Kapitel 3 : Vädret var perfekt...
Vädret var perfekt som på film den 6 november. Dimman låg tät över skolgården när gossarna paraderade runt med fanborgen främst. Skolorkestern spelade en marsch med dominerande trummor. Kaparn röt order om olika formationer och varje klass ställde upp i fyra avdelningar med gruppcheferna främst. Så sjöng gossarna Vår Gud är oss en väldig borg och marscherade sen till trummorna in i skolan och upp i aulan för att höra rektors tal om ondskan i världen.
Ryssland hade ockuperat Ungern och kommunismen hotade friheten. Rektor berättade om det stora världskriget där han hade varit krigskorrespondent. Det var inte riktigt klart vad en krigskorrespondent gjorde för någonting i krig, men av berättelsen att döma hade rektors insatser varit av stor betydelse för andra världskrigets utgång. Men nu hotade ondskans malström att dra vårt land och vårt folk in i krig på nytt. Dock hade vi stolta traditioner, vilket bland annat denna dag var ägnad att påminna oss om. Gustav II Adolf hade ur skenbart underläge besegrat ryssarna och gjort Östersjön till ett svenskt innanhav. Det var vår disciplin, våra enkla vanor och goda rasegenskaper som varit avgörande. Och vi gossar var Sveriges framtid, det var vi som skulle försvara Sverige.
Om det inte kom till krig i öppen militär konfrontation så skulle ändå ett annat krig följa oss genom livet där vår varje arbetsinsats på vägen mot personlig framgång skulle göra landet starkare och motståndskraftigare. Det var själva kärnan i demokratin, den det gällde att försvara. Vårt slagfält just nu var den grundläggande utbildningens. Därav följde en nationell styrka i det att vi sedermera skulle bli administratörer, tekniker, uppfinnare, officerare, företagsledare och annat nyttigt som skulle göra vårt land tekniskt och moraliskt överlägset en barbarisk angripare, även om angriparen till synes hade ett övertag i trupper och vapen. Snart skulle även Sverige ha ett kärnvapen med vilket vi skulle kunna förstöra Leningrad om vi blev anfallna. Med detta i åtanke, marsch tillbaks till klassrummen för att fortsätta försvarskampen mot ondskan.
Emellertid var den påföljande lektionen för Eriks klass musik och musikläraren tillhörde den dåliga sortens lärare. Erik indelade lärarna i goda och dåliga enligt ett mycket enkelt mönster. Dom som slogs och domderade var dåliga. Dom som inte slogs var goda. Mot dom dåliga gjorde man uppror. Dom goda löd man. Och klassen löd Erik.
Musikläraren hade ett glest bockskägg och långt hår som lätt föll ner i pannan när han med pekpinnen eller linjalen i högsta hugg rusade ner genom bänkarna för att slå efter någon oförrätt.
Fångad av morgonens upphetsade stämning höll han en miniatyrparentation över ryssen och beordrade sen sång av Vår Gud är oss en väldig borg.
– Så magistern menar att om ryssen kommer så ska vi sjunga ihjäl dom? hånade Erik med självklart efterföljande flabb i klassen.
Flabbet dog inte ut. Gossarna förlängde det för att tvinga fram en uppgörelse och musikläraren lät sig provoceras, grep en pekpinne och rusade ner mot Erik.
Erik reste sig snabbt och fångade in mannens blick. Mannen höjde pekpinnen men tvekade av att Erik stod orörlig som om han inte tänkte värja sig för det väntade slaget. Erik väntade några sekunder medan mannen var på väg upp mot krönet av sin tvekan, den punkt där han skulle ha slagit.
– Om du klipper till så ska du få ångra dej varenda lektion terminen ut, sa Erik. Mannen sänkte förvånat pekpinnen några centimeter. Erik höjde försiktigt vänsterhanden för att hinna fånga in det kommande slaget innan pekpinnen nådde hans ansikte.
– Hotar du mej, flämtade mannen med det getliknande skägget.
– Du gillar att slåss och det ska du ha igen för, sa Erik och höjde sen snabbt vänsterhanden precis lagom för att fånga in pekpinnen en decimeter från sitt ansikte. Han grep om pekpinnen och höll den hårt kvar samtidigt som han på nytt fångade in mannens blick.
– Du tror att du kan få som du vill om du slåss med pekpinnar och linjaler, sa han – fortfarande duade han mannen – men då ska du få se hur omöjligt det blir att slåss ibland.
Du ser ut som en get egentligen, du kallas för Skruven men från och med nu kallas du Geten.
Han släppte pekpinnen och satte sig ner. Han började klappa händerna rytmiskt samtidigt som han i takt började ropa jävla get, jävla get, jävla get och han nickade åt Fyrtornet och Göran som satte igång dom också. Inför den handfallne mannen växte så talkören. Till slut ropade hela klassen i takt med Eriks handklappning. Geten, ty från och med nu hette han så, rusade ut.
Konsekvensen var oundviklig. Efter frukostrasten kallades Erik till förhör hos rektor. Förhör hos rektor var en fruktad seans beroende inte bara på stundens allvar med dess alla upptänkliga obehagliga konsekvenser utan också beroende på att rektor hade en sur gammal schäfer morrandes under skrivbordet.
Erik förberedde sig inför rektorsförhöret genom att tillfälligt byta sina blåa spetsiga mockaskor mot Tjocke Johans avrundade dixieskor med traktorsula. Han kammade ner vågen i håret till något mera gossaktigt med sidlugg och han lämnade den röda sidenjackan ute i korridoren. Det var den fysiska delen av förberedelsen inför konfrontation med överheten. Den andra förberedelsen bestod i att byta språk. Erik kunde utan svårighet härma det vuxna bildade medelklasspråket. Sådant imponerade alltid på vuxna. De trodde sig känna igen antingen sig själva eller överheten i det språket. De trodde att sådant språk var ett osvikligt tecken på oskuld, god uppfostran och hemortsrätt i läroverk; det språket kunde också tjäna som skydd för relegering. Det mest fruktansvärda som kunde hända var att bli relegerad. Då blev man avstängd från utbildning och måste skaffa sig ett vanligt jobb i stället för att bli något fint i framtiden.
Rektor satt bakom sitt skrivbord, under skrivbordet mullrade schäfern och bakom ryggen på rektor stod Geten. Erik hälsade med hög röst på rektor och med avmätt bugning mot Geten och ställde sig framför rektors skrivbord med händerna på ryggen och benen något isär. En sådan kroppsställning, ansåg Erik, var psykologiskt svårforcerad för den vuxne som ville slåss. Det är till exempel svårt att ge en örfil åt den person som står med händerna på ryggen och inte garderar sig.
– Du är medveten om vilka konsekvenser det här rimligtvis får för ditt betyg i ordning? inledde rektor.
– Ja, rektor, svarade Erik, jag är fullt på det klara med att det torde bli tal om att sänka mitt ordningsbetyg i anledning av den här incidenten.
– Nåå, och vilka slutsatser är du beredd att dra av det?
– För det första, att om man uppför sig illa mot en lärare, vilket jag otvivelaktigt har gjort, så kommer man oundvikligen att utsättas för olika repressalier som exempelvis sänkt betyg i ordning eller uppförande. För det andra, så kan det i alla fall uppstå situationer när man oundvikligen hamnar i en sådan konfrontation, utan att man har något val.
– Hur gammal är du, Erik?
– Jag är fjorton år. Fjorton och ett halvt.
Rektor satt tyst, såg ner i skrivbordet och gned sig med ena handen över det tomma hårfästet. Erik kunde inte avgöra vad han tänkte eller kände.
– Jaha, fortsatte han efter en stund, till och börja med får du be magister Torsson om ursäkt. För jag antar att du respekterar en lärare?
– Nej, rektor, det gör jag inte.
Rektor såg upp. Hans ansiktsfärg började förändras och ådrorna vid tinningarna tycktes svälla. Men han var fortfarande behärskad i rösten när han fortsatte:
– Antingen tar du tillbaks det där du sa. Eller också får du förklara dej noga, och gunåde dej om du inte har en bra förklaring.
– Jag föredrar att förklara saken. Att säga att man respekterar ”en lärare” är meningslöst eftersom ”lärare” bara är en titel. Frågan är om man kan respektera människan bakom titeln och det kan jag inte i det här fallet. Magister Torsson tror att han kan ge oss elever kunskaper i musik genom att prygla oss med pekpinnar och linjaler. Om han ber mej ursäkt kan jag be honom om ursäkt, men inte annars.
Rektors vredesutbrott var magnifikt som en naturkatastrof. Erik uppfattade inte så mycket av innehållet i rytandena, utom att han som en fjortonårs skolgosse inte ens var förmögen att tjäna ihop till en gottpåse och följaktligen inte hade rätt att tala om respekt eller inte respekt, men annars var det som en vinande storm runt öronen på Erik.
Mitt under stormen vände sig rektor till Geten och sa något och Geten slank generat ut bakvägen och sen fortsatte stormen ytterligare. Eriks koncentration räckte inte till för innehållet i skället eftersom han hade all möda med att stå stilla utan att vackla, hålla ögonen öppna och blicken fast på rektor, inte falla i nervöst fnitter osv.
Till slut bedarrade det hela och rektor gick och satte sig (han hade under crescendot gått omkring i rummet).
– Nå, sa rektor och gned sig i pannan. Sänkt sedebetyg blir det. Och jag vill uttryckligen varna dej för att komma in till mej i ett liknande ärende en gång till, är det uppfattat.
– Ja rektor, det är uppfattat.
– Då kan du gå din väg, lymmel.
– Tack och ajö, rektor.
När Erik hade handen på handtaget ändrade sig rektor.
– Jo en sak till Erik, nu när vi är färdiga med det här. Du har några goda egenskaper också. Du har talets gåva och du har mod. Ta vara på dom sakerna och ställ inte till det för dej mer. Så, nu kan du gå.
Men rektor hade säkert missuppfattat det hela. ”Talets gåva” var ingen gåva utan ett enkelt sätt att försvara sig, ett av många sätt att försvara sig. Och mod var möjligen sådant söm att gå balansgång över skolans takås 25 meter över marken. Men inte att försvara sig. Också en vit dansmus skulle i rektors mening bli modig den stund den var inträngd i ett hörn av en katt, den stund det inte fanns något annat val. Den som levde med farsan måste lära sig att bli modig i dansmusens mening.
Fast det var lättare att reda ut frågan om respekt för lärare. Geten slogs och fick ett helvete på sina lektioner. Matematik- och fysikläraren Abborren slogs och Erik förvandlade hans lektioner till kaos ända tills Abborren kom på den radikala lösningen att inleda varje lektion med ”Goddag gossar, sitt ner och Erik gå ut i korridoren! ” För inte var det ju så med Tårtan. Historieläraren Tårtan var en spenslig pensionerad docent som förvandlade sina lektioner till fältslag och äventyr, han kunde med pekpinnen som svärd (”kort romerskt svärd” efter att han sonika brutit pekpinnen över knät) och linjalen som sköld hoppa upp på katedern för att visa hur den makedoniska falangen gick till anfall då Alexander den Store erövrade världen. Tårtan skulle aldrig ha kommit på tanken att bestraffa en gosse, än mindre att slåss. Och den gosse som kommit på den bisarra idén att störa en sådan lektion hade fått klasstryk nästa rast.
Eller engelsklärarinnan Anna som ytligt sett skulle ha alla odds emot sig inför 35 gossar. En liten tant med handväska och bacillskydd i plast spänt för ansiktet de dagar hon kände sig smittbärande, kortare till växten än de flesta gossarna men med en fruktansvärd blick om någon minsta störande viskning undslapp en gosse. Då skällde hon länge och bestämt om respekten för kunskap och arbete och hennes allvar var så stort och så utan tvekan äkta att det bara kunde medföra respekt.
Eller biologi- och geografiläraren Brottar-Ivar (han hade mycket riktigt brottats i sin ungdom) som aldrig någonsin höjde handen mot en gosse. Följaktligen blev hans lektioner tvärtemot svensklärarinnan Stumpans, hon som skulle rusa fram och försöka dra den vanartige i håret eller nypa honom i örat såfort någon svarade fel på hennes enfaldiga frågor om kommatering.
Var det så enkelt? Hade det med lärarna att göra så att den som slogs fick motstånd och bråk och den som inte slogs fick gossar som lamm? Eller hade det möjligen med Erik själv att göra så att den som slogs frammanade bilden av farsan och hela motståndskampen hos Erik så att de andra som var med i hans gäng eller de andra som var rädda för gänget följde med i bråket om bara han startade det?
Erik kunde inte reda ut saken. Men det kunde inte heller lärarna när de träffades till våldsamma uppgörelser på kollegium där hälften av lärarna beskrev Erik som mjuk och snäll och skötsam och sällsynt begåvad och ambitiös och andra hälften av lärarna beskrev honom som ett ondskefullt gangsterfrö som inte hade i läroverk att göra utan lämpligare borde förpassas till uppfostringsanstalt eller bilmekanikerskola eller något i den vägen. Erik mötte de två bilderna av sig själv omväxlande i deras hatfyllda utskällningar eller i deras beröm efter lektionerna. Själv lutade han åt att båda sidor egentligen hade rätt.
Det var inte så bra. Men å ena sidan måste man ju göra motstånd mot dom som slåss. Dessutom var han ledare för gänget och hade ansvaret att organisera motståndet. Om inte han hade knäckt Geten så hade ingen annan gjort det.
Alltså fanns det ingen väg att komma undan med mindre än att han övergav gänget, lämnade dom åt sig själva hur nu det skulle gå till. Men där hade han ju sina enda vänner i världen.
Om man nu kunde vara säker på det, kanske var dom bara rädda för honom, kanske var det bara så att det behövdes någon som bestämde och organiserade men att man inte kan vara vän riktigt med den som bestämmer över en eller organiserar över en.
Gängets administrativa organisation hade svällt under det senaste året. Dels hade ockerverksamheten utökats genom att Erik sänkt räntan. Det innebar att flera lånade och att det inte längre behövdes så mycket stryk i indrivningssyfte, men det medförde också nödvändigheten av bokföring, ordning och reda. Tjocke Johan hade erbjudit sig den saken och fått komma med i gänget. Tjocke Johan höll reda på varenda skuld och skötte lånekassan mot viss lön. Tjocke Johan hade sålunda, genom sitt medlemskap i gänget, befriats från allt hån angående sitt utseende eftersom den som var med i gänget alltid måste försvaras av de andra.
Tjocke Johan administrerade också grammofonskivestölderna när den verksamheten kom igång.
Det hade börjat ganska enkelt. Göran och Kacke och Fyrtornet hade gått till en grammofonaffär i närheten och när expediten vände ryggen till stoppade dom ner en packe skivor med Elvis och Pat Boone innanför skinnjackorna och gick ut. Erik konfiskerade grammofonskivorna och sålde dom med Tjocke Johans hjälp på skolgården och förde in pengarna i den gemensamma kassan. Så föddes idén.
Någon månad senare hade det hela tagit besvärande stora proportioner. Halva läroverket tycktes komma till gänget med beställningar på de senaste rockskivorna. Priset på skolgården var reducerat till 50 procent.
De tio närmaste grammofonskiveaffärerna vittjades systematiskt enligt ett schema som Erik lagt upp. Affärerna bestals i medsols ordning. Det gick ju inte an att återkomma till samma affär med samma trick.
Tricket var enkelt. Gosse nr ett gick in i affären och frågade efter en eller annan klassisk inspelning som han ville lyssna på. Under lunchtid var det ont om biträden i grammofonaffärerna och medan biträdet knotande började leta i hyllorna kom gosse nr två och gosse nr tre in till hyllorna med de mest attraktiva skivorna, tittade på sina minneslappar och plockade på sig si och så många Rockn'Roll III och så eller si många Tutti Frutti med Little Richard och vad det nu kunde vara.
Sen gick dom med skivorna. Gosse nr ett stannade kvar och lyssnade på sin klassiska inspelning. Därefter köpte han skivan och gick (och slängde skivan i närmaste papperskorg).
Så var det upplagt och affärerna gick lysande för gänget. Vinsterna fördelades rättvist eller gick till kollektiva inköp av sidenjackor med drakmönster och andra nyttigheter. Det var förstås en tidsfråga innan det hela skulle spricka.
Men dom var ju hans enda vänner. Man måste ställa upp för sina vänner.
Man kan inte dra sig ur om vännerna behöver en och gänget skulle inte klara sig utan ens organisation, det skulle åtminstone inte bli samma gäng trodde han. Man måste ställa upp för varandra och han ställde alltid upp för dom och han hade nyligen fått fem stygn sydda snett över vänster ögonbryn som bevis för den saken, att han alltid ställde upp för en kompis.
Han och Göran hade ensamma varit på väg från fritidsgården med pingisborden. På vägen tillbaks till Läroverket hade de träffat på hela gänget med folkskolebusar mitt på en smal gata. Folkskolebusarna var i vanliga fall inget särskilt att vara rädd för, dom slogs medelmåttigt, var ganska fega och tänkte långsamt, uppträdde med för mycket aggressivitet och för lite planering. Träffade man på dom en och en kunde man lätt titta ner dom.
Men nu var det alltså hela deras gäng på en gång beväpnade med sina löjliga cykelkedjor och slagträn. Dom var en sju åtta stycken. Så det var inte så mycket att resonera om, bara att springa.
Problemet var att Göran sprang ganska långsamt. När Erik upptäckte att han inte hörde någon bakom sig så vände han sig om och såg att Göran var infångad. De stod runt omkring honom, de fem sex första av folkskolebusarna. De hade honom mot en husvägg och skulle snart börja gå på honom. Göran skulle antagligen få mycket stryk.
Erik stod stilla och tänkte en stund medan bröstet hävde sig av andfåddheten och hjärtat bankade av det beslut han måste fatta.
Det skulle ta för lång tid att hämta förstärkning.
Det skulle inte gå att splittra folkskolebusarna i två grupper eller rättare sagt, det skulle inte tjäna någonting till eftersom Göran ändå inte skulle klara av tre fyra stycken ensam.
Det skulle inte tjäna någonting till att ställa sig och hota på avstånd med formidabel hämnd, dom skulle ändå klå Göran sönder och samman.
Men han kunde ju inte bara gå sin väg och han kunde ju inte bara stå där eftersom Göran var hans vän. Man måste ställa upp för sina vänner.
När han bestämt sig sprang han i en båge runt gruppen som höll Göran mot husväggen så att han kunde skära av vägen för en av de minsta folkskolebusarna som kommit efter i jakten. Den lille höjde sitt slagträ stelt och klumpigt mot honom när han närmade sig. Hela den lilles mellangärde låg blottat.
Med den lilles slagträ i handen rusade han tillbaks mot gänget som höll Göran mot husväggen; han hann uppfatta att dom inte börjat slå Göran än, förmodligen därför att dom ville dra ut på triumfen. Han hann få in ett par tre rejäla slag som upplöste formationen kring Göran och han hann skrika åt Göran att springa sin väg och han hann se i ögonvrån hur Göran slank ur ringen och kom undan.
Sen var allt plötsligt sågott som över. Dom stod runt omkring honom och han hade ingen möjlighet att komma undan.
Tre av dom blödde från olika sår. Två av dom skadade satt kvar på marken, men Erik tänkte att det väl ändå inte var så illa med dom. Han hade inte slagit för att skada dom utan för att förvirra dom och lösa upp formationen kring Göran. Folkskolebusarna var fortfarande lite rädda för honom, men det skulle snart gå över och det fanns ingen möjlighet att prata sig ur det hela.
Solen sken och utanför trottoaren på gatan passerade en lastbil som om ingenting särskilt höll på att hända. Han betraktade folkskolebusarna. Dom hade kortbyxor och klumpiga skor och luktade förmodligen fotogen lång väg. Dom hatade alla killar som gick i Läroverket fast i deras ögon just nu fanns inte bara hatet och den övergående rädslan och triumfen över vad dom skulle ta sig till, där fanns också något hundlikt som om dom nästan inte begrep vilket väldigt övertag dom hade. Det var som Romulus och Remus som hade kunnat slita sönder farsan som dom gjorde med collien i stället för att ylande av underkastelse bara ta emot hans rapp med piskan.
Två av folkskolebusarna var snoriga och hostade av sin andfåddhet och upphetsning. Medan Erik betraktade dom kände han hur hans aggressivitet rann bort. Det fanns ju ingen som helst anledning för det här fåniga kriget mellan Läroverket och folkskolebusarna. Åtminstone inte för dom som gick i Läroverket för att bli överhet och chefer åt folkskolebusarna i vuxenvärlden.
Erik höll sitt slagträ med bred fattning för att kunna parera de första slagen. Det var visserligen meningslöst, dom skulle fort träffa honom ändå. Någon ute på sidan skulle kunna smyga upp bakom honom och träffa honom i nacken medan han var upptagen med dem som anföll framifrån. Han kände hur greppet kring slagträet mjuknade. Så slängde han slagträet på marken framför sig med en försiktig rörelse. Det var alldeles tyst när träet klingade mot trottoaren.
– Jag ger mej, sa han. Jag har ändå ingen chans mot er eftersom ni är åtta stycken.
Det föll honom in att det var så rovdjuren gjorde. När vargar slåss händer det att den som ligger under håller fram och blottar sin strupe för hugg och då rinner omedelbart aggressionen bort från den som ligger över.
Det såg till en början nästan ut att fungera. Folkskolebusarna häpnade och tvekade inför möjligheten att slå in i ett ansikte som inte ens hade en gard av armar framför sig. Men antagligen var deras hat mot Läroverket för starkt.
Erik tog de fyra fem första slagen stående utan att gardera sig och utan att flytta sig undan. Sen sänkte dom honom metodiskt och säkert. Antagligen förlorade han medvetandet innan han sjunkit till marken och sparkarna satte in.
Inom tre veckor kunde han vara med i gymnastiken igen och debuterade som högerinner i skollaget. Han hade sytts i pannan och på ena överarmen och fått ett par relativt lindriga revbensfrakturer. Men inga tänder utsparkade.
Till en början hade gänget sysslat mycket med olika hämndplaner. Man hade diskuterat att beväpna sig på samma sätt som folkskolebusarna. Kacke hade skaffat sig en stilett.
Men Erik förbjöd det tänkta kriget. Mest skyllde han på att det skulle ta en massa onödig tid från affärerna och att det skulle se för jävligt ut om man började gå omkring med slagträn ute på stan. Dessutom skulle det aldrig ta slut. Varje gång folkskolebusarna fått stryk skulle dom komma igen och så skulle dom försöka ge sig på medlemmar i gänget en och en. Till slut skulle all tid gå åt till att sköta ett ständigt krig till ingen som helst nytta.
Och det måste finnas skäl att slå någon. Det var fäaktigt att bara slåss för slagsmålets egen skull.
Men det fanns andra skäl som Erik inte ville eller kunde diskutera. Mest handlade det om, trodde han, folkskolebusarnas hundlika ögon den där gången. Om man fångade in ett par sådana där folkskolebusar så skulle det kännas omöjligt att klå dom. Lika omöjligt som att piska Romulus och Remus. Det var dom som hatade Läroverket och det kunde man möjligen förstå. Men det var omöjligt att hata dom tillbaks. Dom kunde inte ens märka en kille ordentligt även om dom var åtta mot en.
