Kapitel 12 : Valkampanjen hade föregåtts... (4)

Men om dom trodde på att dom utförde någonting som Gud tyckte om? Om dom verkligen var övertygade att dom som Guds tjänare måste rena världen från kättersk ondska, var det inte då ändamålen helgade medlen?

Det blev ju alldeles snurrigt. Silverhielm och hans maffia trodde att det gällde att rädda Stjärnsberg från undergång och i så fall helgade ändamålet deras medel och dom var i själva verket bara renhjärtade präster?

Nej, det stämde inte. Vi tar sats och börjar om igen.

Alltså. När man såg Silverhielm slå småkillar så syntes det ju tydligt att han tyckte om det. Ingen slog så många ettstygnsslag som han och ingen i tredje ring hade plockat upp så många realskolekillar i rutan som han. Han tyckte helt enkelt om det. För det finns ju människor som njuter av att plåga andra. Som en viss farsa till exempel.

Och Silverhielm ljög, om man tänkte efter. Under valkampanjen så hade han ljugit om en såsserörelse i realskolan trots att alla visste att det inte fanns någon sån ”rörelse”. Han ljög för att komma till makten och han beskrev anledningarna för att det var viktigt med mera stryk på ett lögnaktigt sätt.

Alltså kun de man inte jämföra honom med inkvisitionens präster.

Det där med att snacka om såssar var ju tydligen effektivt. Till och med Bernhard fick svårt i valkampanjen när dom var uppe och låtsades tro att Bernhard var, vad var det dom sa, ”mjuk mot såssarna”. Först ljög Silverhielm ihop en bild av den fara som måste bekämpas. Sen sa han att det var han själv som skulle bli den räddande ängeln, som en Sankt Göran (och skolans traditioner och så vidare var jungfrun) och vi, dom påstådda såssarna, var draken.

För allt det där krävdes intelligens och planering, taktisk skicklighet och samarbete med andra, en hel planläggning. Polyfemos hade inte planlagt någonting, han hade bara råkat få oväntat besök av fårtjuvar.

Silverhielm var alltså grym, det var han som var ondskan.

Men varför var han det? Blev man bara född sån? Eller berodde det på att han fått mycket stryk som barn? Det var ingen förklaring att han gått si och så länge på Stjärnsberg och blivit miljöskadad. Bernhard hade gått här lika länge och Bernhard hade en annan syn på våldet och Bernhard var inte grym på samma sätt.

Det gick inte att hitta förklaringen, de pratade bara runt i cirklar. Men en sak var i alla fall klar. Mot såna som Silverhielm måste man alltid göra motstånd och slå tillbaks på dom sätt som var möjliga. Såna som han fick inte vinna, dom måste mötas med våld om det gick och med hån och löje när det inte gick att använda våld, det vill säga för det mesta.

Fast det var lätt att säga. Just nu såg ju läget inte särskilt ljust ut. Den här gången skulle Silverhielm antagligen ta hem spelet på något sätt och nästa dag skulle han fira med skryt över hur Erik hade sett ut när han kördes till sjukhuset i Flen. Det var synd att det skulle gå så. Men det gällde att fortsätta motståndet i alla fall, även om det såg nästan hopplöst ut. Det var det enda man kunde säga säkert. Såna som Silverhielm fick aldrig vinna, varken nu och här eller i framtiden i det vuxna livet. Det var bara så.

Frågan var bara vilka medel man skulle använda. Och där slöt sig cirkeln igen kring Gandhi och Algeriet. Det gick inte att reda ut. De tystnade.

Fortfarande regnet mot fönsterrutan. Vinden hade mojnat en aning, men det var fortfarande svårt att höra andra ljud.

Borta i mörkret visade väckarklockans gröna självlysande visare fem i tolv.

– Om du har rätt så kommer dom snart, sa Erik.

Pierre hade rätt.

Först var ljuden av smygande steg och viskningar bara som inbillning. Men sen tändes ljuset ute i korridoren – en smal ljusstrimma föll in från dörrens överkant. Sen hördes viskningarna alldeles tydligt utanför dörren.

– Flytta på dej Pierre så att du inte är rakt bakom mej, viskade Erik.

Han stod upp i mörkret och kramade bandyklubban som han lyft över huvudet. Hjärtat pulserade så att det dunkade i hela kroppen från bröstkorgen ner i ljumskarnas förlängning av stora kroppspulsådern. Från hjärtat körs adrenalinet ut i kroppen, tänkte Erik och kände hur handsvetten började göra greppet kring bandyklubbans hårdlackerade yta osäkert.

Viskningarna där utanför tilltog. Erik uppfattade någonting om att ”räkna till tre”.

”Ett” hördes det där ute och dörrhandtaget tycktes röra sig någon millimeter framme i mörkret.

”Två... nu jävlar...”

”Tre!”

Dörren rycktes upp och Eriks bländade ögon hann uppfatta hur Silverhielm sprang rakt på byrån.

Erik siktade så gott han hann och slog bandyklubban med all kraft en decimeter ovanför Silverhielms huvud så att träflisorna rök ur dörrposten.

Silverhielm skrek till men kom först inte loss därför att några andra trängde på bakifrån. Erik slog en gång till och dörren slogs hastigt igen så att det blev mörkt igen.

– Det var första ronden, sa Erik, nu får vi se vad dom tror och inte tror.

Där ute hördes en upprörd palaver. Det gick knappt att uppfatta annat än enstaka ord som ”bandyklubba... inte klok... livsfarligt... alla på en gång...”

Efter en stund blev det tyst.

– Hör du mej Erik! skrek Silverhielm.

– Jag hör en Silverhäst som gnäggar, svarade Erik.

– Släpp bandyklubban för fan, det här är sista varningen! fortsatte Silverhielm.

(Ja jäklar, viskade Erik, dom har gått på det.)

- Kom in och ta klubban om du vågar! ropade Erik tillbaks.

Det blev ny palaver.

– Du har ändå ingen chans, lika bra du ger dej annars blir det bara värst för dej själv! hotade en okänd röst där ute.

Sen hördes en serie kommandoord som tydde på att de andra i korridoren hade vaknat och kommit ut för att försöka se hur klostringen gick. Nu jagades dom in på sina rum igen.

– Fint, viskade Erik, hade dom känt sig säkra på sin sak så hade dom andra killarna fått stanna ute för att se på.

Det blev alldeles tyst där ute. Då var nästa attack att vänta. Erik höjde bandyklubban. Skulle verkligen någon försöka sticka in huvudet igen? Ta ett dyksprång med sats in över byrån (det var väl vad han själv skulle ha prövat i deras läge; kom bara en av dom in i rummet så skulle saken vara sågott som klar). Erik bytte grepp på bandyklubban så att han höll den med bred fattning för att snabbt kunna stöta uppåt och blockera en indykande rådis (fast hur skulle han då kunna undgå att skada rådisen?). Nej det var något annat dom tänkte sig. En rycker upp dörren och en annan slänger en stol rakt in över byrån? Om stolen träffar i ansiktet på den som står där inne så faller han bakåt och då får man dom sekunder som behövs för att äntra byrån och storma in.

Erik drog sig åt sidan för att kunna ducka för en stol och fattade på nytt bandyklubban i ett grepp för att kunna slå i dörrposten.

Några viskningar. Nu kom det snart.

Så rycktes dörren upp och där stod en av rådisarna och svängde en hink i en rörelse som såg ut som slow motion – det var en gul plasthink – och när hinken var på väg upp i luften duckade Erik och då hade han redan intuitivt anat vad det var.

In i rummet sköljde hela hinkens innehåll av avföring och urin. Lukten exploderade i näsborrarna samtidigt som plasket och stänket hördes. Sen slogs dörren blixtsnabbt igen och så hördes skratten där ute.

– Fick du nåt på dej? viskade Erik.

– Nej jag står här till vänster bakom dej. Det mesta kom på golvet och skrivbordet.

Och så en del i min säng. Vilka svin!

– Ja vilka svin. Vad tror du dom gör nu?

– Väntar ut oss kanske. Det var ju tydligen inte böcklingar vi skulle bli i alla fall.

De skrattade, nästan hysteriskt, för tredje gången under Klosternatten.

Där ute hördes skrap av möbler. Någonting sköts för dörren.

– Det är antagligen soffan från dagrummet, viskade Pierre, dom blockerar dörren för att stänga oss inne i skiten. Vad gör vi nu?

– Ingenting, antar jag. Jo vi föreställer oss att vi sitter på ett torrdass på landet. Hör du hur humlorna surrar? Där borta någonstans råmar en ko, inte sant?

– Ja jag hör den alldeles tydligt. Du är ute hos oss på landet och det är sommarlov och vi är trettifem mil från Stjärnsberg. Vi har nämligen torrdass på landet och ibland när det blir fullt måste man ta och gräva ner skiten.

– Mm jag vet. Man gräver en grop och sen tar man handskar på sej och släpar bort tunnan till gropen och sen plask plask så välter man tunnan i gropen.

– Och skottar över skiten.

– Ja fast vi får vänta lite med det. Man borde egentligen ta sig en rökpaus.

– Jamen våra röka är ju i plastpåsen i skogen.

– Inte alls, jag räcker över en tänd cigarrett till dej, ta emot här i mörkret.

De famlade med händerna i mörkret tills de nådde varandra och Erik kunde räcka över den inbillade cigarretten.

– Fan också, sa Pierre, John Silver, jag föredrar Marlboro.

– Tyvärr, vi får ta vad vi har.

De fortsatte en stund tills det verkade som om Rådet gått sin väg. Det kunde förstås vara en fint. Men dom hade tydligen blockerat dörren. Erik lutade sig fram och kände på dörren. Jo, det stämde.

Då var det antagligen över. Dom tänkte sig att soffan skulle bli kvar tills morgonen.

Då behövde man i alla fall inte vakta dörren längre.

– Ska vi tända ljuset? undrade Pierre.

– Nej för helvete!

Kom ihåg att vi befinner oss på ett torrdass på landet och inte i ett nersvinat rum.

– Men vi borde kanske öppna ett fönster?

– Satan också, fönstrena är surrade med ståltråd.

– Visst, genial idé det där med att surra fönstrena.

– Ja och dom vet nu att vi måste öppna fönstret. Dra upp rullgardinen så får vi se.

Pierre flyttade sig försiktigt trevande med fötterna över det nersölade golvet och fram till skrivbordet så att han kunde luta sig fram och dra upp rullgardinen. Sen stirrade de en stund ut i mörkret och regnet utan att se någonting. Stanken började bli bedövande.

Skulle rådisarna stå där ute i regnet och vänta tills dom öppnade fönstret? Tills någon av dom hoppade ut genom fönstret för att gå runt till stora ingången för att kunna ta sig in och dra bort soffan? Eller väntade dom vid stora ingången? Det var inte otroligt.

Pierre trevade sig upp på skrivbordet för att hitta plattången. Då och då svor han till när han tydligen satte handen i något. Sen pysslade han en stund med ståltråden kring fönsterhakarna och till slut kunde han slå upp ett fönster och häva sig ut för att spana efter dolda rådisar.

Den kalla friska luften svepte in i rummet.

– Om dom finns där ute så kan dom se oss men vi kan inte se dom om vi tänder ljuset, påpekade Pierre, men vi måste ju snart tänka på att städa lite, liksom.

– Ja och då måste vi få bort soffan, ska vi vänta lite till?

De diskuterade läget fram och tillbaks. Det hade alltså varit sant det där med den insamlade skiten – man kunde förresten undra var dom förvarat den någonstans medan dom höll på att skita ihop den. Men inte hade dom tänkt nöja sig med att bara slänga in den på måfå i Eriks och Pierres rum. Antagligen hade dom tänkt fånga in Erik, släpa ut honom och binda honom för att sen använda skiten och pisset på ett mera systematiskt sätt. Men nu var dom ju av med sin skit. Antagligen ansåg dom då att klostringen var avklarad.

Å andra sidan fanns möjligheten att dom väntade vid stora ingången till elevhemmet för att fånga den som kom smygande för att ta sig in och ta bort soffan. Inte hade dom väl längre någon lust att kasta sig in i rummet hursomhelst? Nej, antingen hade dom gått hem var och en till sig eller också stod dom och väntade vid stora ingången.

Eller också hade dom gått för att klostra andra.