Kapitel 15 : Sparvugglans visslingar hördes... (1)

Sparvugglans visslingar hördes en kilometer i vinternatten.

Det var i slutet av februari. Erik och Pierre hade smugit efter Tranan i två timmar innan de kom så nära ugglehanen att de kunde lokalisera boet. Sparvugglorna häckade i ett hål i en stor asp i en dunge som låg två tre kilometer från skolan.

Biologiläraren hette Tranströmer i efternamn och bar sitt för en biologilärare som heter Tranströmer alldeles självklara öknamn med stort jämnmod. Man fick till och med kalla honom Tranan på lektionerna.

Erik och Pierre som skulle satsa på A i biologi till vårterminens slut hade fått som extraarbete att försöka observera så många fågelarter som möjligt inom en halvmils radie från skolan. Och eftersom Sparvugglorna häckar redan i februari så blev sparvugglorna första uppdraget. Om man nu kunde tala om uppdrag för deras del när Tranan själv använde två tre hela nätter tillsammans med dom för att spåra upp ugglan.

Det var fullmåne och skare och fem sex minusgrader. De kom så nära+ att de till och med upptäckte ugglan i månljuset.

Det var obegripligt att den inte hade låtit sig störas av dom, trots att den måste ha hört deras knakande steg över skaren.

– Det låter sig möjligen förklaras av själva kärleksruset, viskade Tranan, det är en drift så stark att den upphäver djurens normala försiktighetsspärrar. En tjädertupp som spelar kan till exempel bli så upphetsad att den börjar anfalla boskap eller till och med en människa. Könsdriften sätter omdömet ur spel skulle man kanske kunna säga.

Sen gick de raskt hem genom vinternatten och firade den första viktiga observationen med varm choklad hemma hos Tranan. Det var egentligen inte så lätt att förstå vad Tranan hade på Stjärnsberg att göra. Han hade ju doktorerat och var expert på vissa förändringar i fettsyremolekyler som kunde sättas i samband med livets uppkomst.

Pierre menade att det låg något universitetsbråk i bakgrunden, att Tranan egentligen skulle ha blivit docent i Lund men att någon annan blivit det i stället och att en lektorstjänst med särskilt hög lön på Stjärnsberg inte var ett alltför dåligt surrogat om man dessutom var intresserad av naturen. Stjärnsberg låg ju fantastiskt beläget med alla sjöarna och skogarna runtomkring. Om nu sånt som sparvugglans parningslekar hörde till ens stora livsintressen.

Erik tyckte ändå att det var någonting konstigt med Tranan. För Tranan var ju den hyggligaste av lärare. Han blev inte ens förbannad. Och en gång hade han ju apropå Charles Darwin hållit ett antimilitärt tal om att människor inte var som djur och att – fast han inte sagt det rent ut – människor egentligen borde vägra till och med att göra lumpen. Det var ju klart att Tranan ansåg det i alla fall. Och om han ansåg det och om han hade så skarpa sinnen att han utan svårighet kunde lokalisera en sparvuggla på flera kilometer hur kunde han då gå omkring mitt på Stjärnsberg som alla de andra lärarna och låtsas att han inte såg och inte hörde någonting? Bara en sån sak som våldet i matsalen; Tranan hade ju som alla andra lärare då och då tjänst som vakthavande lärare vid rektors bord. Någon gång borde man försöka få Tranan att förklara det där.

Det hade gått snart två månader av vårterminen.

Rådet lämnade Erik fullständigt ifred och ingen enda fjärderingare bad honom om så mycket som att ens gå och köpa cigarretter i kiosken.

Och Erik behandlade alla rådisar som luft, såg tvärs igenom dom och tilltalade aldrig någon av dom.

Om det var detta som var terrorbalansen så hade den alltså fungerat utan minsta störning i nästan två månader.

Erik och Pierre hade rentav slutat att tvista om orsaken. Hade rådisarna bara gett upp och gett Erik ett underförstått fribrev för att slippa situationer som dom kanske inte skulle kunna reda ut?

Det var vad Pierre trodde.

Eller väntade dom bara på rätt läge att slå till igen när dom använt tillräckligt med tid för att räkna ut någonting som skulle fungera verkligt effektivt?

Det var vad Erik trodde.

I vart fall hade allt varit lugnt ända sen terminens början och det fanns ju ingen större anledning att spekulera mer i orsakerna. Tids nog skulle man ju ändå få se vem som hade rätt.

Erik hade ökat på sin simträning med ett morgonpass före frukosten. Han var ändå rätt medelmåttig i vintersporterna och kunde lika gärna ägna sig ännu mer åt styrketräningen och simmandet, även om det kändes allt tydligare att tekniken blev sämre och sämre i bassängen. Att tiderna förbättrades hade inte med tekniken att göra, det var helt enkelt att han orkade mer och kunde slå sig fram i vattnet med full kraft och maximal fart i snart uppemot en och en halv minut. Läxläsningen klarade han som vanligt av över helgdygnen i arresten.

Det var i mars månad när det hade börjat droppa från taken vissa dagar som terrorbalansen slogs sönder.

Pierre hade sen flera veckor hunnit avtjäna sina sista lördagarsöndagar för peppisvägran och det hade inte uppstått någon anledning för hans bordschef, som var medlem av Rådet, att kalla fram honom för peppis.

Men nu hände det alltså igen, som det verkade utan annat än påhittad orsak. Och Pierre vägrade och skulle alltså dömas till en lördagsöndag.

Följande dag råkade Arne i deras klass och ytterligare en av peppisvägrarna ut för samma skenbart oförklarliga kommendering och också dom vägrade som vanligt. Det såg ut som om det var en tanke med det hela.

När Pierre kom tillbaks från Rådets sammanträde där han och de andra peppisvägrarna kallats in samtidigt visade det sig tydligt att det varit en plan bakom arrangemanget.

Alla tre hade dömts till tre lördagarsöndagar på en gång. Sen hade dom hotats med att dras upp i rutan nästa gång dom vägrade peppis. Silverhielm hade påmint om hur det gick för den där såssen som slutade förra terminen, Johan S eller vad det var han hette.

Budskapet kunde inte missförstås. Rådet skulle slå ner alla tendenser till insubordination i realskolan. Dom hade släpat upp några ettfemmor och tvåfemmor och dömt dom nästan lika hårt för att dom skulle ha uttalat sig opassande om Rådet, käft alltså (antagligen var det frågan om att dom hade använt Eriks öknamn på Silverhielm och Dahlén, nästan säkert var det det saken gällde).

De satt på sin vanliga tjuvrökningsplats och vände och vred på problemet. Hade nu Rådet sagt A skulle dom snart säga B. Alltså skulle Pierre och de andra kommenderas fram för peppis redan någon av de två närmaste dagarna och det alldeles oavsett om dom bussade vid matbordet eller inte. Pierre skulle alltså snart få välja mellan peppis och mera arrest eller straffarbete och dessutom stryk i rutan.

– Det är nästan outhärdligt, sa Pierre. Du fattar väl att jag är rädd? Jag är rädd för att få stryk helt enkelt.

– Det är alla, det är inte så konstigt, svarade Erik.

– Ja mer eller mindre ja. Mycket mer eller mindre, det är ju ljusår i skillnad mellan dej och oss andra. Jag klarar det inte, jag är säker på att jag inte klarar av det.

– Det är klart att du gör. Har man tillräckligt starka skäl så klarar vem som helst av det där. Det sitter i hjärnan och inte i känselnerverna. Det som gör ont är inte själva stryket, det är att tvingas lyda dom och krypa för dom.

– Kan du säga ja!

– Nej det är lika för alla, det måste vara lika för alla. Åtminstone för killar som dej och mej. Det värsta är att tvingas lyda såna där idioter och höra hur quislingarna skrattar åt en. Efter stryket så känns det ungefär som efter en hård träningsrunda med bastu på slutet. Det var ett eländes lidande så länge det pågick men efteråt är man nöjd.

– Men hur ska jag klara av själva stryket i rutan?

– Som alla andra, antar jag. Du får ett blått öga och lite näsblod och sen är det över.

– Men om dom gör som med Johan S, att dom till exempel bryter upp armen på ryggen på en och håller kvar och tar i hårdare och hårdare ända tills man lovar att inte peppisvägra mer? Vad gör man då?

Det var inte så lätt att svara på. ”Låt dom hålla kvar greppet tills dom bryter armen” var ju inget svar. Eftersom Pierre var rädd och eftersom han inte hatade dom tillräckligt mycket, han bara föraktade dom bakom sina läsglasögon, så hade han inget starkt försvar mot smärtan. Rädslan förstärker däremot smärtan. Hatet försvagar smärtan ända bort till den gräns där den bara försvinner som i en vit dimma. Pierre ville hitta någonting som kunde kallas för en intellektuell lösning, men det var inte så lätt. Det intellektuella motståndet fungerar ju för det mesta bara på lång sikt men sällan på själva avrättningsplatsen.

Jo förresten, det kan det visst göra.

– Har du tänkt på en sak, Pierre, hur många historier man läst om folk som går upp på schavotten och sjunger sin nationalsång eller ropar länge leve kejsaren eller sjunger Internationalen inför exekutionsplutonen, som dom röda gjorde i Finland du vet.

– Javisst, men det är inte samma sak. Ska dom skjuta en så är det ju inte så konstigt att man skärper sig det sista man gör. Om dom här nassarna skulle skjuta mej skulle jag nog kunna sjunga både Du gamla du fria och jag vet inte vad. Men nu är det ju inte så. Dom kommer till exempel att bryta upp armen på mej tills jag lovar dom vadfansomhelst.

– Ett sånt löfte är inget värt.

– Nej men sen då? Resultatet av att vägra nästa peppis, och gissa om dom kommer att vara snabba på att testa det, blir ju bara att man åker tillbaks in i rutan. Och så lovar man igen.

– Ja? Och så vägrar man igen.

– Det är omänskligt, du kan inte begära att jag ska... det klarar jag aldrig.

– Nej, kanske inte. Men jag tror jag har en idé. Det blir säkert Silverhielm och Blinkfyren som tar upp dej i rutan, någon av dom eller kanske båda två. Då gör du så här. Innan stryket börjar så säger du högt och tydligt att dom är ena jävla blinkfyrar och skithjälmar, fega och ynkliga som slår en som är mindre och svagare och att det inte spelar någon roll vad dom kommer att tvinga dej att lova. Dom är blinkfyrar och skithjälmar i alla fall.

Ja du förstår idén? Man kan arbeta ut det mycket bättre.

– Jaha? Och sen får man ännu mera stryk än vad dom hade planerat från början och sen ska man i alla fall vägra peppis och upp i rutan igen. Ingenting blir ju bättre av det. Jo bättre blir det ju på sätt och vis, det är klart jag förstår vad du menar. Men jag vet inte hur många gånger jag står ut med att åka upp i rutan.

Nej, det kanske skulle bli svårt att genomföra hela vägen. Dom hade på sin höjd några dagar på sej. Kunde man lära Pierre att försvara sej, lära honom ett par slag eller sparkar som skulle fälla motståndarna?

Nej Pierre fungerade inte så. Det var inte hans brist på styrka som hade betydelse – det spelar inte så stor roll hur hård en spark mot underlivet är bara den träffar rätt – det som hade betydelse var att Pierre inte skulle kunna förmå sig. Våldet satt i hjärnan och inte i musklerna. Inte ens med lång träning skulle man kunna lära Pierre någonting så enkelt som att spöa två Stjärnsbergssnobbar som aldrig lärt sig slåss på riktigt.

– Nej Pierre, vi vet inte hur det här kommer att gå. Men när du kommer till rutan första gången så tycker jag ändå du ska håna dom så mycket som möjligt. Det gör ingenting värre för din egen del, men det blir värre för dom. Och så ska du ge Silverhielm en örfil.