Kapitel 22 : Andra kvällen kysste...

Andra kvällen kysste hon honom. Han lutade sig fram mot henne när de gått långt bort från de andra för att, sa han åtminstone, lukta på hennes kinder, denna doft av liljekonvalj som skulle förfölja honom genom åren, som länge skulle innebära det sköna, som senare skulle bli någonting man visste var mycket billig eau de cologne och som långt senare skulle sjunka undan i minnet till bara ett litet korn av oförstörbar astral materia; denna doft som var anledningen eller ursäkten när han lutade sig fram mot hennes kind och hon sakta höjde sina händer och la de utsträckta handflatorna mot hans kinder så att hon försiktigt kunde dra honom intill sig och kyssa honom.

Hans förälskelse var lika självklart oemotståndlig som vattenforsarna efter att dammen längst upp utefter floden brustit.

Men till en början kunde han inte förstå varför hon hade gått efter honom den där kvällen. Han hade sett henne ibland genom serveringsdörrarnas runda fönster, jo, och kanske hade han sett att hon betraktat honom och visst hade han sneglat på henne, men i alla fall?

Hon berättade om den andra världen på Stjärnsberg, om mässen där alla talade finska på kvällarna, om hur dom hade legat till ibland långt in på nätterna och talat om Stjärnsberg som en plats för dom vita, för sådana som skulle växa upp till förtryckare, till klassfienden kort sagt. Hur dom ändå av olika skäl gick ut på kvällarna och lät sig uppvaktas av dom rika pojkarna – med de mest skiftande motiv – dessa rika pojkar som hade mer i veckopeng än vad dom tjänade på två veckor. Det fanns ju dom, som en hon kände som också kom från Savolaks, som tänkte sig att man skulle kunna gifta sig rikt. Förstod han inte förresten, att det var därför det var så förbjudet att besöka Mässen nattetid? Men så fanns det också dom som hon själv som aldrig skulle kunna tänka sig att ge sig åt någon från klassfienden.

Det fanns något ljuvt skrämmande i hennes klara direkta sätt att tala om fienden, även om hon tänkte på fienden på ett annat sätt än vad han själv gjorde. Kunde man hata människor bara för att dom hade gott om pengar?

Ja möjligen om man kom från Savolaks och tjänade 125 kronor i veckan och inte fick vara med i någon fackförening.

– Men i så fall är ju jag också...? undrade han orolig för att ha väckt frågan men samtidigt oemotståndligt nyfiken.

– Nej int är du sån, svarade hon kort, jag såg dej nog re'n första gången du var i rutan. Det var härligt att skåda. Och sen i förra veckan, du vet.

– Hur visste du att det var jag?

– Vem satan skulle det annars vara?

Hon förde honom allt längre bort på sin egen stig. Som ett förtrollat väsen, tänkte han euforisk, som ett väsen från sagorna; hennes klingande språk, hennes fullkomligt självklara begäran att han skulle fortsätta att ge rådisarna vad dom tålde och mer – kunde en flicka vara sådan? Hennes eget hemlighetsfulla land var landet Savolaks där rätt och fel kunde skiljas lika enkelt som svart och vitt; där den som var som en rådis måste ha kompanistryk och också skulle få det av Mikko och hennes andra bröder.

Och hennes svaga lukt av liljekonvalj i vinternatten, hennes alldeles rena ansikte och mjuka kropp, hennes händer som tog i honom som om allt det som var svårt eller i efterhand brukade bli historier på ett språk ungefär som i hemvärnet inte var det minsta svårt; allt detta som häftigt drog honom allt längre in i förälskelsen.

Hon jobbade fyra kvällar och var ledig fyra kvällar i en ständig krets utan lördag eller söndag.

När hennes nästa cykel av fyra kvällars arbete började gick Erik ut till sin gömda mössa i skogen. Den var insnöad, det fanns inga spår i närheten, ingen hade förföljt honom. Han gick genom skogen, förbi platsen där de sett en rödvingetrast förra våren (dessa platser i skogarna runt omkring som han och Pierre lärt sig så väl) så att han kom ner mitt på vägen och varken kom från skolans håll eller från kioskens håll.

Så närmade han sig den första gruppen av rökande och pratande i mörkret. Han saktade in på stegen den sista biten innan dom skulle upptäcka mössan med de tre hålen. Nej, där fanns ingen han letade efter. Dom tystnade när han gick förbi.

När han kommit ett stycke bort skyndade han på stegen så att ingen skulle hinna springa på stigen vid sidan av stora vägen för att varna dom som kunde finnas längre nedåt; han skymtade redan några cigarrettglöder där borta.

Men ingen tycktes vilja följa efter honom. Han stannade och lyssnade. Nej, ingen rörde sig på stigen inne i skogen. Det var tio dagar sen sist och dom var fortfarande bara tio rådsmedlemmar. Två var på sjukhus.

Snart var han så nära nästa grupp att han kunde börja lyssna på rösterna. Han gick några steg till, stannade och lyssnade. Ännu några steg. Det var halvklart och då och då skymdes månen helt av moln, ibland blev det plötsligt oberäkneligt ljust. Han gick ännu lite närmare och lyssnade. Molnen täckte månen, dom kunde nog inte se honom än.

Jo, det var inte längre någon tvekan. En av rösterna var Blinkfyren. Det såg ut att vara fem eller sex till. Två kvinnoröster. Då var dom tre eller fyra tillsammans med Blinkfyren, då hängde mycket på vilka dom var. Det var inte bra att vänta längre, dom som sett honom gå högre uppåt vägen hade kunnat springa efter hjälp. Nu gällde det bara att gå rakt fram till dom där borta och sen avgöra om han skulle springa förbi dom eller stanna.

Han gick fram och stannade på fem meter. Det var Blinkfyren. Sällskapet var två andra killar i tredje ring som nog skulle hålla sig undan och så två finskor.

Han väntade tills dom upptäckte honom och tystnade. Helst skulle han försöka avskilja Blinkfyren från dom andra.

– Vem är... kom fram här! kommenderade Blinkfyren med en röst som redan nu skar sig av rädsla.

Erik tog tre steg framåt och stannade och slog demonstrativt och ljudligt den ena behandskade knytnäven mot den andra. Sen tog han ytterligare ett långsamt steg framåt och ännu ett.

– Är det du Erik, svara din jävel, försök inte någonting här för då...

Blinkfyren tog ett par tveksamma steg bakåt, han var redan sågott som skild från gruppen. Erik följde mjukt efter framåt och då började Blinkfyren springa.

Erik gick förbi de andra och gav Blinkfyren ett försprång på femton meter innan han själv satte. fart. Han var snabbt ikapp och slängde ut ett ben så att Blinkfyren föll och hasade framåt flera meter på den hårda glatta isskorpan på vägen. Sen var han ikapp och satte sig med ett knä över vardera överarmen på viceprefekten.

Så lyssnade han och spanade nedåt vägen. Nej, ingen tycktes vara i omedelbar närhet i alla fall.

Blinkfyren kved och vred sig för att försöka komma loss.

– Inte näsan, pep han, snälla vi kan väl sluta fred i stället, inte näsan...

Erik såg sig om bakåt. Nej av någon anledning hade de andra inte följt efter – egendomligt, varför gjorde dom inte det? – men hade någon funnits i närheten så borde han ha märkt det och nu fick det inte gå åt så mycket mer tid.

– Inte näsan, snälla Erik, vi ska aldrig mer...

Erik tog ett stadigt tag med vänster hand runt halsen på Blinkfyren så att han fick huvudet stilla i rätt läge med gott stöd mot den hårda isgatan under.

Nu, Pierre, nu Pierre! tänkte han.

Och så slog han tre fyra, fem, sex gånger snett uppifrån med högerhanden knuten tills han var säker på att dom flesta framtänderna var borta.

Sen reste han sig och lyssnade. Fortfarande hördes ingenting annat än Blinkfyrens hulkanden. Långt borta en uggla, men ingenting annat.

Han betraktade Blinkfyren som låg framstupa med ansiktet ner i blodet och baken höjd uppåt som om han var mitt i en bönerit. Erik gick fram och lyfte högerbenet över honom och sparkade en gång, inte särskilt hårt, med klacken mot revbenen. Det var vad dom hade gjort med Pierre. Blinkfyren borde förstå innebörden.

Sen gick han. När han kommit så långt neråt vägen att det inte var troligt att det längre skulle finnas några grupper av rådisar eller andra började han springa. Han sprang in på en timmerväg som ledde i en vid cirkel tillbaks mot skolan. Vägen var väl uppkörd av böndernas traktorer, här skulle inte bli några spår att förfölja.

Han stannade vid en vedstapel och stoppade in mössan och, för säkerhets skull, handskarna. Det kunde finnas blod på handskarna. Sen tog han fram sin andra mössa och sprang vidare.

En halvtimme senare närmade han sig Cassiopeja från rakt motsatt håll. Självfallet väntade dom på honom. Han låtsades inte se rådisen från andra ring som stod och smög bakom en av almarna utanför entrén utan gick rakt in till mottagningskommittén på rummet.

Han log när han upptäckte att det lyste inne på rummet. Dom hade inte ens vett att vänta i mörkret.

Så ryckte han upp dörren och spelade överraskad när dom övermannade honom och trevade i fickorna och granskade hans mössa utan hål.

– Har det hänt nåt särskilt? undrade han med ett leende som han tränat inför spegeln de senaste morgnarna.

– Vi kommer att ta dej, det kan du ge dej fan på! väste Silverhielm och höjde handen som om han tänkte slå.

– Tänk dej noga för, sa Erik, tänk dej noga för innan du klipper till så att du inte gör något som du ångrar... slår en oskyldig man, menar jag.

Silverhielm tvekade med handen tillräckligt länge i luften för att Erik med ett ryck skulle kunna göra sig fri från greppen runt hans armar. Så gick han runt Silverhielm som stod kvar med armen halvt lyftad och satte sig ner på sin säng med benen uppdragna under sig.

– Nå? sa han. Är razzian färdig?

– I morgon ska vi slå dej gul och blå, morrade en av Silverhielms sekundanter.

Samtidigt öppnades dörren och rådisen som vaktat utanför klev in och sa att nä, han kom från andra hållet.

– Jag spricker av nyfikenhet, kan ni inte berätta vad som har hänt? undrade Erik och blinkade några gånger med ögonen i något som möjligen skulle ha kunnat påminna om Blinkfyren.

– Du vet nog, sa Silverhielm. Gustaf Dahlén. Dom har kört honom till Flen och du vet förbannat väl varför.

– Jasså Gustaf Dahlén har ramlat i vår trappa och fått näsan inslagen?

– Inte näsan, din...

– Jasså, jag trodde det brukade bli näsan.

– I morgon ska vi ta dej din jävel.

– Det tror jag inte, sa Erik och väntade lagom länge innan han fortsatte, det tror jag inte att ni ska.

– Nähä, och varför inte det i så fall? undrade en av sekundanterna.

– För det första därför att ni måste hitta den här nattlige marodören innan ni gör något överilat och för det andra...

ja nu är ni ju bara nio. Någon av er ska komma först och är det så att ni vill ha mej till det där med paragraf tretton till slut så tänk på att någon av er ska bli först och kanske kommer att se lite konstig ut på själva mogenhetsexamen. Som sagt. Om ni absolut ska slåss på blodigt allvar så förstår ni väl att jag inte tänker låta binda mej frivilligt för skållning en gång till. Någon av er ska vara först.

Dom hotade ett slag som situationen bjöd innan dom gick och slog igen dörren utan att ens ha vänt uppochned på rummet först.

Skulle dom gå på hotet? Det var mer än tveksamt. Egentligen kunde ett barn räkna ut att han aldrig skulle hinna skada någon särskilt allvarligt om dom sprang på honom alla på en gång. Men å andra sidan visste dom ju så lite om sådant våld som Erik använde sig av. Kanske trodde dom att det var samma sak att slå in näsbenet på någon som rörde sig i ett tumult som det var att slå på någon som låg stilla på marken.

Kanske fattade dom inte den stora skillnaden, kanske hade dom bara sett resultatet tre gånger och trodde att det faktiskt skulle kunna hända dom själva. Men var dom så fega? Ja kanske, även om det inte var troligt, kanske var dom det i alla fall eftersom dom bara var vana att slå småkillar som alls inte kunde försvara sig. Det skulle visa sig redan vid nästa middag. Kom dom så var det i stort sett bara att ge upp om han inte ville bli relegerad. För det återstod mer än tre månader tills inträdesbiljetten till framtiden var klar. Det gick ändå inte att bestämma sig helt.

Men dom kom inte. Av någon fullkomligt obegriplig anledning kom dom inte efter middagen nästa dag. Då var dom mer än lovligt korkade. I vart fall var det bäst att låta mössan med de tre hålen vara ett slag. Kanske var det klokaste att helt låta bli i fortsättningen.

Nästan ingenting hände de tre följande dagarna. Men någon hade med röd spritpenna och barnsligt runda bokstäver klottrat ”På dom igen Erik” på träpanelen i trappan upp till matsalen. Vaktmästaren kommenderades förstås fram för att tvätta bort de hädiska orden, men den svagt röda fläcken som ändå återstod fungerade ungefär som märkena på de dörrar där Pierre och Erik en natt målat stora röda A:n för angivare.

Och en kväll kom sju av rådisarna plötsligt ner i gymnastiksalen när Erik höll på med sin styrketräning. Så länge dom stod kvar borta i dörren i andra änden av salen och stirrade på honom fortsatte han sitt program. Men när dom till slut närmade sig reste han på sig och tog upp en lös stålstång som hörde till en kort skivstång. Han stod i gymnastikbyxor med svetten rinnande utefter kroppen, med stången i ena handen och lutade sig mot väggen bakom.

Det var obegripligt hur de hade kunnat välja ett tillfälle när det fanns så fruktansvärda vapen i närheten. Dom gick utan att säga ett ord. Var det bara en sorts psykologisk krigföring? Visste dom så lite om människans rädsla att dom inte förstod att det dom just sett, Erik med det fruktansvärda vapnet i handen, bara kunde fungera så att var och en för sig, utan att låtsas om för dom andra, skulle känna sig ännu mera rädd i fortsättningen.

Och dagen efter kom de två första rådisarna tillbaks från lasarettet i Flen med blånader som sträckte sig nerför kinderna ända till halsen och de hade näsorna paketerade i tejpade bandage. En av dom hade fått en silverskena i stället för näsben. På den andra hade det hela gått att lappa ihop med befintliga delar.

Det var inte lätt att omedelbart gissa hur deras återkomst skulle påverka stämningen. Det fanns ju två möjligheter. Antingen gurglande hatiska krav på hämnd eller också ännu mera tveksamhet.

På nätterna sov Erik med Bibeln inklämd mellan dörrknoppen och dörrposten och Pierres gamla bandyklubba lutad mot nattygsbordet.

Men dom kom aldrig. I stället sprang dom ute efter vägarna och letade efter Erik och när dom hittade Erik hade han aldrig mössan på sig. Den låg kvar i vedstapeln vid timmervägen.