Kapitel 15 : Sparvugglans visslingar hördes... (2)

Jo, jag menar en örfil, alltså inte ett slag som skadar honom men som förolämpar honom och gör honom ännu löjligare än om du skulle ha slagit ner honom. Jag kan visa dej hur du slår en sån örfil som träffar alldeles säkert. Du håller båda händerna lågt framför magen, så här. Sen slår du snett uppåt med höger hand så att du träffar hans högra kind med baksidan av din hand, förstår du? Så här! Slag från vänster är alltid svårast att gardera till och med för den som kan slåss och Silverhielm kan det garanterat inte. Slår du så här så träffar du, det är ett som är säkert. Särskilt som slaget kommer snett underifrån har han ingen chans att gardera det. Och slag med baksidan av handen så där räknas ju som värre förolämpning än riktigt slag.

– Ja men sen efter det?

– Ja sen efter det... åh Pierre om jag bara kunde krypa in i ditt skinn för dom tio minuterna! Om jag på något sätt kunde byta plats med dej, klä ut mej med glasögon och allt!

– Visst. Kul, men nu går det inte.

– Nej och jag kan inte ens lära dej att slåss.

Det dröjde bara två dagar innan Silverhielm och Gustaf Dahlén tog upp Pierre i rutan.

Erik stod högst upp på realskolekullen, våt i handflatorna och med kallsvett i pannan.

Ritualen började som vanligt. Klubbmästaren dubbade Pierre till råtta med silverstaven och drog sen reglerna. Från realskolekullens nedre del började några sjunga råttsången.

– Håll käften! skrek Erik med en röst som skar sig i en målbrottstupp, håll käften annars får ni gå upp med mej i rutan!

Sången tystnade. Där nere i rutan var de inledande ritualerna avklarade och det var dags för dom första smällarna.

– Ta av dej glasögona! beordrade Silverhielm.

– Varför skulle jag lyda ett kräk som du, svarade Pierre alldeles lugnt. Inte ens Erik kunde höra att det skulle vara något särskilt med Pierres röst.

– Ta av dom bara, fortsatte Silverhielm.

Pierre tog ett kort steg närmare och höjde försiktigt händerna till maghöjd – ja jävlar hantänkte slå! – och såg upp i ansiktet på Silverhielm och vädrade två tre gånger i luften.

– Du stinker fortfarande skit, en sån som du kan aldrig tvätta bort skitlukten, sa Pierre och slog i samma ögonblick som meningen var klar.

Han träffade perfekt. Silverhielm tog ett häpet steg bakåt medan hans ilska höll på att samla sig och servitriserna på första raden applåderade och realskolan gav upp ett tjut av glädje.

Just när Silverhielm skulle hoppa på honom slog Pierre upp med handen i en avvärjande gest:

– Stopp! sa han, låt mej först ta av glasögonen.

Och Silverhielm blev dumt stående med garden höjd medan Pierre oändligt långsamt stoppade ner glasögonen i bröstfickan.

– Så där herr kommendant Skitenhielm nu kan ni sätta igång om ni har lust, sa Pierre och det första knytnävslaget träffade honom över munnen i meningens allra sista stavelse.

Efter bara någon minut blödde Pierre från både mun och näsa. Men såvitt Erik kunde se träffade varken Blinkfyren eller Skitenhielm tillräckligt hårt och rent för att göra allvarlig skada. Pierre, som inte gjorde annat än lama ansatser till att skydda sig för slagen började gråta ganska snart och sjönk ner mot marken.

Blodpölen under hans ansikte växte inte oroande fort.

Dom började naturligtvis sparka honom i baken och orera om hur man straffade såna där såssar som trodde dom kunde käfta om peppisar. Dom sparkade inte särskilt hårt till en början. Pierre hade redan gjort tillräckligt med tid för att kunna krypa ut med hedern i behåll.

– Får vi höra nu! skrek Gustaf Dahlén, får vi höra om du tänker ta emot peppisarna i fortsättningen och sluta käfta!

Pierre försökte säga någonting men avbröts av en spark i revbenen från Silverhielm. Då buade gymnasiepubliken. Låt honom lova i stället! skrek dom.

Silverhielm gjorde en paus i sparkandet.

– Nå! Få höra lilla råttan lova vara lydig! skrek Silverhielm ner mot den hopkrupne vid hans fötter.

– Visst, jag kan lova vafan som helst just nu, jag kan lova att ta ner månen om du vill. Men jag tänker inte hålla löftet. Ditt jävla fega svin! Din skitstinkande---

Pierre tappade luften av nästa spark. Den här gången sparkade Silverhielm på allvar. Han höjde benet över Pierre och sparkade nedåt med klacken mot revbenen. Till och med Silverhielm fick ohygglig kraft med en sådan spark, var han nu hade lärt sig det.

– Nå, vad var det du kallade mej? undrade Silverhielrn och Pierre svarade inte.

– Ett svin! skrek Erik uppe från realskoleberget, ett skitstinkande svin är vad du är, Skitenhielm!

– Jasså, sa Silverhielm och höjde foten till en ny hälspark mot Pierre, säger du det, får vi höra en gång till?

– Skitenhielm! skrek Erik.

Då sparkade Silverhielm på nytt med full kraft mot Pierre. Träffade han illa kunde han slå loss några revben på det där viset.

– Nå, får vi höra en gång till? undrade Silverhielm och höjde på nytt foten över Pierre.

Erik svarade inte. Budskapet var tillräckligt klart. Mera käft uppe från Erik betydde mera hälsparkar mot revbenen på den liggande Pierre. Publiken var tyst i väntan på fortsättningen.

– Skitenhielm, stinkande kommendantjävel, stönade Pierre.

Därefter det dova ljudet av nya sparkar som lät som när man tappar en tung mjuk säck mot cementgolv.

Pierre var inte i stånd att krypa ut längre, dom hade drivit det för långt. Dom släpade ut honom med grepp om fötterna så att huvudet och sen dom slappa armarna dunsade ner från cementplattformen i gruset. Sen gjorde dom några allmänna hotelser mot realskolan och gick sin väg. De finska servitriserna på första raden började stänga sina fönster. En av dom tvekade lite, sen skrek hon:

– Saatans jääävla Tjiitenjelm!

Och så slog hon igen fönstret.

Erik gick fram för att hjälpa upp Pierre på fötter. Han stönade svagt. Publiken höll på att skingras och gick därifrån snackande som om det gällt en allsvensk fotbollsmatch.

Några timmar senare kunde Pierre för första gången skämta om det hela. Erik hade tvättat av honom blodet och konstaterat att ingenting behövde sys. Näsan var hel och läpparna bara lite spruckna här och var. Det skulle förstås bli blåtiror runt båda ögonen och en del kraftiga blåmärken kring ryggen efter sparkarna.

– Vi är just ett snyggt par va, sa Pierre. Det är klart att jag vann på sätt och vis, det är klart. Men ”en sådan seger till och jag är förlorad”. Jag är inte Sancho Panza som jag trodde, jag är Pyrrhus. För jag menar att du är riddaren av den sorgliga skepnaden är ju klart. Men som sagt, jag trodde att jag var den där lille tjocke jäveln på åsnan, men så var det inte.

– Vafan här har man föreställt sej att man var Spartacus, gladiatorn som gjorde uppror, och så kommer du och säger att man är en idiot som slåss mot väderkvarnar. Säga vad man vill om våra kommendanter, men aningen smartare än väderkvarnar är dom väl ändå.

– Okey, låt gå för Spartacus även om jag vidhåller att jag är Sancho Panza. Fast å andra sidan vet du ju hur det gick för Spartacus.

– Ja han fick Janet Leigh på slutet, åtminstone den Spartacus jag tänker på, Kirk Douglas alltså.

– Hur gick det för Tony Curtis då?

– Kommer inte ihåg, han fick inte Janet Leigh i alla fall.

– Skämt åsido Erik...

Pierre tvekade och Erik anade vad han skulle säga.

– ... så tror jag inte att jag klarar det här en gång till. Jag vet inte.

Det är ju som du säger att efteråt känns det nästan skönt. Men... ja du skulle ändå inte förstå. Spartacus korsfästes förresten. Romarna vann.

– Du var jävligt modig i alla fall. Och vilken träff du fick in! Har du smygtränat va?

– Nej jag bara slog liksom.

– Fantastiskt, då är du en naturbegåvning. Det var knappt att jag såg att slaget skulle komma.

– Men du såg det?

– Ja jag såg hur du tog det där lilla försiktiga steget framåt samtidigt som du höjde händerna tillräckligt långsamt för att komma i läge. Det var perfekt.

– Konstigt, jag har inget minne av hur det gick till, knappt att jag minns att jag fick in den där örfilen ens en gång. Det måste ha varit första gången jag slagit någon sen jag var barn.

– Som sagt, en ren naturbegåvning alltså.

– Ja fast vi kommer från ämnet och det är väl det du vill. Jag tror inte jag kan ställa upp på det här en gång till. Jag tar peppisen nästa gång i stället. Blir du besviken på mej då?

Erik visste inte vad han skulle svara. På sätt och vis var det klart att han blev besviken. Men vad kunde man begära av en kille som aldrig slagits och som inte hade en chans att försvara sig?

– Jag vet inte, sa Erik, jag vet inte vad jag ska säga och jag vet inte ens vad jag egentligen tycker. Vi pratar inte mer om det idag. Du var jävligt modig i alla fall. Just därför att du inte kan fajtas var du jävligt modig. Häng med och simma lite så blir du inte så stel i kroppen i morgon.

– Nej på kvällarna är det ju bara för såna som du och rådisarna.

– Javisst ja. Läs en bok i stället. Hej så länge, jag går och simmar.

De närmaste dagarnas spelmönster var sågott som givet. De tre före detta peppisvägrarna fick gång på gång visa upp att dom inte längre vägrade peppis utan snyggt och prydligt kom fram och böjde ner huvudet på kommando. Det var inga hårda slag dom fick, men det var ju inte heller den fysiska smärtan som var vitsen med proceduren. Ordningen skulle återställas.

Erik hade på nytt tagit upp sin hånkampanj mot prefekterna.

Det var visserligen knappt någon som vågade fnissa vid bordet eller på skolgården när han hånade prefekterna.

Och Rådet hade försökt införa ett angivarsystem. Den som var dömd till straffarbete eller arrest kunde slippa en lördag om han angav såna i realskolan som använde vissa öknamn på prefekterna. Det fungerade ganska dåligt, men Rådet ville ändå inte överge idén. I stället spred dom ut att angivare skulle belönas med särskilt lindriga domar ifall dom skulle dömas och att dom dessutom skulle slippa ifrån kalfaktorsverksamheten. Då fungerade det lite bättre.

Erik föreslog Pierre att man skulle klå upp angivarna. Pierre var bestämt emot den idén; det skulle vara att använda sig av grobianernas logik. En bättre idé var att måla ett stort A på deras dörrar med röd målarfärg. Det var en bra idé och den följande natten smög de omkring i realskolans elevhem och målade A:n på fem dörrar.

– Dom kommer förstås att skrapa bort det, men det gör ingenting, sa Pierre, för då syns skrapmärket i alla fall och alla vet vad det betyder.

– Ja, sa Erik, och A för angivare var nog det bästa. Q för quisling hade dom inte förstått. Förresten var jag en idiot som gick med på det där med terrorbalansen.

– Åja du gick ju aldrig med på det egentligen. Dom lämnade dej ifred och du lämnade dom ifred bara. Det var ju skönt så länge det varade. Jag menar det kan ju aldrig vara fel att försöka med fredliga lösningar så att säga.

– Äh det var ju ingen ”fredlig lösning”, vilket ord förresten. Det var ju bara att dom ville vinna lite tid för att kunna slå till desto hårdare.

– Ja och frågan är vad dom tänker sej med dej nu.

Det var just frågan.

På nytt hade skolan börjat surra av en del rykten som inför Klosternatten året innan. Det var ju klart att rådisarna skulle göra någonting för att få stil på Erik till slut, men ingen hade någon egentlig aning om vad rådisarna planerade. Snart måste ju i alla fall någonting hända.

Den lördagen hade kylan kommit tillbaks och framåt eftermiddagen växte istapparna från stora skolbyggnaden. Erik var mitt inne i sjunde bandet av Tusen och en natt när arrestdörren öppnades.

Där stod två av rådisarna från fjärde ring. Dom hade med sig en kille från ettfemman som dömts till en lördagsöndag för käft.