Kapitel 12 : Valkampanjen hade föregåtts... (6)

Hade han en så väl uttänkt plan att ingenting kunde förmå honom att gå ifrån den?

När middagen var slut skulle alltså fjärderingare, bordschefer och rådsmedlemmar gå ut först, innan gymnasisterna och realskoleeleverna fick följa efter i bordens nummerordning. Det betydde att dom skulle stå och vänta utanför porten. Det var ingen mening med att smita ut i förväg. För det första skulle dom ta honom förr eller senare i alla fall och för det andra förlorade man bara på att visa sig rädd.

Enda chansen att vinna nästa rond var ju att inte visa sig rädd. Det bästa vore om det gick att provocera Silverhielm här och nu inne i matsalen. Det skulle förta effekten av stryket efter middagen.

– Jag tycker du äter dåligt, Skitenhielm, det är väl inget fel på den här maten, sa Erik med långsamt och överdrivet uttal på Skitenhielm. Från och med nu skulle han bara använda det namnet. Förr eller senare skulle det fastna.

Silverhielm la ner kniv och gaffel och slog knytnäven i bordet men lyfte inte blicken från tallriken. Bra, nu var han på gång.

– Tänk om det blir chokladpudding till efterrätt, fortsatte Erik, chokladpudding med gul vaniljsås va? Då kan väl jag få din portion, Skitenhielm?

Nu äntligen fungerade det. Silverhielm reste sig från sin plats.

Erik reste sig också och tog två steg bakåt så att han stod med ryggen mot väggen när Silverhielm närmade sig.

Erik la armarna bakom ryggen och fattade med höger hand hårt runt vänster handled. Tre saker att koncentrera sig på:

Inte falla, inte bli nedslagen vad som än hände.

Inte slå tillbaks vad som än hände.

Inte gråta, inte visa smärta och dessutom fortsätta hånet, vad som än hände.

Silverhielm stannade upp alldeles framför honom. Han såg hysterisk ut och darrade i hela kroppen.

Sorlet i matsalen tystnade. I ena ögonvrån såg Erik hur dom som satt vid borden längst bort i matsalen ställde sig upp på stolarna för att se vad som hände. I andra ögonvrån såg Erik hur rektor och vakthavande lärare fortsatte att äta och konversera som om dom inte såg vad som höll på att hända fastän de satt på mindre än tre meters håll.

Erik sökte ögonkontakt med Silverhielm samtidigt som han koncentrerade sig på bilden av farsan med hundpiskan eller skohornet och han kände hur greppet runt handleden bakom ryggen hårdnade och hur musklerna i låren och magen spändes allt hårdare. Han vred höfterna aningen i sidled för att vara garderad möt ett knä mot underlivet.

Slår han raka slag mot ansiktet så gäller det att ducka, annars stå stilla vad som än händer, tänkte Erik och hörde redan tankarna som i ett eko långt borta, som om dom redan tänktes i en annan person vid sidan av.

Silverhielm andades tungt men tvekade trots att han inte längre hade någon återvändo. Nu måste han ju slå. Men Erik, eller personen vid sidan av Erik som betraktade skådespelet, upptäckte att Silverhielm var nära att börja gråta. Nu skulle det gå att sätta igång honom lika säkert som man tryckte på en knapp. Hans ögon flackade hit och dit i sidled men när Erik äntligen fick ögonkontakt log han så hånfullt det gick och tryckte på knappen:

– Du stinker, Skitenhielm...

Kvävda skratt i omgivningen, skratt som lät som nervositet och skratt som lät tillgjorda som för att lägga mera bränsle på elden.

Då slog Silverhielm första slaget. Erik hörde hur han träffades på vänstra ansiktshalvan och hur Silverhielm gav ifrån sig ett ljud när han slog, som en blandning mellan en tennisspelares stön i serven och ett ljud av förtvivlan.

– Du luktar skit till och med om händerna, sa Erik.

Då började Silverhielm slå som en vansinnig. Han slog omväxlande med höger och vänster swing mot ansiktet och för varje slag gav han ifrån sig ljudet som var en blandning mellan stön av ansträngning och pip av förtvivlan och ju mer han slog ju mer uppskärrad blev han.

Erik hörde slagen träffa i ansiktet och kände hur huvudet kastades än hit än dit. På höger hand hade Silverhielm en stor signetring med familjevapnet och nästan varje gång högernäven träffade slogs det upp ett sår. Efter en stund måste Erik ha sagt någonting för ett av slagen med högern träffade med sådan effekt – eftersom Erik tydligen inte bet ihop käkarna just då – att en hörntand slogs in och blev liggande mitt i munnen. Nästa slag träffade över näsan. Erik hörde krasandet och koncentrerade sig på att inte böja sig framåt, att stå kvar trots näsblodet. Och eftersom han stod kvar drevs Silverhielm vidare i sin spiral av rädsla och aggression så att han fick nya krafter till nya omväxlande swingar. Signetringen slog upp nya sår och träffade flera gånger på samma ställe och rev upp ena mungipan.

Erik, eller personen som stod bredvid Erik, hade en svag förnimmelse av vrål och jubel och hur rektor och läraren fortsatte att då och då föra gaffeln till munnen och hur Silverhielms händer nu var alldeles blodiga och hur det började stänka på dom som satt i närheten och ner på dom två närmaste borden.

Men han såg inte Silverhielm tydligt längre. Inte falla, tänkte han, inte falla, du måste stå kvar. Blodet rann i en varm ström ner över ansiktet och hakan och ner på den röda skjortan. Plötsligt tog det slut och han skymtade Silverhielm andfådd med båda händerna hängande utefter sidorna.

– Du schtinker schit, väste Erik med munnen full av blod.

Silverhielm skrek till och började med nya förtvivlans krafter slå sina swingar. Erik hade en svag aning om att greppet kring vänster handled höll på att lossna och att matsalen började gunga.

Men plötsligt hördes en helt främmande röst säga någonting och Silverhielm slutade slå.

Det var rektor som inte längre kunde sitta och låtsas om ingenting eftersom det stänkt blod i hans mat. Rektor hade rest sig och gett en kort order till Silverhielm och Erik att följa med honom ut.

I dimman framför sig såg Erik hur Silverhielm gick framåt gången i vad som såg ut som fyrtiofem graders lutning. Han måste försöka följa efter. Han måste kunna gå. Fick inte falla, måste kunna gå även om fötterna kändes som om dom var fastskruvade i golvet.

På något sätt gick han plötsligt efter Silverhielm ut mellan de två borden. När han kom till Silverhielms plats längst upp stannade han till och spottade ut tanden och en munfull blod över Silverhielms tallrik innan han fortsatte efter Silverhielm och rektor ut genom matsalen.

Så fort de tre kommit ut drog rektor igen skjutdörrarna och sa någonting som Erik inte uppfattade. Och Silverhielm svarade någonting som inte heller hördes. Sen sa rektor antagligen att Erik skulle försvinna ut från matsalen – egendomligt, dom var ju redan ute ur matsalen? – och tvätta av sig och sen drogs skjutdörrarna ihop igen och Erik var ensam.

Sakta som i en dröm vek sig benen under honom och han sjönk ner på knä och stirrade en stund med ena ögat (han såg tydligen bara på ena ögat) på blodpölen som växte på parkettgolvets rektangelmönster.

Fem minuter senare, eller om det bara var en halv minut senare tog han sig ner till toaletterna under matsalen och satte på kranen med kallt vatten.

Det blev rött i handfatet och han undvek att se sig i spegeln ovanför. Sen tog han några pappershanddukar och vek ihop och blötte i det kalla vattnet, pressade dom mot ansiktet och fällde huvudet bakåt en stund.

Sen gick han över den tomma gårdsplanen bort mot simhallen och systers mottagning. På systers dörr satt en lapp där det stod ”kom in” och ”kommer strax”. Han gick in och la sig på den gröna plastbåren med kräppat skyddspapper över. Samtidigt som smärtorna började komma kom också medvetandet tillbaks som om personen som befunnit sig bredvid honom gick tillbaks in i hans kropp.

Skitenhielm, tänkte han, från och med nu ska du alltid heta Skitenhielm. Sen tänkte han ingenting mer.

Efter en stund upptäckte han systers ansikte ovanför sitt eget. Hon höll på att tvätta såren med kompresser som hon höll i en lång pincett.

– Herrn kom lite tidigare än jag väntat, om herrn ursäktar, men jag trodde faktiskt att det skulle dröja tills en stund efter middagen, sa syster.

– De schkulle de eschentligen ha schort ockschå, mumlade Erik.

– Bilen kommer snart, sa syster, för det här är mer än jag kan lappa ihop. Din kamrat har kommit med en ny skjorta, ska vi försöka få på den så att vi blir lite presentabla i Flen?

Sen satt han i mörkret i baksätet på taxin med dunkande huvud och blodsmak i munnen och tankarna sakta på väg tillbaks. Det gick inte att andas genom näsan och det ilade fruktansvärt i den avslagna tanden när han drog in luften genom munnen. Men han måste ha somnat, för det var som om resan till Flen bara tog några minuter.

Sen låg han i det skarpa ljuset på akutmottagningens gröna plastbår, samma gröna plastbår med kräppat pappersöverdrag som hos syster.

Läkaren hade halva glasögon och vitt skägg, av någon anledning kom Erik att tänka på George Bernard Shaw.

– Det är till att ha ramlat i någon av Stjärnsbergs trappor, förstår jag, sa George Bernard Shaw medan han höll upp en bedövningsspruta mot ljuset och tryckte ut en kort stråle i luften.

– Stilla nu så ska vi bedöva, vill syster göra i ordning en till? Jaha unge man, här kommer första sprutan. Besvärliga trappor ni har där på Stjärnsberg, inte sant?

Erik svarade inte. Läkaren satte in den första bedövningssprutan någonstans på kinden under vänster öga.

– E de mycke schom schka schys? undrade Erik.

– Mm, men jag har sett värre, sa läkaren medan han förberedde nästa spruta. Det blir några timmars syslöjd här det kan jag försäkra.

– Hu många schtygn och va schitter dom?

– Här på kinden har vi två ställen som drar sju åtta stygn vardera. Såren är inte så jämna i kanterna som man kanske skulle önska, dom har ju åstadkommits av det som på polisspråk heter trubbigt våld. Trappan alltså.

– Å munnen?

– Här i mungipan behöver vi nog bara ett stygn, möjligen två, men sen så måste vi nog böka oss in i munnen för att tråckla ihop dej lite på insidan också.

– Å öga hu e de med de hä öga? Ja scher ingenting på de.

– Själva ögat är ju inte skadat och det är väl huvudsaken. Men efter så många slag så dröjer det nog några dar innan ögat tittar fram igen. Har dom sparkat dej i ansiktet?

Erik försökte tänka efter vad han skulle svara.

– Nej, sa han bara.

– Konstigt, fortsatte George Bernard Shaw och böjde sig fram med ansiktet nära, det ser i alla fall ut som sparkar och dom här ojämna sårkanterna skulle ha kunnat åstadkommas av klackarna på skorna, inte sant?

Läkaren pressade in en tredje bedövningsspruta medan Erik tänkte efter vad han egentligen skulle svara. Var det alltså så att alla som kom hit efter att ha varit i rutan på Stjärnsberg ljög om anledningen?

– Sådär, sa läkaren, nu ska vi bara vänta ett slag på att bedövningen verkar. Har du kräkts på vägen hit? Mår du illa? Syster, vi kanske ska ta fram ett bäcken om syster vill vara så snäll.

– Nej ja må faktischt ganska fint, svarade Erik.

Läkaren höll upp sina instrument mot ljuset och trädde in den första tråden i sin tång.

– Jaja, dom trapporna dom trapporna, suckade han. Men jag har ju sett dom som sett värre ut än du.

I början på terminen var det en här som hette Lennart någonting tror jag. Han hade tre tänder borta och näsbenet splittrat i fem bitar. Din näsa har ju bara fått sig en knäck. Ordnar sig på ett par veckor, även om du kommer att se lite brednosad ut.

Läkaren drog igenom det första stygnet.

– Vill syster klippa här, sådärja tack. Han med näsbenet i fem bitar och tre tänder borta hade väl ramlat i samma trappa som du, antar jag. Du kanske rentav såg hur det gick till?

Läkaren drog igenom det andra stygnet.

Det var alltså Lelle läkaren talade om. Förstod läkaren sambandet, visste han att det var Erik som hade varit Lelles trappa? Nej, antagligen inte.