Kapitel 4 : Till slut gick...

Till slut gick affärerna överstyr på ungefär det sätt som Erik länge hade fruktat. Polisen hade gillrat en fälla för Fyrtornet och Kacke och Göran och så togs dom på bar gärning och så var det klippt.

Och dom hade åkt fast på det sätt man kunde vänta sig, dom hade gått till samma affärer tre dagar i rad. Tanken var att grammofonskiveaffärerna skulle vittjas i ett solfjäderformat mönster kring Läroverket så att det skulle dröja upp till fjorton dar mellan varje besök. Erik själv hade sett ut affärerna och med Tjocke Johans hjälp hade han gjort upp ett skrivet schema som gänget skulle följa. Men nu hade alltså tre av dom tyckt att det blev onödigt långt att gå på så vis och så hade dom gått till samma affär tre dagar i rad och på den tredje dagen väntade polisen och tog dom på bar gärning på väg ut från affären. Sen vidtog en ändlös rad med förhör med polis och socialassistenter och rektor. Det hette att man sprängt en ungdomsliga.

Förhören hade inneburit ett moraliskt dilemma för Erik. Enligt hans erfarenheter var det alltid så inför ett förhör att den förhörde var skyldig. Det behövde inte nödvändigtvis vara sant men skyldig var man alltid inför förhör. Följaktligen gjorde det allting bara värre om man nekade, det ökade på bestraffningen.

Och följaktligen var det bäst att erkänna allt som det påstods att man hade gjort och sen be om ursäkt och så vidare.

På så vis hade han lätt kunnat slingra sig ur det hela, trodde han. Det hade bara behövts att han bytte om till akademiskt vuxenspråk, ynkat lite om att hans föräldrar höll på att skiljas och att hans mor var svag i nerverna, och så några mindre erkännanden och ursäkter. Eftersom de andra självfallet skulle neka eftersom vännerna lovat varandra att aldrig sätta fast varandra så skulle han sorteras bort som ett oskyldigt offer för de större och skurkaktigare och så skulle han klara sig från relegering medan förhörarna sakta men säkert och delvis på grund av hans erkännanden snärjde de andra som skulle komma i ett mycket sämre läge för att de nekat.

Följaktligen nekade han till allt och hänvisade till att det inte fanns några bevis mot honom. Inget av affärsbiträdena hade med säkerhet kunnat peka ut honom, vilket delvis berodde på att han klädde sig annorlunda och kammade sig annorlunda under förhören. Delvis berodde det på att han haft huvudansvaret för distributionen av stöldgodset och följaktligen inte haft tid till så mycket av själva basarbetet.

Men han nekade till allt och efter förhören förklarade också de andra att de nekat till allt, självfallet.

Socialassistenterna genomförde egendomliga undersökningar som byggde på djupsinniga intervjuer om man hatade sina föräldrar (”naturligtvis inte, jag älskar min mor och far”) och tester där det gällde att fylla i formulär med frågor av det barnsligaste slag eller sitta och känna på stenar i mörker för att sen när ljuset tändes tala om vilken sten som var vilken i ordningsföljd. Under försöksperioden var gossarna i gänget avstängda från skolundervisningen.

Sen kom avgörandet. De kallades alla till rektor. De satt i hans väntrum med de två palmerna och oljemålningen av Jesus på korset och de kallades in en efter en och de som varit inne hos rektor fick gå ut bakvägen. Erik anade att han själv skulle kallas in sist och att han antagligen aldrig skulle se sina vänner mera. Varför visste han inte, men han var nästan säker på att han aldrig skulle se dom igen.

Och så blev det.

Fyrtornet hade försvunnit näst sist och sen dröjde det bara några få minuter innan rektors sekreterare stod i dörren och kallade in honom som om det var på en tandläkarmottagning.

När han kom in i rummet satt männen alldeles tysta. Han ställde sig mitt på golvet med armarna på ryggen och försökte neutralisera sitt ansikte. Schäfern morrade och moraklockan borta i hörnet tickade tungt som om tiden tvekade. Rektors ansikte avslöjade ingenting. Ådrorna vid hans tinningar var inte uppsvällda, ansiktsfärgen var helt normal och även hans ögon gjorde ett olycksbådande lugnt intryck. En av socialassistenterna satt där med ett ansiktsuttryck som bara kunde tolkas som dåligt maskerad avsky. Två av hans goda lärare satt där och lilla magister Anna hade gråtit och höll en näsduk hårt i sin högra hand. Erik hade ingen svårighet att tolka situationen. Men det blev ändå mycket värre än han någonsin kunnat föreställa sig. När rektor började tala var han till en början behärskad.

Rektor buntade ihop en samling papper demonstrativt framför sig och förklarade att den här gången hade skolan och myndigheterna gått till botten med det hela. Erik hade alltså under flera år fört ett skräckregemente på skolan där misshandel av kamrater, stöld och ocker och häleri hörde till ordningen för dagen. Erik hade organiserat hela den här stöldverksamheten, nej det lönade sig inte att neka. Alla de andra gossarna hade varit omdömesgilla nog att avlägga full bekännelse. För dom, åtminstone för några av dom, fanns det visst hopp. Men Erik hade tvingat dom att gå och stjäla och de hade inte vågat annat av rädsla för repressalier. Stackars Göran nästan grät när han berättade hur rädd han hade varit hela tiden. Stackars Göran hade berättat hur han gråtit på nätterna av rädsla och hur mycket han ångrade sig, men hur Erik ändå tvingat och skrämt honom vidare i den här hanteringen.

Den som så plågade och skrämde sina kamrater var inte värd att få ta del av undervisningen. Redan det var i och för sig skäl nog.

Man kunde naturligtvis fråga sig varför just Erik blivit sådan. Förmodligen var ett rejält kok stryk vad han saknat här i livet.

Vad nu detta med undervisning anbelangade så hade det från visst lärarhåll framhållits som någon sorts förmildrande omständighet att Erik var en sällsynt studiebegåvning.

Åtminstone för protokollets skull kanske man skulle redovisa den saken.

Men såvitt rektor förstod var detta på intet sätt någon förmildrande omständighet, snarare tvärtom. För om man kunde ha en viss förståelse för att gossar som var sämre utrustade med andens gåvor som exempelvis Karlsson (Fyrtornet) lät sig förledas så måste domen bli desto hårdare över den som med öppna ögon förledde sina kamrater. Till yttermera visso hade barnavårdsnämndens psykologiska expertis genomfört en mycket noggrann studie av samtliga inblandade gossar. Och för Eriks del hade dessa testresultat varit direkt skrämmande. Inte därigenom att de visat på en hög intelligens, något annat hade ingen trott, utan därför att personlighetsdelen av testerna visat på en nästintill obotligt kriminell och hänsynslös karaktär. Och slutsatsen av detta gav sig tämligen enkelt (här arbetade rektor äntligen upp sig till röda svällande tinningar och hängande hår i pannan).

– Du är ondskan själv och sådana som du måste förgöras! vrålade rektor.

Orden studsade kors och tvärs inne i huvudet på honom som fångna småfåglar. Han hörde inte längre tydligt vad rektor skrek. Det hela gick ut på att han skulle tvingas lämna skolan samma dag med C i uppförande och att rektor personligen skulle varna sina kolleger på andra läroverk i staden så att ingen annan skola skulle utsättas för samma moraliska förstörelse som Läroverket.

Ungefär där vände Erik på klacken och gick ut för att slippa höra mera. När han stängde dörren efter sig noterade han att det blivit alldeles tyst där inne.

När han kom ut på skolgården stod han en stund och såg ut över den vida asfaltplanen. Dom spelade brännboll nere mot västra utfarten. Dom spelade vägg mot gymnastiksalens kortvägg. Dom hoppade längd nere under kastanjerna. Tre smågrabbar i ettan kom från bageriet med varsin vetelängd i vitt papper. Nedanför de stora kastanjerna hade frukterna börjat sprida sig på marken. Solen sken, inte ett moln på himlen, och ingen såg honom.

”Du är ondskan själv och sådana som du måste förgöras" dånade det om och om igen i huvudet på honom. Göran hade erkänt allt och skyllt på honom. De hade alla ljugit om vad de sa i förhören. De hade varit hans vänner.

Den som inte kunde gå ut läroverket kunde inte ta studenten och den som inte kunde ta studenten fick sitt liv förstört.

Vad han behövde var ett rejält kok stryk ? Fattade dom ingenting, fattade dom över huvud ingenting om stryk?

Han började gå mot utgången. Men så ändrade han sig och gick upp till klassrummet. Där var kristendomslektion och det blev alldeles tyst när han kom in. Utan ett ord gick han fram till sin bänk, slängde ner skolböckerna i sin bag och krängde av sig sidenjackan med drakmönstret på ryggen. Han hängde jackan över sin stol. Det var fortfarande alldeles tyst i rummet. Sen gick han utan att vända sig om och utan att ta med jackan. "Du är ondskan själv och sådana som du måste förgöras” malde det inom honom på väg ner genom korridoren med de höga vita fönstren och det gråa slitna marmorgolvet.