Kapitel 12 : Valkampanjen hade föregåtts... (3)

Sen drog Erik tillbaks byrån igen för att rota lite i garderoben efter en bandyklubba som Pierre hade där inne någonstans.

Erik vägde bandyklubban i handen och fattade den sen med båda händerna och prövade några svingar mot dörrposten. Det såg bra ut. Man måste visserligen slå snett uppifrån för att slaget inte skulle fastna på garderoben eller i väggen, men det fanns ändå tillräckligt med utrymme.

Panelen i väggen mitt emot garderobsdörren hade en ganska kraftig fördjupning, ungefär som i en insänkt dörrspegel. Där bökade de in två skoblock i trä och prövade sen resultatet när de skjutit byrån i rätt läge. Skoblocken låste fast byrån så att den inte gick att välta bakåt och in i rummet. De arbetade med rullgardinen nere för den händelse någon stod där ute i mörkret och regnet och betraktade förberedelserna.

Med hjälp av tången klämde de in lite kläder runt skoblocken så att byrån till slut satt bergfast och så att inte skoblocken skulle repa upp panelen om byrån attackerades (all förstörelse under Klosternatten skulle betalas av de klostrade; det var tradition).

Erik sköt fram rummets fåtölj och ställde bandyklubban bredvid och kastade en kudde på fåtöljen. Förberedelserna var klara. Snart var klockan halv tio och då började Klosternatten. Erik tog ett steg tillbaka och betraktade arrangemanget.

– Jaha, sa han, nu har dom en lucka på lite drygt en kvadratmeter att ta sig in genom. Det är som det där grekiska slaget du vet när fienden hade ett pass att forcera men passet var så trångt att det kunde försvaras av ett par man bara.

– Jo men dom skulle inte heller bli relegerade om dom skadade fienden.

– Nä men vår fiende vet inte om jag tänker bli relegerad eller inte.

Pierre svarade inte. Han slog upp sin bok på det ställe där han lagt sitt bokmärke och så läste han upp:

”Styckade sönder dem lem för lem och beredde sin måltid,

slök dem och svalde, ett lejon lik som kommer från bergen, kött, inälvor, tarmar och ben och de märgfyllda knotor. ” – Vet duvad det är? frågade Pierre.

– Ja jag såg ju boken, läste den själv i arresten förra helgen. Det är hos jätten Polyfemos. Men Odysseus och hans killar glödgade en stock och drev in den genom cyklopens enda öga.

– Vi är instängda, nästan som i en grotta.

– Och i den smala grottöppningen vakar Polyfemos, menar du?

– Ja ungefär. Polyfemos är egentligen en symbol för ondskan.

– Dum och farlig alltså? ”Ingen” har spetsat mitt öga! Och så kom inte dom andra cykloperna till hjälp förrän det var försent.

– Men i natt kommer dom alla på en gång. Som en flock hyenor, fega och i mörkret men med tänder som kan krossa lårbenet på en häst som kaffeved.

– Det är dags att släcka nu. Nu har vi nio timmar Klosternatt framför oss.

– Kan vi inte lika gärna ha ljuset tänt, jag menar det spelar ju ingen roll för husfar kommer aldrig ut på någon kvällsinspektion när det är Klosternatten.

– Nej vi måste ha ljuset släckt, det är vår chans.

Erik gick fram och vred om ljusknappen. Sen satte han sig i fåtöljen framför byrån med bandyklubban i knät.

Ingen sa något på en lång stund. Ljuden från de andra rummen dog sakta bort och till slut var det tyst så att man bara hörde regnet och vinden utanför fönstret.

Mörkret var alldeles svart och tiden sniglade sig fram.

– Vad är du mest rädd för? undrade Pierre borta i mörkret.

– Att bli relegerad. Då ryker ju hela min framtid.

– Ja fast jag menade inte så. Utan för vad dom ska göra med dej?

– Det värsta är i alla fall inte sånt som gör ont. Men jag är rädd om ansiktet, jag är rädd att dom till exempel tar en påk och slår över ansiktet tills dom fått ut tänderna och gjort köttfärs av näsan. Det vore ju förresten logiskt om dom tänkte sej det, efter det där med Lelle i rutan du vet. Sånt gör inte ont, men man ser för jävlig ut efteråt.

– Bergis att det inte gör ont? Det låter ju konstigt.

– Nej det är inte så konstigt. När man fajtas i ett sånt här läge är man så förbannad på något sätt att ingenting gör ont. Du hör exempelvis hur ett slag träffar dej i ansiktet, men det gör inte ont förrän långt efteråt. När tror du dom kommer?

– Prick klockan tolv skulle jag gissa.

– Varför det?

– Därför att dom sitter och snackar nu om vad dom ska göra. Dom vill vänta tillräckligt länge för att kunna slå till med överraskning. Dom borde egentligen vänta till halv tre. Men så är dom upphetsade och otåliga så då blir klockan tolv ungefär lagom. Sen är det ett magiskt klockslag och det gör det ännu bättre.

– Ja så blir det förstås. Undrar vad dom sitter och snackar om.

De fantiserade en stund kring ämnet. Silverhielm borde rimligtvis vara ganska upphetsad eftersom rätt mycket stod på spel för hans del. Antagligen snackade han mest, det var ju han som var ledaren. Gick igenom planerna gång på gång, utmålade triumfen, spekulerade i hur Erik skulle vrida sig under plågorna eller förödmjukas av avföringen och pisset (det berodde ju lite på vad dom egentligen hade tänkt sig). Rimligtvis bestämde dom sig för att börja klostrandet med Erik så att det inte hördes något oväsen på skolan innan dom slog till. Sen satt dom antagligen och bollade upp nya idéer och diskuterade för och emot. Hur skulle dom i så fall ställa sig till det där ryktet om att knäcka en testikel med nötknäppare? En sån sak skulle ju väcka konstigt uppseende på sjukhuset, det var ju ingenting som kunde förklaras på det sätt som alla som kom från Stjärnsberg förklarade (”ramlat i trappan”, ”fallit ner från ett hustak”, ”kört av vägen med cykeln”).

Vad sa egentligen lagen om sånt här, alltså den riktiga svenska lagen till skillnad från Stjärnsbergslagen? Johan S hade sagt någonting om olagligt när han gjorde bort sig inför Facket.

Det var i alla fall en sak som gjorde det där med nötknäpparen osannolikt. Åtminstone om man tänkte på att någon måste göra det också och att det borde vara ganska otäckt, lite äckligt rentav, att lägga en nötknäppare runt pungen på en sprattlande fasthållen kille och sen klämma till så att det krasade. Det var nog ingen av dom som hade nerver för det, trodde Erik.

Pierre var inte alls så säker. Det var nog flera av dom som skulle kunna göra en sån sak. Men eftersom dom hade tid att snacka och planera så borde dom ju komma att tänka på det som kunde utspelas på sjukhuset i Flen efteråt.

Tänder näsa och läppar och ögon kunde dom ge sig på, sånt som kunde verka som vanliga olyckshändelser. Fast dom var ju rätt korkade också, det var inte säkert att dom hade tillräckligt med förstånd att avstå från sånt som var ren tortyr. Dom var som Polyfemos.

Samtalet rann bort. Sen var det den stillastående tystnaden igen och regnet och vinden utanför fönstret. Ingenting annat hördes.

Erik pillade på läderlindningen runt bandyklubban. Situationen var ju alldeles vansinnig egentligen. Här satt han i ett mörkt rum med en bandyklubba i handen och med den bandyklubban skulle han kanske slå sönder hela sin framtid om en halvtimme eller om två timmar eller om fyra timmar och trekvart. Vad var det förresten man menade med det där med sin ”framtid”. Det var att komma in i gymnasium och ta studenten och ingenting annat. Om man inte tog studenten så kunde man inte bli något av det man antagligen ville bli men man dog ju inte, livet upphörde ju inte.

Om han blev övermannad skulle han bli lite misshandlad, men det var ju sånt som bara skulle vara svaga minnen sen långt bort i framtiden. Studentexamen var värd några stifttänder och en bucklig näsa.

Men hånet och förnedringen? Ansiktet insmetat med avföring under mängdens jubel? Hur vägde man sånt mot studentexamen i den avlägsna framtiden?

Det var som om det inte gick att bestämma sig. Förnuftet sa antagligen att det var nödvändigt att underkasta sig. Känslorna sa att det skulle vara omöjligt. Förresten skulle valet aldrig uppstå i verkligheten. För kunde dom tränga sig in i rummet på något sätt så var han ändå fast.

Tystnaden och regnet mot fönsterrutorna.

Hade det varit ett misstag att låsa till fönstren? I hemvärnsförrådet fanns det rökfacklor. Vad gjorde man om dom kastade in en rökfackla? På fem tio sekunder skulle det lilla rummet bli outhärdligt.

– Sover du Pierre?

– Du är inte klok, tror du jag skulle ligga här och somna som vilken natt som helst?

– Nej det så klart. Jag bara tänkte på ifall dom har en rökfackla från hemvärnsförrådet. Då kan dom röka ut oss.

– Men det har dom inte. Dom har ju inte väntat sig att det ska bli svårt att ta sig in i rummet.

– Nej det förstås. Men dom skulle kunna gå och hämta en.

– Äh! Och först väcka Bävern mitt i natten och vördsamt anhålla om att få tillträde till krigsmaktens lokaler för att dom behöver beväpna sig för att genomföra vissa ospecificerade operationer under Klosternatten? Va!

De skrattade för första gången.

– Nej du har nog rätt. Antagligen har dom inte tänkt på det och mitt i natten kan dom inte gärna bryta sig in i vapenförrådet. Men om, jag säger bara om, så måste du vara beredd att plocka upp rökfacklan och slå ut ett fönster och slänga ut den fort som fan. Annars blir vi som böcklingar här inne.

– Rökta torskar menar du?

De skrattade igen.

Sen tystnaden och regnet mot rutan och vinden utanför. Obönhörligt sniglade sig tiden fram.

– Det är lika bra vi håller igång och snackar, sa Erik efter en stund, fast vi måste viska, för om dom kommer ska dom tro att vi ligger halvsovande åtminstone. Vad ska vi snacka om? Helst nåt annat än vad som händer ifall, ja du vet.

– Vi kan snacka om Polyfemos exempelvis. Jag tror alltså att Polyfemos är en symbol för ondskan, vad tror du?

Erik höll inte med – till en början för själva diskussionens skull. För det första var väl ”symbol” någonting som inte föll Homeros in när han berättade om Polyfemos. Nuförtiden när man vet att jättar eller enögda cykloper inte finns så kanske man ser saken annorlunda. Men borde inte Homeros ha trott att alla gestalterna i den grekiska mytologin verkligen existerade? Om man trodde att Zeus och Afrodite och Poseidon fanns så var det väl lika troligt att cykloperna fanns. Alltså var Polyfemos ingen symbol för någonting, han var lika verklig för Homeros som Silverhielm var för dom just nu här i mörkret.

Men varför var då Polyfemos ond?

Var han egentligen så ond om man tänker efter? Han åt männen i Odysseus besättning för att han tyckte det var gott, inte för att vara taskig mot dom. För Polyfemos måste det naturliga ”mänskliga” tillståndet ha varit att vara enögd jätte som vaktade jättefår – fåren måste väl ha varit stora om Odysseus och hans killar kunde hänga under dom?

– och de små människorna som kom och började äta på hans får var väl bara som boskaps-stjälande vilddjur, som vargar fast ätliga? Inte dödar lapparna vargar av grymhet.

Var Polyfemos bara farlig och dum?

Med Silverhielm förhöll det sig helt annorlunda. Silverhielm var människa och måste i princip se på andra människor som jämlikar, alltså inte som ätliga skadedjur. Silverhielm var ju inte dum, han var bara grym. Ganska intelligent och grym.

Ondska måste väl ändå sitta i hjärnan och ingen annanstans. En haj har ingen hjärna att tala om och är inte grym. Polyfemos var det okända hotet, det farliga i människans fantasi. Silverhielm var medvetet och intelligent ondskefull. Men varför var han det?

Kanske var inte heller han grym i egentlig mening. Pierre berättade om inkvisitionens tortyr – nå, var de torterande prästerna grymma? Ja på ett sätt eftersom dom torterade.