Kapitel 5 : Han satt på... (1) Kapitel 5 : Er saß auf... (1) Chapter 5 : He sat on... (1)

Han satt på en bänk i Vasaparken och gick igenom allt sådant som undan för undan måste visa sig omöjligt. He sat on a bench in Vasa Park and went through all the things that must gradually prove impossible. Det var omöjligt att söka sig in i ett annat läroverk i ett annat namn. Det var omöjligt att själv flytta till en annan stad eftersom 15-åringar inte kan flytta till en annan stad. Det var alldeles säkert omöjligt att utan vidare gå till sjöss. It was certainly impossible to simply go to sea. Över huvud taget var allt omöjligt om alla vägar till utbildning nu var stängda. Overall, everything was impossible if all avenues to education were now closed.

Det var lika bra att gå hem och få stryket ur världen, det gick ändå inte att tänka klart med alla dessa ekon från rektorsexpeditionen i huvudet om att han var obotligt kriminell eftersom han fått för lite stryk – åh denna enfaldiga rektorslogik, denna förbannade barnsliga tro att deras löjliga tester gav dem sanningen, som om inte han visste mer om stryk än rektor lärt sig under hela sitt liv, som om inte, som om inte. It was just as well to go home and get the beating out of the way, it was impossible to think clearly anyway with all these echoes from the headmaster's office in his head that he was an incurable criminal because he had received too little beating - oh this stupid headmaster's logic, this damned childish belief that their ridiculous tests gave them the truth, as if he didn't know more about beating than the headmaster had learned in his whole life, as if not, as if not. Eve gidip dayak işini aradan çıkarmak en iyisiydi, kafasında müdürün odasından gelen, çok az dayak yediği için iflah olmaz bir suçlu olduğuna dair tüm bu yankılarla sağlıklı düşünmek imkansızdı - ah bu aptal müdür mantığı, saçma testlerinin onlara gerçeği verdiğine dair bu lanet olası çocukça inanç, sanki dayak hakkında müdürün tüm hayatı boyunca öğrendiğinden daha fazlasını bilmiyormuş gibi, sanki bilmiyormuş gibi, sanki bilmiyormuş gibi.

Det tjänade ingenting till, först hem och få stryket ur världen så att det gick att tänka klart. It was of no use, first home and get the ironing out of the way so that it was possible to think clearly. Vilket fenomenalt stryk skulle det förresten bli nu när det fanns så högtidliga skäl – han skrattade till när han tänkte på farsans blivande tankemöda. What a phenomenal beating it would be, by the way, now that there were such solemn reasons - he chuckled at the thought of his father's future thoughtlessness.

Han stannade mitt i ett steg.

Fanns det längre något skäl att ta emot stryk? Om dom tagit hela framtiden ifrån honom, om han måste börja jobba och tjäna egna pengar och kanske flytta hemifrån, eller även om han inte skulle flytta hemifrån så var han inte längre skolgosse.

Alltså aldrig mer. So never again.

Han fortsatte.

Men hur skulle farsan begripa det här, skulle farsan begripa utan våldsamt motstånd, utan att själv få stryk? But how would Dad understand this, would Dad understand without violent resistance, without being beaten himself? Antagligen inte. Farsan betraktade honom som en hund som inte kunde, helt enkelt inte kunde, bita honom. Och det var inte så gott att veta hur farsan skulle reagera när han blev biten för första gången. För första och sista gången, det skulle inte behövas mer än en gång.

Men det hela måste bygga på någon sorts chockartad överraskning. Farsan hade jämfört med honom en enorm räckvidd och farsans självförtroende var obrutet. Compared to him, his father had a huge reach and his father's confidence was unbroken. Onunla kıyaslandığında babam muazzam bir erişime sahipti ve babamın özgüveni kırılmamıştı. Man måste snabbt bryta det där självförtroendet, få honom att känna det som om han låst in sig med en hund som visade sig vara en varg. You have to quickly break that confidence, make him feel like he's locked up with a dog that turned out to be a wolf. Bu güveni çabucak kırmalı, ona kurt olduğu ortaya çıkan bir köpekle kilitli kaldığını hissettirmelisiniz. Det fanns två tänkbara sätt att lägga upp taktiken. Men viktigast var att kontrollera sitt hat, att behålla sin kyla och att hänga kvar i det övertag som första slaget alltid ger. But the most important thing was to control his hatred, to keep his cool and to hang on to the advantage that the first blow always gives. Hur skulle farsan reagera på sitt eget blod, skulle han förstummas eller skulle han bli rasande och desperat? How would Dad react to his own blood, would he be stunned or would he be furious and desperate? Babam kendi kanına nasıl tepki verirdi, afallar mıydı yoksa öfkeli ve çaresiz mi olurdu? Inne i sovrummet fanns bara ett farligt vapen och det var eldgaffeln vid kakelugnen, det var ett riskmoment. Inside the bedroom there was only one dangerous weapon and that was the poker by the stove, which was a risk. Yatak odasında tek bir tehlikeli silah vardı, o da şöminenin yanındaki demir çubuktu ve bu da bir riskti. Eller också kunde han själv använda eldgaffeln, nej det var inte bra, det skulle ge farsan en föreställning om att det gick att hämnas vid första bästa tillfälle hunden saknade eldgaffel. Or he could use the fire fork himself, no that was not good, it would give the old man the idea that it was possible to take revenge at the first opportunity the dog lacked a fire fork. Ya da maşayı kendisi kullanabilirdi, hayır bu iyi olmazdı, bu yaşlı adama köpeğin maşadan yoksun olduğu ilk fırsatta intikam almanın mümkün olduğu fikrini verirdi. Om han vid ritualens början snabbt ställde ut eldgaffeln och låste dörren så medförde det nackdelen att farsan hann förbereda sig psykologiskt och det tog bort chockverkan och skulle kunna leda till ett långt slagsmål och det var inte säkert hur ett slagsmål egentligen skulle sluta. If, at the beginning of the ritual, he quickly put out the poker and locked the door, this had the disadvantage that the father had time to prepare himself psychologically and this removed the shock effect and could lead to a long fight and it was not certain how a fight would actually end. Ritüelin başlangıcında maşayı hızlıca söndürüp kapıyı kilitlediğinde, bunun dezavantajı babanın psikolojik olarak kendini hazırlaması için zamanının olmasıydı ve bu şok etkisini ortadan kaldırarak uzun bir kavgaya yol açabilirdi ve kavganın gerçekte nasıl biteceği belli değildi. Om man däremot--- If, on the other hand---

När han kom hem en halvtimme senare hade han gått två varv nere i sjukhusparken för att finslipa detaljerna. When he arrived home half an hour later, he had walked two laps down in the hospital park to finalize the details. Han var säker på att lyckas därför att han måste vara säker på att lyckas. He was sure to succeed because he had to be sure to succeed. Handen darrade när han satte nyckeln i låsvredet, men han övertygade sig om att det var för att han kokade av spänning och inte av rädsla. His hand trembled as he put the key in the lock, but he convinced himself that it was because he was boiling with excitement and not fear. Den som var rädd kunde aldrig klå en farsa så som han tänkte göra. Anyone who was afraid could never beat a father as he intended to do. Korkan biri asla bir babayı onun niyetlendiği gibi dövemezdi.

Men farsan var inte hemma.

Han hörde det redan på tonerna. Hon spelade en vals av Chopin och det fanns en dröjande känsla i hennes klang när farsan inte var hemma; det var den där osäkerheten mellan melankoli och sorg och någon sorts glädje, en känsla som kunde vara som bortblåst i samma sekund som han steg in i rummet. She was playing a Chopin waltz and there was a lingering feeling in her sound when Dad wasn't home; it was that uncertainty between melancholy and sadness and some kind of joy, a feeling that could be gone the second he walked into the room.

Erik släppte skolväskan ljudlöst till golvet i tamburen och smög in genom den långa serveringsgången till salongen där modern satt vid den svarta flygeln med de vita tyllgardinerna fördragna. Erik dropped his satchel silently to the floor of the hall and crept through the long serving line to the parlor where his mother sat at the black piano with the white tulle curtains drawn. Han betraktade henne i det dämpade motljuset. He watched her in the dim backlight. Hon hade håret uppsatt i en knut i nacken och var klädd i en ljusblå klänning som gav honom känslan att hon skulle gå bort, även om det numera var så sällan hon gick bort på någonting. She had her hair up in a knot at the back of her neck and was wearing a light blue dress that gave him the feeling that she was going away, even though she rarely went away on anything these days. Han stod bakom henne och lyssnade; hon kunde omöjligt ha upptäckt honom, hon spelade utan ett fel, utan en enda omtagning till styckets slut. He stood behind her and listened; she couldn't possibly have spotted him, she played without a mistake, without a single repetition until the end of the piece. Adam kadının arkasında durup dinledi; kadın onu fark etmiş olamazdı, parçanın sonuna kadar tek bir hata yapmadan, tek bir tekrar yapmadan çaldı. Så satt hon alldeles stilla med händerna i knät. Then she sat very still with her hands in her lap. Sonra elleri kucağında kıpırdamadan oturdu.

– Sätt dej, vi har en viktig sak vi måste tala om du och jag, sa hon plötsligt utan att vända sig om och med så svag röst att han för ett ögonblick inbillade sig att han inte hört henne säga något alls. - Sit down, we have something important to talk about you and me," she said suddenly without turning around and in such a low voice that he imagined for a moment that he had not heard her say anything at all. Så började hon på ett nytt stycke, fortfarande melankoli och Chopin och han gick tyst över salongen och satte sig i en av läderfåtöljerna och blundade och lyssnade. Then she began a new piece, still melancholy and Chopin, and he walked quietly across the salon and sat down in one of the leather armchairs and closed his eyes and listened.

Och som hon spelade. And how she played. Som om det var alldeles omöjligt att hon kunde vara hans mor när farsan var hans far, som om alla de känslor han trodde att hans klasskamrater kunde ha hemma hos föräldrarna fanns där i hennes toner, som om det var så här det alltid hade kunnat vara, som om det inte var så här det måste vara med känslorna där långt innanför huden i stället för det eviga eftermatenstryket, det eviga piskandet det eviga slagsmålet det eviga sveket från sådana vänner som inte var vänner; den eviga rädslan för att någon plötsligt skulle springa fram och med full kraft slå en hammare i tangenterna. As if it were utterly impossible that she could be his mother when his dad was his father, as if all the feelings he thought his classmates might have at his parents' house were there in her tones, as if this was how it could always be, as if this wasn't how it had to be with the feelings there deep inside the skin instead of the eternal after-meal pressure, the eternal whipping, the eternal fight, the eternal betrayal of friends who weren't friends; the eternal fear that someone would suddenly run up and hit the keys with a hammer with full force.

Musiken hade upphört. The music had stopped. Modern kom fram och satte sig mitt emot honom i den andra läderfåtöljen och han famlade efter något annat att säga än det han nu måste säga. His mother came over and sat across from him in the other leather chair, and he groped for something to say other than what he had to say. Hon såg på honom med sina bruna ögon och han fick en svag aning om att hon kunde ha gråtit. She looked at him with her brown eyes and he had a vague idea that she might have been crying.

– Jag vet, sa hon lågt, jag vet redan allting.

Så tog hon till hans förvåning en cigarrett ur silverskrinet och tände den med en ovan lite darrande gest. Then, to his surprise, she took a cigarette from the silver box and lit it with an unusual, slightly trembling gesture. Hon höll cigarretten för djupt in mellan läpparna när hon drog sitt första bloss så att tobaksflagor fastnade på hennes underläpp. She held the cigarette too deeply between her lips as she took her first puff, leaving tobacco flakes on her lower lip.

Så sköt hon över skrinet till honom. Then she pushed the box over to him. Sonra kutuyu ona doğru itti.

– Jag antar att du röker, sa hon.

Han tog en cigarrett och de satt tysta en stund. Sen samlade hon sig och berättade om hur hon träffat hans klassföreståndarinna redan för två dagar sen.

– Det är en rar människa ska du veta, ja jag antar att du redan vet det. - He's a lovely person, I guess you already know that. Hon tror på dej och... jag berättade för henne om dina svårigheter med far och... She believes in you and... I told her about your difficulties with father and...

Modern skälvde till som om luften tog slut för henne och Erik tänkte att om hon börjar gråta står jag inte ut, hon får bara inte börja gråta. His mother trembled as if she was running out of air and Erik thought that if she starts crying, I can't stand it, she just can't start crying. Men hon samlade sig och tog två konstiga ovana bloss på cigarretten innan hon fortsatte. But she collected herself and took two strange, unaccustomed puffs on her cigarette before continuing.

– Det är så mycket jag borde ha gjort för dej, Erik, och jag vet inte om du kan förlåta mej. - There is so much I should have done for you, Erik, and I don't know if you can forgive me. Men dom här två åren fram till gymnasiet ska vi i alla fall klara av. But we will at least manage these two years until high school. Ama en azından liseye kadar bu iki yılı idare edeceğiz. Jag ville inte säga någonting till dej förrän allt var klart men... nu är det i alla fall klart. Du ska resa din väg med ett tåg som går om två timmar och börja i en ny skola. You will travel away on a train that leaves in two hours and start a new school. Allt kommer att ordna sig ska du se. Allt kommer att ordna sig.

Han såg in i hennes ögon. He looked into her eyes. De satt tysta utan att säga något mer.

Två timmar senare satt han på ett södergående tåg och betraktade ljusglittret på Riddarfjärden. Two hours later, he sat on a southbound train and watched the light glitter on Riddarfjärden.

Inne i hans rum hade de nya kläderna väntat, blå kavaj, vit skjorta, blå slips och svarta skor. Inside his room, the new clothes were waiting, a blue jacket, white shirt, blue tie and black shoes. Odasında yeni kıyafetleri bekliyordu; mavi bir ceket, beyaz gömlek, mavi kravat ve siyah ayakkabılar. Det var skolans uniform som enligt de stencilerade bestämmelserna skulle bäras över helgerna samt vid ett visst antal uppräknade tillfällen. It was the school's uniform which, according to the stenciled regulations, was to be worn over weekends and on a certain number of enumerated occasions. Okulun üniformasıydı ve üzerinde yazılı yönetmeliğe göre hafta sonları ve belirli günlerde giyilmesi gerekiyordu. I kavajens bröstficka låg tygmärket med skolans symbol, stjärnbilden Orion, som skulle sys fast utanpå bröstfickan. In the breast pocket of the jacket was the fabric patch with the school's symbol, the constellation Orion, to be sewn on the outside of the breast pocket. I en resväska hade hon packat allt utom spikskor och fotbollsskor. In a suitcase, she had packed everything except nailing shoes and football boots.

Han hade stått en stund med tygmärket Orion i handen, sen hade han bett om pengar för att gå och klippa sig och när han nu drog med handen över nacken kände han sig som en igelkott. He had stood for a while holding the Orion patch in his hand, then he had asked for money to get a haircut, and now when he ran his hand over his neck he felt like a hedgehog. Bir süre Orion armasını tutarak durmuş, sonra saçını kestirmek için para istemişti ve şimdi elini boynunda gezdirdiğinde kendini kirpi gibi hissediyordu. I stället för våg hade han en kort lugg kammad åt sidan. Instead of a wave, he had short bangs combed to the side. Dalga yerine, yana doğru taranmış kısa perçemleri vardı. Ingen skulle veta någonting om honom och han skulle aldrig slå någon klasskamrat. Kimse onun hakkında bir şey bilmeyecek ve asla bir sınıf arkadaşına vurmayacaktı. Eftersom dom inte skulle veta någonting om honom skulle han aldrig mera behöva slåss, det skulle aldrig mera finnas skäl. Since they would know nothing about him, he would never have to fight again, there would never be a reason. Onun hakkında hiçbir şey bilmeyecekleri için, bir daha asla savaşmak zorunda kalmayacaktı, asla bir neden olmayacaktı.

Han såg på sina händer. Om man betraktade händerna på nära håll så kunde man upptäcka små vita ärr här och var, mestadels efter framtänder. If you looked at the hands closely, you could see small white scars here and there, mostly on the front teeth. Men dom nya klasskamraterna skulle inte veta någonting.

För varje gång som hjulparen under vagnen slog mot en skenskarv så var han ännu ett stycke längre bort från farsan, från hundpiskan från skohornet från klädesborsten från middagsritualen från eftermatenstryket från känslan när knytnäven träffade någon annans ansikte från hämnd från hat från vänner som inte var vänner från sidenjackor med drakmönster från folkskolebusarna som ville ha krig. Every time the pair of wheels under the wagon hit a rail joint, he was a little further away from his father, from the dog whip from the shoe horn from the clothes brush from the dinner ritual from the after-dinner ironing from the feeling of his fist hitting someone else's face from revenge from hatred from friends who weren't friends from silk jackets with dragon patterns from the elementary school bullies who wanted war.

Han gick ut på toaletten för att betrakta sig själv i spegeln. He went to the toilet to look at himself in the mirror. Slipsknuten var något sned och håret såg inte riktigt klokt ut. The tie knot was slightly crooked and the hair didn't look quite right. Han höll upp Orion framför bröstfickan och konverserade sig belevat i några prövande gester. He held up Orion in his breast pocket and conversed politely in a few tentative gestures. Det dög. It was good enough. Det såg inte ut som han själv men det dög. Eller, om man tänkte närmare på saken, så var det samma Erik fast en annan eftersom dom som skulle bli hans klasskamrater därborta aldrig sett någon annan bild. Or, if you think about it, it was the same Erik but a different one because those who would become his classmates over there had never seen any other picture. Han log mot sig själv med alla de icke utslagna tänderna och gick tillbaks till sin plats och lade ena benet över det andra och tände en cigarrett som han höll ytterst mellan pekfingret och långfingret i stället för på vanligt sätt. He smiled to himself with all his unbroken teeth and went back to his seat, crossing one leg over the other and lighting a cigarette, which he held between his index and middle fingers instead of the usual way. Det började sakta gå upp för honom att han måste vara lycklig. It slowly dawned on him that he must be happy.

Hon steg på i Södertälje och hade röd klänning och blont hår som var uppknutet i kringelliknande flätor ovanför öronen. She got on in Södertälje wearing a red dress and blonde hair tied up in curly braids above her ears. Södertälje'de kırmızı bir elbise giydi ve sarı saçlarını kulaklarının üzerinde kıvırcık örgülerle bağladı. När han upptäckte att han för andra gången mötte hennes ögon i fönstrets spegling sa han något för att få något sagt så att inte tystnaden skulle bli ännu mer genant. When he realized that he was meeting her eyes for the second time in the window's reflection, he said something to get something off his chest so that the silence would not be even more embarrassing. Pencerenin yansımasında onun gözleriyle ikinci kez karşılaştığını fark ettiğinde, sessizliğin daha da utanç verici olmaması için içinden bir şeyler söyledi. Och efter ett tag berättade hon ivrigt hur hon var på väg till en SSU-kongress i Kalmar för att diskutera kärnvapenfrågan, hon var nämligen emot kärnvapen och hon var pacifist. And after a while she eagerly told me how she was going to an SSU congress in Kalmar to discuss the nuclear issue, because she was against nuclear weapons and she was a pacifist. Erik tänkte först säga att han också var pacifist men kom av sig när han började med att han tyckte att Sverige skulle ha eget atomvapen för att kunna förstöra Leningrad ifall... Erik was initially going to say that he was also a pacifist, but changed his mind when he began by saying that he thought Sweden should have its own nuclear weapon to destroy Leningrad in case...

Det tog henne tjugo minuter att vinna den diskussionen med hjälp av huvudargumentet att det avgörande var faran för ytterligare kärnvapenspridning (för om Sverige som var ett litet neutralt land med internationellt anseende lade sig till med kärnvapen så skulle andra små nationer i världen också kunna göra det och om Indien och Pakistan, Israel och Egypten...) It took her twenty minutes to win that discussion using the main argument that the decisive factor was the danger of further nuclear proliferation (because if Sweden, a small neutral country with an international reputation, got involved with nuclear weapons, other small nations in the world could also do so, and if India and Pakistan, Israel and Egypt...).

– Du har rätt, sa han, jag kanske också är pacifist. Åtminstone innerst inne. At least deep down. Jag avskyr våld i alla dess former. I abhor violence in all its forms.

Han lyssnade häpet till sina ord som liksom hängde kvar i luften gnisslande av hyckleri. He listened in astonishment to her words, which seemed to hang in the air, crackling with hypocrisy. Men hon reagerade inte som för någonting konstigt utan satte i stället igång att försöka värva honom. But she didn't react as if anything was wrong, and instead set about trying to recruit him.

Utanför gled det sörmländska landskapet förbi som i en film om två människor som möts på tåg. Outside, the landscape of Sörmland slipped by like a movie about two people meeting on a train.

Han var nära att inte komma av vid rätt station och när han såg hennes ansikte försvinna med tåget insåg han att han inte ens frågat vad hon hette. He almost didn't get off at the right station and when he saw her face disappear on the train, he realized he hadn't even asked her name. Han hade rört vid hennes hand som av en tillfällighet och hon hade inte dragit bort den och han hade ändå inte ens frågat vad hon hette eller var han någonsin skulle kunna hitta henne igen. He had touched her hand as if by chance and she hadn't pulled it away and he hadn't even asked her name or where he could ever find her again.

Solhov stod det på stationens vita skylt. Solhov was written on the station's white sign. 103 km från Stockholm 46 m ö h. En taxi väntade. 103 km from Stockholm 46 m above sea level. A taxi was waiting. Chauffören hade ingen svårighet att välja mellan de tre fyra avstigande. The driver had no difficulty in choosing between the three or four disembarking passengers.

– Det är du som är ny på Stjärnsberg va? - You are new to Stjärnsberg, right? frågade chauffören med ett tonfall som hade en underton av fientlighet. asked the driver with a tone that had an undertone of hostility. diye sordu şoför, alttan alta düşmanca bir tonla.