Kapitel 24 : Två dagar senare...

Två dagar senare fick han ett rekommenderat expressbrev från advokat Ekengren. Om det inte varit för att det varit rekommenderat express och försett med ett rött lacksigill på baksidans förslutning skulle han bara ha gissat att det var ett rutinmässigt gnäll om den alldeles för höga marketenteriräkningen. Men det var ett mycket överraskande innehåll i brevet:

Erik,

Som Ditt juridiska ombud och gode man vill jag i det följande enbart uppehålla mig vid de faktiska förhållanden som har betydelse i strikt formell mening. Jag har med andra ord inga som helst skäl att anlägga särskilda synpunkter på Dina privata mellanhavanden med serveringspersonalen. Eftersom postgången till rätt adressat på Stjärnsberg dessutom synes vara något osäker, så blir anledningen desto större att spara mera privat betonade synpunkter till ett lämpligare tillfälle.

Enligt skolans regler, som jag i egenskap av Ditt ombud, om än utan entusiasm i vissa stycken, godkänt, så är sexuellt umgänge med personalen att betrakta som en sådan förseelse att enda påföljd som kan komma ifråga normalt är relegation.

Emellertid är reglerna härvidlag knappast distinkt formulerade. Det talas om att besök nattetid å den s k Mässen är den konkreta gärning vari brottet skulle bestå. Man kan då å ena sidan anföra, att Du icke kunnat beslås med denna konkret beskrivna gärning varom regelsamlingen talar. Å andra sidan har den unga damen uppenbarligen formulerat sig så i sitt brev, att inget tvivel i och för sig kan råda gällande gärningens beskaffenhet.

Då jag inledningsvis förhandlade med rektor L... i denna sak menade han att relegationen som sådan var ställd utom allt tvivel. Han anförde därvid en del sidosynpunkter rörande vissa misstankar om misshandel av skolans förtroenderåd. I den delen var emellertid bevisläget uppenbarligen sådant, att påföljd ej kunde komma ifråga.

Jag vill emellertid göra Dig uppmärksam på detta förhållande, det vill säga att här föreligger vissa konkreta misstankar och jag skulle råda Dig att undvika att ytterligare bli belastad i den delen.

Vad nu beträffar frågan om Ditt påstådda sexuella umgänge med serveringsbiträdet ifråga, så är det av synnerlig betydelse att skolans ledning skaffat sig kännedom härom på ett sätt som inte bara kan anses kränkande för Din personliga integritet, utan jämväl måtte betraktas som lagstridigt (vissa bestämmelser i postlagstiftningen mm torde här komma ifråga).

Jag fann därför att jag som Ditt ombud måste ta mig friheten att agera beslutsamt, utan dröjsmål och utan Ditt närmare hörande.

För den händelse att Du skulle avvisas från skolan kunde ej annat komma ifråga, anförde jag, än att Du med mitt juridiska bistånd skulle stämma skolan. Rent formellt skulle en sådan stämning bara kunna innehålla vissa krav om återgång av erlagda avgifter, skadestånd mm (knappast till betydande belopp), men det är inte alls där skon klämmer för skolans del.

Som jag, hoppas jag, vältaligt framhöll för lektor L... skulle jag knappast, vid inledandet av en sådan process, kunna underlåta att för några av mina goda kontakter inom pressen, särskilt Expressen, framhålla det anmärkningsvärda i att en ung man på detta sätt skulle drabbas av drakoniska bestämmelser trots att hans enda försyndelse skulle kunna sägas vara att ha inlett ett kärleksförhållande med en annan ung människa.

Rektor L... visade sig mycket förstående för dessa synpunkter.

Då det dessutom är endast kort tid kvar tills Du lämnar skolan för gott, kunde jag åstadkomma en förlikning vars innehåll Du i sak redan torde känna till.

Du kommer alltså ej att relegeras. Däremot kommer Ditt sedebetyg att få ett, skall vi säga något anmärkningsvärt, utseende.

Därom är inte så mycket att säga, anser jag, eftersom den viktiga delen i förhandlingen redan är vunnen. Vad det dramatiska sedebetyget innebär för Dina planer att söka in till Stockholmsgymnasium till hösten, är inte helt klart. I vart fall blir tydligen Dina övriga betyg av den karaktären, att Du samlar en poängsumma som vida kommer att överstiga ens de strängaste inträdeskrav. Och jag kan inte finna annat än att om jag som Din advokat bilägger ett förklarande brev om anledningen till det sänkta sedebetyget, så kan jag inte tänka mig att Ditt D i uppförande skulle kunna få annat än möjligen en viss komisk effekt.

Rektor vid Norra Real, min egen gamla skola, är för övrigt en tämligen nära personlig vän till mig.

Därmed torde jag, vill jag hoppas, tämligen klart ha angivit förutsättningarna för Din korta, men viktiga, återstående tid å Stjärnsberg. Den mera personliga diskussionen i denna sak, som jag onekligen ser fram emot, torde bäst anstå tills vi träffas på tu man hand.

Återstående medel på den fond jag förvaltar för Din förkovran kommer efter denna termins avslut att uppgå till cirka 8.700 kronor. Den bästa användningen av dessa medel diskuterar vi väl när vi träffas här i Stockholm. En kortare studievistelse utomlands skulle möjligen kunna vara en god idé.

Med bästa hälsningar

Henning S Ekengren

Ledamot av Sveriges advokatsamfund

Erik läste brevet gång på gång. Så hängde det alltså ihop. Dom hade begått brott när dom stal brevet. Men det var tydligen inte det viktigaste. I en rättegång skulle skolan skandaliseras. Det var det viktigaste. Det var alltså inte lagen, den riktiga lagen, som var starkare än Stjärnsbergs lag, det var något annat.

Enda återstående risken var att bli relegerad med hänvisning till paragraf tretton. Men hur mycket fattade Rådet av det? Det verkade knappast troligt att rektorsmakten skulle haft några ingående överläggningar med Rådet ”i den delen”.

Men det var bara tio dagar kvar till studentexamen och Silverhielm såg alltså ut att komma undan: ”... en del sidosynpunkter rörande vissa misstankar om misshandel av skolans förtroenderåd... jag skulle råda Dig att undvika att ytterligare bli belastad i den delen.”

Men Silverhielm, som tydligen oroade sig för någonting med den poängsumma han behövde i betyget för att kunna söka in till Karolinska, hade börjat ta långa promenader. Erik hade sett honom gå in på den traktorväg som ledde långt bort mot kärret där de sett orrarna spela förra våren. Han kom inte tillbaks förrän efter två timmar och tjugo minuter.

Två gånger hade Erik sett honom försvinna åt det hållet och båda gångerna hade det tagit två timmar och ungefär tjugo minuter tills Silverhielm återvände.

Men det fanns en viktigare sak att ordna först. Erik sökte upp några av de finska servitriserna utefter vägen mot kiosken och förklarade att man tagit Marjas brev ifrån honom så att han inte hade adressen längre. Redan nästa dag i matsalen fick han en lapp i handen när han räckte upp det rostfria fatet för påfyllning. Det var hennes adress.

Han började skriva oändliga brev som han cyklade med bort till brevlådan vid riksvägen för att posta. Skolans brevlåda gick ju inte att lita på.

Sen satt han länge i arresten med den topografiska kartan över skolans omgivningar där han och Pierre prickat in alla sina fågelobservationer.

Om Silverhielm gick den där timmervägen mot orrkärret... och kom tillbaks efter två timmar och tjugo minuter... så hade han antingen tagit av på den östra vägen efter den övergivna skogsladan... och kommit fram här... och då hade han fortsatt...

Det fanns egentligen bara två vägar att välja mellan. Nästa gång Silverhielm gav sig av skulle det ske.

Det skedde på dagen en vecka före studentexamen.

Silverhielm gick med blicken sänkt i marken, utan att se sig om, bort åt sitt vanliga håll.

Erik gick till sitt rum och satte på sig en träningsoverall och terränglöpningsskor och sen gav han sig joggande av, som om han var på väg ut på en träningsrunda, åt ett helt annat håll än Silverhielm gått.

Han kände alla skogsstigarna och timmervägarna vid det här laget. Det var ingen svårighet att genskjuta Silverhielm så att han skulle se vilket det sista vägvalet på Silverhielms promenad skulle bli.

Han satt uppe på en kulle bakom de två höga granarna där det växte kungschampinjoner på höstarna och såg Silverhielm komma gående alldeles ensam.

Här i närheten måste nästa vägval ske, sen fanns det bara självklara vägar tillbaks om det skulle vara avklarat på två timmar och tjugo minuter. Silverhielm valde den östra vägen. Då skulle han komma runt kröken vid det stora jättekastblocket om tio eller tolv minuter.

Det skulle bli en utmärkt plats.

Erik sprang en genväg genom skogen och kom fram i god tid. Så stod han bakom stenblocket och såg Silverhielm komma allt närmare. Han satte sig ner och tänkte än en gång igenom den plan han redan tänkt hundratals gånger. I handen höll han en kraftig trädgren.

Silverhielm såg sig inte om när han gick runt klippblocket och hade hunnit tre fyra meter förbi innan Erik väckte honom.

– Nu skulle jag inte vilja vara i dina kläder, Otto, sa Erik. Silverhielm snurrade runt och stirrade på honom och såg sig sen hastigt omkring.

– Nej Otto, det finns inte en människa i närheten. Bara du och jag. Det är tre kilometer till närmaste stora väg. Det är fyra kilometer till skolan.

Silverhielm stod alldeles stilla men sa ingenting.

– Du kan ju försöka springa, Otto. Du är ju ganska snabb, så snabb att du får vara med i skolans friidrottslag. Det skulle ta mej nästan hundra meter att komma ikapp dej om du startade nu. Och då är det fortfarande så långt till närmaste människa att ingen kommer att höra dej när du skriker.

Silverhielm svalde. Det började se bra ut.

– Du är inte klok... du blir relegerad på direkten om du...

– Nej, det kan jag lova dej, Otto, att relegerad blir jag inte. Dom kommer inte att hitta dej i brådrasket. Dom här vägarna trafikeras bara på vintern när bönderna kör timmer. Och på vintern, Otto, är det snö. Det kan ta flera år innan dom hittar dej.

Erik reste sig sakta, precis så sakta som han rest sig i sina hundra repetitioner i tankarna, och lyfte upp den tjocka trädgren han lagt vid sina fötter och gick fram så att han stod på mindre än en meters avstånd från Silverhielm; så att han tydligt kunde se darrningarna och kallsvetten.

Silverhielm sjönk ner på knä, som om benen inte bar honom längre. Det gick bättre än väntat.

– Jag gör vadsomhelst om du inte...

Silverhielm måste svälja innan han fortsatte. Det var för att han blivit alldeles torr i munnen. Utmärkt.

– Du får vad du vill... fortsatte Silverhielm... tio tusen! Du får tiotusen kronor redan i morgon, jag svär!

Då skrattade Erik utan att ens behöva göra sig till.

– Tiotusen Otto! Är det vad du anser att du är värd. Obetydligt mer än oxfilé per kilo? Tiotusen...

– Ja det är vad jag kan få loss i kontanter, men om du väntar... på bara några dar...

– Visst. Ett sånt löfte skulle du naturligtvis inte drömma om att svika.

– Jag svär säger jag ju! På min heder som adelsman.

Nu tvingades Erik skratta än en gång.

– Din heder som adelsman! Var hade du den hedern när ni plågade Pierre Tanguy så att han inte stog ut? Eller när du slog mej i ansiktet den där gången när jag inte hade rätt att försvara mej?

– Jamen... men du gjorde ju allt du kunde för att reta upp mej också. Fattar du inte vilket helvete jag har haft med dej, räcker det inte med det, vi ses ju aldrig mer sen om...

– Om du skulle komma härifrån levande menar du? Jovisst, då skulle vi nog ses på rektors expedition fortare än kvickt. Den där ringen förresten, som du bär din adelsheder på, kostade mej tio femton stygn. Ge mej den!

Erik flyttade trädgrenen till vänster hand och räckte ut höger hand för att ta emot ringen. Silverhielm vred den desperat av fingret och räckte över den med en tydlig darrning på handen. Erik tog ringen och betraktade den med låtsad nyfikenhet.

– Den där kronan över vapnet, den där kronan som består av små kulor, det är den som visar att du är friherre va? Baron som man säger i utlandet?

– Jaa...

– Typiskt en sån sak som skulle göra att man omedelbart kunde identifiera dej hur många år det än hade gått. Ett naket, starkt förruttnat lik där en och annan del saknas för att rävar och grävlingar tagit sitt. Men den där ringen är det ena. Det andra är dina tänder. Det blir lite bökigt det, att få bort alla tänderna. Men vid det laget kommer du inte att känna någonting. Vad tror du dom kommer att säga på skolan när du bara försvinner?

Silverhielm var nästan ur stånd att kunna tala. Snart skulle det hela vara över.

– Nå, Silverhielm svara mej. Vad kommer dom att tro när du bara försvinner så här en vecka före studenten? Att du var deprimerad, att du rymt, att du inte pallade för pressen, att du trodde du skulle få för låga betyg fastän din farsa skänkt en TV till alla elevhemmen till åminnelse av sin sons studentexamen.

Som en jävla Markurell va? Nå vad kommer dom att tro?

Silverhielm fick anstränga sig för att få fram orden.

– Dom... allting är ju orört på mitt rum... dom kommer att söka efter mej med hundar... tro att jag brutit benet eller något. Och med hundarna så hittar dom mej och då åker du fast och får livstid, har du tänkt på det är det verkligen värt..?

– Hundarna tappar spåret redan på stora landsvägen, all biltrafiken du vet. Och härifrån bär jag bort dej sen, ganska långt. Så även om dom kom hit så skulle ditt spår ta slut här. Och även om dom hittade dej, tror du inte jag hade hunnit tvätta av mej allt blod och slänga dom kläder jag har på mej nu? Då finns det inga bevis, du vet. Precis som när jag sprang omkring med mössan med tre hål eller hällde den där skiten över dej. Jag stog länge och såg på dej innan jag gjorde det, förresten. Du sov med öppen mun, du låg på rygg. Det var därför du fick så mycket i munnen. Gott va? Jag är säker på att du fortfarande minns hur det smakar om du tänker efter.

Silverhielm sjönk ner med ansiktet närmare marken. Det rann plötsligt saliv ur munnen på honom och han lutade sig fram. Han var tydligen på väg att kräkas.

– Nå Silverhielm, tänk på hur skiten rann ner i munnen på dej, skiten som jag rört om så noga i allt ert piss... ner i munnen... hur du hostade och satte i halsen... hur du försökte skölja munnen och borstade tänderna gång på gång fast smaken av skiten liksom inte ville försvinna...

Äntligen kräktes Silverhielm. Han låg framstupa på knä vid Eriks fötter och kräktes som om hela hans innanmäte vände ut och in på sig.

Sen låg han framåtlutad med ansiktet nära spyorna men med kroppen i en hållning som om han inte ens hade kraft att ta bort ansiktet. Erik tog honom i håret och lyfte upp hans ansikte. Det uttrycket Silverhielm nu hade i ögonen skulle Erik bära med sig mycket länge.

Det var fullbordat.

– Här, sa Erik, och släppte signetringen med den friherrliga kronan rakt ner i spyorna.

Sen kastade han trädgrenen bredvid och vände sig och gick.

När han kommit hundra meter bort där vägen krökte så att han skulle försvinna ur synhåll vände han sig om och betraktade bilden. Silverhielm låg kvar i precis samma ställning som han lämnat honom.