Kapitel 15 : Sparvugglans visslingar hördes... (4)

Erik drog på sig en dubbel pyjamas och bäddade ner sig och värmen började skölja över kroppen så att det smärtade kring vrister och handleder och ett par ställen på bröstet och i ansiktet.

Fattade dom inte vad dom höll på med? Menade dom att det var ingens fel om en del bundit och andra hällt på vatten och alla avstått från att skära loss?

– Jag trodde jag skulle dö, mumlade Erik, jag trodde, men det är inte sant att man ser hela sitt liv som på film. Jag såg bara stjärnorna.

Han var på väg att somna. Då kom Syster in och gav honom några vita tabletter och ett glas vatten och sa åt honom att somna.

Febern kom samtidigt med sömnen.

Han gick tyngdlöst liksom svävande ner mot hemvärnsförrådet. När han lyfte släggan mot låset kändes den lätt som en fjäder och sen skalades det tjocka hänglåset av som om det bara varit gjort av murket trä. Karbinerna stod på rad och glänste självlysande gulgröna och en sparv studsade förtvivlat från den ena fönsterrutan till den andra utan att komma ut. Slutstyckena till k-pistarna var alldeles smetiga av allt gulbrunt vapenfett men han torkade lätt av dom med sina våta kläder; det var varmt som en sommardag inne i vapenförrådet fastän ljudet av enkelbeckasinernas vingpennor brummade och surrade utanför fönstret där sparven studsade emot gång på gång.

K-pistmagasinen vägde tungt av sin laddning och han höll dom som frukter i handen.

Med korta eldskurar sköt han från skolans tak ner mot rådisarna som föll som tändstickor tills alla hade fallit och när Rådet sen skulle sammanträda för att döma honom enligt paragraf tretton så sköt han dom igen så att kulorna slog genom deras kroppar och in i klassrummets väggar så att murbruket rök medan musiken av Chopin hördes allt högre.

Han simmade i havet och vattnet var varmt som i ett badkar så att det sprängde i ansiktet mellan andningarna medan han simmade med snabbare och snabbare armtag utan att komma framåt; i stället drogs han bakåt av gummirepen, bakåt bakåt.

Han vaknade av sin törst. Munnen var alldeles torr. Pierre var borta och det var ljust i rummet. När han grep efter väckarklockan såg han att det var åtta minuter innan matsalsdörrarna stängdes för frukosten.

Han huttrade till när han sköljde ansiktet och drack vatten direkt från kranen. Lakanen hade legat tvinnade som rep i sängen. Han var rödflammig på ena ansiktshalvan.

Han klädde sig fort och hastade sen bland dom sista över skolgården mot matsalen, den kalla luften sved i ansiktet och pulsen slog onaturligt fort.

När han kom in i matsalen gick han snabbt fram mot Silverhielms ryggtavla längst ut vid bord nummer två så att Silverhielm inte skulle hinna märka ätt de som satt mitt emot honom tystnade. Han grep Silverhielm stadigt i kalufsen och lutade sig fram och viskade några ord. Sen släppte han taget med ett ryck och gick ner till sin plats och satte sig och sträckte sig efter chokladkannan. De andra vid nedre bordsändan satt alldeles tysta.

– God morgon, sa han med tänderna sammanpressade.

Ingen svarade. De tittade ner i sina koppar, rörde om i chokladen eller bredde sina mackor utan att se upp. Ingen såg honom i ögonen.

Han lutade sig fram åt höger för att sträcka sig efter smöret så att han kunde få en skymt av Silverhielm.

Jo, det hade bitit på Silverhielm. Han satt nästan som förstenad där framme.

Ingen i närheten sa ett ljud så länge frukosten varade. Erik väntade tills Silverhielm där borta rest sig och gått ut. Sen gick han raka vägen tillbaks till rummet, bäddade om sängen och kröp ner för att sova ut febern ur kroppen.

Han vaknade av att Syster tvättade honom med en våt trasa i ansiktet. Klockan var strax efter elva. Syster hade en febertermometer i handen som hon räckte över utan att säga någonting. Hon plockade med sin gråa knut i nacken medan han låg med termometern i baken men hon sa fortfarande ingenting.

– Tack för att jag fick komma loss, sa han när han räckte över termometern.

Hon såg på termometern innan hon svarade.

– 38,5 det kunde ha varit mycket värre. Har du hostat i natt?

– Nej inte vad jag vet, jag har inte hostat på morgonen i alla fall. Jo jag sa tack för att Syster släppte loss mej.

– Jag är i alla fall sjuksköterska och då kan man inte finna sig i vad som helst. Du har fysik som en hingst verkar det som, men hade du legat kvar lite till så hade inte ens du klarat dej från lunginflammation och... (hon tvekade)... komplikationer. Jag ska se till dej i eftermiddag, men det här verkar ju klara sig bra om du bara håller dej i sängen i dag och i morgon.

Hon plockade med sin knut och såg tankfullt på honom en lång stund utan att säga någonting. Så reste hon sig och gick mot dörren. I dörren vände hon sig om.

– Du måste lyda dom i fortsättningen, sa hon.

Sen stängde hon dörren utan att vänta på Eriks svar.

Han somnade nästan omedelbart och sov drömlöst ända till kvällen.