Kapitel 25 : Avslutningsdagen var en...

Avslutningsdagen var en kort triumf.

Betygen delades ut redan på morgonen när klassföreståndarna höll sin sedvanliga predikan av straff och beröm. När Erik fått sitt betyg i handen gick han runt ett varv och tog avsked av lärarna. Det blev ömsesidigt ganska känslosamt. Tosse Berg tog honom om axlarna, med tårar i ögonen och sa att han måste träna hårt för Tokyo.

– Du är en fighter Erik, the whole world loves a fighter, kom ihåg det nu när du kommer ut i en annan värld där inga rådisar kan nå dej längre.

Med Tranan blev det ungefär likadant. Vi måste höras av i framtiden, sa Tranan, jag måste få veta hur det går för dej.

– Hej då Tranan, och tack för betyget.

– Det ska du inte tacka för, det fanns ni två som verkligen var värda, du vet du och...

– Och Pierre?

– Ja just det. Hälsa honom så mycket från mej om ni träffas nån gång.

Taxibilarna hade redan börjat gå i skytteltrafik till Solhovs station för dom som inte blev hämtade av sina föräldrar. Hela skolgården blixtrade och glänste av de stora, mestadels svarta, bilarna.

Före sista avslutningsceremonin i aulan där premier och idrottspriser skulle delas ut gick Erik en sväng bort till vedstapeln vid timmervägen. Jodå, där låg fortfarande hans mössa med tre hål, möglig liksom handskarna.

Han väntade sig inte att han skulle få premiet.

Men när turen kom till belöningen för högsta betyget i realskolan, ett praktverk av Carl Fries i djuptryck och med skolans sigill på försättsbladet, förklarade rektor att det visserligen, med tanke på en osedvanlig plump i sedebetyget som det inte fanns anledning att just här och nu närmare gå in på, hade funnits vissa betänkligheter, men att ett glänsande betyg ändå var ett glänsande betyg.

Och under artiga applåder, precis som för alla andra, fick Erik gå upp och bocka och ta emot boken som Pierre skulle ha fått.

Uppe från podiet betraktade han aulan med björkdekorationerna, alla de kavajklädda eleverna som skulle komma tillbaks till detta helvete, deras pompösa föräldrar som inte visste eller inte ville veta eller rentav gillade hur det var på Stjärnsberg.

Det skulle vara oförlåtligt fegt att inte göra det. Då skulle han ångra sig för resten av sitt liv.

Med ansiktet mot publiken och ryggen mot rektor halade han sakta upp mössan med de tre hålen och spärrade ut den med ena handen så att alla kunde se vad det var.

Applåderna började försiktigt från några av hans klasskamrater. Han stod kvar, han stålsatte sig att stå kvar med mössan sträckt över huvudet. Då spred sig applåderna mer och mer genom realskolan tills det brakade i salen som om, föll det honom plötsligt in, den berömde violinisten just avslutat sitt solonummer.

Då bugade han som tack och slut på föreställningen och sprang ner för trappan och raka vägen ut i en av de väntande taxibilarna. När bilen startade bestämde han sig för att inte se sig om, inte vända sig om en enda gång. Stjärnsberg fanns inte mer.

Han satte sig i en tom tågkupé. På stationen hade han köpt två lösa John Silver mitt framför två rådisar som inte låtsades se och inte låtsades höra. Med oroliga blickar över axeln hade dom sen slunkit in i vagnen näst längst bak fastän dom antagligen hade förstaklassbiljetter dom också.

Han log utan att känna skadeglädje, eller han ville åtminstone att han nu skulle le utan spår av skadeglädje när han tänkte på hur de två skulle sitta där borta i näst sista vagnen och i över en timme vara rädda för att dörren till deras kupé plötsligt skulle ryckas upp och sen snabbt och ljudligt stängas bakom Erik.

Dom skulle vara fångade utan chans att fly. Som råttor, tänkte han och ansträngde sig än en gång för att inte le skadeglatt.

Men dom kunde ju inte veta att det var slut nu. Det var slut och det skulle aldrig hända mer. Allt det där tillhörde en annan värld och Stjärnsberg fanns inte mer.

Han sträckte ut sina händer framför sig och spärrade ut fingrarna. Han höll händerna alldeles stadigt utan att darra. För två år sen hade han haft fullt av små vita ärr kring knogarna efter andras tänder. Nu var dom flesta ärren borta, bara om man såg efter riktigt noga kunde man se spåren. Händerna var rena. Han kände sig över höger armbåge där det fanns ett kraftigt ärr efter Lelles framtänder – hette han Lelle den där? – men ett sådant ärr kunde man ha fått av nästan vadsomhelst. Ett sådant ärr kunde man få om man ramlade av en cykel på grusväg till exempel. Men nu var allt över. Aldrig mer.

Han hade sprättat bort märket med Orion från skolkavajens bröstficka. Han tog det i handen och satte en brinnande tändsticka under. Det brann sakta och pyrande. Han smulade sönder den sista askan med tummen och pekfingret över askkoppen. Sen tände han en av sina två cigarretter.

Någonstans där ute i skogen låg hans och Pierres plastpåse med ett halvt paket John Silver, två rökpinnar att hålla cigarretten med, en ask tändstickor och en halv flaska Vademecum. Kanske skulle ingen hitta den skatten på hundratals år. Och om någon verkligen hittade den efter några hundra år så skulle dom aldrig kunna förstå sammanhanget. Då skulle det inte finnas ett enda spår kvar av Stjärnsberg, inte sten på sten.

Tåget startade med ett plötsligt ryck. Stinsen som vinkat av gick tillbaks in mot stationen med sin hopvikta flaggsemafor.

Han slog upp fönstret lutade sig ut och lät sommarvinden svepa bort stanken från det brända tyget i askkoppen. Sen slängde han cigarretten han hade i handen och tog upp den andra cigarretten från fickan och lät den följa efter. Nu fanns det ju ingen anledning att röka längre.

Han såg med ögon som tårades av fartvinden hur det sörmländska landskapet gled förbi; syrenbersåer, fruktträd som blommade (det kunde inte längre vara äpplen, var det plommon som blommade nu? ) , bondgårdar där människor skymtade bakom en traktor eller ett uthus, boskap, trafik på vägarna och då och då sjöar och skogsdungar – hela den fria världen såg ut så.

Han satte sig ner och slöt ögonen och såg bakom ögonlocken bilder av Pierre och Marja. Han skulle snart kunna träffa dom, han hade ju pengar, kunde förresten jobba i hamnen utan att längre riskera att åka fast som underårig och kunde sen lika gärna bestämma sig för att åka till Geneve som till Savolaks. Först Savolaks, sen Geneve.

Han stod åter med fönstret nerdraget och huvudet utsträckt vädrande i vinden som en hund när tåget rullade in mot Stockholms central. Solreflexerna blänkte i Riddarfjärden. Han var fri nu, ingen visste vem han var och därför fanns inte våldet kvar. Det var slut, det var äntligen slut och han var fri och lycklig.

När han kom in i lägenheten var ingen hemma. Han kånkade in sina väskor med de tunga böckerna i det som en gång varit hans och lillbrorsans rum. Nu var det tydligen bara lillbrorsans rum. Han packade upp en del av sina böcker och stod en stund med ett par torra och dåligt skötta spikskor i handen. Dom var av märket Puma och av äkta känguruläder. Men dom hade i alla fall börjat bli för små. Det var inget att sörja över.

Han rotade lite i garderoberna för att se var han kunde finna plats. Högst upp i en av garderoberna, på hatthyllan längst in, hittade han ett paket med hans namn på. Det hade postats för flera år sen från Läroverket men aldrig öppnats, det var ganska stort och mjukt så att man förstod att innehållet måste vara tyg av något slag. Han tog ner paketet och la det på skrivbordet och försökte gissa.

Han kunde inte komma på det. Men när han slitit upp paketet brast han ut i ett långt och kanske lyckligt skratt. Det var en liten löjlig sidenjacka med drakmönster på ryggen, den som en gång antagligen varit hans käraste ägodel.

Han tog upp jackan och höll den leende framför sig. Det såg nästan ut som en barnstorlek. När han på lek körde in ena armen i den knakade det i det spröda tyget redan när hans underarm försökte bända sig ner i utrymmet närmast axeln.

Han gick ut i badrummet och såg sig i spegeln. Han stod länge och betraktade sig och försökte på något sätt sammanfatta. Han var alltså vuxen. Han var en och sjuttiofem lång och vägde 74 kilo och var 16 och ett halvt år och ganska finnig. När han lutade sig närmare spegeln såg han tydligt de vita ärren här och var i ansiktet.

Som en obehaglig kall vindil fladdrade minnet av den kräkande Silverhielm förbi mellan honom och ansiktet i spegelbilden.

Han la sitt betyg på moderns flygel och gick till posten för att skicka stipendieboken med skolans papperssigill till den rätte ägaren i Geneve. På hemvägen slog det honom att ingen kände igen honom på gatorna. Han tänkte på att det var så det kändes att bli fri. Ingenting syntes utanpå, ingen i omgivningen kunde ju veta att man kom från en sådan där plats.

När han kom tillbaks hem hörde han redan nere i trappan att hon spelade. Det lät som en viss festpolonäs i F-dur.

När han kom in i rummet reste hon sig sakta och leende och sträckte ut armarna och sen omfamnade de varandra länge utan att säga något. Han kände det som om hon blivit mycket mindre, som om hon fått något fågelliknande över sin kropp under de två åren. Försiktigt gjorde han sig loss från hennes milda grepp och sen torkade de båda varandras tårar.

Vid middagen kändes det ändå som att vara bortbjuden. Han talade mest själv, eller möjligen skulle man tänka sig att han konverserade för att det inte skulle bli tyst; om framtiden, om Pierre, om det väldiga berget Matterhorn som stupade rätt upp i himlen och som han sagt Pierre att han en gång skulle bestiga, om hur han skulle läsa juridik för att bli försvarsadvokat, om och ifall han skulle välja Norra Real eller Östra Real, det var ju bara att välja eftersom de högsta poängkraven i Stockholm låg vid tjugo poäng och han hade ju i alla fall (i arresten, tänkte han tyst) skrapat ihop tjugosju poäng och då var det ju bara att välja.

– Men det var illa det där med uppförandebetyget. Jag har aldrig ens hört talas om någon annan som fått D i uppförande, sa farsan. Var det verkligen nödvändigt att sätta på en servitris av allting?

Farsan tuggade obesvärat på maten och försökte se ut som om han bara gjort en anmärkning i förbifarten om försommarvädret. Erik hann uppfatta en varnande blick från modern.

– Du har inte med henne att göra och du ska ge fan i mitt privatliv, svarade han efter att han tänkt efter några sekunder och samtidigt sträckte han sig nonchalant efter saltkaret.

Då slog farsan nosslaget.

DÅ SLOG FARSAN NOSSLAGET OCH TRÄFFADE PERFEKT.

– Som jag sa, upprepade Erik, så ska du ge fullkomligt fan i henne. Jag kommer att resa och hälsa på henne ganska snart förresten.

– Det kommer du inte alls!

– Jo. Utan tvekan.

– Då ska vi talas vid om den saken efter maten. Nu först hörde han att det hette ”talas vid”. Han hade alltid uppfattat det som ”talas svid,” för det hade ju alltid varit det det konkret handlat om.

Resten av middagen blev dyster och tyst. Han betraktade dammkornen som lystes upp i en smal ljusstråle från fönstret och kvällssolen. Han blåste på dammkornen så att det virvlade om i mikrokosmos och sen böjde han lätt som i en lek undan huvudet när farsan på nytt försökte slå ett nosslag.

Farsan måste alltså vara galen, tänkte han. Eller skulle farsan ha kunnat vara Silverhielm, en sån som Silverhielm om han varit yngre och prefekt på den där platsen som inte fanns längre. Antagligen. Och Silverhielm skulle kunna bli som farsan; dom tog aldrig slut, man kom alltså aldrig undan från dom? Det spelade ingen roll om man brände märket av Orion över eld eller låtsades att Stjärnsberg inte fanns längre och att man till och med skulle ha glömt namnet Stjärnsberg. Han tänkte ett slag på märket av Orion som han bränt och som han sen smulat sönder askan av så att askan försvunnit ner i askkoppen i tågkupén.

Middagen var slut och modern började duka ut och bad om lillbrorsans hjälp, precis som vanligt. Och precis som vanligt satt han och farsan kvar tysta några ögonblick vid bordet.

– Jahapp, sa farsan och reste på sig, då går vi och får det undanstökat.

Farsan började gå mot sovrumsdörren utan att ens se om Erik följde efter; han gick mot sovrumsdörren med samma självklarhet han gjort ett helt liv och det var alltså söm om han trodde att Erik skulle följa efter som om Erik vore Romulus eller Remus.

Erik följde efter farsan in i sovrummet och stängde dörren efter sig. Utanför det öppna fönstret hördes en lövsångare, längre bort på andra sidan gården en koltrast. Det var nästan sommar-ljumt i luften.

Farsan stod borta vid sängen i sitt vanliga positionsval.

Han hade det lilla löjliga skohornet i krom med lindat läderhandtag i handen.

Så synd, tänkte Erik, så synd att han inte hade hundpiskan, den flätade hundpiskan i mörkbrunt segt läder med den lilla metallclipen som rev upp skinnet längst ut i den snärtiga änden, så synd att han inte valde piskan idag.

– Nå, sa farsan, ner med byxorna och böj dej framåt!

Erik gick utan att svara fram till dörren och tog in nyckeln som satt på andra sidan. Sen låste han från insidan med två varv och stoppade ner nyckeln i sin vänstra byxficka. Han betraktade mannen som fortfarande var längre än han själv och fortfarande var överlägsen i räckvidd. Men varken räckvidden eller det där lilla skohornet skulle vara mannen till minsta hjälp nu om någon minut. Mannen hade ännu inte börjat bli rädd, han såg bara förbryllad ut. Mannen måste alltså först skrämmas stel.

Erik tog ett djupt andetag.

– Nu ska du lyssna på mej, farsan. Du är ondskan själv och såna som du ska förgöras. Om ungefär en halvtimme kommer du att befinna dej på Sankt Görans sjukhus. Du kommer inte att se på något av ögonen. Ditt näsben kommer att vara avslaget på flera ställen. Din ena arm kommer att vara bruten och du kommer att sakna en del tänder. Och vet du vad du kommer att säga till dom, farsan? Du kommer inte att våga berätta, du kommer att säga att du ramlat i en trappa. Fast ingen kommer att tro dej så kommer du att säga det.

Erik gjorde en paus för att låta orden sjunka in och se hur de verkade; se hur rädslan nu pumpades runt som gift i mannens blodomlopp eller förvandlades till ett virrvarr som av instängda fladdermöss i huvudskålens för trånga bur. Just det, mannen hade höjt skohornet till hälften, men bara till hälften och där var det som om han frusit till mitt i rörelsen. Skräcken verkade, snart skulle mannen vara försvarslös.

Egendomligt, tänkte Erik, den där fågeln utanför fönstret som jag hör alldeles tydligt, fågeln som är det enda som hörs tydligt nu utom farsans andedräkt – varför kommer jag inte på vad den heter? Det är en vanlig fågel, för bara ett halvt år sen skulle jag direkt kunnat säga vilken och nu är det som bortblåst. Men det är lagom att fylla på hans skräck igen:

– Du kommer att säga så även om ingen tror på dej. För om du drar in polisen så berättar jag bara vad du haft för dej i alla år. Du kan ju försöka slå mej med skohornet nu. Ut genom den låsta dörren kommer du ändå inte. När jag är färdig med ditt ansikte ska jag bryta vänster arm på dej. Jag ska bryta den rakt av vid armbågsleden och du kommer att vråla ända tills du tappar medvetandet. Jag svär på det, farsan. Jag ska verkligen göra det. Du ska få skrika och tjuta ända tills du tappar medvetandet av smärtan.

Erik betraktade mannen framför sig. Det hade verkat. Mannen som stod kvar i sin stelnade pose med det lilla löjliga skohornet höjt till hälften var försvarslös nu. Mannen andades tungt genom näsborrarna och var oförmögen att slita blicken från Eriks ansikte.

Varför kommer jag inte på vad fågeln heter? tänkte Erik, och hur kan det komma sig att jag är alldeles lugn fastän jag måste ha väntat ett helt liv på den här stunden. Adrenalinet måste ha pumpats runt i hela min kropp men hjärtat slår inte så häftigt som annars, jag är inte lika nervös som jag borde vara. Märkligt nog är jag inte alls nervös och ändå är det nu mindre än tio sekunder tills hans blod stänkt ut över hela golvet och tapeterna (det gäller att inte halka i blodet sen) och han famlar med dom där långa armarna framför sig utan att se. Jag är ändå alldeles lugn. Men nu måste det väl ändå vara sista gången? Sen aldrig mer. Efter det här är det slut, sen aldrig mer.

Så tog han det första långsamma steget mot den förstenade mannen.