Kapitel 2 : Läroverkets gråa tunga... (3) Kapitel 2 : Die graue Zunge der Schule... (3) Chapter 2 : The gray tongue of the school... (3)

Men för det första var det inte frågan om att skada lillbrorsan så mycket som möjligt, det var bara frågan om att se till så att lillbrorsan inte upprepade det där utpressningsförsöket. But first of all, it was not a question of hurting the little brother as much as possible, it was only a question of making sure that the little brother did not repeat that blackmail attempt. För det andra så skulle farsan bli vild och svår under alla förhållanden. Secondly, the old man would be wild and difficult under any circumstances. Det vore dumt om lillbrorsan blödde när farsan kom inrusande.

Snabbt slog han två örfilar och en knytnäve i magen på lillbrorsan som tappade luften tillräckligt länge för att han skulle kunna släcka ljuset och krypa ner i sin säng innan tjutet kom. He quickly delivered two slaps and a fist to his little brother's stomach, who gasped for air long enough to turn off the light and crawl into bed before the howling started.

Det var en dubbel fördel att ligga under täcket när farsan kom inrusande. Dels såg det inte ut som om det varit något allvarligt slagsmål och dels kanske farsan bara slog rakt över täcket utan att sikta. On the one hand, it didn't look like a serious fight, and on the other hand, maybe the old man just hit the blanket without aiming. Ibland på kvällarna när farsan var full var det inte så noga hur slagen träffade. Sometimes in the evenings when my father was drunk, it wasn't so important how the blows hit.

Men hans förhoppningar var helt fel. Det hördes redan på farsans steg. Farsan kom inte rusande, han kom sakta gående och satte ner hälarna i golvet så att stegen skulle höras tungt. The old man didn't come rushing, he came walking slowly and put his heels on the floor so that his footsteps would be hard to hear. Då frös Erik av rädsla. Han anade vad som kunde hända. He sensed what could happen.

När farsan stod i dörren och vred om ljusknappen var han stel i ansiktet och hade munnen sammandragen på det där särskilda sättet. When my dad was standing in the doorway turning the light switch, his face was stiff and his mouth was clenched in that special way. I högerhanden dinglade hundpiskan.

Hundpiskan var av flätat läder, tjock i handtaget och tunn längst ut där den slutade med en liten clip av metall som kunde kopplas till ett hundhalsband. The dog whip was made of braided leather, thick in the handle and thin at the end where it ended with a small metal clip that could be attached to a dog collar. Det var den där metallclipen som slet sönder huden. It was that metal clip that tore the skin.

Farsan bar ömt och försiktigt ut lillbrorsan. The father gently carried his little brother out. Sen stängde han dörren och låste den, tog ut nyckeln och stoppade den i bröstfickan. Then he closed the door and locked it, took out the key and put it in his breast pocket.

– Nej snälla, jag menade inte... det är inte som du tror... snyftade han när farsan demonstrativt sakta närmade sig sängen. - No, please, I didn't mean ... it's not what you think ... he sobbed as his father demonstratively slowly approached the bed. Han visste att det inte skulle tjäna någonting till att be. He knew that there would be no point in praying. Förtvivlat började han famla efter den blå elden mitt inne i sitt virvlande medvetande, men det var försent. In desperation, he began to grope for the blue fire in the midst of his swirling consciousness, but it was too late. Åtminstone inte ansiktet, tänkte han när farsan sakta drog undan täcket. At least not the face, he thought as his father slowly pulled back the blanket. Åtminstone inte ansiktet, det läks inte på flera veckor, inte ansiktet, i skolan... At least not the face, it doesn't heal for weeks, not the face, at school...

– Snälla, akta ansiktet, grät han samtidigt som han vände sig om i sängen och tryckte händerna mot kinderna och borrade ner ansiktet i kudden. - Please watch your face," he cried as he turned over in bed and pressed his hands to his cheeks and buried his face in the pillow.

Det första rappet träffade rakt över korsryggen. The first rap hit right over the lower back. Han hann tänka att farsan träffat precis och alltså var fasansfullt nykter. He had time to think that his father had just met and was therefore terribly sober. Det andra rappet träffade nästan på samma plats och när han förstod att piskan skulle få vandra uppåt centimeter för centimeter försvann den flämtande blå lågan och han skrek. The second rap hit almost in the same place and when he realized that the whip would have to travel upwards centimeter by centimeter, the panting blue flame disappeared and he screamed.

Han tänkte inte längre, han skrek för varje rapp. Det var som om varje rapp blev en elektrisk stöt genom huvudet från tinning till tinning. It was as if each rap was an electric shock through the head from temple to temple. Efter att korsryggen var färdigslagen började farsan sikta på vänster skinka. After the lower back was finished, Dad started aiming for the left buttock.

Erik hade börjat vrida sig under slagen som inte längre träffade med avsedd precision. Erik had begun to writhe under the blows that no longer hit with the intended precision. Han försökte skydda sig med händerna men då måttade farsan mot ansiktet och när han då täckte ansiktet med händerna så slog farsan mot kroppen. He tried to protect himself with his hands but then his father measured his face and when he covered his face with his hands, his father hit his body.

Gråten var röd och förnedrande. The tears were red and humiliating. Det var precis raka motsatsen till den blåa elden. It was the exact opposite of the blue fire. Gråten var flammande vild och tog över medvetandet och förstärkte smärtan så mycket att medvetandet någonstans gjorde halt; det var det undermedvetnas okontrollerade försök till lindring. The crying was blazingly wild and took over consciousness, amplifying the pain so much that consciousness stopped somewhere; it was the subconscious's uncontrolled attempt at relief. Men han grät också för att han grät; för att han inte kunde stå emot den förbannade satans gubbjäveln med den blodiga vinande hundpiskan. But he was also crying because he was crying; because he couldn't stand up to the bloody old bastard with the bloody winding dog whip.

På något sätt tog det slut. Somehow it ended. Mitt inne i smärtan var det som om det aldrig kunde ta slut, som om det aldrig skulle kunna finnas lindring, som man föreställer sig helvetet. In the midst of the pain, it was as if it could never end, as if there could never be relief, as one imagines hell. Men ändå tog det på något sätt slut. But still, somehow it ended.

Först märkte han tystnaden. För när hans lungor skälvde till i en sista kramp av snyftning så att han plötsligt kunde andas lugnt igen var det tyst. Because when his lungs shuddered in a final spasm of sobbing and he could suddenly breathe calmly again, there was silence. Över korsryggen, skinkorna och baksidan av låren glödde det. The lower back, the buttocks and the back of the thighs were glowing. Han visste att han under alla förhållanden var strimmig. He knew that in all circumstances he was streaky. Piskan träffade alltid tillräckligt hårt för att det skulle bli en röd strimma för varje slag. The whip always hit hard enough to leave a red streak with each stroke. Huden höjde sig över en röd strimma blod. The skin rose above a red streak of blood. Om det inte gick hål så gick blodet tillbaks in i kroppen och lämnade en blågrön rand som skulle sitta kvar i flera veckor. If it didn't break, the blood went back into the body, leaving a blue-green streak that would last for weeks.

Inne i tystnaden kände han med handen över ryggen och baken. Han blev våt och kladdig. He got wet and sticky. Det var blod från de ställen där metallclipen rivit upp huden. There was blood from where the metal clips had torn the skin. Metal klipslerin deriyi yırttığı yerde kan vardı. Det skulle bli sår med avlånga variga skorpor, sårskorpor som var stora och skrovliga och bultande och lätt sprack upp när man rörde sig hastigt. There would be ulcers with elongated warty scabs, scabs that were large and rough and throbbing and easily burst open when you moved quickly. Uzun siğil kabuklu ülserler, büyük, sert, zonklayıcı ve hızlı hareket ettiğinizde kolayca patlayıp açılan kabuklar olurdu.

Som han efteråt mindes det, fast osäker, så kom modern in med en skål med ljummet vatten och en linnetrasa. As he remembered it afterwards, though unsure, his mother came in with a bowl of lukewarm water and a linen cloth. Hon sa ingenting, eller han mindes inte att hon skulle ha sagt någonting. She didn't say anything, or he didn't remember her saying anything. Möjligen grät hon, möjligen kände han salt från hennes tårar i ett av de öppna såren. Possibly she was crying, possibly he felt salt from her tears in one of the open wounds. Men det kunde vara en dröm som kom sig av den begynnande febern. But it could be a dream caused by the onset of a fever. Det kändes som vacker pianomusik långt borta. It felt like beautiful piano music from far away.

Han var fjorton år och slogs alltmera sällan. He was fourteen years old and fought less and less. Det berodde på två saker. This was due to two things.

Dels var han ledare för gänget och kunde alltså inte slåss litegrand. On the one hand, he was the leader of the gang and could not fight much. För om nu någon i parallellklassen inte ville betala sin skuld till gänget så var det bara lite stryk som krävdes, inte mycket stryk. Because if someone in the parallel class didn't want to pay their debt to the gang, all it took was a little beating, not a lot of beating. Och då var det bättre om han skickade Göran eller Fyrtornet eller någon annan i gänget. För om han själv skulle slåss så måste det vara viktigt. Om någon inte betalat efter andra varningen till exempel. Då måste han själv gå över skolgården, med gänget några steg bakom, tills den som inte betalat försent upptäckte vad som höll på att hända och försökte springa sin väg vilket alltid var omöjligt. Gänget väntade nämligen alltid till rätt tillfälle när det gick att skära av skolgården i en diagonal så att vägen spärrades mot båda utgångarna samtidigt. Sen var det bara kattens lek med råttan innan den skyldige var infångad nere i hörnet mot två höga husväggar utan möjlighet att komma undan. Then it was just the cat playing with the rat before the culprit was trapped down in the corner against two high walls with no chance of escape.

Han kände inte längre någon glädje eller triumf i sådana lägen. He no longer felt any joy or triumph in such situations. Han tyckte mest synd om dom som måste få stryk. He mostly felt sorry for those who had to take a beating. Och det var det andra skälet, det han inte berättade för gänget, till att han slogs mindre och mindre. And that was the other reason, the one he didn't tell the gang, why he fought less and less.

Men det var ju inte så svårt att inse att om en slapp betala så skulle andra försöka samma sak och om många på en gång skulle försöka slippa så skulle systemet rasa ihop som ett korthus och då skulle gänget inte kunna äta vetelängder och gå på grillbar på frukostrasterna i stället för att äta skolmaten. But it was not so difficult to realize that if one did not have to pay, others would try to do the same and if many at once tried to avoid it, the system would collapse like a house of cards and then the gang would not be able to eat wheat lengths and go to the grill bar at breakfast breaks instead of eating school meals. Pengarna behövdes för sammanhållningen. The money was needed for cohesion.

Alltså slog han inte för att skada i sådana lägen. So he did not strike to injure in such situations. Hellre örfilar än näsblod, möjligen ett blått öga. Better slaps than nosebleeds, possibly a black eye. Ett blått öga var ganska effektivt. Det var lätt att slå en vänster- eller högerkrok mot antingen den punkt där ögonbrynet slutar eller mot den benkant där ögonhålan börjar. It was easy to strike a left or right hook at either the point where the eyebrow ends or the bone edge where the eye socket begins. En sådan märkning var bara ett slag och det blåa ögat var till för att skrämma dom andra.

Men den som vägrat måste skrämmas själv också. But those who have refused must be intimidated themselves as well. Fast till det behövdes inte särskilt mycket våld. But that didn't require much violence. Örfilar var egentligen alldeles tillräckligt eftersom det var förnedrande för den som fick ta emot örfilarna utan att våga slå igen samtidigt som den örfilade hela tiden måste vara rädd att det plötsligt skulle bli stryk på allvar. Slaps were really quite enough because it was humiliating for the person receiving the slaps without daring to fight back, while the person being slapped had to be constantly afraid that they would suddenly be seriously beaten. Var och en som står på knä och gråter och får örfilar i ansiktet och lovar att betala har rädslan som ett stort hål i sitt inre. Anyone who kneels and cries and gets slapped in the face and promises to pay has fear as a big hole in their mind. Inte smärtan utan rädslan. Not the pain but the fear.

Det var alltid rädslan som var det avgörande och det visste Erik mycket väl. Fear was always the deciding factor and Erik knew this very well. Det var som om dom allra flesta människor av någon egendomlig anledning saknade försvar just på den punkten. It was as if the vast majority of people, for some strange reason, had no defense on that particular point. Dom kunde vara stora och starka och ha alla förutsättningar att försvara sig, men rädslan förlamade dom. They could be big and strong and have all the means to defend themselves, but fear paralyzed them.

En av killarna ett par klasser högre upp hade tränat boxning i boxningsklubben Örnen ett par år. One of the guys a couple of grades higher up had been practicing boxing at the Eagle boxing club for a couple of years. Han ansågs lovande, sas det, och i Läroverket kallades han allmänt för Boxarn. He was considered promising, it was said, and in the school he was generally called Boxarn. Han hade visst gått till final i Stockholms juniormästerskap. He had apparently reached the final of the Stockholm Junior Championships.

Eftersom Boxarn var skyldig gänget mer pengar än han hade eller hade lust att betala var det hela oundvikligt. Since Boxarn owed the gang more money than he had or wanted to pay, it was inevitable. Boxarn çeteye sahip olduğundan ya da ödemek istediğinden daha fazla para borçlu olduğundan, bu kaçınılmazdı. Och hans klasskamrater hade naturligtvis hetsat honom med frågan om han skulle klara av Fyrtornet eller Erik. Ve tabii ki sınıf arkadaşları Deniz Feneri'ne mi yoksa Erik'e mi gideceği sorusuyla onu kışkırtmışlardı. Det hela pågick ett slag ungefär söm de ständiga diskussionerna om vem som skulle vinna i en fajt mellan världens bästa boxare och världens bästa brottare. It all went on for a while like the constant discussions about who would win in a fight between the world's best boxers and the world's best wrestlers. Her şey, dünyanın en iyi boksörleri ile dünyanın en iyi güreşçileri arasındaki bir dövüşte kimin kazanacağına dair sürekli tartışmalar gibi bir süre devam etti. Och så spred sig ryktet om att Boxarn inte tänkte betala. Alltså måste han ha stryk.

Gänget satt på grillbaren och vägde olika möjligheter. Det enklaste var ju att ta killen flera på en gång. The easiest way was to take the guy several at once.

Erik förkastade förslaget. Erik rejected the proposal. Det skulle bara leda till fortsatt snack på skolgården. This would only lead to further chatter in the schoolyard. Det skulle bli ett evigt ältande om att det var fegt att gå på flera mot en och att Boxarn i alla fall var bäst eftersom gänget var tvungna att vara flera på en gång. There would be an endless argument that it was cowardly to go several against one and that Boxarn was at least the best because the group had to be several at once. Bire karşı birkaç kişi olmanın korkakça olduğu ve Boxarn'ın en azından en iyisi olduğu, çünkü grubun aynı anda birkaç kişi olması gerektiği konusunda sonsuz bir tartışma olurdu.

Hur klår man upp en boxare? En sak är i alla fall klar. Det som är boxarens styrka är hans teknik med nävarna. The boxer's strength is his technique with his fists. Han kan både gardera sig och slå tillbaks och han kan slå serier för att följa upp en bra träff. He can both defend and hit back and he can hit series to follow up a good hit. Men hans teknik är också hans svaghet eftersom han är intränad på att bara använda slag med händerna. Man kan sparka ner honom. Eller man kan gå in på livet på honom och få ner honom på marken. Or you can go for the waist and get him on the ground.

– Okey, sa Erik medan han spritsade ett tunt rutmönster ketchup över den flottiga pommes friten, du får ta honom, Fyrtornet. - Okay, said Erik as he spread a thin grid of ketchup over the greasy fries, you can have him, Lighthouse Tower. Passar dej perfekt, in på livet på honom och ner på marken med honom och sen det gamla vanliga. Inga problem.

– Nää men varför just jag, tvekade Fyrtornet, jag tycker det är bättre att vi tar honom ordentligt flera stycken men klår honom lite mer än vanligt. - Well, why me, Fyrtornet hesitated, I think it's better that we take him properly several times but beat him a little more than usual. Så blir det inge mer snack om saken. Then there will be no more talking about it.

Erik suckade och tuggade ett slag på grillkorven medan de andra satt tysta och väntade. Erik sighed and took a bite of the sausage while the others sat quietly waiting. Fyrtornet var rädd, denna egendomliga rädsla fanns till och med hos Fyrtornet inför en motståndare han skulle slå med lätthet. The Lighthouse Tower was afraid, this peculiar fear even existed in the Lighthouse Tower of an opponent he would beat with ease.

Men om Fyrtornet nu var rädd så avgjorde det saken antingen dom andra förstod att han var rädd eller inte. But if the Lighthouse Tower was afraid, it made the difference whether the others understood that he was afraid or not. Det skulle gå att tvinga honom, men den som är rädd förlorar alltid och om Fyrtornet fick stryk så blev allting etter värre efteråt. It would be possible to force him, but those who are afraid always lose, and if the Lighthouse Tower was beaten, everything was worse afterwards.

– Okey, sa Erik, då får jag ta killen själv. Men ni ska vara med och titta på hela högen. But you will be there to see the whole pile.

– Ifall det går lite taskigt för dej så ska vi...? - If things are going badly for you, we will...?

– Det går inte taskigt för mej. Jag vinner alltid, kom nu så ska vi ta honom innan frukostrasten är slut.

På vägen tillbaks mot skolgården gick han igenom sin plan. On the way back to the schoolyard, he reviewed his plan. Det hela byggde på att ta fram den rädsla som måste finnas någonstans hos Boxarn. It was all based on bringing out the fear that must exist somewhere in the Boxer. Hade inte också Boxarn haft den där rädslan så hade han kommit sättandes över skolgården för länge sen, så mycket som dom snackat om det i hans klass. Hätte Boxarn nicht auch diese Angst gehabt, wäre er längst über den Schulhof gesessen, so viel man in seiner Klasse darüber geredet hat. If Boxarn hadn't also had that fear, he would have come running across the schoolyard a long time ago, as much as they talked about it in his class. Boxarn'ın da böyle bir korkusu olmasaydı, sınıfta konuşulduğu kadarıyla, uzun zaman önce okul bahçesinden koşarak geçerdi.

Men det gick inte att misshandla Boxarn med vilka tjuvknep som helst. But it wasn't possible to beat up Boxarn with just any old tricks. Ancak Boxarn'ı herhangi bir eski numarayla yenmek mümkün değildi. Han måste slå Boxarn med knytnäven på ett sätt som åtminstone påminde om boxning. He had to hit the Boxer with his fist in a way that was at least reminiscent of boxing. Boksöre yumruğuyla en azından boksu andıran bir şekilde vurmak zorundaydı. Allt annat skulle leda till snack. Anything else would lead to talk. Och det måste gå fort. And it has to be fast.

Boxarn var större än han själv, hade längre räckvidd och var dessutom boxare så något långvarigt slagsmål i boxningsstil kunde det inte bli frågan om. The boxer was bigger than he was, had a longer reach and was also a boxer, so a prolonged boxing-style fight was out of the question. Det skulle leda till att han själv skulle se för jävlig ut i ansiktet efter en stund och även om Boxarn inte skulle kunna slå ner honom så skulle det i alla fall räknas som förlust. It would make his face look like shit after a while and even if Boxarn couldn't knock him down, it would still count as a loss. Boxarns överlägsenhet i vikt gjorde det mer än tveksamt om man verkligen skulle söka sig in på kroppen på honom för att få ner honom på marken (det som bara Fyrtornet med lätthet skulle ha klarat av). The boxer's weight superiority made it more than doubtful that one would actually approach his body to bring him down to the ground (something only the Lighthouse would have done with ease).

Alltså gällde det att först skrämma honom och sen slå honom i ansiktet. This meant first scaring him and then punching him in the face. Det dög inte med att slå honom i ögat, en sån smäll skulle han snabbt skaka av sig. It was not enough to hit him in the eye, he would quickly shake off such a blow. Näsblod måste det bli. Men för att kunna slå av näsbenet på en kille som är van att gardera ansiktet så måste det till mycket rädsla för att få bort den intränade reflexen att gardera sig. But in order to knock off the nose bone of a guy who is used to covering his face, it takes a lot of fear to get rid of the trained reflex to cover himself. Man kan inte boxas med en boxare men man kan skrämma honom så att han nästan skiter på sig och sen slå av hans näsben. You can't box with a boxer, but you can scare him into almost shitting himself and then break his nose bone.