Kapitel 2 : Läroverkets gråa tunga... (4)
Gänget gick och ställde sig i hörnet av skolgården. Boxarn fanns mycket riktigt där borta. Erik sa åt Gösta, som var minst i gänget, att gå och hämta Boxarn.
Och därmed spred sig ryktet som elektricitet över skolgården att nu hade stunden kommit och det hela skulle kunna avgöras redan genom att Boxarn vägrade att gå ner till gänget av rädsla för att dom skulle hoppa på honom allihopa på en gång. Men om han visade sig feg hade han redan förlorat och det var inte särskilt troligt att han skulle ge sig så lätt. Det var å ena sidan ingen skam att få stryk av flera på en gång men å andra sidan var det skam att visa sig feg.
Ett gäng från Boxarns klass hängde med honom, inte för att hjälpa honom utan för att se på. Det passade utmärkt. Boxarn kom gående med händerna höjda till hälften och gänget vek åt sidan så att de bildade en halvcirkel med Erik längst ner i botten. De hade gått igenom formeringen på väg från grillbaren.
Boxarn stannade lite dröjande mitt inne i halvcirkeln. Han såg sig vaksamt åt sidorna och Erik betraktade honom noga. Ingen sa något på en stund. Kretsen av åskådare växte (skränet hade inte börjat än).
– Hej, sa Erik mycket långsamt, du är skyldig oss pengar och jag tänkte du skulle få en chans att betala igen skulden nu. Så får vi det ur världen utan att göra dej illa.
– Nä, sa Boxarn sammanbitet och höjde händerna ytterligare några centimeter.
– Va, sa Erik med spelad förvåning som han lät övergå till hotfullhet, men om du inte betalar så måste vi ge dej stryk, det vet du väl.
Det var själva betet, här måste Boxarn nappa och sen gav sig resten av sig självt ganska långt:
– Fegisar, flera mot en va? Fega som tjejer va? Törs ni inte ställa upp en och en va för då skulle jag bunta ihop er allihopa.
– Oroa dej inte, sa Erik och gjorde en konstpaus, det är mycket värre än så. Jag ska nämligen spöa dej själv.
Boxarn såg sig misstroget omkring och Erik fortsatte snabbt innan motståndaren hann ta något initiativ.
– Om det bara gällde lite stryk så hade jag bett Fyrtornet ta hand om dej. Men nu är det så här att antingen betalar du, du får en sista chans nu men ingen mer, eller också så ska jag själv ge dej en omgång som du aldrig glömmer.
Det gick ett sus genom pojkhopen. Dom förstod inte hur man kunde hota Boxarn, just Boxarn av alla, på det viset. Dom förstod nämligen ingenting.
Skränet började så smått komma igång. Nu var Boxarn tvungen att säga något.
– Äh, sa han och Erik märkte till sin tillfredsställelse att det redan fanns osäkerhet i hans röst, äh dej nitar jag lätt med en höger-vänster, come an bara.
Och så höjde Boxarn händerna i gardställning och tog några lätta danssteg. Det var nu stöten måste sättas in rakt mot hans självförtroende. Erik stod med händerna i byxfickorna utan att bry sig om Boxarns rörliga gard som nu fanns inom räckvidd för Eriks ansikte. Han visste att Boxarn inte skulle slå så länge han stod med händerna i byxfickorna.
– Jag kan slå dej sönder och samman om jag har lust, sa Erik. Men jag gillar inte att spöa folk som inte har någon chans. Så därför tänkte jag att du skulle få en chans. Men först en allra sista varning: du vägrar betala?
– Näförfan, sa Boxarn bakom sin gard och sniffade på sina knytnävar som om han hade boxhandskar på sig. Snacka går ju, men försök att träffa mej om du kan!
Och så började han röra sig fram och åter och i sidled framför Erik som betraktade honom med ett småleende och skakade på huvudet. Erik hade fortfarande händerna i fickorna och drog ut på tystnaden så länge som möjligt för att hålla Boxarn på gränsen mellan löjet och beslutet att gå till attack. Boxarn studsade fram och tillbaka med vilda sniffningar på sina tänkta handskar.
– Du får två frislag, sa Erik.
Boxarn stannade upp mitt i en sidsteppning och sänkte händerna av förvåning. Erik tog snabbt vara på överraskningseffekten:
– Jo, sa han, du får två frislag. Du får klippa till två gånger, så får du åtminstone en liten chans. Men säg inte att jag inte varnade dej. Och du, när du har tagit din chans och slagit dina frislag, tänk på att tasken din är ganska känslig va.
Boxarn stod alldeles stilla framför honom och stirrade med öppen mun. Nu såg Erik att hans rädsla var på tillräckligt god väg.
Sakta drog Erik händerna ur byxfickorna och knöt nävarna. Sen tryckte han nävarna hårt tillsammans framför sig i brösthöjd och sköt fram vänsterfoten och flyttade högerfoten något bakåt i en ställning han låtsades pröva in för en uppenbar spark.
Nu närmade sig avgörandet. Han visste att det bara var att tänka på farsan. Och eftersom han höll händerna tryckta mot varandra framför sig i brösthöjd så såg det visserligen ut som om han inte garderade sig. Men han hindrade Boxarn från två av de tre slag som skulle kunna bli förödande: rakt slag mot solar plexus kunde Boxarn inte slå nu, inte heller uppercut mot hakan; rak höger mot näsan skulle han inte våga på ett frislag. Nu var Boxarn så gott som fast.
– Äh förfan, kom igen, sa Boxarn tveksamt.
– Nix. Men som jag sa. Du har två frislag på dej. För du är väl inte feg för att du ska få för mycket stryk efteråt?
Pojkhopen skränade bakom Boxarn och krävde att han skulle passa på att nita till allt vad han orkade om han nu fick chansen. Men Boxarn tvekade. Erik började koncentrera sig och såg redan tydligt bilden av farsan i blått. Sen hörde han sig själv upprepa uppmaningen om de två frislagen, fegheten osv och Boxarn drogs allt längre baklänges ut på isen. Boxarn måste slå. Men samtidigt var han rädd. Han försökte slå men tvekade.
Erik passade omedelbart på:
– Ta chansen, det är den enda du får. Visa att du inte är feg åtminstone.
När Boxarn slog det slag han måste slå, en swing mot käken, fanns det fortfarande så mycket tveksamhet och osäkerhet i hans rörelse att Erik kunde ta slaget utan att röra en min. Boxarn stirrade häpet på honom.
– Det var ett frislag, sa Erik. Nu har du bara ett kvar och sen smäller det och kom ihåg vad jag sa om lilla pitten.
Boxarn tvekade och såg sig omkring. Han hade blanknat i pannan och bakom honom krävde den blodtörstiga pojkhopen mera stryk för vem som helst bara det blev mera stryk. Dom ville se både ett frislag till och vad som sen skulle hända med Boxarn.
Boxarn hade redan förtvivlan i ögonen när han drog efter andan och klippte till med en swing mot andra käkhalvan. Det sjöng till i huvudet på Erik och den blå bilden flimrade av en sekunds oskärpa. Nu gällde det att se till så att fortsättningen gick så snabbt att Boxarn inte hann börja boxas.
Boxarn stod med garden halvhöjd, klentrogen och rädd av att hans slag till synes inte haft någon effekt alls.
Erik log mot honom genom den lättande dimman, ändrade försiktigt ställning och ryckte så plötsligt till med högerbenet och så liksom måttade han en våldsam spark mot underlivet på Boxarn så att Boxarn gjorde det enda rimliga när han instinktivt sänkte båda händerna och lutade sig framåt för att absorbera sparken på underarmarna och när han var mitt i den rörelsen träffade Eriks knytnäve rent och perfekt över näsroten på honom.
Erik kände krasandet mellan långfingrets och ringfingrets knogar. Det var en underbar träff och blodet fullkomligt sprutade fram i ansiktet på Boxarn som på intränat manér reste på huvudet uppåt (den som inte tränat boxning viker sig automatiskt framåt i det läget) och med chocken fortfarande kvar i ögonvitorna höjde han garden för att skydda ansiktet mot ytterligare slag.
Då sparkade Erik i en vid båge från sidan och träffade utan svårighet Boxarns knäled just på det ben han stödde i rörelsen bakåt uppåt. Boxarn föll handlöst i marken. Saken var klar.
Erik lutade sig över honom och sa repliken som han finslipat de sista kvarteren på väg från grillbaren.
– Du slipper mer stryk därför att jag tycker synd om dej. Se bara till så att du betalar i morgon så behöver du inte vara rädd längre.
Och så gick dom – innan Boxarn skulle börja boxas.
– Hur fan kunde du stå pall för två snytingar så där, frågade Fyrtornet.
– Hård träning, svarade Erik och gänget skrattade eftersom dom inte visste att det åtminstone var halva sanningen.
När han kom hem den dagen såg han att farsan skaffat ett nytt instrument. Det hängde väl synligt i tamburen så att man inte kunde undgå att lägga märke till det, vilket förmodligen också var meningen. Han ställde försiktigt ner skolväskan, tog instrumentet och vägde det sakkunnigt i handen. Det var ett skohorn, ett långt skohorn i krom med lindat läderhandtag. Den nedre delen var ganska smal eftersom det var en dammodell. Det var lätt böjt och ungefär en halvmeter långt. Han slog några prövande vinande slag i luften och konstaterade att tyngdpunkten låg ganska långt ut i instrumentet. Om farsan kom för nära när han slog skulle en stor del av kraften gå förlorad.
Fast det där insåg naturligtvis farsan lika lätt, det var ju han som hittat instrumentet och han måste också ha stått där i en affär någonstans och vägt det i handen och, om ingen såg det, slagit några provslag i luften. Under alla förhållanden var det värre än klädesborsten eftersom det hade en mindre träffyta. Fast lindrigare än björkris, för att inte tala om hundpiskan.
Han hängde tillbaks skohornet och gick in på sitt rum och läste en serietidning instoppad i ett band av Brehm, Djurens lif. Utgångsbudet skulle förmodligen bli 25 rapp vid invigningen, än sen?
Och senare vid middagen föreslog farsan mycket riktigt 25 rapp till eftermatenstryk med hänvisning till att han var för långhårig (och nästa dag när han gick och klippte sig skulle det antagligen bli 25 rapp för att han klippt sig ”för lite”). Men det var en rätt enkel middag utan särskilt komplicerade turer i bordsskicket och lillbrorsan var inte på humör att ställa till något så Erik hade ingen svårighet att manövrera sig fram utan misstag. Farsan slog ett nosslag för att han såg så uppkäftig ut, det var allt. Han tog slaget på nosen och farsan sken upp lite av framgången med sin ”snabbhet” som kom sig av att han som ung, efter vad han påstod, varit en strålande talang i fäktning.
Där nere på gatan gnisslade en spårvagn förbi. Till en början hade det varit svårt att vänja sig vid ljudet av spårvagnarna. Ute på landet i den Rika Förstaden hade det alltid varit tyst på kvällen när han och lillbrorsan gick och la sig. Man vaknade bara till dom gånger farsan kom hem i taxi och var full och förbannad på någonting så att han piskade Romulus och Remus så att dom tjöt.
Nu var dom döda båda två. Romulus och Remus var två nästan helsvarta och ovanligt kraftiga Dobermann. Farsan hade piskat dom så att dom till slut blev galna. Det var i alla fall vad veterinären förklarade när dom flyttade in till stan och det visade sig omöjligt att ha de ylande hundarna i lägenheten. Romulus och Remus skickades på avlivning. Såvitt Erik mindes var det enda gången han gråtit utan stryk. Han hade älskat hundarna.
Där ute i Rika Förstaden stod dom för det mesta kedjade vid varsin löplina till en stålvajer spänd mellan två ekar. Eriks klasskamrater förhörde sig alltid noga om den saken innan de kom innanför murarna till den väldiga tomten. Det var väl känt att de två svarta hundarna var livsfarliga.
En gång hade dom varit lösa när sopkarlarna kom in på tomten och de två männen blev så illa tilltygade innan Erik hann fram att det ledde till rättegång.
