inte ens lärare som slogs. Han var Erik simmaren och bara det och i morgon skulle han bli Erik löparen och sen var han bara löpare och simmare och ingen skulle veta om någonting annat och ingen skulle upptäcka ärren, de vita ärren på hans knogar.

Idrottsdagen var organiserad som en mindre militärmanöver. Samtliga elever skulle delta i försöken i samtliga grenar på förmiddagen och på eftermiddagen kördes finalerna. Tüm öğrenciler sabah tüm etkinliklerin denemelerine ve öğleden sonra da finallere katılmak zorundaydı. Dom sex bästa i varje gren gick till final. Her etkinlikte ilk altıya girenler finale kaldı. Till Eriks förvåning tävlade realskolan och gymnasiet inte i skilda klasser eftersom det var meningen att dom äldre eleverna alltid skulle slå dom yngre eleverna. Erik'i şaşırtacak şekilde, ortaokul ve lise ayrı sınıflarda yarışmıyordu çünkü büyük öğrencilerin her zaman küçük öğrencileri yenmesi gerekiyordu. Han fick någon svårbegriplig förklaring som gick ut på att det hade med Stjärnsbergsandan att göra: principerna för kamratuppfostran var att dom yngre på så vis skulle veta sin plats.

Kvalificeringssystemet gynnade uppenbarligen dom bästa, dvs gymnasisterna. För den som gick till final på bara ett försök i längdhopp hade givetvis redan där en fördel mot en yngre konkurrent som fått genomföra alla sina sex försök för att lägga beslag på en finalplats till eftermiddagen.

Det hela krävde noggranna kalkyler. Man måste maska sig igenom dom grenar man ändå var chanslös i. Alltså stod Erik över i höjd tills han kunde riva ur sig ur tävlingen på bara tre försök, sak samma med stavhopp. I spjut gjorde han tre avsiktliga övertramp och tre lama kast för att spara armen till diskus och kula. Ciritte, kolunu disk ve gülle atmaya saklamak için üç kasıtlı aşırtma ve üç topal atış yaptı. I diskus och kula räckte det med ett försök för att få en säker finalplats. Disk atma ve gülle atmada, finalde yer almak için bir deneme yeterli oldu. Sak samma i längdhopp, medan det bara fick bli övertramp i tresteg och lätt joggning ner i sandgropen. The same goes for the long jump, while only the triple jump and a light jog into the sand pit were allowed. Aynı durum uzun atlama için de geçerliyken, sadece üç adım atlama ve kum çukuruna doğru hafif bir koşu vardı.

5 000 meter skulle köras i final direkt men där fick bara sådana ställa upp som hade gått till final i någon annan gren. 5,000 metre doğrudan finalde koşulacaktı, ancak yalnızca başka bir yarışta finale kalanların yarışmasına izin verildi. Det knepigaste var sprinterdistanserna där det inte gick att köra annat än för fullt eller nästan fullt. En zor kısım, tam veya neredeyse tam dolu dışında bir şey koşmanın imkansız olduğu sprint mesafeleriydi. På medeldistans kördes dom första försöksheaten med uppdelning på realskola och gymnasium så där gick det att spara på krafterna och ändå gå vidare till mellanheat.

Men för att få en lyckad serie gällde det att välja noga. Först gällde det att välja mellan 100 och 200 meter. Han valde att gå till final på 100 meter och joggade sig in på en säker utslagningstid i första försöksheatet på 200 meter. Kendisi 100 metrede finale gitmeyi seçti ve 200 metrenin ilk deneme ısısında koşarak güvenli bir eleme zamanı elde etti. Sak samma med 800 och 400 meter. Han joggade utan att trötta ut sig på 800-metersförsöket men satsade på final på 400 meter. En 800-metersfinal skulle inte gå att springa före eller efter ett 5 000-meterslopp.

Finalerna var inte avklarade förrän vid 7-tiden på kvällen. Erik hade först tolkat sitt resultat som att han borde vara besviken. Han hade inte vunnit någon final. Tvåa i längdhopp, tvåa i kula, trea i diskus, trea på 400 meter, tvåa på 100 meter och tvåa på 5 000 meter. Men förutom 100-metersfinalen hade det inte varit mycket att göra åt. Där hade han kommit efter i starten för att han tvekade när killen bredvid honom uppenbarligen tjuv-startade. Başlangıçta geride kalmıştı çünkü yanındaki adam görünüşe bakılırsa start aldığında tereddüt etmişti. Sen hade det inte gått att hämta in de andras försprång helt och det fattades nästan en halv meter till segraren och ändå hade han lätt slagit segraren i semifinalen. Daha sonra diğerlerine tam olarak yetişememiş ve birincinin neredeyse yarım metre gerisinde kalmıştı ama yine de yarı finalde birinciyi kolayca yenmişti. Men i dom andra finalerna hade segrarna gjort resultat som ändå var bättre än hans personliga rekord så där fanns inga bortförklaringar. Ancak diğer finallerde, kazananlar kişisel en iyi derecesinden daha iyi sonuçlar elde etmişti, bu nedenle mazeret yoktu. Han var visserligen den enda realskoleelev som över huvud laget gått till någon final. Men än sen? Han hade ju inte vunnit något.

När han satt och snörde av sig spikskorna efter 5 000-meters-loppet som var dagens sista final så kom gymnastikläraren och tränaren fram till honom och dunkade honom i ryggen. Gymnastikläraren hette Berg och hade tangorabatt och svart kort-snaggat hår och tog i hand och pekade med hela handflatan som alla andra gymnastiklärare och officerare.

– Äh, muttrade Erik, jag satsade lite fel. Borde ha skippat 400 och tagit en finalplats på 200 i stället. Missade starten på 100 också...

Berg såg småleende på honom i tio sekunder.

– Du gillar inte att förlora va? frågade Berg.

– Ja om det inte är nåt att göra åt så... jag menar som i längdhopp där det skilde en trettifem centimeter till han som vann. Då är det ju inte mycket att snacka om.

– Är du bra i fotboll?

– Jag är inte teknisk men jag har aldrig gått mållös från en match.

– Det är gott, Erik. Du passar nog bra här på Stjärnsberg och om en tre fyra år så vinner du vafan du än ställer upp i.

Är du på det klara med det?

– Ja men det har man ju ingen glädje av idag.

Berg skrattade och dunkade honom än en gång och den här gången lite för hårt i ryggen.

– Du är en vinnartyp och såna behöver vi, det är bra för Stjärnsbergsandan.

Pierre låg på sin säng och läste en tjock roman på engelska när Erik kom in på rummet för att byta om till middagen.

– Hur gick det? frågade Pierre utan att ta blicken från boken.

– Sådär. Borde ha vunnit 100-metersfinalen men klantade till det. Kom tvåa och trea i en del annat men det är ju ett orättvist system.

– Hurså?

(Pierre höll fortfarande blicken i boken.)

– Jo att vi i realskolan ska tävla mot dom i gymnasiet. Det är inte så lätt att vinna över dom som fått växa tre fyra år till. Hade realskolan tävlat för sig hade jag vunnit fem sex grenar men nu... äh!

Pierre tog ett bokmärke från skrivbordet, stoppade in det i boken och slog ihop den och satte sig upp.

– Och varför tror du att realskolan måste tävla mot gymnasiet då? frågade han med ett tonfall som lät ironiskt.

– Det vete fan. Verkar ju konstigt.

– Det är såklart för att vi i realskolan måste få stryk. Har du inte fattat det än?

– Nä men vad är det för märkvärdigt med att killar som är nitton bast springer fortare än dom flesta killar som är fjorton bast? Vad menas förresten med kamratuppfostran?

– Det menas helt enkelt att vi alltid ska få stryk av dom. Jag menar alltså inte bara stryk på idrott utan över huvud taget.

– Slåss dom mycket menar du? - Do you fight them a lot, you mean?

– Just det. Mer än du kan tänka dej, det är det som är kamratuppfostran. Det är ingenting annat än pennalism.

När Pierre uttalade ordet pennalism rättade han till glasögonen som markering av konstpausen före det vuxna ordet. Erik tänkte ett slag på innebörden, den tänkbara eller den möjliga innebörden i Pierres omdöme. Erik bir an için Pierre'in yargısının anlamını, olası ya da potansiyel anlamını düşündü.

– Får du mycket stryk av dom som går i gymnasiet, menar du?

– Ja det gäller i alla fall att hålla sig undan, sa Pierre med sänkt röst.

– Och hur gör du för att hålla dej undan? - And what do you do to stay away?

– Jag är tjock och bra i skolan och räknas som plugghäst. Antagligen räknas jag som feg också. Och dom tycker inte det är så kul att slå en kille som är intellektuell och feg. Fast det kommer att bli värre för dej. Det är det du inte fattar, alltså vad det betyder om en kille från realskolan nästan slår dom i idrott. Du lär få en och annan peppis den närmsta tiden.

– Vad är en peppis för nåt?

– Det är när man slår mot skallbasen med skaftet på en bordskniv. Eller också med knuten hand och ringfingerknogen – så här – och siktar antingen mot tinningen eller mitt på knoppen. Ya da sıkılmış bir el ve yüzük parmağının boğumuyla - bunun gibi - şakağı veya tomurcuğun merkezini hedefleyin.

Erik stod stilla med en spiksko i handen och försökte förstå att det hade varit fel att försöka vinna en eller annan gren på idrottsdagen. Han var alltså ”ny och käftig”. Gymnasister av den typ som satt som chefer vid bordet skulle beordra honom att böja fram huvudet och ta emot stryk.

– Satan också! skrek han och slängde spikskon i väggen. Satan också nu åker jag dit likt förbannat! Jag vill inte slåss, jag vill inte, jag är trött på det där!

– Hade ni rådisar på ditt förra plugg också? frågade Pierre försiktigt.

– Nej... äh, jag kan inte förklara. Jag ska förklara en annan gång, kom så går vi och käkar.

På väg till matsalen berättade Pierre att om man tog emot stryket utan att lipa och utan att vara oförskämd så blåste det värsta över efter dom första veckorna. Kantine giderken Pierre bana, dayağı ağlamadan ve kabalaşmadan atlatırsan ilk birkaç haftadan sonra en kötüsünün geride kaldığını söyledi. Det var framför allt när man var ny som man måste trimmas in i Stjärnsbergsandan. Alla nya hade svårt för det där i början, men dom som stretade emot fick alltid mera stryk och kallades för nya och käftiga längre än dom som fann sig utan motstånd. Tüm yeni gelenler ilk başta bununla zor zamanlar geçirdi, ancak direnenler her zaman daha fazla dayak yedi ve kendilerini dirençsiz bulanlardan daha uzun süre yeni ve sert olarak adlandırıldı. Erik tänkte att det möjligen skulle gå att skarpa sig så mycket att man kunde ta emot stryket på ungefär samma sätt som om det vore farsan. Fast om han höll masken när dom slog så skulle dom kanske känna det som en utmaning att slå tills han inte höll masken och tänk om han då inte kunde hålla sig?

– Vad händer om man klår upp en fjärderingare? frågade han Pierre.

Pierre stannade mitt på grusgången och rättade till glasögonen.

– Det har aldrig hänt att någon i realskolan gjort det. Jag har i alla fall inte hört talas om det. Antagligen är det inte förbjudet... nej förresten det är inte förbjudet men det går ju inte i alla fall.

– Varför inte det?

– Ja för även om man skulle kunna klå upp en fjärderingare så skulle det räknas som käft mot fjärderingare och det blir en lördagsöndag. - Evet, çünkü bir kelebekçiyi dövebilseniz bile, bu bir kelebekçiyle kavga olarak kabul edilir ve Cumartesi günü olur.